Andreas Olssons artikel publicerades först i Modern Psykologi 11/2016: Hjärnan. Illustration: Dan Page/The Ispot

Hjärnforskaren Andreas Olsson skriver om vad som styr vår empati – och vilka följder det får för samhället.

Medierna exponerar oss dagligen för världens krig, terror och lidande. Med den senaste tidens flyktingvåg har berättelserna om krigets fasor klivit ännu närmare vardagen. Det har väckt avsky för de grymheter som begås och empati med de drabbade. Samtidigt har det också blivit uppenbart att empatin inte är obegränsad, inte blind för vem den riktas mot eller immun mot egna motiv.

Vi har alla en intuitiv uppfattning om vad empati är: ungefär att förstå och dela en annan individs emotionella upplevelser utan att själv direkt uppleva samma sak – en form av ”vikarierande” upplevelse. Samtidigt är empatin svår att mäta och beskriva. Genom att systematisera beteendeobservationer och koppla dessa till processer i hjärnan har vetenskaplig psykologi och neurovetenskap under senare år dramatiskt ökat förståelsen av de processer som möjliggör empati, och därmed även av vad som är annorlunda hos de individer där empatin är begränsad. Viktiga framsteg har också gjorts i förståelsen av hur empati med andras lidande kan kopplas till grundläggande psykologiska funktioner som perception, inlärning, minne och motivation.

En banbrytande hjärnstudie under 2000-talets början, av Tania Singer vid University college London, markerade början på en ny våg av experimentella studier av empati och närbesläktade fenomen. Hennes forskarlag visade att delar av det nätverk av regioner i hjärnan som är aktiva när man upplever smärta direkt också är aktiva när man får information om att en annan individ upplever motsvarande smärta. Dessa hjärnregioner, som alltså tros bidra till att vi kan dela andras smärta, inbegriper främre insula, en del av hjärnbarken som ligger invikt i hjärnans främre del, samt främre cingulum, en region som ligger just ovanför hjärnbalken mellan de två hjärnhalvorna i frontalloben. I kontrast till dessa gemensamma ”affektiva” regioner, så observerade Tania Singer att självupplevd smärta dessutom involverade sensoriska regioner som representerar den del av kroppen som utsätts för smärtstimuleringen.

Tillsammans med Jan Haaker i min forskningsgrupp Emotion lab vid Karolinska institutet har vi nyligen visat att en inaktivering av hjärnans eget smärtdämpande opioid-system förstärker hjärnans responser på det obehag som väcks av att observera en annan persons smärta. Intressant nog så förstärkte detta de rädslo-minnen som skapades när man såg den andres lidande. Liknande slutsatser har dragits i en studie av hjärnforskaren Predrag Petrovic, också han vid  Karolinska institutet. Dessa fynd ökar förståelsen av hur det egna smärtsystemet är involverat när man observerar andras smärtupplevelser.

De tidiga Forskningsresultaten om hjärnans roll i delandet av andras obehagliga upplevelser kopplades snabbt till den framväxande förståelsen av så kallade spegelneuroner, som upptäckts hos apor på 1990-talet. Spegelneuronen visade att samma hjärnaktivering tycktes ske när man själv utför och när man iakttar någon annans handling. Antagandet var att delandet av andras affektiva tillstånd och speglingen av intentionerna bakom deras rörelser, nästan per automatik, bidrog till att empati uppstod – och att detta, i sin tur, ledde till pro-sociala beteenden. Men som vi ska se så visade sig denna bild vara förenklad.

En tredje forskningslinje undersökte den medvetna förståelsen av andras mentala tillstånd, alltså den kognitiva förmågan att ta en annans perspektiv, som ibland brukar kallas mentalisering. Denna forskning visade att förmågan att tillskriva andra tankar och känslor involverade en speciell del av den mittersta frontalloben, liksom delar av tinning- och parietalloberna. Ökad aktivitet i dessa områden kunde avläsas när personen bildade sig en uppfattning om någon annan eller tillskrev denne tankar. Klinisk forskning hade även noterat att det är just mentaliseringen som brister hos individer med autistiska drag.

Dessa tre forskningslinjer bedrevs isolerade från varandra av skilda forskningsgrupper som använde olika metoder. Till exempel visade forskare med fokus på emotionell delning stillbilder av andra i plågsamma situationer, medan forskare med intresse för spegelneuroner visade rörliga bilder. Försökspersonerna i mentaliseringsexperiment ombads i sin tur att tänka på andras inre tillstånd, ofta med hjälp av kortare beskrivningar av personer och situationer.

Olika uppgifter aktiverar olika nätverk i hjärnan, vilket innebär att den metod en forskare använder beskär den möjliga sökrymden och därmed resultaten. Det är ungefär som att leta efter den tappade nyckeln under gatljuset – ligger nyckeln i mörkret hittar man den inte eftersom man inte letade där. Vår vardag är sällan begränsad på dessa sätt. Lidande är mångskiftande och ofta inbäddat i olika berättelser som påverkar tolkningen av situationen. På senare tid har forskarna börjat förstå hur nätverken som studerats inom de olika forskningsspåren ”samtalar” med varandra.

Precis som de empatiska processerna är fysiskt distribuerade mellan olika nätverk i hjärnan så har det visat sig att de också är utspridda i tid. Detta hade inte gått att beskriva med den första generationens hjärnavbildning. När mer avancerade analyser som fångade kommunikationen i hjärnan över tid användes, så upptäckte man att timingen är olika för de olika regionerna.

I vissa situationer föregår till exempel ”speglingar” i motorkortex och aktiveringar i ”affektiva” områden, som främre cingulum och insula, de processer som stödjer mentalisering om tankar och känslor. Resultatet av mentaliseringen påverkar sedan i sin tur hur inkommande information bearbetas och så vidare.

En ny typ av metod för att analysera hjärnans funktioner, multivariat mönsteranalys (MVPA), beskriver aktivitet som samvarierar i hela hjärnan. Den ökade känslighet som denna metod medför har bland annat visat att skillnaden mellan hjärnaktivitet vid egenupplevd och empatisk smärta blir tydligare i vissa fall och otydligare i andra.

Ett annat problem var att hjärnaktiveringar i de tidigare metoderna sällan kunde knytas till faktiska beteenden. Med mätningar i mer realistiska experiment – där rörliga bilder används, försökspersoner tillåts interagera och de får viss information på förhand – så observerar man att hjärnaktiviteten bättre kan kopplas till sociala beteenden.

Mer realistiska experiment innebär också att påverkan av fler faktorer blir uppenbara. Richard Lanzetta vid Dartmouth college i USA upptäckte redan på 1980-talet med hjälp av enklare fysiologiska mätningar att människor under vissa omständigheter reagerade med att le vid åsynen av en annan persons lidande. Det var till exempel fallet om den lidande beskrivits som en potentiell konkurrent.

Senare forskning har visat samma reaktion vid åsynen av fuskare som bestraffas, vilket följts av minskad aktivitet i empatiregioner och en ökad aktivitet i regioner kopplade till belöning. Detta låter kanske bekant. Om rånaren halkar och stukar foten kan skadeglädjen övertrumfa empatin. Skrattar bäst som skrattar sist.

De senaste åren har forskare intresserat sig allt mer för hur individens egna motiv kan kopplas till prosociala beteenden, till exempel att hjälpa en nödställd eller donera pengar till ett välgörande ändamål. Man har till exempel visat att empatiska processer – både de spontant aktiverade och de mer viljestyrda – är beroende av relationen mellan den som uttrycker en känsla och observatören.

Forskningen har också visat att andra som tillhör samma sociala, politiska eller etniska grupp tenderar att utlösa starkare empatiska reaktioner, oavsett om det handlar om emotionell resonans med smärta eller glädjen över att ha vunnit i ett lotteri.

Efter en lång period av exponering för lidandet i spåren av krig, terror och flykt, så ändrades det politiska klimatet i Sverige hösten 2015. Allt fler blev oroliga för att det svenska samhället inte skulle mäkta med flyktingströmmen och empatin avtog hos många.

Empatiska processer har visat sig nästan gå att stänga av och sätta på, beroende på vem målet för empatin är och vilka intressen individen har i stunden. En del forskare har benämnt fenomenet ”motiverad empati”. Andra har gått ännu längre genom att mena att empati är ett val. Enligt denna idé så kan vi – i olika utsträckning – välja att känna empati eller inte. Valet kan innebära allt ifrån att vi undviker att försätta oss i situationer vi tror kan medföra empatiska reaktioner till att aktivt nedreglera empatin i stunden genom att till exempel omtolka informationen.

Studier på psykopater har visat att även dessa i vissa lägen kan välja att känna empati. Detta stärker ytterligare idén om att empatiska processer är flexiblare än vad många trott, inte minst de forskare som anammade spegelmetaforens automatik och situations-oberoende. Ännu är kunskapen om hur hjärnan reglerar empati mycket begränsad, men mycket tyder på att den görs möjlig av en kontinuerlig kommunikation mellan kontrollmekanismer i prefrontala hjärnbarken och de regioner som aktiverar empatiska responser.

För att bättre förstå denna dynamik så måste forskningen både fortsätta att utveckla sina mätmetoder och göra de experimentella modellerna ännu mer realistiska. Med avsikt att adressera dessa frågor har vår grupp på Karolinska institutet studerat hur ”vikarierande emotioner” kan påverkas av information om den andre, samt hur detta i sin tur påverkar inlärning och minne.

Oberoende av vår empatiska inställning till någon annans lidande så har dennes situation ett informationsvärde för oss själva. Vi lär oss till exempel något om vad som kan orsaka smärta. Tillsammans med Kevin Ochsner och Jamil Zaki vid Columbia och Stanford university i USA, har vi visat att ganska enkla instruktioner om att föreställa sig en annan persons tankar och känslor när denne utsätts för något obehagligt inte bara förändrar empatin, utan även associationer och minnen som skapas av dessa vikarierande upplevelser. Försökspersoner som uppmanades att föreställa sig vad den andre kände och tänkte under obehaget lärde sig bättre  av den andres upplevelser jämfört med en kontrollgrupp. Tolkningar av situationen påverkar troligen empatiska reaktioner och därmed den resulterande inlärningen genom ett samspel mellan regioner i hjärnan, som kopplats till dels empati och dels emotionell inlärning.

En faktor som genomgående visat sig avgörande för empatiska processer är grupptillhörigheten hos den drabbade. Individer från den egna gruppen väcker som sagt i regel mer empati.

Tillsammans med Armita Golkar i min grupp har vi visat att information om den andres grupptillhörighet också spelar en roll för hur väl inlärningen sker. Även om rädslor kan läras av individer oberoende av deras grupptillhörighet så är vikarierande inlärning av rädslor från en individ i den egna gruppen starkare.

Ännu mer slående är att inlärning av att något som tidigare varit farligt inte längre är hotfullt – i likhet med fobibehandling – genom så kallad social säkerhetsinlärning endast fungerar när den överförs från en person i samma grupp.

Även om grupptillhörighet är en särskiljande faktor så kan den också innehålla fröet till ökad empati. Forskning har visat att den sociala gruppens omfång är tänjbart, vilket bör ge upphov till nya sätt att öka empatins räckvidd. Det kommer inte att göra att vi känner empati med alla, vilket kanske inte heller är önskvärt.

En mer filosofisk fråga är nämligen om empatin överhuvudtaget bör fungera som grund i moraliska och politiska ställningstaganden. De som är skeptiska menar att empatin är problematisk, eftersom den är godtycklig och gynnar de som synliggör sitt lidande, de som uttrycker den tydligast och de som råkar finnas i närheten. De som förordar empatins roll i moralen pekar i stället på att den bidrar med en stark motivation för att avhjälpa lidande och förbättra andras situation. Ofta är det just detta som saknas när individen konfronteras med anonyma krigsoffer och statistik över lidande.

Inom Psykologi och neurovetenskap kommer man att fortsätta jakten på hur empatins delar hänger ihop och påverkar sociala beteenden. I en tid när vi konstant exponeras för andras lidande är det viktigt att förstå vilka konsekvenser detta har. En bättre förståelse av empatins mekanismer gynnar inte bara vår grundläggande kunskap om den mänskliga naturen, utan bidrar också till utvecklingen av metoder för att stärka detta drag hos de som saknar det.

Andreas Olsson leder Emotion lab på institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet. Hans artikel publicerades först i Modern Psykologi 11/2016: Hjärnan: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera  

Varför är forskning och evidens så viktigt? Räcker det inte med lång erfarenhet av att patienterna mår bättre? Ulrica von Thiele Schwarz, leg psykolog/professor i psykologi och aktuell med boken Användbar evidens i samtal med Jonas Mattsson, chefredaktör Modern Psykologi. Från Psykologiscenen på årets bokmässa.

Psykologiscenen arrangeras av Psykologiguiden i samarbete med bokförlaget Natur & Kultur, SvD Idagsidan och tidningen Modern Psykologi.

Se fler klipp från Psykologiscenen:
Möt radiopsykologen
Vem är Alfons pappa?
Möten och mediciner
Meningen med våld

Känner du att du måste vara andra till lags? Har du svårt att hejda din ambitionsnivå? Sätter du alltid andra i första rummet?
Att inte kunna sätta gränser kan göra att vi blir stressade eller mår dåligt. Här pratar psykologen Åsa Kruse med chefredaktör Jonas Mattsson, om varför det kan vara svårt att sätta gränser och hur du blir bättre på det. Från Psykologiscenen på bokmässan i Göteborg.

Psykologiscenen arrangeras av Psykologiguiden i samarbete med bokförlaget Natur & Kultur, SvD Idagsidan och tidningen Modern Psykologi.

Se fler klipp från Psykologiscenen:

Från evidens till psykologisk behandling
Möt radiopsykologen
Vem är Alfons pappa?
Möten och mediciner
Meningen med våld

Under helgerna vänder elever på dygnet. Foto: Istockphoto.

