I höst är Gustaf Skarsgård tillbaka på Dramaten, där han spelar mannen i Alex Schulmans monolog Tröstrapporter. Egentligen var Gustaf Skarsgård sugen på att arbeta med en ensemble, men han blev så berörd av texten att han kände sig manad att spela i en monolog.
– Det var den delen där mannen ringer sig själv som pojke, och lotsar sig själv igenom ett barndomstrauma för att nå försoning med sig själv. Det var något i det som grep tag i mig, en nödvändig och helande process som gör att han kommer vidare, säger Gustaf Skarsgård. Det Gustaf Skarsgård berättar om i pjäsen påminner en del om terapi – där man uppsöker sitt yngre jag för att nå förståelse för att komma vidare. Själv har han inte gått i regelrätt terapi. Men han säger att tolvstegsprogrammet – som han genomgått för att bli kvitt sitt alkohol- och drogberoende – påminner mycket om terapi.
Vad har du lärt dig av att gå igenom tolvstegsprogrammet?
– I och med att jag identifierat mig med beroendesjukdomen, som är en kroniskt obotlig, dödlig sjukdom, måste jag alltid förhålla mig till den som att jag är insjuknande eller tillfrisknande. Det innebär att jag ständigt måste vara aktiv och arbeta med mig själv, vilket innebär mycket själsligt arbete. Och mitt intresse för psykologi är väldigt stort.
Pjäsen Tröstrapporter handlar mycket om tröst och vårt behov av den. Själv får Gustaf Skarsgård tröst av att meditera, av tolvstegsprogrammet som ett ramverk till hur han ska leva sitt liv, men givetvis också av en kram – från hans barn, hans käresta eller en vän.
– Ofta kan det vara svårt att tillåta trösten, läkandet och helandet. Att känna att man förtjänar det. Men når man fram dit tror jag att man kan finna tröst i nästan vad som helst.
Inlägget ”Det kan vara svårt att tillåta trösten” dök först upp på Modern Psykologi.