På väg hem från danslektionen får jag sällskap av en besviken kurskamrat. Hon hade lyckats hänga med i koreografin på förra lektionen, men den här veckan hade det inte gått lika bra.
Känner ni igen er? Ni har klarat någonting en gång, och tycker nu att ni kan kräva av er själva att lyckas varje gång.
Den kritiska inre rösten säger att ni har visat att ni kan. Det finns därför ingen ursäkt för ett misslyckande.
Den kritiska rösten verkar glömma att idrottare inte alltid hoppar lika högt, långt eller springer lika fort. Ett putsat personbästa ena veckan kan följas av en tävling med sämre resultat en vecka senare. Det är normalt. Trist. Men normalt.
Rösten verkar glömma att en konsertpianist inte stänger locket till flygeln och slutar öva första gången hen fått musiken att låta som hen vill. Pianisten måste fortsätta att öva för att det så småningom ska låta lika bra varje gång.
Det kan behövas många repetitioner.
Arbetsamt. Men normalt.
”Du borde ju kunna …” är ofta en orealistisk förväntan, och en som kan tära både på vår livsglädje och vårt självförtroende. Den ska vi akta oss för. Den okunniga kritiska rösten nöjer sig dessutom inte med att göra oss missnöjda med oss själva, den ger sig även på andra, till och med våra barn och våra hundar. Vi ber hunden göra något. Den gör något helt annat. Vi säger med förgrymmad röst: ”Kom igen, du kan ju det där.” Trots att det är helt uppenbart att hunden inte alls kan just nu. Fast den kunde i går, eller förra veckan. Det blir dålig stämning helt i onödan.
Eller när man förhör barnet på treans multiplikationstabell.
”Tänk efter. Du vet ju vad tre gånger sju blir.”
När det är lika uppenbart att den kunskapen inte är tillgänglig precis just då. Och inte kommer den fram snabbare av att vi blir irriterade på den stackars ungen. För minnet är inte som ett skafferi – har man ställt in ett paket ris kan det hämtas när som helt. Minnets skafferi är mer dynamiskt. Kunskapen kan finnas där, för att sedan försvinna, och sedan komma tillbaka igen … Det är så minnet fungerar. Först efter många repetitioner finns kunskapen på plats, varje gång.
Om danskompisen hade sett dagens lektion som en naturlig del av inlärningen hade hon nog varit mer nöjd med sig själv. Därför ska vi vara kritiska mot de kritiska inre rösterna – allt de påstår är inte sant.
Inlägget Minnets opålitlighet dök först upp på Modern Psykologi.