Unga både sover längre än andra och vänder ofta på dygnet på helgerna. Det leder till att de dyker upp jetlagade i skolan på måndagen. Det visar sömnforskaren Serena Bauducco vid Örebro universitet.

I sin avhandling har hon har låtit 2 700 högstadieelever svara på frågor om bland annat sömnvanor och depressionssymtom. Resultaten visar att den helgrelaterade jetlagen för de flesta inte innebär något problem, men att 20 procent av ungdomarna däremot sov för lite generellt sett.

– Dessutom mådde de som sov för lite också sämre psykiskt, de var mer stressade och oroliga för skolan, konstaterar Serena Bauducco.

Hon och hennes forskarkolleger genomförde därför ett program för att hjälpa 222 högstadieelever att få bättre sömnrutiner. Det handlade om tips som att inte ta med sig mobilen i sängen och att se till att utrymme fanns för både skola, fritid – och sömn.

– De ungdomar som sov minst blev mindre stressade och sov bättre, men vi måste följa upp vad som händer med resten av gruppen i längden. Vi har samlat in uppföljningsdata men inte analyserat det än, men förhoppningsvis förebygger programmet utvecklingen av sömnproblem hos unga.

– Karin Skagerberg

Alexandra Stein är socialpsykolog och har själv varit med i en politisk sekt. Efter 25 års forskning förklarar hon i Terror, love and brainwashing: Attachment in cults and totalitarian systems (Routledge 2017) hur vem som helst under rätt omständigheter kan bli radikalt manipulerad och utföra handlingar som annars skulle vara ofattbara och farliga.

RECENSION. Genom att koppla ihop socialpsykologi, neurovetenskap och traumaforskning med anknytningsteori ger Alexandra Stein ett unikt perspektiv. Hon förklarar det som för utomstående är så obegripligt: hur trygga, intelligenta personer med önskan om att göra gott plötsligt kan förändras och bli avstängda, undvikande och visa brist på empati, både mot omgivningen och sig själva – så till den grad att de inte ens skyddar sina egna barn eller sitt eget liv.

Alexandra Stein ger en ny förklaringsmodell av det starka bandet mellan karismatiska, auktoritära och manipulativa ledare och deras följare. En ledare med ett vad man brukar kalla desorganiserat anknytningsmönster vill skaffa sig en garanterad anknytning till andra. Detta gör hen genom att i sin tur skapa ett desorganiserat anknytningsmönster hos följarna, oavsett vad dessa har för ursprungligt anknytningsmönster. Samma psykologiska dynamik kan ses i misshandelsförhållanden, sekter, terroristgrupper och totalitära stater som Nordkorea.

Annons:

Anknytning är en evolutionärt utvecklad överlevnadsmekanism. Det centrala är att söka skydd hos någon, vilket ökar chanserna att överleva. Detta är lika grundläggande som att söka mat och sex. Om man knyter an till någon som samtidigt är den som skrämmer eller hotar, uppstår en omöjlig situation. Följden blir förvirring, dissociation och en kollapsad/desorganiserad anknytning. Dissociation innebär här att man inte kan tänka kring sina känslor om den skrämmande relationen. I stället bildas ett kognitivt vakuum, som ledaren kan fylla med sin egen ideologi. Behovet av fysisk närhet tenderar också att vinna över försök att undvika hotet, vilket gör att man stannar kvar.

Traumaforskning visar att en desorganiserad anknytning är ett kroniskt trauma som hindrar hjärnans förmåga att reglera känslor, svara adekvat på hot och integrera tankar och känslor. Det kan ge symtom som avstängdhet, undvikande, överdriven följsamhet och begränsad affekt. Men det är inte en global dissociation och därför kan medlemmar samtidigt vara högfungerande på andra områden.

En totalitär grupp skapas genom en ledare som alternerar mellan kärlek och hot och  manipulerar och isolerar sig själv och andra från alternativa trygga hamnar tills målet är nått. Därefter kan gruppen utökas. En totalitär ideologi är alltså inte målet, utan ett medel för att hindra följare från att reflektera adekvat över situationen.

Kunskap är förebyggande och bör finnas hos bland annat läkare, socialarbetare, polis och lärare, menar författaren. Andra insatser kan vara att minska risken för att barn utvecklar en desorganiserad anknytning och riskerar att själva blir totalitära ledare. Studier visar också att isolering från samhällets gemenskap påverkar en familjs möjlighet att erbjuda en trygg anknytning. Detta är således en mycket viktig bok för oss alla.

Helena Löfgren är legitimerad psykoterapeut, specialiserad på social påverkan i grupper. Hennes recension publicerades först i Modern Psykologi 12/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

LEDARE. The pursuit of happiness – strävan efter lycka – står inskriven i den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776. I Sveriges grundlag finns ingen motsvarande målformulering, men i en bilaga till den senaste vårbudgeten fanns livstillfredsställelse med som ett av 15 ”nya mått på välstånd”.

Man kan misstänka att det är Miljöpartiet som förhandlat in lyckan i den svenska statsbudgeten – det är främst där intresset för lyckoforskning funnits i svensk politik. Men så behöver det inte vara. När nationalekonomen Martin Berlin och sociologen Filip Fors nyligen diskuterade ämnet på Studieförbundet näringsliv och samhälle, SNS, hävdade de att lyckoforskningens resultat inte har någon politisk färg. I sin rapport Vad kan vi lära av lyckoforskningen? (SNS Analys 46) skissar Martin Berlin upp två sätt att använda lyckan politiskt:

1) Man kan utvärdera en regerings politik utifrån befolkningens välbefinnande i slutet av mandatperioden.

2) Man kan försöka förutse effekten av förslag utifrån lyckoforskningen.

Av dessa menar han att det första är svårt att tillämpa, eftersom det är knepigt att isolera den förda politiken från andra faktorer som påverkar vårt välbefinnande. Den andra metoden däremot skulle kunna ge något, även om det finns mer att önska av fältet, inte minst vad gäller att fastställa orsak och verkan i de samband som hittats.

Annons:

Tittar man i FN:s senaste World happiness report ligger Sverige på plats 10, medan USA ligger på plats 14 av de 155 länder som ingår. Bhutan har sedan 2008 hellre räknat bruttonationallycka än bruttonationalprodukt, men ligger på plats 97. Som i all politik räcker det inte med fina ord för att nå sina mål. Däremot är det en bra början att faktiskt tala om det som, likt USA:s lyckosträvan, formulerades redan 1729 i den buddhistiska bhutanska lag som inspirerat landets moderna lyckomått: ”Om regeringen inte kan skapa lycka för sitt folk finns det ingen anledning för regeringen att existera.”

I SNS:s hörsal tyckte varken Martin Berlin eller Filip Fors att lycka kan vara den enda parametern i politiken, men att den bör kunna fungera som ett komplement. Jag kan inte annat än instämma. Även om det finns ett samband mellan bnp och lyckonivåer så vore det torftigt att låta den politiska diskussionen stanna vid det ekonomiska välståndet. Låt den djupare livstillfredsställelse som vi kallar lycka synas under 2018 års valrörelse.

Jonas Mattsson är chefredaktör för Modern Psykologi. Den här texten publicerades först på ledarplats i Modern Psykologi 1/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Thomas Arnroth är känd som spelrecensent i SVT:s morgonsoffa och för sina reportage för webbtidningen Kit, som han belönats med utmärkelsen Årets journalist för. Men en gång i tiden var han ”för Ulf Ekman vad Albert Speer var för Hitler”, för att låna hans egna ord om sin tid i den karismatiska Livets ord-pastorn Ulf Ekmans närmaste krets.

Han är nu aktuell med den självbiografiska serieromanen Livets ord (Galago), en historia som rymmer både det allmänmänskliga och det absurda.
– En del är faktiskt väldigt komiskt när man ser tillbaka.

Thomas Arnroth tror att många har ett tillfälle i livet när de kan hamna i dåliga relationer. Själv kom han i kontakt med Livets ord när han var strax över 20 år. Han mådde inte bra och behövde struktur. Det fanns en tydlighet som var lockande med att någon sa: ”Det här är meningen med livet, det här är rätt och det här är fel.”

Att Livets ord var helt okända i Sverige när han gick med bidrog också till att han inte anade oråd.
– 1984 visste ingen vad Livets ord var.

Men 1990 sände P3-programmet Efter tre en inspelning där artisten Carola Häggkvist skrek under en satansutdrivning i Livets ord.
– Där någonstans blev Livets ord kända för allmänheten.

Livet i kyrkan liknar han vid att vara i en dålig relation eller på en arbetsplats med en psykopatisk chef.

Annons:

– Det som var fint var att man trodde att man kunde förändra världen och att män-niskor som mådde dåligt skulle må bättre av att lära känna Jesus. Vi ville folk gott, säger han, och beskriver det som att de var besjälade av en tro på något stort.

Ledaren Ulf Ekman var en person som Thomas Arnroth såg upp till.
– Jag såg honom som en människa som inte hade egna agendor eller motiv. I efterhand är jag mest sur på mig själv för att jag var så naiv. Nu ser jag luckorna där jag kunde ha dragit från Livets ord, men valde att stanna.

Samhällets avståndstagande och de ständiga löpsedlarna om Livets ord gjorde att han inte hade så många andra att umgås med i Uppsala.
– Vi var paria. Folk sprängde till och med Ulf Ekmans brevlåda, men vi var bara några hundra som ville prata om Jesus. Vi var lite knäppa och konstiga, men inte på det sätt som de sa.

Livets ord kritiserades vid den här tiden bland annat för Ulf Ekmans auktoritära styrning och församlingens obarmhärtiga syn på sjukdom och fattigdom.

Ju längre tiden gick desto svårare blev det för Thomas Arnroth att erkänna för sig själv att han haft fel om församlingen, men när det gick upp för honom att Ulf Ekman inte var den person han trodde, gick det inte längre att vara kvar.
– När man inser att det finns ett svek kan man se klart vad som hänt under flera år, och då trillar polletten ned.

Efter att Thomas Arnroth lämnat församlingen försvann också de flesta av vännerna han umgåtts med. Att han ifrågasatte Livets ord innebar att han hotade deras tro och minskade sina möjligheter att stanna.
– Jag ville inte heller riktigt vara kvar med dem, jag var färdig med allt.

I dag har han blivit vän med några av dem på Facebook igen. Fler har gått ur Livets ord och det har blivit viktigt att ha någon att dela upplevelserna med.
– Det är tio år som man inte kan prata om med någon utomstående, för ingen annan har samma erfarenhet. Vi kan rodna och garva åt när vi kastade ut demoner, hade torgmöten och bad mot påven.

I dag har han svårt för att vara med i grupper.
– Kollektiva grejer är trasigt och slut för mig på en löjlig nivå. I slutet av vissa pass på Friskis & Svettis ska man klappa i händerna – jag gör det inte.

FAKTA: Vilka går med i en sekt? Den vanligaste gemensamma nämnaren är att man är ung vuxen, 16–26 år, och saknar ett socialt nätverk. Man kan  ha flyttat eller är ute och reser när man stöter på andra medlemmar som bjuder in till gemenskap.
Vad kan anhöriga göra? Man behöver öppna upp för kommunikation utan att konfrontera. Efter ett avhopp behövs stöd för att hjälpa personen att hitta nya sammanhang. För den som vuxit upp i en sluten rörelse blir avhoppet svårare än för den som anslutit sig som vuxen. Hur många lever i sekter? Cirka en procent av befolkningen. (Källa: Hjälpkällan)

Charlotte Lundqvists artikel publicerades först i Modern Psykologi 3/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Minnena som väcks av doften och smaken av madeleinekakan doppad i lindblomsteet. Visst var det väl nostalgi som författaren Marcel Proust skrev om?
– Man pratar ju om ett nostalgiskt skimmer. Den där känsloströmmen som knyter an till det förflutna är betydelsefull på något sätt.

Det säger Einar, som i dag är i 30-årsåldern och ibland kommer på sig själv med att vara mycket mer intresserad av att prata om saker som hänt tidigare och minnas sig tillbaka, än vad hans vänner är. Särskilt när han var yngre hängav han sig ofta åt nostalgi, mest genom att lyssna på musik som påminde om tillfällen tidigare i livet, och låta sig slungas tillbaka.
– Jag förknippar inte nostalgi med något dåligt. Tvärt om var det något jag eftersökte då. Det handlade mer om vibbar, som en abstrakt kontakt till det förflutna som nästan kändes magisk, säger Einar.

Per Johnsson är psykolog och forskar om kopplingen mellan psykisk och kroppslig hälsa vid Lunds universitet. Han beskriver nostalgi som ett slags hemlängtan.
– Det är ett melankoliskt tillstånd som har att göra med förgänglighet och där ingår ett slags vemod. Bitterljuvt är det ord Karin Johannisson använde i sin bok Nostalgia, och det tycker jag belyser dubbelheten bra. Ordet kommer ju från grekiskans nostos, hemkomst, och algos, smärta, alltså egentligen smärtsam hemkomst.

Annons:

I Nostalgia (Bonniers 2001) beskrev idéhistorikern Karin Johannisson fenomenet som ”en trånande och självmedveten längtan, en saknad utan objekt. Den förflutenhet den söker finns bara som minne, och eftersom denna förflutenhet alltid är frånvarande möjliggör den varje lustfylld dröm om återkomst.”

Karin Johannisson skriver också om hur ordet nostalgi myntades 1678 i en avhandling av läkarstudenten Johannes Hofer. Nostalgia var då en diagnos på de unga schweiziska soldater i utländsk legotjänst som blev sjuka på grund av grav hemlängtan.

Sedan dess har nostalgin lämnat sin medicinska betydelse. Nostalgi klassas inte längre som en sjukdom, utan har en mer positiv laddning – alla kan nog känna igen pirret av att återse bortglömda saker eller fenomen från uppväxten.

Enligt psykologiforskaren Clay Routledge, vid North Dakota state university i USA, mår de flesta av oss bra av nostalgi. Den gör oss benägna att fokusera på våra relationer, eftersom de nostalgiska minnena ofta handlar om när vi känt social samhörighet. I sin bok Nostalgia: A psychological resource (Routledge 2016), berättar Clay Routledge om studier som visar att vi får bättre självförtroende och mer tillförsikt inför framtiden när vi lyssnat på musik som gör oss nostalgiska, och att vi blir nöjdare i vår relation om vi delar nostalgiska minnen med vår partner.

I sin forskning har Clay Routledge sett att nostalgi verkar stressreducerande och påminner oss om meningsfulla sociala kontakter, vilket ökar ansträngningen att söka samhörighet med andra.
– Där ser vi ju rent evolutions-psykologiskt en poäng med nostalgin, säger Per Johnsson.
– Nostalgin får människor att sträva efter att behålla sina sociala relationer och det har ju stor betydelse för hälsan. När vi har det besvärligt kan nostalgin vara värdefull – vi minns positiva stunder i livet som vi kan ”ta av” och komma ihåg när det är jobbigt, säger han.

Och om människor som har haft det extremt tufft i livet kan hitta och använda de nostalgiska goda minnena i stället för att till exempel ta livet av sig, så är det ju fantastiskt bra, påpekar Per Johnsson.
– Jag har som klinisk psykolog sett många goda exempel på när nostalgi har hjälpt människor.

Men han är ändå inte odelat positiv till fenomenet. Till exempel kan nostalgin ställa till det när man inte längre kan titta framåt, utan bara kör runt i gamla minnen.

– Det finns en risk för att det blir en flykt när nostalgin odlas för mycket. När det blir överdrivet och ett problem i ens sociala liv, då har det helt enkelt gått för långt, säger Per Johnsson.

Einar medger att hans nostalgiska drag kan ha påverkat hans sociala liv när nostalgin var som mest intensiv, eftersom han då gärna ville vara ensam.

– För mig har det varit en privat affär, lite hemligt och kanske identitetsskapande.Det var som starkast när jag var tonåring. Då ville jag åt själva känslan, det var liksom berusande. Även om det var en flyende tendens så tycker jag inte att det är skamfullt, för jag tror att det hjälpte mig, säger Einar.

Han beskriver det som att känslan av det förflutna blev något att hålla sig fast vid. Clay Routledge menar att en av nostalgins nyckelfunktioner är just detta: att skapa en kontinuitet av självet, en känsla av att vårt jag är stabilt över tid. När vi upplever förändringar eller osäkerheter i livet så kan nostalgin och minnen stabilisera oss.

Nu för tiden ser sig Einar som ex-nostalgiker.
– Jag ser det faktiskt som en förlorad förmåga. Visst, jag tycker fortfarande om när folk tar upp saker som har hänt där jag har varit med, fast det är inte samma känsla som när jag var yngre, säger han.

Men kanske kan Einar återfå sin förmåga. Enligt Per Johnsson blir vi i regel mer nostalgiska ju äldre vi blir.
– Ja, behovet av att hitta en känsla av kontinuitet och förankring verkar bli starkare med åldern, säger Per Johnsson.
– Det finns en del forskning inom miljöpsykologi, där man till exempel sett att det hjälpte äldre att ta med sig den gamla klockan hemifrån när de flyttade till ålderdomshem. Nostalgin kan ge både kontinuitet och tröst.

Nostalgi: Vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till ngt förlorat särsk. om längtan till vissa miljöer e.d.: femtiotalsnostalgi; intresset för folkmusik kan vara ett uttryck för ~; de gamla leksakerna väckte hans ~HIST.: sedan 1958; 1769 i bet. ’hemlängtan’; till grek. nostos ’hemkomst’ och algos ’smärta’. Källa: ne.se

Karin Skagerbergs artikel publicerades först i Modern Psykologi 1/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Ett fiasko. Så sammanfattar Thorsten Flinck sitt liv. Men bara på det privata planet. Å andra sidan är han mer yrkesmänniska än privatmänniska. Åtminstone enligt honom själv.

Jag har drömt en del inför vårt möte. Att intervjun ska ställas in i sista sekund. Att han ska resa sig upp och gå. Eller att jag ska bli stående med en enorm spritnota och utan citat i min anteckningsbok.

Vi har bokat tid på Kafé Vetekatten i Stockholm. Hemtrevligt. Stillsamt. Alkoholfritt. Perfekt. Tänker jag.

En halvtimme före intervjun får jag ett mejl om ändrade planer. Jag ringer upp Thorsten Flincks agent, får veta att Thorsten har fått ett anfall av torgskräck och inte kan ses inne i stan. Att vi måste ses i någons lägenhet i Aspudden i stället.

– Jag vet inte i vems, det är väl någon han känner, säger agenten, han är van.

Nu börjar det. Tänker jag.

Taxifärden dit är rafflande. Bromsarna är trasiga. Vi hör klickandet av chaufförens radband hela vägen till Aspudden. I trappuppgången funkar inte ljuset. Vi trevar oss fram.

Ja, nu börjar det.

– Thorsten, de har kommit nu! ropar den trevliga och tillmötesgående lägenhetsinnehavaren och visar in oss i ett minimalt tonårsrum med en säng, en skrivbordsstol och en pianopall.

Thorsten Flinck själv, instängd i badrummet, dröjer med att göra entré. Det enda som hörs är lägenhetsinnehavarens regelbundna knackningar på badrumsdörren, Thorstens höga röst (vad han säger är otydbart), och jag tänker att det inte blir något. Agenten och jag kallpratar. Om barn. Om jobbet. Om den vanliga världen, den som pågår utanför fönstren i Aspudden, i augusti 2016.

Efter en evighet, eller 20 minuter, hör vi badrumsdörren öppnas. Men, ingen Thorsten Flinck. Det känns lite som att sitta i publiken på en stor teatersalong och vänta på att huvudrollsinnehavaren ska göra entré. Men i stället för i en bekväm stol sitter den tvåhövdade publiken på en skrivbordsstol och på en sängkant.

Sen blir det åka av, som man säger. Thorsten Flinck kommer in. Trots torgskräcken låter han bli att ställa in. Vi kör. Om än i något annorlunda form.

– Nu är jag jobbig. Men kan vi dra ner rullgardinerna? Det är det första han säger, efter att artigt ha presenterat sig.

Så. Nu sitter vi här. I ett minimalt tonårsrum som dessutom är kolsvart. Tre personer: jag, Thorsten Flinck och hans agent. Thorsten väljer den lilla pianopallen, trots erbjudandet om skrivbordsstolen.

Annons:

I exakt ett år har han arbetat med att dra fram gamla minnen och har tillsammans med journalisten Håkan Lahger skrivit Thorsten Flinck: En självbiografi, som enligt förlagstexten handlar om ”teatergeniet, missbrukaren – och Ingmar Bergmans svek”.

– Det har varit jätteroligt och jättejobbigt. Vidrigt att vrida om gamla minnen på det här sättet, kommenterar han, med sin karaktäristiska teaterröst och tar en rejäl slurk sportdryck ur en gigantisk kanna.

Teaterrösten behåller han hela det tre timmar långa samtalet igenom. Det beror på att han är teatermänniskan Thorsten Flinck 24/7, förstår jag snart.

– Jag tog en överdos 1999. Sedan dess har jag med jämna mellanrum blivit ombedd att skriva om mitt liv.

Och det gör han med besked. De 380 sidorna är Extra allt. Och allt är definitivt inte smickrande. Tvärtom. Det är skitigt, smärtsamt, sorgligt, utlämnande, och – på sina ställen – dråpligt och komiskt.

– Jag gjorde det till en början för pengarna. Efter ett tag insåg jag att det var början på en spännande resa, konstaterar han enkelt, efter att först med emfas ha konstaterat att han avskyr att bli intervjuad.

Sedan ber han oss stänga fönstren, trots att det är kvavt. Han känner sig förföljd i dag, och då är det skönare att vara instängd i en lägenhet hos någon han litar på.

Intervjun fortsätter.

– Jag ville berätta om hur det var att från att ha varit på väg till Broadway och Amerika, på bara 14 dagar, hamna rätt ute på gatan efter att ha blivit sviken, slaktad, av Bergman.

Han återkommer till den här episoden flera gånger. Om hur han och ensemblen i mitten av 1990-talet spelat Misantropen under Ingmar Bergman på Dramaten för utsålda hus och blivit inbjudna att spela på BAM-theatre i Brooklyn, USA. Det är stort. Thorsten har hört antydningar om att han kommer att bli den nya John Malkovich, och det här är hans stora chans. I Sverige är han redan en av de största. Men, over there vet ingen vem han är. Ännu.

Efter den sista föreställningen, som Bergman själv valt att närvara vid, är förväntningarna enorma. Thorsten är rädd, för att inte säga skräckslagen. Det går rykten om att Bergman rest in eftersom han hört att föreställningen förändrats, och att han inte är glad över detta. Alls.

Efter föreställningen samlar Bergman hela ensemblen, tätt, ”som en enda jävla stor familj”. I nästa andetag ställer Ingmar Bergman in gästspelet i USA. På grund av Thorsten, som enligt Bergman, förstört hela föreställningen.

I över en halvtimme förklarar han hur värdelös Thorsten Flinck är, inför de övriga skådespelarna, men även efteråt, när han skickat iväg de andra, fortsätter förolämpningarna. Thorsten är både ”äcklig och vidrig”, ”värdelös”.

Exakt vad som hände sedan minns inte Thorsten Flinck, men två dagar efteråt vaknar han uppsvullen, med psoriasisartrit, en smärtsam reumatisk sjukdom som kan utlösas av svår stress. Thorsten Flinck får valium mot smärtorna. Trillar dit direkt. Under en period i sitt liv äter han, enligt egen utsago, 200 tabletter om dagen. En ofattbar mängd, som enligt expertisen skulle sänka en Belgian blue på ett par sekunder.

– På två veckor – från att ha varit på väg till Broadway till att bo i en cykelkällare. Fan vilken överlevare man är, säger han, och spänner ögonen i mig. Synen har vant sig vid mörkret, det känns inte längre kolmörkt här inne. Mer som ett mysigt halvdunkel. Men det är kvavt. Utanför, i den vanliga världen, augustikväll, här inne kvavt och instängt. Det bekommer inte Thorsten Flinck, som är på nu. Det märks inte att han ogillar intervjuer över huvud taget. Här inne, i ett tonårsrum i Aspudden, finns ett eget universum, Flincks universum, och vi fortsätter.

Thorsten berättar om hur han i hela sitt liv har sprungit ifrån sig själv och sina känslor. Om hur han till varje pris undvikit att stanna upp och känna efter.

Men, att ha arbetat med en så här självutlämnande bok i ett helt år, det måste väl ha väckt en del inom dig?

– Under arbetet med boken har jag djupdykt i mig själv. Men det har bara gått två månader sedan den blev färdig. Jag har inte landat än. Har inte känt efter, säger han, och ber oss rätta till rullgardinen, som släpper in en minimal gnutta ljus.

I boken berättar han om den Stora Thorsten Flinck, om teatergeniet som redan som barn fattade poängen med teater och skådespeleri. Om en person som brinner för en sak, senare för två. Först teatern. Sedan för droger. Ofta för båda sakerna samtidigt.

– Jag är yrket Thorsten Flinck. Inte privatpersonen. Mitt liv är inget annat än jobb. Privat är jag ett fiasko. På riktigt.

Två döttrar har han. Han har omgetts, nej fel, omges fortfarande, av människor som vill hjälpa. Som sträcker ut sina händer både en och två gånger för att dra upp honom ur skiten. I boken uttalar sig den ena efter den andra kända kulturpersonligheten om Thorsten Flincks förträfflighet. Inte sällan i imperfekt. Men också om hur hopplös han kan vara.

– De ska uttala sig om hur skicklig jag är. Det skulle bara fattas annat. Jag är en av de främsta i landet på teater. Jag är en av få som fortfarande har det i mig. Jag har utbildat mig i fyra år för det här, fattade direkt vad det handlar om, säger han bestämt.

Märkligt nog låter det inte det minsta skrytsamt. För här sitter han nu, i någon annans lägenhet, i svart linne, med otäcka blåmärken på armarna, drickandes sportdryck ur en gigantisk kanna, med torgskräck. Dagen innan har han gjort en hyllad spelning på kaféet Lasse i parken på Södermalm. Ytterligare ett par dagar tidigare har han mottagit Cornelispriset på en halv miljon kronor med motiveringen: ”En vildvuxen ros klädd i svart, en ensam röst med patina från gatan, den svenska teaterscenens enfant terrible”, som ”skapar stor dramatik från kung till Paria … En wilde-hjärna med ett hjärta av glas …” som …”alltid reser sig igen.”

De senaste dagarna har intresset för honom varit enormt, men frågan är om det inte alltid funnits ett intresse för Thorsten Flinck, åtminstone sedan han gick ut från Teaterhögskolan 1984. Under årens lopp har den ena märkliga Flinck-rubriken avlöst den andra och få är det som inte har någon uppfattning om honom.

Två år efter examen anställdes han på Dramaten. Han har gjort succé med en rad uppsättningar, både som regissör och som skådespelare. Mest uppmärksammad har han kanske varit för sina tolkningar av En handelsresandes död, Tre systrar, Fadren, Gertrud och Doktor Glas. Och även om han inte gillar film, har han lyckats delta i en rad filmer och tv-program genom åren. Han har varit med i Melodifestivalen, och han ger fortfarande, enligt många, helt magiska konserter.

Men privat beskriver han sig alltså som ett fiasko. Ensam, missbrukare, utan vänner, har misslyckats med sin kanske viktigaste roll, att vara pappa.

Någon regelbunden kontakt med sina två döttrar har han inte. Inte heller någon papparoll i traditionell mening. Har aldrig haft, kommer aldrig att ha. Döttrarna Félice och Happy Jankell, som han har tillsammans med journalisten Annika Jankell, har hunnit bli 24 och 22 år. Skådespelerskor båda två, och känslorna för döttrarna är påtagligt varma och innerliga.

Även om han aldrig varit en pappa att hålla i handen när åskan går. Långt därifrån. Men han är stolt över sina flickor.

Han berättar om hur ena dottern kom och frågade om han tyckte att hon skulle hålla på med teater, men att han inte ville ha in henne på den banan.

– Tjaa, svarade jag, ”alla vi människor som håller på med teater är lite ledsna, om inte annat blir vi det förr eller senare”. Då sa min dotter (här gör Thorsten ett kort uppehåll, ändrar rösten till en ljus flickröst): ”Men pappa, farbror Janne (Jan Malmsjö, red:s anmärkning), är väl inte ledsen.” (Ändrar rösten igen) ”Jo, farbror Janne är jätteledsen. Han skrattar ju så här: HA HA HA …” Thorsten skrattar ett ångestladdat skratt som ekar i det nu mycket syrefattiga rummet.

Nej, Thorsten Flinck har sett för mycket av teatervärlden för att önska att de egna döttrarna skulle hamna där. Ett starkt patriarkat, förklarar han, med få bra roller för kvinnor, och regissörer som utnyttjar skådespelerskornas drömmar om att få huvudrollen.

– Men nu är de båda skådespelerskor. Och de är bra! Det kan jag säga rent objektivt, säger han.

Thorsten säger att ”60– 70 procent av kåren är missbrukare”, men då bakom lyckta dörrar. Själv är han mer teatermänniska än människa. Har varit öppen med sitt missbruk.

Men, det har varit värt det, tycker han. Trots svår scenskräck. Trots tungt missbruk som tidvis drivit ut honom på gatan.

– Jag håller på med det här av nödvändighet. Jag har teatern i blodomloppet, men det är ett jävla krävande arbete. Det är det som är teaterns uppgift … Att riva fram ett offer.

Men om du fick välja om. Skulle du göra något annat då? Som inte kräver något offer?

– Nej! Ibland har jag koketterat med att jag skulle bli mordutredare. Eller präst. Tron är kraft för mig, även om jag inte tror på en gud. Jag skulle inte välja någon annan väg om jag fick välja om.

Skulle du inte önska att du levde ett mer vanligt liv? Med hem, familj?

– Jag tycker att jag är en jättevanlig människa, säger Thorsten, och spänner åter-igen ögonen i mig. Mina krav på tillvaron är inte stora. Att stanna upp och äta en glass i solskenet räcker för mig. Men jag har svår existentiell ångest.

Ord är inget för Thorsten, säger han. Visst har han försökt sig på terapi ett par gånger. Redan när han var liten skickades han till psykologen. Att han har adhd fick han veta i vuxen ålder.

– Men att någon ska lyssna på en för 3 000 spänn i timmen … Jag ogillar dravel. Skulle vilja testa kbt, där det inte är så mycket ältande.

Han säger att han är ensam. Att han känt sig ensam och utanför ända sedan han var mycket liten. I boken träder röster fram som säger tvärt om, att ensamheten alltid varit självvald, kanske till och med inbillad.

– Jag sitter ju inte medvetet och ljuger. Jag tror ju på riktigt att det är så, hävdar Thorsten Flinck, och berättar om ett tidigt minne där han hörde hur hans tvillingbror Rikard och hans mamma Karin diskuterade att skicka Thorsten till ett fosterhem.

I boken berättar person efter person om hur de försökt hjälpa dig och du skriver själv om hur människor i din närhet gjort stora uppoffringar för dig. Hur kan man då känna sig ensam?

– Jag hamnar ofta i konflikt med folk, förr eller senare. Samtidigt som jag är förbannat empatisk och lojal så är mitt liv ensamt. Det är inget mer än missbruk och arbete.

Han låter som om det vore för sent. Som om han med sina 55 år inte längre kan styra in livet på det spår han önskar att han hade levt.

Pratar om sig själv, nästan i termer av en föredetting. I bokens förord skriver han att han är en gammal man utan drömmar.

Men 55 år är väl ingen ålder?

– Jo, säger han bestämt. Trött nu. Jag kommer att leva max 15 år till. Sedan vill jag inte vara med längre.

Han ber om att få ta en kort paus, jag hör honom prata med lägenhetsinnehavaren om att vi har ett fantastiskt flow inne i rummet och förbereder mig för ytterligare tre timmars samtal.

Men så kommer han in, säger att han inte orkar mer och att vi måste avbryta. Nu. Tackar för en trevlig intervju. Säger att vi kan väl ses igen.

Utanför skiner solen. Det är fortfarande augusti i Stockholm och det känns som om jag bara varit på ett kort besök i någon annans värld. Flincks universum.

9 x Thorsten Flinck

Född: 17 april 1961 på Stockholms allmänna BB.

Bor: I hyrd stuga på Värmdö utanför Stockholm.

Familj: Ensamvarg. Pappa till Félice, 24 år, och Happy, 22 år, som han har tillsammans med journalisten Annika Jankell.

Yrke: Skådespelare, regissör, musiker.

Aktuell med: Boken Thorsten Flinck: En självbiografi (Bookmark förlag). En teater-

föreställning med samma namn är planerad till nästa år. Spelar huvudrollen i en kommande film om Christer Pettersson. Ger konserter runt om i Sverige av och till.

Senaste pris: Cornelispriset.

Om skådespelaryrket: ”Jag ser mig som en ensemble-människa, jag ser till att alla får ta plats på scenen.”

Film eller teater: Teater! ”Numera brinner ingen för teaterkonsten. Film är annorlunda, mer fusk. Det är som att jämföra att knulla med att älska.”

Om att lida av scenskräck: ”Det är vidrigt! Det blir värre med åren. En ung skådespelare har inget att förlora. En rutinerad skådespelare har allt att förlora. Man är aldrig bättre än sin senaste föreställning.”

Anna-Maria Stawreberg är frilansjournalist. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 10/2016:

Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

104-åriga Dagny Carlsson är pigg som en mört och landets äldsta bloggare – en riktig ”supergamling”.

När jag stiger på hos Dagny Carlsson är det inte mycket som skvallrar om att hon är 104 år. Möjligtvis att hon ber mig sätta mig bredvid henne i vardagsrumssoffan och inte mitt emot, eftersom hon hör dåligt. Men hör dåligt finns det långt yngre personer som gör.

– Jag måste ha goda gener. Och så har jag en stark vilja. Jag ger inte upp när det krisar sig, säger hon när jag frågar vad som håller henne så pigg i skallen.

”Supergamling?” skrockar hon när jag förklarar mitt ärende. I boken Det åldrande minnet: Nycklar till att bevara hjärnans resurser (Natur & Kultur) beskrivs supergamlingar som ”äldre som kommer ihåg namnen på sina barnbarn och minns deras födelsedagar”.

Nu har Dagny Carlsson inga barn, men nog är hon en supergamling. När hon vid 99 års ålder började blogga blev hon känd som Sveriges äldsta bloggare. Sedan dess har hon bjudits in till tv-program, suttit i paneler i Almedalen och följts i en dokumentärfilm. Nu ger hon ut sin självbiografi, Livet enligt Dagny: I huvudet på en 104-åring (Forum), som hon skrivit med journalisten Helén Bjurberg.

I boken berättar hon om ett liv som inte varit någon dans på rosor. Som barn blev hon inlåst i garderoben av sin mamma som bestraffning, något som upprepades i hennes första äktenskap med en alkoholiserad make.

Kanske har hon sin mormor att tacka för sin starka vilja, pigan som fick husbonden att erkänna faderskapet till hennes moster, i en tid när ”herrefolket trodde att de hade rätt till sexuellt umgänge med pigorna”. Som änka uppfostrade hon Dagnys mamma och syskon i en stuga på ett rum utan kök. Det var också mormodern som gav Dagny hennes ledord i livet: ”Hjälp dig själv eller statt där.”

– Jag trivdes aldrig med min tillvaro, säger hon och tystnar en sekund. – Jag önskade alltid något som var bättre.

Vid 37 års ålder lämnade Dagny maken och började studera. I samma veva mötte hon sin andra make, som hon levde med tills han dog för ett tiotal år sedan.

– Livet vände väl när jag bröt upp från mitt dåliga äktenskap och skaffade mig utbildning.

Annons:

Jag ringer upp Lars Nyberg, professor i psykologi och neurovetenskap vid Umeå universitet och en av författarna till Det åldrande minnet. Han nämner just utbildning som en faktor som skyddar kognition och minne upp i åren.

– Mycket grundläggs tidigt och vidmakthålls, men det finns alltid en förändringspotential.

Det kan han säga efter att sedan 1988 ha arbetat med Betula-projektet, en enorm forskningssatsning om minne och åldrande, som fått sitt namn efter det latinska ordet för björk. Nu när Betula håller på att avslutas efter nära 30 år är antalet deltagare hela 5 000 personer mellan 35 och 100 år, från Umeå, som ju även kallas ”björkarnas stad”. Det är kunskapen från Betula som presenteras i Det åldrande minnet, som Lars Nyberg skrivit tillsammans med psykologiprofessorn Lars-Göran Nilsson och journalisten Peter Letmark.

Bland annat diskuterar Betula-forskarna begreppet brain maintenance, för att beskriva supergamlingarnas hjärnaktivitet, som är mer lik yngre personers än deras jämnårigas genomsnitt. Och brain maintenance går att påverka genom livsstil.

– Fysisk aktivitet börjar bli ett uttjatat ämne, men när vi startade var det få som diskuterade motion i förhållande till minnet. Att det skulle vara bra för hjärnan börjar sjunka in nu. Även i hög ålder, säger Lars Nyberg, som även talar om fördelen med ett stimulerande yrke eller andra aktiviteter.

– Kan man behålla ett socialt liv är det också en bra minnesstimulans.

Hur är det då med genetiken? Visst, den är en stor bit i det här, påpekar Lars Nyberg.

– Det kan vara folk som till synes uppfyller många av de här råden och ändå drabbas av demens.

Ett av Betula-projektets fynd är att vi människor grovt räknat kan delas in i tre grupper vad gäller det episodiska minnets åldersförändring. Några av oss har dåligt minne redan i unga år och blir i ålderdomen snabbt sämre på att komma ihåg det vi varit med om och saker vi ska göra. Ungefär två tredjedelar av oss har ett helt okej minne, som dalar sakta efter 60-årsåldern. Den tredje gruppen är supergamlingarna, som har ”ett välbevarat episodiskt minne”, ”en förmåga att hålla många bollar i luften och ett välbevarat semantiskt minne”.

Lars Nyberg påpekar att det alltid finns en stor variation i den här sortens breda befolkningsstudier.

– Vi ser samband med skolfärdigheter, men har också personer med fem–sex års skola som ändå finns bland högpresterarna. De kommer i olika former, de här supergamlingarna.

Dagny Carlsson studerade vidare först närmare 40-årsåldern, även om hon var ett läshuvud i skolan. Motionen kom igång efter pensionen, i form av dans med maken. Som änka blir det inte mycket dansat av, men hon promenerar ”minst 30 minuter och helst mer”.

Vi pratar om bloggen och allt den fört med sig, inte minst socialt. Det tycks som att Dagny Carlssons liv bara har blivit bättre med åldern.

– Ja, på något sätt tycker jag att jag väldigt sent har fått lite revansch för ett dåligt liv. Det är väl ganska ovanligt att en människa i min ålder är så frisk. Jag kan inte peka på en enda krämpa. Möjligtvis att jag sover lite mindre än jag egentligen behöver.

Jonas Mattssons artikel publicerades först i Modern Psykologi 11/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Polisen Simon Häggström om sitt arbete mot prostitution.

Simon Häggström är chef för Stockholmspolisens prostitutionsgrupp. I boken Skuggans lag ger han sin bild av arbetet.

– Många tror fortfarande att kvinnor gör det för att de vill. Men tror man att det är ett fritt val att sälja sex så har man inte förstått mekanismerna bakom prostitution. De här kvinnorna är instängda i osynliga fängelser. Människohandlare hotar med att ta deras småsystrar i hemlandet eller berätta för familjen vad de gör, vilket i strikt religiösa länder kan leda till utfrysning. De väljer ut kvinnor från fattiga områden där det inte finns mat på bordet. Visst, de kan välja att låta sina barn svälta i stället för att prostituera sig, men det är inget rättvist val.

Bland utländska prostituerade är fattigdomen drivande. Men när det gäller svenska kvinnor och män som säljer sex har Simon Häggström sett andra mönster.

– I princip alla vi träffar har utsatts för sexuella övergrepp i sin barndom. Och många lider av psykisk ohälsa. Missbruk är vanligt, men inte så vanligt som man skulle kunna tro. Gemensamt för alla är däremot att de aldrig fått professionell hjälp.

Hur påverkar arbetet dig?

– Mycket, jag går i terapi varje vecka för att orka. Det kan vara lite skämsstämpel på att som tuff polis säga att man går i terapi, men det är ärligt talat det som räddar mig.

Vad har du lärt dig?

– I det här jobbet blir det tydligt vilket lotteri livet är, vad det betyder att födas i rätt land med rätt skydd.

Simon Häggströms bok Skuggans lag gavs ut av Kalla kulor förlag 2016. Uppföljaren Nattstad kom 2017 på samma förlag.

Karin Skagerbergs intervju publicerades först i Modern Psykologi 5/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Annons:

EVENEMANG. Välkommen till ett scensamtal om barn/vuxen-relationer utifrån grekisk mytologi och pjäsen Monster & Gudar som spelas på Orionteatern.

Tid och plats: 15 april kl 17.30 på Orionteatern i Stockholm

MEDVERKANDE:
Sally Palmquist Procopé regissör och konstnärlig ledare för Orionteatern.
Allan Linnér legitimerad psykolog och psykoterapeut, känd som Radiopsykologen i Sveriges Radio P1.
Liria Ortiz legitimerad psykolog, vinnare av Stora psykologpriset 2017 och författare till boken Jag och min mamma: Om att kunna hantera en viktig relation.
Moderator: Jonas Mattsson chefredaktör, Modern Psykologi.

BILJETTER & INFO
www.orionteatern.se 08-643 88 80
Pris: 170–295 kr för pjäsen (spelas kl 16) och 80 kr för samtalet (ange rabattkod MODERN – ord. pris: 100 kr)

Samtalet arrangeras av Modern Psykologi i samarbete med Orionteatern och ABF.

Annons:

Kan LSD bota alkoholism, sinnesvidgande svampar hjälpa vid depression och ecstasy behandla PTSD? Psykedelisk terapi har blivit ett växande men omstritt forskningsområde.

Solnedgången över Golden Gate-sundet i San Francisco är en nästan religiös upplevelse. Ett disigt ljus, en svagt lila himmel. Mjuka färger i gult, blått och rött som hela tiden får himlen att ändra skepnad, i och med att solljuset bakom den ikoniska hängbron ändrar karaktär.

Men när solen försvinner bakom Golden Gate-bron är det inte en objektiv solnedgång jag ser, utan bara min egen hjärnas tolkning av det. En subjektiv upplevelse som ter sig olika beroende på vem som betraktar den. En svårt deprimerad person ser den i ett annat ljus än en frisk person.

Det menar David Nutt, en hjärnforskare som har inriktat sig på psykedeliska droger och som är en av huvudföreläsarna på Psychedelic science, en konferens som äger rum i Oakland, några kilometer från just den här solnedgången.

Konferensen har lockat runt 2 500 deltagare, en fördubbling sedan föregående års möte. Över 200 forskare presenterar och diskuterar sina resultat. Ämnen som mikrodosering med LSD, psykedeliska svampar mot depression och MDMA-assisterad terapi avhandlas under tre dagar 2017.

Psykedeliska preparat innehåller kraftfulla substanser som förändrar perception, stämningsläge och kognitiva förmågor. Växter med psykoaktiva ämnen växer naturligt runt om i världen – bland annat i svampar, i Sverige toppslätskivling, och i ayahuasca som växer i Sydamerikas regnskogar. Användningen kan spåras tusentals år tillbaka och traditionellt har de intagits under kontrollerade former i ett religiöst sammanhang.

1938 upptäckte kemisten Albert Hofmann av en slump den kemiska substansen lysergsyradietylamid, LSD. Preparatet har likheter med det verksamma ämnet i psykedeliska svampar, psilocybin, men är långt starkare än det som som återfinns i naturen. På 1940-talet fick psykiatrin upp ögonen för lysergsyradietylamid och dess möjliga potential. Det gjordes bland annat ett flertal studier på LSD och alkoholism.

Annons:

Men användningen av LSD spreds snabbt bland såväl konstnärer som ungdomar, inte minst genom personer som psykologen Timothy Leary, och kom under slutet av 1960-talet att förknippas med hippierörelsen. Den omfattande och okontrollerade användningen ledde till att LSD till slut narkotikaklassades, i Sverige 1966 och i hela USA 1967. I och med det avstannade även forskningen.

Men på senare år har enskilda forskare i länder som Norge och Storbritannien börjat intressera sig för de psykedeliska drogernas eventuella psykoteraputiska effekter igen. Nyligen fick den ideella organisationen MAPS (Multidisciplinary association for psychedelic studies), som även låg bakom Psychedelic science-konferensen, godkänt av det amerikanska läkemedelsverket att inleda en fas 3-testning av behandling med MDMA vid posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. MDMA är mer känt under namnet ecstasy och befinner sig i gränslandet till traditionella psykedeliska preparat. Godkännandet betyder att den kemiska substansen kan vara på väg att användas som medicin i USA.

Precis som med LSD så har MDMA en historia inom behandling och forskning, som föregick dess spridning som illegal rekreationsdrog. Till skillnad från klassiska psykedeliska preparat, som ger ett starkt förändrat sinnestillstånd och ofta hallucinationer, så släpper MDMA främst ut mängder av serotonin i hjärnan och ger ökad empati samtidigt som energinivån höjs. Det syntetiserades första gången av ett tyskt läkemedels-bolag redan 1912 och återupptäcktes av den amerikanske kemisten Alexander Shulgin 1965.

På 1970-talet började MDMA användas av psykoterapeuter, som ansåg det vara ett effektivt hjälpmedel i sitt arbete. På 1980-talet dök drogen upp i ett annat sammanhang under namnet ecstasy och blev känd som en festdrog. Serotoninruset och den uppiggande effekten fick rejvande ungdomar att dansa i timmar och snart narkotikaklassades även MDMA. Riskerna befarades vara permanenta hjärnskador, kroniska depressioner och i värsta fall direkta dödsfall.

En som aldrig tappade intresset för psykedeliska drogers möjliga terapeutiska egenskaper är David E. Nichols, professor i farmakologi. Han har forskat på psykedeliska droger i över 40 år och anses inom farmakologin vara en av de ledande experterna på området. Han har en annan bild av MDMA.

– Behandling med MDMA vid PTSD har visat sig anmärkningsvärd och gett en aldrig tidigare skådad effekt, berättar han över telefon från arbetet på Purdue university i USA.

MDMA har tidigare visat sig minska aktiviteten i amygdala, som har en viktig funktion i hjärnans emotionella nätverk och är den del i hjärnan som bland annat är kopplad till primitiva reaktioner på rädsla.

Teorin bakom MDMA-assisterad terapi är att substansen försvagar överaktiva försvar i hjärnan. Patienten kan då tillsammans med en terapeut gå in och bearbeta de traumatiska upplevelserna. Den fas 3-studie som inleddes under hösten 2017 omfattar cirka 300 deltagare.

– Jag tror att det är väldigt sannolikt att vi kommer att se MDMA och psilocybin användas som medicin inom fem till sju år, som mest tio år, säger David E. Nichols.

När det gäller psykedeliska droger så finns det inte särskilt mycket kunskap om hur de egentligen fungerar. 2016 publicerades för första gången bilder på människohjärnan under påverkan av LSD, i den vetenskapliga tidskriften PNAS, och kunskapen ökade en aning.

Det är bland annat dem som den brittiska psykiatern David Nutt är på konferensen i Kalifornien för att berätta om. Han utförde studien tillsammans med Robin Carhart-Harris vid Imperial college i London och den inkluderade ett 20-tal försökspersoner.

Med hjälp av magnetkamera avbildades hjärnan, både utan och under påverkan av LSD. Resultaten visade bland annat hur drogen skapar ett slags tillfälligt kaos i hjärnan. Olika delar börjar att kommunicera med varandra i mycket större utsträckning. Framför allt är det syncentrum som når ut till andra delar av hjärnan, vilket kan förklara de synhallucinationer som ruset ger.

Men oredan tros även vara det som öppnar upp för nya sätt att tänka, och enligt dess förespråkare i längden ge en ökad självförståelse. Testpersonerna uppgav bland annat en känsla av att jaget upplöstes. Dock är upplevelsen varierande från person till person – den formas av miljön man befinner sig i såväl som ens sinnestillstånd.

Men Joar Guterstam, forskare vid Karolinska institutet och psykiatriker på Beroendecentrum i Stockholm, är mer skeptisk till resultaten.

– Det är en intressant studie. Men man kan analysera resultaten på olika sätt, så det finns utrymme att få det att se bra ut.

När det gäller de studier som har gjorts på området menar han att det finns en hel del som är problematiskt.

– Fortfarande är det ganska få studier, varav flera inte är avslutade. Dessutom handlar det om några få patienter och ingen kontrollgrupp.

För att resultaten ska kunna fast-ställas måste försöken upprepas och visa ett liktydigt resultat.

– Det har inte skett i någon av de här studierna, säger han.

På Karolinska institutet har även Nätverket för psykedelisk vetenskap sin bas. Den ideella föreningen är en sammanslutning med forskare och studenter som intresserar sig för forskningen på området.

Föreningens ordförande, psykologen Filip Bromberg, poängterar att det här inte handlar om att legalisera narkotikaklassade droger.

– Det är jätteviktigt att skilja på medicinsk användning och rekreationellt bruk.

Filip Bromberg kom själv in på ämnet när han läste på psykologprogrammet. Efter att ha arbetat inom missbruksvården hade även frustrationen växt över att de tillgängliga metoderna var så pass ineffektiva.

– Både när det gäller läkemedel och psykoterapi som behandlingsmetoder har vi sämre resultat i fråga om beroende än de flesta andra psykiatriska tillstånd. Majoriteten av patienterna återfaller. Mindre studier på beroende har visat att psykedeliska droger är otroligt mycket bättre för att bryta beroende än vad vi har sett tidigare, säger han.

En kväll i juni arrangerar Nätverket för psykedelisk vetenskap en föreläsning med Tomas Palinicek från Prague psychiatric center. Han har de senaste 15 åren forskat på bland annat MDMA, LSD, meskalin och även ketamin, som från början användes som bedövningsmedel inom kirurgin. Det började spridas bland annat som en rekreationsdrog och narkotikaklassades 2005, men ketamin har även visat sig ha antidepressiva effekter. Nu kartlägger han i en studie effekterna av psilocybin på bland annat hjärnans perceptuella förmåga.

Salen där den tjeckiska forskaren ska föreläsa blir snabbt fullsatt och åldrarna är blandade.

Han berättar om hur de tjugo testpersonerna i hans studie antingen fick psilocybin eller placebo. Sedan visades bland annat bilder på ansikten som uttryckte olika känsloreaktioner för försökspersonerna.

Till skillnad från någon som befinner sig i en psykos, vilket det hallucinogena ruset ibland har liknats vid, hade försökspersonerna inga svårigheter att läsa av känslouttryck. Men det fanns en känsla de inte kunde tyda i ansiktena, och det var rädsla.

– Kanske har det här något att göra med varför psilocybin verkar ha en positiv effekt på deprimerade, spekulerar Tomas Palenicek, samtidigt som ansiktena, med sina leenden och bistra miner lyser på väggen bakom honom.

I en studie vid New York university och Johns Hopkins university har psilocybin-assisterad terapi getts till cancersjuka i livets slutskede. Syftet var att mildra ångest och depression hos patienterna. Välmåendet efter en session med psilocybin förbättrades för 80 procent av deltagarna, en effekt som höll i sig upp till åtta månader efter behandlingen.

Ayahuasca är en psykedelisk brygd som härstammar från Amazonas regnskogar, och har traditionellt använts inom schamanistiska riter. Men de senaste åren har användandet spridits och brygden har blivit något av en innedrog bland experimenterande storstadsmänniskor – och forskare. Djurförsök och klinisk forskning antyder att ayahuasca har en antidepressiv effekt.

I en brasiliansk studie från 2015 medverkade 30 patienter. Varken läkemedel eller traditionell terapi hade lyckats få bukt med depressionerna. Hälften fick dricka ayahuasca vid ett tillfälle och hälften fick placebo. En vecka senare visade de som fått ayahuasca en dramatisk förbättring i mående jämfört med placebogruppen.

Likt Tomas Paliniceks psilocybin-studie är de här undersökningarna oftast små. Det är omständligt och kostsamt att finansiera studier som innefattar den här typen av droger.

– För hur ska man ansöka om pengar till något som klassas som  utan medicinska egenskaper? säger Tomas Palinicek.

Men de mer kritiska, som Joar Guterstam, ser andra problem med forskningen. Hur jämför man till exempel med en placebogrupp i den här typen av studier?

– De flesta förstår om de får LSD eller placebo, och det är det en utmaning att komma runt. Med de kraftfulla effekter de här substanserna har kan det bli svårt, säger han och efterlyser fler studier, lägger till att vad som skulle behövas är mer forskning – som gärna får utföras av fler kritiska forskare.

Mette Carlboms reportage publicerades först i Modern Psykologi 1/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

EVENEMANG. 10–17 mars är det dags för Hjärnfestivalen i Stockholm. Missa inte våra programpunkter under veckan!

LÖRDAG 10 MARS
11.30–13:00 Kulturhuset Hörsalen
Effekten av substansberoendet i samhället
Talare: Nitya Jayaram-Lindström (Karolinska Institutet), Agneta Trygg (TryggaBarn). Moderator: Per Snaprud (Forskning & Framsteg)
Fri entré

SÖNDAG 11 MARS
12:00–16:00 ABF-huset
Livet med schizofreni
Filmvisning och föreläsning. Från 11 år.
Filmvisning av Suzanne Ostens film Flickan, mamman och demonerna följt av två föreläsningar om att leva med schizofreni – som drabbad och som anhörig.
Talare: Åsa Konradsson Geuken (Schizofreniförbundet och Uppsala universitet), Åsa Höij (Schizofreniförbundet). Moderator: Karin Skagerberg (Modern Psykologi)
Fri entré

SÖNDAG 11 MARS
14:00–15:30 Tekniska museet
Hjärnutveckling: ADHD
Talare: Charlotte Skoglund (Karolinska Institutet), Georgios Karpathakis (Underbara ADHD), Anna Hemlin (Hjärnfestivalen). Moderator: Jonas Mattsson (Modern Psykologi)
Fri entré, anmälan vid entrén

Om Hjärnfestivalen
Brain Awareness Week är en global kampanj med syftet att öka allmänhetens medvetenhet om hjärnforskning. I mars 2018 anordnas den för andra gången i Sverige, under namnet Hjärnfestivalen. Arrangörer är föreningen Vetenskap i Samhället, som drivs av forskare från Karolinska Institutet. Modern Psykologi och Forskning & Framsteg är mediapartners till festivalen, som äger rum på ett antal platser i centrala Stockholm 10–17 mars.

Modern Psykologi är mediapartner i Hjärnfestivalen som är en del av den globala kampanjen Brain Awareness Week. Läs hela programmet för Hjärnfestivalen här.

Annons:

Solen skiner i Karlstad när komikern Olof Wretling möter upp vid tågstationen iförd en av sina karaktäristiska hattar.

– Jag älskar hattar. Jag har en väninna i Berlin som gör dem åt mig, säger han och visar ett W broderat på sidan.

Han är pratsam och redan på vägen till hans favoritkafé vid Klarälven erkänner han att han är hypokondriker.

– Jag är stammis hos sjukvården! Jag kan inte ens bli biten av en hund utan att tro att det är rabies. Men personalen på Vårdcentralen Gripen här i Karlstad är väldigt trevlig.

Olof Wretling flyttade hit med sin familj 2011 efter många år i Göteborg. Familjen drömde om att bo i hus och Värmland var ett naturligt val eftersom hans fru, skådespelaren Sofia Wretling, kommer från Östra Ämtervik utanför Karlstad.

– Det är skönt att kunna få hjälp med barnen när vi är på turné, särskilt när Sofia och jag står på scenen tillsammans.

När Olof fyllt 40 och rotat sig här ville han samla hela sin sjukdomshistoria och begärde ut journalerna från alla de platser han bott på. Han hade räknat med några A4-sidor, men det vällde in stora kartonger med vadderade kuvert. Krupp, växtvärk, astma, broskutväxt på höger knä, dyslexi …

– Det var som att öppna Pandoras ask. Lite som att läsa sina dagboksanteckningar, men formulerade och tolkade av någon annan, beskriver han när vi slagit oss ner med kaffet.

Annons:

Olof Wretling blev först känd som medlem i humorgrupperna Klungan och Mammas nya kille, men har också en allvarlig sida. Kombinationen av allvar och humor har gjort att han har röstats fram som värd för Vinter i P1 hela fem gånger. Nu är han aktuell med föreställningen Diagnoserna i mitt liv och boken Fem vintrar och en sommar: Diagnoserna i mitt liv, som bygger på vinterpraten och ett sommarprat.

Men kanske hade karriären blivit en helt annan om inte sorgen över pappa Lars-Erik kommit emellan.

Olof Wretling var elitidrottare som ung. Han tävlade i höjdhopp och tresteg, och vann ungdoms-SM ett par gånger på 1990-talet. När Olof var i slutet av tonåren drabbades hans pappa av tjocktarmscancer och dog strax efter att sonen fyllt 21 år.

– Det hände mitt i min elitsatsning. Jag drömde om att bli bäst i världen i tresteg när cancern gjorde entré i vår familj. Allt är som ett töcken fortfarande. Pappas död var som en elitserietackling i hockey och jag flög rakt in i sargen.

Sorgen ledde till stark oro och hjärtklappning – och rädsla för att få panik och ångest vid fel tillfällen.

– Jag har aldrig fått någon diagnos för mina rädslor eller mina jobbiga år efter pappas död.

I Diagnoserna i mitt liv berättar han i stället om de diagnoser som folk ställt på honom genom livet – en del medicinska, andra mer vårdslöst slängda efter honom. Den första diagnosen var ”spring i benen” som sexåring, vere in novercae liviae på latin – ett sätt att förklara varför han var som ett yrväder i kvarteret hemma i Umeå.

En annan diagnos var ”livlig fantasi”, vividissima est phantasia på latin. Den diagnosen förklarar nog delvis hans hypokondri. Men den ligger säkert också bakom många av de infall och idéer som lett till pjäser och sketcher i Klungan och Mammas nya kille.

– Med livlig fantasi kan man både roa och skrämmas – både andra och sig själv, konstaterar Olof Wretling.

Ett exempel på det är när han såg djävulen bakom en trädstam i Gimonäs elljusspår hemma i Umeå. En händelse som satte djupa spår i honom redan som orolig 11-åring.

– Det var ren och skär fasa. En brinnande figur med treudd och allt, som såg på mig och dömde ut mig. Jag förstod ju att ingen skulle tro mig så jag höll tyst. Men det plågade mig i flera år, tills jag en dag berättade för pappa i bilen på väg till friidrottsträningen.

Pappa Lars-Erik lyssnade tyst och sa sedan: ”Men av alla människor på jorden, Olof, varför tror du djävulen skulle vilja träffa just dig?”

– Pappas fråga gjorde att jag kunde börja släppa bilden av djävulen där i skogen. Han avfärdade mig inte bara med att jag har livlig fantasi, utan förstod att en rationell förklaring inte skulle ha hjälpt mot min rädsla där och då.

Han återkommer flera gånger till vikten av att ställa den förlösande frågan för att hjälpa folk vidare. Pappa Lars-Erik var just en sådan klok person, pedagog som han var (lektor på lärarhögskolan i Umeå). Som när Olof la in en snus just när pappan släppte av honom på träningen, bara för att provocera och se vad han skulle säga. Men pappan sa inget alls, utan Olof var tvungen att fråga: ”Vad tycker du om att jag snusar?”

– I stället för en timmes föreläsning svarade pappa med en motfråga: ”Vad tycker du själv?” Jag var tvungen att tänka efter. Tyckte jag verkligen själv att det var så coolt?

– En förlösande fråga kan hjälpa oss att komma vidare i tanken, medan förutfattade meningar cementerar våra fördomar och hindrar oss från att växa. Om man får vara den man är kan man läka ut. Det gäller att hitta ett sammanhang: ”Här får du vara som du är.” Att hitta sin stig i livet.

Olof Wretling menar att de där ”diagnoserna” som vi lätt ställer på varandra – vänner, bekanta, grannar, arbetskamrater – handlar om att vi så gärna vill sortera människor, sätta etikett på dem.

– Jag tror att många diagnoser skulle försvinna om vår samhällsstruktur var mer tillåtande. Vi är nog alla fulla av diagnoser, lite onormala. Vi borde fråga oss själva om vi hjälper individer att växa, eller föder oro och osäkerhet, när vi talar om för andra hur de är, säger han.

Titt som tätt fick han höra att han var en damp-unge som inte kunde sitta still, och så den där livliga fantasin som gjorde att han fick för sig både det ena och det andra, från roliga infall till sjukdomar. Och i skolan fick han gå till specialfröken för att han inte kunde skriva ordentligt. Diagnosen dyslexi fanns knappt när han växte upp, utan dålig stavning berodde bara på att man var slarvig, lat eller dum.

– Jag kände mig alltid dålig i skolan. Och mina uppsatser kom tillbaka med röda bockar. Här hade man skrivit jordens roligaste berättelse och så får man tillbaka något som ser ut som en prickig korv. Det var så skamfullt att jag slutade skriva, fastän jag tyckte mycket om att berätta historier. Tänk om man hade fokuserat på innehållet i stället för åt vilket håll bulan på b och d var!

Han önskar att han fått läsa upp sina berättelser högt i stället. Då hade han kanske inte tappat lusten till språket.

– Man måste vilja göra något, för att lära sig. Att påminnas om vad man är dålig på hjälper inte.

Olof Wretling understryker att det är bra med diagnoser när de hjälper oss att utvecklas vidare. Som ung fick han diagnosen astma, och när det kom en ny astmamedicin var det en oändlig lättnad, inte minst för den som tränade så mycket som han.

– Men det är med diagnosen som jobbet börjar: I mitt fall var det att medicinera, att träna upp lungkapaciteten och att undvika riskfaktorer som att till exempel gå in i ett stall. Om en diagnos i sig inte erbjuder någon lösning är den inte vatten värd. Det är bättre att lyssna på varandra, tänka till och ställa en förlösande fråga.

Det var just en sådan fråga som blev vändpunkten för Olof Wretling. Och som gav honom tillbaka lusten att skriva. När han efter pappans död drabbades av oro, panikanfall och tvångsbeteenden kunde han inte förstå varför.

– Jag fick ofta hjärtklappning och yrsel. Jag blev lugn av att rycka en extra gång i dörren innan jag skulle sova, och kollade alltid spisplattan en extra gång. Och jag vågade inte flyga, av rädsla för att planet skulle största.

Möjligen spelade en dos livlig fantasi också in, men till slut vågade han varken åka hiss eller spårvagn, eller ens gå på lokal, av rädsla för att rädslan skulle slå till, och därmed skammen. Han blev allt mer begränsad i sitt liv. När kompisarna frågade om han skulle följa med och lyssna på Broder Daniel, svarade han: ”Nej, jag är för trött.”

– Fast det jag helst av allt ville var att stå där längst fram på konserten – men det fanns för många hinder på vägen. Jag höll på att sprängas.

Olof Wretling, som är stammis på fiket, ber servitrisen sänka musiken lite, och berättar hur han en dag bestämde sig. Han skulle ta tag i det! Fostrad inom idrotten, i en miljö där det handlar om att kämpa, förlora och vinna var det ganska självklart.

– Får man en bristning i baklåret så kämpar man sig tillbaka. För mig var det reflexmässigt att jag var tvungen att jobba mig tillbaka för att kunna bli hel igen.

Olof Wretling gick till doktorn för yrsel och hjärtklappning i snöblasket i Göteborg. En vältränad elitidrottsman med hjärtproblem ska man ta på allvar, och läkaren tog både EKG och blodprov. Men det var inget fel på hjärtat alls, han var i toppform.

Läkaren frågade om han varit med om något särskilt. ”Nej”, svarade Olof. ”Är det säkert?”, frågade hon. ”Ja”, sa Olof. ”Riktig säkert?” Olof tittade ut genom fönstret, på den grå och regntunga staden. ”Jo, jag förlorade min pappa, men det är ett år sedan!” ”Har du sörjt honom?” ”Nej, jag har inte kunnat. Jag kan inte gråta, det kommer liksom inga tårar.”

I stället för diagnoser och en pillerburk gav hon Olof i uppgift att skriva ett brev till sin pappa. Han gick hem och tog fram papper och penna och började skriva: ”Jag saknar dig så himla mycket pappa! Det kändes så orättvist när du dog. Och så overkligt att vi inte kommer ses nåt mer.”

Då kom gråten.

Vid nästa besök hos läkaren fick han läsa det han skrivit högt, och grät igen. Och fick nya skrivuppgifter.

Det blev förlösande på flera sätt.

– Där handlade det inte om att jag hade med alla ”l” i ordet parallell, utan om vad orden faktiskt gjorde med mig. Att sätta ord på det jag kände gjorde att hjärnan fick hjälp att komma i kontakt med känslorna. Det blev nyckeln till att lätta på trycket, en pysknapp för saker som bara måste ut. Det var ett enormt steg för mig – ungefär som att bestiga Kebnekaise. Jag förstod inte då att allt hängde ihop, att den starka oron jag bar på, tvångstankarna och alla rädslorna, var kroppens eget sätt att säga ifrån när något var fel.

Olof blev erbjuden att gå i samtalsterapi eftersom läkaren märkte att han var nyfiken och ville förstå sig själv, men han tackade vänligt men bestämt nej: ”Jag vill börja skriva!”

– Det rymdes inte då. Jag fick en kick av att skriva och ville fortsätta med det. Jag kunde sitta och skriva om minnen med pappa och plötsligt drabbas av gråtattacker. Det kändes underbart efteråt, som en helkroppsmassage. Dessutom jagades oron och rädslorna bort när jag hade huvudet fullt av idéer och uppslag till mina historier.

Fortfarande har han inte gått i ”riktig” terapi, men menar att han lärt sig mycket genom att läsa och lyssna på andra människor. Han har skapat egna samtalsgrupper, och berättar i sitt senaste vinterprat i radion om människor han mött som hanterat sorg och död på olika sätt, om sorgens alla ansikten och den inneboende kraften som gör att människor ändå kan gå vidare.

Olof Wretling har också läst mycket, bland annat självhjälpslitteratur, för att bättre förstå sig själv och sitt agerande. Till exempel har han lärt sig sortera alla de galna idéer som kommer ilande – ett symtom på den livliga fantasin som ligger som ett slags bakgrundsbrus som han behöver hantera. Det har också hjälpt honom att bättre förstå andra människor, och varför de ibland säger en sak när de egentligen menar något annat.

– Alla har ett eget ”bakgrundsbrus” att tampas med, även om medvetenheten om det kan skifta från person till person.

Ju mer han jobbade med sig själv där i Göteborg som ung, desto mindre bensin blev det kvar till den inre oron som så länge begränsat honom.

– Jag hade en enorm tur som träffade just den läkaren. Hon läste mig som en öppen bok och förstod att skrivandet kunde bli starten på mitt sorgearbete.

I samma veva lade han sin elitsatsning på friidrotten på hyllan. Motivationen att tävla var försvunnen.

– I stället kom tron tillbaka på att jag kunde uttrycka mig i text. En gång för alla skakade jag av mig skammen som de röda bockarna lämnat efter sig. Men tänk att det var en läkare, och inte en lärare, som visade vägen in till skrivandets sprängkraft.

Olof Wretling sökte till en manusförfattarutbildning i Göteborg 1997 – och kom in. Just han, som inte kunde stava, som alltid haft en lite anarkistisk syn på språk.

– Stavningen är bara en teknikalitet. Det är berättandet som är the shit. Skriftspråket är ju bara ett verktyg, ett gäng symboler som någon hittat på. Jag hoppar ofta över bokstäver när jag har för bråttom, tänker att man ändå fattar vad jag menar.

Men med pappans gamla Macintosh, med inbyggt rättstavningsprogram, kunde han plötsligt slåss på samma villkor som andra, utan att bli bedömd efter stavningen.

– Det var ett stort steg att lämna ifrån mig en text till någon annan att läsa igen. Lite Kebnekaise igen.

Utan läkarens skrivuppgift hade han inte varit där han är i dag. Åtta skrivna pjäser senare, tre tv-serier, ett sommarprat, fem vinterprat, trehundrafemtio sketcher i Mammas nya kille och två böcker på Albert Bonniers förlag.

Hur vänder man rädslor och ångest till humor? Olof Wretling tar av sig den bruna hatten med W, tystnar och tänker en stund.

– Sorger och tragik måste få vara närvarande. Så är livet, det är det som drabbar oss som är mest intressant. Jag gick in i mitt sorgearbete som höjdhoppare och kom ut som komiker – det var skrivandet som tog mig upp till ytan.

Det är tydligt att förlusten av pappan fortfarande spelar en viktig roll i Olof Wretlings liv.

– Ibland är det som att den som gått bort är mer närvarande är den som är kvar i livet. Min sista diagnos heter dolorem meum på latin, min sorg. Ett tomrum omöjligt att fylla. Sorg, saknad, längtan. Varje gång jag ställs inför nya livssteg gör sig sorgen påmind.

Men det går att sörja, på rätt sätt, menar han.

– Man får skratta en vecka efter att man förlorat en nära och man får gråta tre år efteråt. Det viktigaste är att låta sorgen få ta sin plats. För den sakens skull gör inte sorgen mindre ont, men om man tillåter sig att leva nära sina känslor så slutar sorgen komma oanmäld, den slår inte ner som en blixt från klar himmel i spårvagnen. Och den lägger sig inte som ett järnlock över alla känslor.

Olof Wretling blir ofta kontaktad av människor som haft en relation till pappan. ”Åh, är du son till Lars-Erik? Han var en fantastisk lärare, tack vare honom är jag själv lärare.”

– Han var som en elefant – stor, trygg, stabil, klok, stark … Om nu elefanter är sådana.

Själv har Olof Wretling förstås funderat mycket på likheter och skillnader mellan pappan och sig själv.

– Om han var elefanten i djungeln så är jag mer den glada apan som svingar mig i grenarna – och trillar ibland.

Humor för honom är när det inte blir som man tänkt sig.

– Ju större fallet blir, ju mer skruvat – desto dråpligare är det. Men jag tänker aldrig i genrer, som humor. Jag är intresserad av människorna och mötena som tar oss vidare i livet. Men humor har alltid varit mitt verktyg, mitt vapen.

Humorn fanns där i personligheten redan från början. När han hade spring i benen och livlig fantasi som barn, när han tränade friidrott på elitnivå som ung. Och när han jagade bort oron, rädslorna och ångesten som vuxen.

– Vi har alla någon superkraft, och humorn är min.

7 x Olof Wretling

Yrke: Komiker, författare, skådespelare. Var med och bildade humorgruppen Klungan 2003, och Mammas nya kille i SR P3 2005.

Ålder: 42 år.

Familj: Frun Sofia, skådespelare, och barnen Doris, 12, Mary, 8, och Otto, 5 år.

Aktuell: Med föreställningen Diagnoserna i mitt liv och boken Fem vintrar och en sommar: Diagnoserna i mitt liv (Albert Bonniers förlag).

Favoritdiagnos: Spring i benen som sexåring. Symtomen är små ryckningar i tårna som sen sprider sig upp till knäna, en muskulär sammandragning, och så börjar benen springa av sig själva. Skoven kunde komma när som helst och jag sprang och sprang och kunde inte sluta.

Önskediagnos: Absolut gehör! Fast det kanske mer är en egenskap.

Skrattade högt åt senast: En hemmavideo på tv, där någon som försökte hålla balansen på en airboard trillade av.

Eva Barkeman är frilansjournalist. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 10/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Nu är Catarina Söderqvist bättre på att sätta gränser. Annat var det förr. Hon beskriver hur hon fungerat som ”minikurator” för sin omgivning.
– Jag kunde ha kanske tre, fyra, fem olika vänner genom sociala medier, sms och telefon som alla hade problem med något, berättar hon.
– För mig blir andras problem mitt problem. För vissa rinner allt bara av. Jag analyserar och har det inom mig. Det kan vara tungt att bära.

Catarina Söderqvist har även haft svårt att sätta gränser gentemot sig själv och vad hon klarar av i fråga om mängden arbete. År 2004 drabbades hon av utmattningssyndrom.
– Men jag har inte varit helt sjukskriven, vilket väl är typiskt för någon som är ”duktig”.

För fyra år sedan sa hon upp sig från sitt jobb som administratör på Göteborgs kommun efter att ha gått in i väggen igen.

Åsa Kruse är legitimerad psykolog och psykoterapeut. Hon har skrivit böckerna Tillbaka till jobbet: Hållbar återgång efter stressrelaterad ohälsa och Att sätta gränser för sig själv och andra (Natur & Kultur). Under sina år inom företagshälsovården har hon sett svårigheter att sätta gränser som en av grunderna i stress- och utmattningsproblematik. Hon har också sett att problematiken blir allt vanligare.
– Vår tillvaro bli mer gränslös på olika sätt. Vi har inte så mycket auktoriteter som sätter normer och gränser. Det ställs större krav på oss att vi ska göra det själva, på gott och ont, säger Åsa Kruse.

Att vissa har svårare att sätta gränser än andra ser hon som en uppfostringssak, hur man lärt sig att säga ifrån och säga nej, att det här har jag inte lust med eller det här är lagom för mig. Men hon ser det också som en personlighetsfråga. Har man lätt att kliva fram och stå upp för det man vill, eller är det svårt?
– Det här kräver självkänsla och självförtroende. Det handlar också om vad man har för erfarenhet – har man blivit skuldbelagd och upplevt andra negativa konsekvenser då man sagt ifrån? Ofta handlar det om ens egna föreställningar om negativa konsekvenser, säger hon.

Det gäller att fråga sig själv vad man vill uppnå när man säger ifrån och sedan försöka välja beteenden som stämmer bättre överens med det man vill uppnå.
– Våga utsätta sig och våga prova, säger Åsa Kruse.

I Att sätta gränser för sig själv och andra skriver hon: ”Inse i tid att en organisation tar allt vad du är beredd att ge och förväntar sig sedan ännu mer så länge du inte säger stopp.”
– I det privata näringslivet är det absolut så att man måste sätta gränserna själv. Ingen annan kommer att göra det åt dig, säger hon.
– Det är inget konstigt. För om man aldrig visar att nu räcker det, nu hinner jag inte, då är det ingen som förstår det. Då skickar man signaler om att man kan ta ännu mer och då får man ännu mer. Så är det nog i alla verksamheter. Jag tycker att klimatet också verkar ha hårdnat inom kommun och landsting. Tar man på sig mer och mer så får man mer.

För egen del är hon noga med att sätta gränser.
– Jag frågar mig själv hur mycket jag orkar. Jag granskar till exempel min tidbok och knökar inte ihop saker, utan föreställer mig hur det kommer att kännas när den dagen kommer. Ska jag sprida ut det? Och jag säger inte omedelbart ja utan att tänka efter.

Annons:

När Catarina Söderqvist började sätta gränser tog det sig också uttryck i att hon bad att få betänketid när vänner frågade om olika aktiviteter. Och så började hon se till att ha tid för återhämtning före och efter att hon gjorde något.

Men tvärtemot hennes förväntningar så bemöttes hennes omsorg om sina gränser inte alltid så bra.
– När man säger nej säger folk inte ”å vad positivt när du säger nej”. Det sägs hela tiden att man ska sätta gränser, men när man gör det ses det inte som så positivt.

Sedan Catarina Söderqvist sa upp sig från sitt jobb på kommunen har hon mest ströjobbat och ägnat sig åt sitt författarskap, där hon gett ut tre böcker under namnet Cathy Catarina Söderqvist. Även då handlar det om att ge sig tid att vila och inte bara ”pressa, pressa”, för att det är så kul att skriva.

– Jag jobbar fortfarande med att jag måste vara medveten och inte bara jobba. Har man skrivflow är det ännu svårare, för det är en njutning i sig som man måste reglera, säger hon.

– Det gäller att lära sig att man kan ta raster, äta ordentligt att stänga ner allt vid en viss tid. Nu stänger jag ner allt socialt på helgerna – som Facebook och Instagram.

Catarina Söderqvist har bland annat vänt sig till en kurator som arbetade utifrån kognitiv beteendeterapi, kbt.
– Det bästa var att hon satte mer ord på det man tänker. Sviker jag de här personerna om jag inte ställer upp på samtal om problem? Är det bara jag som har svårt att reglera gränsdragningen gentemot mig själv? Jag förstod att jag inte är ensam eller onormal med den här problematiken.

Om hon ska dela med sig av ett råd så blir det att det inte är farligt att säga nej, hur den andra personen än reagerar.
– Är det en riktig vän så kommer den tillbaka. Gör den inte det är det ingen riktig vän. Det är inte heller farligt att ta konflikter.

3 x steg till gränsdragning
Åsa Kruse listar tre steg mot ett självständigt jag. I vilken fas befinner du dig?
1) Man är beroende av en eller flera andra personer och har svårt att själv bedöma vad som är lämpligt och vad som är bra. Då blir man väldigt reaktiv och går efter vad andra bestämmer och vill, och hänger bara med. Det får till följd att man reagerar på och blir beroende av andras stämning och humör.
2) I andra fasen blir man tvärtom. Det är en frigörelsefas där man upptäcker att man kan styra och klara saker själv. Självkänslan styrs inte lika mycket av vad andra anser, utan av hur man uppfattar sin egen förmåga. Nackdelen är att man kan bli egocentrisk och ha svårt att  ta hänsyn.
3) Den tredje fasen handlar om ömsesidighet. Man kan lyssna både på de egna behoven och på den andra parten. Den handlar om att kunna jämka och kompromissa och avgöra vad som är rimligt. Det innebär att man är flexibel.

Jonas Mattssons artikel är hämtad ur Modern Psykologi 3/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

I Modern Psykologi 3/2018 undersöker vi vad som anses vackert, varför vi tycker så och vad det får för konsekvenser i våra liv. Dessutom möter vi biologen Robert Sapolsky i ett stort porträtt där han förklarar sin syn på mänskligt beteende. Och så lär vi oss hur meditation påverkar personligheten – och hur du odlar en sund relation till din mobil.

”Primater stressas mest om de står lågt i hierarkin och inte har kontroll”
Robert Sapolsky förklarar biologin bakom vårt beteende för Agneta Lagercrantz.

”Vi kan konstatera att högerpolitiker i genomsnitt ser betydligt bättre ut”
Att vi dras till vackra människor tycks ha en evolutionär förklaring. Men skönheten kan bedra.

”Jag tänkte att det inte finns någon plats för mig i hela världen”
Vad gör väntan med en människa? Möt unga asylsökande och psykologerna som försöker hjälpa dem att härda ut.

Annons:

”Meditera dig till ett nytt jag”
Det säger forskningen om hur din personlighet förändras av meditation. Läs ett exklusivt utdrag ur Daniel Golemans och Richard J. Davisons nya bok.

”Om allt var fake och jag kom till den slutsatsen nu, i min ålder, så är det inte mycket man kan göra.”
25 år efter Waco längtar Clive Doyle längtar fortfarande efter David Koreshs återuppståndelse efter katastrofen där 76 sektmedlemmar dog. Trots att ledaren utnyttjat hans egen dotter.

”Apparna är designade för att hålla oss kvar”
Kom i balans med din smartphone: 5 steg för en sundare relation till mobilen med psykologen Siri Helle.

Modern Psykologi 3/2018 kommer ut den 3 april: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Pjäsen Monster & Gudar utgår från den grekiska mytologin för att utforska relationen mellan föräldrar och barn.

– Pjäsen kan beskrivas som ett drömspel. Det som knyter ihop berättelserna är föräldrar–barn-relationer på olika sätt, säger regissören Sally Palmquist Procopé, som även är vd och konstnärlig ledare på Orionteatern i Stockholm, där Monster & Gudar spelas under våren.

Bland de mytologiska figurer som passerar finns Perseus med sin längan efter den frånvarande fadern  Zeus, liksom Ikaros vars mamma Daidalos, som är en kvinna i pjäsen, konstruerat labyrinten där barn offras till monstret Minotaurus. Ett tema som undersöks är hur en förälder kan gå från att idealiseras – till att barnet förstår att den vuxne inte är så felfri och kanske till och med har begått monstruösa handlingar.

Vad kan den grekiska mytologin säga oss i dag?
– Det är ursagor, vars teman återkommer i myter och sagor som berättats i alla tider och på olika platser. Beroende på vem man är så hittar man sin saga för att berätta det som berör en och känns viktigt. Jag gick in med ett öppet sinne, sedan råkade jag just fastna för de här föräldrar–barn-relationerna.

Varför tror du att du fastnade för just det temat?
– Det är väl helt enkelt vad som intresserar mig. Det är ju något så allmänt som alla har att förhålla sig till – sina föräldrar och just det här med monster och gudar. När jag började tänka på just fysiska monster och gudar så kändes det självklart att få in föräldrar i det också.

Vem ska se den?
– Jag tänker att alla från sju år och uppåt kan se den. Den kommer att spelas både för låg- och mellanstadiet och för familjer. Det är en väldigt visuell föreställning med vatten på golvet och flytande öar.

– Jonas Mattsson

Evenemang:

Välkommen till ett scensamtal om barn/vuxen-relationer utifrån grekisk mytologi och pjäsen Monster & Gudar som spelas på Orionteatern.

Tid och plats: 15 april kl 17.30 på Orionteatern i Stockholm

MEDVERKANDE:
Sally Palmquist Procopé regissör och konstnärlig ledare för Orionteatern.
Allan Linnér legitimerad psykolog och psykoterapeut, känd som Radiopsykologen i Sveriges Radio P1.
Liria Ortiz legitimerad psykolog, vinnare av Stora psykologpriset 2017 och författare till boken Jag och min mamma: Om att kunna hantera en viktig relation.
Moderator: Jonas Mattsson chefredaktör, Modern Psykologi.

BILJETTER & INFO
www.orionteatern.se 08-643 88 80
Pris: 170–295 kr för pjäsen (spelas kl 16) och 80 kr för samtalet (ange rabattkod MODERN – ord. pris: 100 kr)

De studerar extraordinära hjärnor. Möt forskarna som fokuserar på autismspektrumets styrkor.

Att leva med en autismspektrumdiagnos innebär svårigheter i interaktionen med andra. Med rätt förståelse och i rätt miljö kan det göras lättare, och potentialen hos människor med dessa diagnoser tas till vara. Det är inställningen hos gruppen Extraordinary brains.

Kajsa Igelström är hjärnforskare vid Princeton university i USA. Vi möts i hennes och maken Joost Wiskerkes lägenhet i den lilla välbärgade staden i New Jersey, som domineras av prestigeuniversitetet. Telefonen plingar då och då med meddelanden från möbelspekulanter. I vardagsrummet står lådor som ska sättas på en lastpall med destination Linköping. Dit, till Kajsas uppväxtstad, är paret på väg att flytta för att arbeta vid Linköpings universitet. Kajsa kommer att starta ett forskarlag och fördjupa sina studier på autism och adhd. Joost kommer att forska om vilken roll inflammation spelar för depression. Kajsas familj finns i Linköping, men forskarmiljön är efter 14 år i Nya Zeeland och USA lika ny för henne som för Joost, som kommer från Nederländerna via Kanada och USA.

Efter många års studier av hjärnan har Kajsas Igelström specialiserat sig på ett område mellan tinning- och hjässloben som ofta drar uppmärksamhet till sig i autismstudier.

– Det ser ut som att den här delen inte kommunicerar normalt med de nätverk som är aktiva i sociala funktioner. Ett naturligt steg blev att titta på autistiska hjärnor. Något som gjorde mig frustrerad var att autism inte är en sak, det är ett extremt brett spektrum. Den stora variationen börjar bli ett stort forskningsfokus i världen, berättar Kajsa Igelström.

I början av år 2017 grundade hon projektet Extraordinary brains som samlar ett tiotal medlemmar med skilda bakgrunder. Där finns hjärnforskare, ingenjörer och författare. Flera har egen erfarenhet av autismspektrumdiagnos. Ur dessa olika perspektiv vill de förstå tillstånden. Gruppen samverkar via internet och i centrum är en blogg där forskarvärlden och övriga samhället kan interagera. Här rekryteras deltagare till studier, sammanfattas resultaten och delas vardagserfarenheter.

För att förstå autism och gruppens ambitioner behövs ett historiskt sammanhang. Det började på 1940-talet då den amerikanska barnpsykiatern Leo Kanner och den österrikiska barnläkaren Hans Asperger nästan samtidigt men på olika håll identifierade tillståndet. I fallstudier på pojkar fann de beteenden som att barnen drog sig undan och hade starkt specialiserade intressen. Tidigare hade sådana beteenden gått under schizofreniparaplyet. Med tiden har synen på autism skiftat med tidsandan och glidit mellan arvs- och miljöförklaringar. Genforskningens framsteg har synts även inom autismfältet och färsk forskning visar att gener som förknippas med ökad tendens till autism varit evolutionärt fördelaktiga och på så vis levt vidare.

1980 kom autism med i den diagnostiska handboken DSM:s tredje upplaga. I den fjärde skiljde man på autism och den högfungerande varianten Aspergers syndrom. I den senaste, femte utgåvan, har de åter dragits samman till autismspektrumdiagnoser. Det är alltså ett flyktigt begrepp. Det har pekats på problem med att diagnosticeringen är alltför subjektiv, med för lite förankring i biologi.

Även sättet som man talar om autism har förändrats. Neuro-avvikelse, neurominoritet och neurodiversitet är ord som används, särskilt i intresseorganisationer som verkar för att avpatologisera autismspektrumdiagnoser. Personer utan diagnos beskrivs som neurotypiska. Men synsättet skiftar och olika läger har uppstått bland intressegrupperna. Medan några längtar efter acceptans för sin funktionsvariation, önskar andra behandling och bot. Bland forskare tycker Kajsa Igelström att andra perspektiv än behandling ofta glöms bort. Hon vill förena de olika perspektiven. Till sina studier rekryterar hon deltagare i grupper för autistiska personer på Facebook, där hon kommer i kontakt med för forskningen nya synvinklar.

– Vi har fått kontakt med hundratals insikts-fulla per-soner som känner att autism är en variation som skulle kunna uppskattas av samhället. Vi har lärt oss mycket bara genom att ta del av deras erfarenheter och tankar. Jag har ett ansvar för att dela våra insikter med forskarsamhället, så att informationen kan ha inflytande på framtida studier.

Fortfarande förknippas autism i hög grad med pojkar och män, där diagnosen är fyra gånger vanligare än hos flickor och kvinnor. Kajsa Igelström menar att det finns en underdiagnosticering som följer på att flickor lär sig att kamouflera sitt tillstånd. De pressar ofta sig själva hårt för att smälta in i den sociala miljön, och för en utomstående kan det vara svårt att se att något inte stämmer.

Medan mycket av forskningen har en överrepresentation av män, är det främst kvinnor som anmält sig till hennes studier. Också transpersoner är ovanligt starkt representerade. En förklaring finns i utformningen av formulären, som krävt lyhördhet. Kajsa Igelström har ibland fått hård återkoppling från deltagarna, som ofta är noga med hur man uttrycker sig. Det har ibland svidit, men varit nödvändigt för att bygga en bra relation.

– Jag fick höra om allt jag gjorde fel. I första studien nämnde jag en autismorganisation som många hatade. Jag använde ordet disorder och pratade om ”personer med autism” i stället för ”autistisk person”. Hela projektet räddades av en autistisk kvinna i Storbritannien som mejlade mig med en gång. Nu är hon med som rådgivare. Autistiska personer är ofta väldigt bra på att kommunicera med varandra, på ett sätt som inte funkar så bra med neurotypiska.

Det blev också tydligt att många har svårt att generalisera sina svar till förbestämda alternativ. Fritextrutor i anslutning till svaren blev nödvändiga.

– Om jag frågar ”Går du helst till biblioteket eller till en fest?”, så tänker man att en autistisk person skulle välja biblioteket för att man har problem med social interaktion. Men många tänker att ”det beror på”. De ser komplexiteten i frågan. Det stör inte neurotypiska att ta ett slags medelvärde på sin personlighet och kryssa, men jag måste alltid ha en ruta där man kan skriva av sig och förklara, säger Kajsa Igelström. Numera får hon mycket beröm för hur autistvänliga hennes studier är.

– Jag insåg snart att jag har tillgång till en grupp som är extremt underrepresenterad i forskningsstudier och inte vill ha med forskare att göra. Många är väldigt besvikna på samhället och går online för att hitta likasinnade.

Att Kajsa Igelström som forskare kunnat nå dessa grupper beror mycket på att hon delar många erfarenheter. Som sextonåring blev hon diagnosticerad med Aspergers syndrom, men trodde inte på det.

– De talade om en empati-störning. Jag förstod ingenting – jag är ju empatisk. Mitt specialintresse var musik och det var inget konstigt med det. Nu vet vi att tjejer har specialintressen som ofta är väldigt typiska och inte sticker ut.

Det skulle dröja ytterligare 20 år tills Kajsa Igelström nyligen diagnosticerades med autism, efter att med stor möda försökt leva som neurotypisk. Diagnosen har hjälpt. Med acceptans för hinder, som att sinnesintryck kan bli överväldigande, blir det lättare att ta vara på styrkor. Som forskare ser hon hur hennes hjärnas särskilda sätt att arbeta kan komma till nytta.

– Jag generaliserar inte. Det är väldigt lätt för den mänskliga hjärnan, särskilt den neuro-typiska, att se mönster i allt. Det är bra och har förmodligen varit viktigt i evolutionen. Som autistisk gör inte jag det på samma sätt. Jag måste se väldigt många detaljer innan jag tror på ett samband. Det är en väldig styrka som forskare, samtidigt som jag förstås kan bromsas av det. Jag liknar det vid att jag måste titta på varje litet löv och varje liten gren för att veta att jag ser ett träd.

Joost kommer hem från grann-universitetet Rutger university, där han forskar om hjärnsystem som kan vara del i att kontrollera impulsivitet. Vi åker vidare till den neurovetenskapliga institutionen på Princeton, där Kajsa arbetar och de en gång möttes. Dörren till rummet med magnetkameran är fullklistrad med varningsskyltar. Kameror och annan elektronik måste lämnas utanför för att inte förstöras.

Joost ser sitt engagemang i Extraordinary brains mest som ett fritidsintresse, men tillhör gruppens kärna. Han har stor del i undersökningarnas utformning och menar att han vill göra något för människor som det sällan lyssnas på.

– Han läser allt och förser mig med artiklar. Han minns allt också, säger Kajsa.

– Jo, jag har feta tinning-lober, säger Joost. Han har varit många vändor i Kajsas magnet-kamera, och de två skämtar ofta om varandras hjärnor och deras olikheter. De kompletterar och hjälper varandra både privat och i arbetslivet. Han har ett stort ordnings-sinne medan Kajsa har lättare att interagera socialt. Där sinnesintryck överväldigar henne, kan de snarare gå honom förbi. Joost vet att han lätt skulle kunna få en autism-diagnos men ser inget behov.

– Jag har lyckats skapa ett liv inom vetenskapen där jag kan vara mig själv, så jag kommer inte att söka en diagnos. Miljön är otroligt viktig och vetenskapsvärlden är i allmänhet öppen för autistiska egenskaper, säger Joost och beskriver att han trivs med repetitiva uppgifter som prövar tålamodet för många neurotypiska forskare. Han minns hur en professor kallat honom robot och menat det som en komplimang.

Studenten Maggie Pecsok är en tredje medlem i kärngruppen. Hon studerar neurovetenskap på Princeton och har en adhd-diagnos. På telefon från en konferens i Boston beskriver hon hur hennes sätt att fungera bidrar till samarbetet.

– En splittrad hjärna som min är bra för brainstorming. I ett senare skede kan man reda upp i idéerna och göra dem användbara.

Hon drar en parallell till ett basebollag.

– Man vill inte ha ett lag där alla är hyfsade på allt. Man vill ha en riktigt bra slagman, en riktigt bra kastare, riktigt bra outfielder och så vidare.

Gruppen kommer efter flytten till Sverige att fortsätta vara en internationell plattform och Skypemöten är redan schema-lagda. Planen är att med hjärnavbildning förstå neurologisk mångfald på detaljnivå, att skapa ett inkluderande forskarlag, och att sprida kunskapen till en bredare allmänhet.

3 x studier från Extraordinary brains
1) Female autism – what does it look like? Undersöker om studier på män är relevanta för att beskriva autism hos kvinnor. Planerad publicering under 2018.
2) Diversity of strengths and challenges in autism kvantifierar styrkor och svagheter som inte hör till kärnsymtomen i autism. Ställer frågor om hur dessa påverkar det sociala livet.
3) En studie om erfarenheter hos autistiska kvinnor kring att föda barn är under arbete. Målet är en vetenskaplig publikation som kan identifiera tillkortakommanden och möjliga förbättringar i förlossningsvården. Läs mer på: www.extraordinarybrains.com

Mattias Lundblads reportage publicerades först i Modern Psykologi 1/2018:  Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

KRÖNIKA. Ett konditori i Bromma: En omständlig gammal kvinna pratar lika länge om sina broddar som om sina barnbarn med den unga expediten, som är vänlig och tålmodig. När farmodern till sist gått säger jag något om att det var en rar gammal dam. Expediten ler och säger att det måste få ta lite tid om man är gammal. Jag håller med och vi pratar lite till medan hon slår in mitt surdegsbröd. Bakom mig står en kvinna i fyrtioårsåldern som ler vänligt när jag går ut. Inte förrän jag stängt dörren slår det mig att de förmodligen kommer att prata på samma sätt om mig.

Några dagar senare blippar jag lydigt mina varor i självbetjäningskassan. Plötsligt tänds en röd lampa och texten ”Ålderskontroll. Hjälp är på väg. Vänligen vänta …” dyker upp på skärmen. Det går inte att avsluta köpet och checka ut utan hjälp av personal.

Medan jag väntar hinner jag kontemplera över hur ålderstecknen alltid kommer i flock och hur de första varslen syns i omgivningens bemötande. Som att jag på sistone allt oftare råkar ut för att yngre människor ändrat tonfall och börjat tala till mig på ett snällt och överseende vis. ”Det är lugnt. Ta den tid du behöver.” Jag är inte säker på att jag gillar den där nya vänliga attityden. Jag är inte redo för en klapp på axeln. Det är för tidigt! Tänker jag, tills jag erinrar mig en artikel i Dagens Nyheter från i somras av nationalekonomerna Magnus Carlsson och Stefan Eriksson.

Annons:

För att undersöka åldersdiskriminering på arbetsmarknaden skickade de 6 000 jobbansökningar för fiktiva sökande i åldern 35–70 år till arbetsgivare som annonserade efter personal. Bara åldern varierades i ansökningarna. Chansen att bli kontaktad av en arbetsgivare minskade rejält redan i 40-årsåldern, och sedan gick det brant utför. Orsaken var att arbetsgivarna oroade sig för att arbetstagare redan vid 40 har förlorat förmågan att lära sig nya saker, att vara flexibla och initiativrika.

Uträknade redan vid 40?! Det är definitivt för tidigt! Och vad gör det mig till? En levande död som de senaste 18 åren lyckats hålla mig kvar på arbetsmarknaden bara för att ingen avslöjat mig. Plötsligt framstår Ålderskontrollen i affären som betydligt mer hotfull. Är det dags för sanningens minut och vad innebär den i så fall?

Till sist kommer en vänlig ung man till min undsättning, förklarar att det bara är en stickprovskontroll för att inte ungdomar ska kunna köpa folköl, varpå han checkar ut mig. Jag klarade mig den här gången. Men hur länge till?

Per Naroskin är psykolog, författare och spanare i Sveriges Radio. Hans krönika publicerades först i Modern Psykologi 2/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera