I Modern Psykologi 9/2017 kan du läsa ett utdrag ur Åsa Nilsonnes bok Processen. Illustration: Emma Hanquist.

Åsa Nilsonne har skrivit en bok om att ta ställning som psykiater. Modern Psykologis Jonas Mattsson har intervjuat henne om Processen och det kapitel som publicerats i Modern Psykologis septembernummer. 

Åsa Nilsonne är professor emeritus i medicinsk psykologi, legitimerad psykoterapeut, författare till en rad romaner och fackböcker – och krönikör i Modern Psykologi. I Modern Psykologi 9/2017 har vi publicerat ett utdrag ur Processen (Natur & Kultur, september 2017).

Vad är Processen?
– Det är en bok om min professionella utveckling som psykiater. Den bygger på ett antal händelser och möten som tvingat mig att tänka, och ta ställning.

Flera av berättelserna handlar om att välja bort psykofarmaka. Hur ser du på medicinering inom psykiatrin?
– Jag anser att psykofarmaka kan vara en utmärkt behandling vid psykiatriska problem, när rätt person får rätt medicin av rätt anledning i rätt dos och under lagom lång tid.

Tycker du inte att det brukar vara så?
– Min erfarenhet är att det fanns och fortfarande finns brister på de här punkterna. Inte överallt, inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska vara värt att diskutera.

Men du är inte emot psykofarmaka?
– Nej, inte generellt. Jag är emot över-, under- eller felmedicinering.

Diskussionen om psykofarmaka har en tendens att bli väldigt polariserad. Varför då?
– Jag tror att det har historiska rötter. Det har funnits en tradition att antingen se på psykiska sjukdomar som rent kroppsliga tillstånd eller som mer psykologiska fenomen vars förankring i kroppen är ointressant.
– Traditionellt sett har psykiatrer stått för den mer kroppsorienterade förståelsen och psykologer, filosofer och präster för det mer psykologiska synsättet. De senaste decennierna har hjärnforskningen gjort det möjligt att integrera perspektiven. Jag utgår ifrån att den här konflikten snart kommer att bli historisk.

Vad säger du om någon går till sin läkare med din bok under armen och vill sluta ta sin medicin?
– För det första är det mycket bättre att göra det än att slänga medicinen i soptunnan, som många gör. Min erfarenhet är att de flesta som medicinerar under lång tid ibland längtar efter att sluta. Tillsammans med sin läkare kan man då väga för och emot och kanske komma fram till att nackdelarna med att sluta är fler än de eventuella fördelarna, eller tvärtom.
– Om man kommer överens om att testa att sluta är det viktigt att nedtrappning sker långsamt och i samråd med psykiatern. Ofta får man pröva sig fram, och eventuellt öka dosen igen om det skulle behövas. Här behövs kompetens hos psykiatern när det gäller exakt hur nedtrappningen ska ske, och vilka svårigheter som kan uppstå så att man får det stöd man kan behöva.

Utdraget vi har publicerat, vad är det?
– Det är ett exempel på hur det kan kännas när man kolliderar med livet och det gör ont. Jag betraktar inte detta som ett sjukdomstillfälle, utan som en normalpsykologisk reaktion på en besvärlig situation. Ofta har vi resurser för att klara den här sortens påfrestningar – alla obehagliga känslor behöver inte nödvändigtvis tas bort. Om man inte blir rädd för rädslan och det man känner så kan de flesta av oss stå ut med att drabbas av emotionell smärta under övergående tid. Oftast har de upplevelserna bärighet på våra liv, våra val och vår utveckling framåt.

Hur har erfarenheten du beskriver i utdraget påverkat dig som psykiater?
– Det var extremt intressant att få känna hur det känns. Det var mer dramatiskt och färgrikt än jag trott. Sedan har det här stärkt min uppfattning att vi ska respektera de känslor vi upplever snarare än att försöka att till varje pris bli av med dem, något som jag lärt mig framför allt genom mitt arbete med den dialektiska beteendeterapin, DBT. Hur kan man laga sig själv – eller andra – på ett sådant sätt att slutresultatet blir bättre än det var innan? Vad kan vi lära oss om oss själva?
– Det viktiga är att det inte är en beskrivning av en sjukdom, trots att jag antagligen hade fått både en diagnos och medicin ifall jag hade kommit in på en akutmottagning. Jag ser det som ett problem att vi har så lätt att patologisera normala reaktioner.

Läs mer
Den här artikeln publicerades i anslutning till ett utdrag ur Processen i Modern Psykologi 9/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Möt Åsa Nilsonne
Torsdag 28 september samtalar Jonas och Åsa vidare på Psykologiscenen på bokmässan Tisdag 3 oktober samtalar de på ABF-huset i Stockholm.

Den 22 oktober arrangerar Modern Psykologi ett psykologiskt teatersamtal på Orionteatern i Stockholm. Foto: Aida Chehrehgosha

Mattias Fransson från Klungan har skrivit en pjäs om vi och dom.

I pjäsen Hålet, som spelas på Orionteatern i Stockholm i höst, kommer det plötsligt upp människor – och kaniner – ur ett hål i marken i skogen.

Mattias Fransson, känd från humorgruppen Klungan och radioprogrammet Mammas nya kille, har skrivit och regisserat pjäsen där han även själv medverkar.

– Man vet inte var de här människorna kommer ifrån, man vet inte varför de kommer eller vad de har gjort. Det och hur hålet påverkar omgivningen är den enkla grundidén. Vad väcker det för frågor när det inte handlar om att personerna kommer från ett annat land, utan en annan värld, som är underifrån? Vad betyder det för de regelverk som vi har med gränser, och idén om den uppdelade världen? Jag har alltid tyckt att det är intressant att tänka på vad som skulle hända om en grupp av människor hade fått isolera sig i ett eget samhälle under en längre tid och utvecklat andra sociala regler, normer och värderingar. Jag fascineras av social isolering.

Vad säger Hålet om hur vi förhåller oss till det främmande?
– Det speglas dels i hur alla karaktärer förhåller sig till dem som kommer upp ur hålet. Dels är de som kommer från den här andra världen extremt olika varandra. De har nästan inget gemensamt. Det finns en tendens att tänka att folk som kommer från ett annat land och har varit med om något ska vara mer lika varandra än vi är. Men skulle jag slumpmässigt hamna bredvid tre personer från Umeå, som jag kommer ifrån, så skulle vi vara extremt olika och ha helt olika intressen.

Vilken roll spelar kaninerna?
– De har en mer mystisk roll till en början. Men man börjar ana mer och mer att kaninerna har fått en väldigt central betydelse för världen som har funnits där nere. Mitt tankeexperiment är att den världen bara har haft kaninerna. De har inte haft någon annan natur egentligen och inga andra djur – allt det som vi speglar oss själva i. Vi tar för givet att vi har naturen och alla djur omkring oss, men det har stor betydelse för hur vi är. Vad skulle hända om allt detta skulle ersättas av ett enda djur? Relationen till kaninerna ser olika ut för dem som  kommer upp. För vissa är kaninerna en religion och för andra är de något som står i vägen för personliga intressen.
– Jonas Mattsson

EVENEMANG
Teatersamtal:
Vi och dom

Välkommen till ett scensamtal om dagens samhälle och psykologisk forskning, utifrån pjäsen Hålet som spelas på Orionteatern.

MEDVERKANDE:
Mattias Fransson författare, regissör och skådespelare i Hålet, samt medlem i humor-gruppen Klungan och medskapare av Mammas nya kille.
Frida Johansson Metso psykolog på Transkulturellt Centrum, arbetar med frågor om flykt, exil och trauma på uppdrag av Stockholmspsykiatrin.
Andreas Olsson docent i psykologi, leder forskningsgruppen Emotion Lab på Karolinska Institutet. Han använder experimentell psykologi och neurovetenskap för att förstå rädslor och aversioner i sociala situationer.
Moderator: Jonas Mattsson chefredaktör, Modern Psykologi.

22 oktober kl 18.00
På Orionteatern i Stockholm

BILJETTER & INFO
www.orionteatern.se
www.ticketmaster.se
Ange MODERN för rabatterat pris.

Samtalet arrangeras av Modern Psykologi i samarbete med Orionteatern och ABF.

Björn Hedensjös artikel publicerades först i Modern Psykologi 4/2017. Illustration: Graham Samuels.

Så prioriterar du det som är viktigt i ditt liv.

Tänk om du hade en liten tjattrande apa som satt på din axel och ständigt påminde dig om alla de sätt du inte räcker till på. ”Du är inte särskilt effektiv på jobbet, och du borde verkligen komma igång med träningen igen. Dessutom är du så tråkig – var lite mer intressant”, kanske den här apan säger.

Faktum är att vi inte behöver fantisera ihop den illasinnade apan, för var och en av oss har redan en sådan apa – eller i alla fall en sådan inre röst – som ofta tjattrar om varför vi inte duger. Enligt ACT, acceptance and commitment therapy – en terapimetod som numera har gott forskningsstöd – är vägen framåt inte att göra sig av med den tjattrande apan. I stället ska man förändra sitt förhållningssätt till den. Här är sex vetenskapligt utvärderade steg för att komma till rätta med stress, där acceptans är en viktig del.

1. Skaffa goda vanor.
Det finns några färdigheter eller vanor som ger ett starkt grundskydd mot stressproblem. En sådan sak är goda sömnvanor. Se till att det finns tillräckligt många timmar vikta för din sömn, låt inte andra saker komma i vägen och överväg om du kan skjuta på annat till nästkommande dag om tiden börjar bli knapp innan läggdags. Det är också lätt att vi jobbar eller gör annat som höjer pulsen ända till läggdags. Hjärnan är då fullt aktiverad och har svårt att komma till ro. Ägna minst en, helst två, timmar före läggdags åt något som är avkopplande och gör dig lugn.

Gör också motion till en vana. Några av de saker som händer i kroppen när vi motionerar är att det bildas endorfiner (hormoner som skänker välbefinnande), och nivåerna av stresshormonet kortisol normaliseras. Motion stärker också immunförsvaret. Det betyder inte att du behöver springa maraton, men ägna dig gärna åt pulshöjande aktiviteter – det kan vara en rask promenad – ett par gånger i veckan.

Korta pauser är också viktiga. Vi har ibland föreställningen att återhämtning måste vara långvarig och att vi måste bli helt avslappnade för att den ska ha någon effekt. Men korta pauser på någon minut kan vara det som hindrar din ”motor från att överhettas”.

2. Utgå från det som är viktigast.
När kraven är många i livet kan vi ibland tappa riktningen och börja prioritera ”borden” och ”måsten” framför de aktiviteter som vi egentligen finner mest glädje i. Vi kanske minskar kontakten med vänner och familj, tar mindre tid till att göra kreativa och lekfulla saker och hinner inte njuta. Vi tänker ibland ”först ska jag bara fixa det här, sen kan jag slappna av”. När vi tappar kompassriktningen i livet finns det risk att vi dränerar oss själva på energi, missar tillfällen för återhämtning och missar själva livet. Utforska därför vad du vill att ditt liv ska handla om – vilka är de viktiga sakerna som verkligen spelar roll? Planera in återhämtning – kanske är det dags att prioritera bio med kompisarna, att spela gitarr igen, eller den där långa lunchpromenaden som du vet ger dig energi och kraft.

3. Förändra det som inte fungerar.
Våra hjärnor är skapta för problemlösning, men vi har inte alltid så lätt att se vägar ut från det som stressar oss. En problemlösningsmodell som i forskning visat sig effektiv är att ta sig an något man vill förändra i fyra steg. Allra först ska man definiera problemet så konkret som möjligt. Därefter ”brainstorma” alla möjliga lösningar man kan komma på. I det här skedet är inga förslag dåliga. Sedan värderar man de olika lösningarna – ge varje lösning en poäng på 1–10 utifrån hur mycket du tror att den skulle kunna hjälpa dig med ditt problem. Avslutningsvis väljer du vilken lösning du vill pröva och planerar in en tidpunkt när du ska testa den.

4. Acceptera det som inte går att förändra.
Livet innehåller sådant som är smärtsamt och svårt. En hel del går att göra något åt, men inte allt. Förhållningssättet är avgörande för hur mycket onödig stress och smärta vi skapar för oss själva. Vi kan ställa till problem för oss själva om vi förväntar oss att livet ska rulla på utan friktion och att vi alltid ska må bra. Då kommer vi att bli nedstämda eller arga över att vi inte mår så bra som vi tycker att vi ”borde” göra. På så sätt kan vi skapa spiraler av stress för oss själva. Sådan ”onödig” stress är någonting vi skapar genom att reagera på svårigheter på ett sätt som förvärrar situationen. Det kan handla om att bli stressad över att man är stressad eller få ångest över att man är ledsen. När vi dömer oss själva för att vi har en viss känsla, då har vi ställt omöjliga krav på oss själva. Onödig stress är med andra ord någonting vi skapar då vi inte tillåter naturlig stress att finnas.

5. Öva på medveten närvaro.
Studier visar att de tankar vi har nästan aldrig handlar om nuet. Vårt medvetande har för vana att vara någon annanstans. Det är lite som att kliva på ett tåg, ett tanketåg, som i hög fart tar oss bort från platsen där vi startade. Ibland är det dock uppenbart att tankarna inte rycker med oss lika mycket som de vanligtvis gör. Som när vi utövar en sport, spelar ett instrument, är inbegripna i ett spännande samtal eller är i naturen. Medveten närvaro, mindfulness, är ett aktivt förhållningssätt och en teknik för att låta tankar vara och återkomma till det vi upplever här och nu med våra sinnen. Medveten närvaro har i forskning visat sig ha en mängd olika positiva effekter på vårt välmående – bland annat kan det minska stress och förhindra återfall i depression.

6. Var snäll mot dig själv!
Det finns en person du aldrig blir av med – och det är du själv. Tänk dig dina tankar som en röst som talar inom dig. Din inre röst kan låta som en sträng kritiker och kommentator, men också som en kärleksfull, varm och accepterande rådgivare.

När vi är stressade eller mår dåligt – vi kanske har sovit dåligt, slutat motionera eller slutat ta hand om oss själva – dyker ofta negativa och stränga tankar upp. Just när vi behöver dem som minst kommer de med full kraft. Om vi lyssnar till den hårda tonen och godtar tankarna som sanningar är risken stor att vi drar igång kroppens kamp-och- flykt-system med en stressreaktion som följd. Den hårda självkritiken stressar oss, tynger oss och gör att vi mår ännu sämre. Genom att odla självmedkänsla kan vi i stället aktivera delar av hjärnan som lugnar oss.

Björn Hedensjö är journalist, författare och psykologkandidat. Tillsammans med psykologerna Fredrik Livheim och Daniel Ek har han skrivit boken Tid att leva: Ett tioveckors program för stresshantering med ACT och medveten närvaro (Natur & Kultur 2017).

Läs mer
Den här artikeln publicerades först i Modern Psykologi 4/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Möt Fredrik Livheim
Tid att leva – mindre stress och mer närvaro.
Fredag 29 september samtalar Modern Psykologis chefredaktör Jonas Mattsson med Fredrik Livheim på Psykologiscenen på bokmässan.

Foto: Istock.

Fler chefer bör utbilda sig och öka sin kompetens inom Motiverande samtal, MI – annars är det meningslöst att skicka personalen på sådana utbildningar, menar Ulf Lidman som är samtalsterapeut och handledare inom MI.

Det går inte att hjälpa en människa som inte vill ha hjälp. Det går inte att leda en människa som inte vill bli ledd. Det går inte att behandla en människa som inte vill ha behandling. Detta håller alla med om som arbetar med människor på olika sätt, antingen i behandling eller som chef. Därför har Motiverande samtal, MI – ett evidensbaserat sätt att relatera till människor som har en motvilja till förändring – fått en enorm genomslagskraft. Detta eftersom fokus i MI ligger på att locka fram motivationen inom en människa innan vi ens försöker att hjälpa, leda och behandla.

Det satsas miljonbelopp av skattemedel inom vård, omsorg och behandling i Sverige på att utbilda personal i Motiverande samtal. Hundratals eldsjälar har gått utbildning i MI och brinner av iver att få praktisera detta relationssätt. Tyvärr är det dock väldigt vanligt att verksamhetschefer och ledare själva inte är kompetenta på området. Vad händer då när personalen blivit utbildad och vill implementera sina kunskaper, om chefen har en ledarskapsstil som går stick i stäv med att guida och locka fram det goda i människor? Kontrollbehov, härskartekniker, att peka med hela handen och att styra och ställa. Dessa befallande karaktärsdrag är vanliga hos chefer och ger absolut inte näring till förändring och motivation, snarare tvärtom. Det bygger upp starka försvar och förstärker motstånd.

Om vi ska börja i rätt ände och värna om bestående förändringar och förbättringar är det ett måste att chefer och ledare lär sig att praktisera det som personalen har fått lära sig på sina utbildningar. Motiverande samtal kräver att hela organisationen genomsyras av samma inställning till att locka fram motivation och förändringsbenägenhet. Det räcker inte att skicka personalen på en utbildning och tro att det ska ge resultat. MI är inte en metod! Det är ett sätt att vara. Ingen personal kan förväntas ha detta förhållningssätt i relation till de människor de möter i sina arbeten om de har en ledare som bemöter dem med ett kontrollerande ledarskap.

Om vi vill förvalta den kompetens som vi investerat mycket tid och pengar i, blir ett naturligt steg att utbilda chefer och ledare inom MI. En ledarskapsstil som uppmuntrar, bekräftar och lockar fram motivation och framåtanda i personalen är en mycket god investering för att skapa en konstruktiv arbetsmiljö och samtidigt motverka stress och psykisk ohälsa i personalgruppen. MIs principer bygger på ett empatiskt ledarskap som bekräftar och lockar fram den motivation som finns inom alla människor. Det handlar inte om att lägga ord i munnen på någon annan, utan om att få människor att sätta egna ord på sina egna beslut: Man utgår ifrån att en människa motiveras och förändras mer baserat på sina egna ord än på andras. En ledare som får sina medarbetare att känna sig bekräftade och accepterade genom att bygga sunda relationer är alltid mer effektiv i sitt ledarskap.

Vill vi uppmuntra motivation, förändring och produktivitet i våra organisationer måste ledarskapet föregå med det goda exemplet. Partnerskap, bekräftelse, relation och tilltro till personers egen förmåga måste kommuniceras såväl med ord som i icke-verbal kommunikation – som en förebild. Låt oss ge denna kompetens till våra chefer och ledare.

Ulf Lidman är samtalsterapeut, föreläsare och handledare utbildad i tvärkulturell krishantering och teologi med fokus på familje- och relationsterapi. Han arbetar med att integrera tvärkulturell krishantering med Motiverande samtal och krisstöd, inte minst i verksamheter för särskilt utsatta grupper, till exempel HVB-hem, flyktingmottagningar och individ- och familjeomsorg.

Lotten Wiklunds porträtt av Karl Deisseroth publicerades först i Modern Psykologi 7/2015. Foto: Christopher Hunt.

Med optogenetiken har Karl Deisseroth revolutionerat möjligheterna att förstå och påverka hjärnan med hjälp av ljus. Men först ville han bli skönlitterär författare.

Mannen pratade oavbrutet.
I ett till synes slumpvis flöde av tankar och associationer kom orden ut ur hans mun och bildade en obegriplig kedja av ljud. Humörsvängningarna var oerhörda, han ömsom skattade, ömsom grät. Av sin omvärld uppfattade han inte mycket. Men en sak var uppenbar. Mannen led svårt.

Karl Deisseroth var 27 år. Året var 1998.

– Där och då, i mötet med den här herren, övergav jag den plan jag dittills satt upp för mitt liv, säger han. Jag såg hans oerhörda lidande och det berörde mig djupt. Och på något sätt fann jag det även mycket intressant hur psykosen kom till uttryck, hur en hjärna kunde fungera så fundamentalt annorlunda. I det ögonblicket bestämde jag mig för att bli psykiater.

Sedan mötet med den psykotiske mannen har Karl Deisseroth seglat upp som en av de stora stjärnorna inom neurovetenskapen. I år är det tio år sedan han publicerade den artikel i Nature som skulle komma att markera startpunkten på ett av de allra hetaste områdena inom hjärnforskningen.

Optogenetiken – ofta omnämnd i Nobelprispekulationerna – är en metod för att med hjälp av ljus kontrollera aktiviteten hos enskilda nervceller eller nätverk av celler.

Optogenetikens metoder har gett ökade insikter i hur hjärnan reglerar allt från hunger, törst, andning och hjärtrytm, via medvetna rörelser och sinnesinformation till komplexa saker, som högre kognitiva funktioner och sociala beteenden.

På ett sätt som ingen tidigare teknik klarat av gör optogenetiken det möjligt att studera specifika processer i väl definierade grupper av celler, och att hitta de exakta orsakssambanden mellan aktiviteten i våra hjärnor och hur vi beter oss.

– Hjärnan är som ett universum. Här pågår ständiga processer i en sådan enorm omfattning, men i så små skalor att det är svårt att omfatta med intellektet. Ungefär som när man funderar på att rymden är oändlig. Vi behöver ett teleskop, exakta verktyg med rätt dimensioner, för att titta in i den och se vad som händer, säger Karl Deisseroth.

Det är en lågmäld och försynt 43-åring som jag möter. Absolut inte blyg, bara väldigt lugn. Karl Deisseroth är på ett av sina flera årliga besök i Sverige. Sedan 2014 är han adjungerad professor på institutionen för neurovetenskap vid Karolinska institutet.

Under ett par intensiva dagar ska han undervisa doktorander, träffa de forskare han samarbetar med i Sverige och hålla en öppen föreläsning i Karolinska institutets Aula medica.

Karl Deisseroth pratar långsamt och eftertänksamt, funderar innan han svarar på mina frågor.

– Det intressanta med psykisk sjukdom är att här har du en hjärna som i alla väsentliga avseenden fungerar som andra hjärnor. Det handlar inte om skadad vävnad eller ett organ som inte fungerar, som vid en hjärtattack. I den sjuka hjärnan är förändringarna oerhört små och subtila men de ger en oerhörd påverkan.

Historien om optogenetiken tar sin början 1971 då tyska forskare upptäckte hur bakterier använder det ljuskänsliga proteinet rodopsin för att omvandla ljus direkt till elektriska impulser i cellerna. Rodopsinet sätter igång aktionspotentialen – den process som gör att hjärnceller kommunicerar med varandra.

Så 1999 uppmanade en av dna-spiralens upptäckare – Nobelpristagaren Francis Crick – sina forskarkolleger att försöka hitta sätt att styra hjärnceller på levande försöksdjur med ljus. Tre år senare, 2002, lyckades Oxfordprofessorn Gero Miesenböck med just det. Genom att förse de nervceller som styr en fruktflugas flyktbeteende med rodopsiner fick han den att hoppa rakt upp i luften då han tände en lampa. Men det rodopsin som Gero Miesenböck hade tillgång till var svårarbetat. Att få in det i nervcellen var en komplicerad process. Och eftersom reaktionen var resultatet av flera olika proteiner som samverkade, tog det flera sekunder från det att cellerna exponerades för ljuset tills de reagerade.

Karl Deisseroths genombrott 2005 bestod i att han utvecklade en betydligt enklare teknik än den Gero Miesenböck använde. Med Karl Deisseroths metod går det numera att i realtid följa vad som händer i hjärnan på en glad, deprimerad, modig, psykotisk eller social mus. Ner på cellnivå. Med kunskapen om råtthjärnan hoppas han att vi bättre ska kunna bota psykisk sjukdom.

– Och gnagare är faktiskt väldigt lika oss människor. Fast mindre. En del är risktagare, andra är försiktiga och så vidare.

Karl Deisseroth föddes i en akademikerfamilj i Boston, USA. Mamman arbetade som lärare i kemi och fysik på ett college, pappan som läkare och cancerforskare. Det har beskrivits hur han redan som barn kunde memorera hela textsjok, bara genom att titta på en sida. Något av ett underbarn alltså?

– Nja, svarar han försiktigt. När jag gick i skolan fanns det i och för sig människor runt omkring mig som ville få mig att ta de här standardiserade testerna för intelligens. Men både jag och min familj försökte styra bort från det. Jag tycker nog inte att det är så meningsfullt.

Redan som 16-åring blev han erbjuden plats på prestigeuniversitetet Harvard, till en början med kreativt skrivande som inriktning. Litteratur var det första som slog an någonting hos honom, så mycket att han ville syssla med det professionellt. En anekdot beskriver hur han cyklade med en bok som han läste på styret och hur han följaktligen krockade med en bil.

– Jag har alltid varit intresserad av hur ord får mig att känna, hur de får andra att känna. Men när det var dags att välja huvudämne visade det sig att naturvetenskapen var det som verkligen tände den där gnistan i mig och slutligen valde jag biokemi.

Tjugo år gammal antogs han till Stanford universitys kombinerade läkar- och forskarutbildning. Planen var att bli neurokirurg.

– På Harvard hade jag tagit en kurs i maskinteknik som handlade om informationslagring och hur minnen kan lagras i synapser. Det fick mig att vilja förstå hur den mänskliga hjärnan fungerar.

Det var under den obligatoriska praktiken inom psykiatrin som Karl Deisseroth mötte den psykotiske mannen som ledde in honom på psykiatrin.

Som färdigutbildad psykiater och disputerad neuroforskare började Karl Deisseroth söka efter en postdok där han kunde förena sitt arbete som psykiater med forskning i bioteknik.

– År 2003 var det här en mycket ovanlig utbildningskombination. Jag sökte mig till institutionen för bioteknik vid Stanford. Ledningen där tyckte nog att det var ganska spännande att ha en praktiserande psykiater.

Det som frustrerade honom då och som fortfarande driver honom är att det saknas verklig kunskap om hjärnan för att förstå vad det är som orsakar sjukdomar som schizofreni, psykotiska tillstånd eller depressioner.

– Inom psykiatrin går det inte att ställa diagnos genom laboratorietester och många gånger upplever jag dessutom att de förklaringsmodeller som används vid sjukdomar är ganska otillfredsställande.

Men Karl Deisseroth hade följt experimenten med att kontrollera nervceller med hjälp av ljus. Han såg att tekniken hade en enorm potential, om vissa problem gick att lösa.

År 2004 fick han möjlighet att skapa en egen forskargrupp på Stanford för att testa sina idéer.

Genom att använda en nyupptäckt variant av rodopsin och smuggla in proteinet i nervcellen med hjälp av ett virus lyckades de få igång aktionspotentialen hos neuronerna med hjälp av blått ljus. Virusmetoden var skonsam mot nervcellerna, som är oerhört känsliga, och reaktionen på ljuset var omedelbar, utan någon som helst fördröjning. 2005 publicerades den första artikeln där de visade att man kunde få igång en omedelbar och precis reaktion hos odlade celler som exponerades. Året därpå fick tekniken namnet optogenetik.

– Tiden mellan 2004 och 2009 var en kämpig period. Projektet tog enormt mycket tid och mentala resurser i anspråk, både från mig och mina medarbetare, och det var ibland svårt att veta om det verkligen var värt allt arbete, säger Karl Deisseroth.

Tekniken accepterades inte av vissa forskare – många ifrågasatte den, undrade hur användbar den egentligen var. Faktum är att artikeln också först hade refuserats av tidskriften Science med hänvisning till att man inte kunde se den verkliga nyttan med tekniken.

– Och det var helt rimliga ifrågasättanden, enligt mig. Det var ju en massa frågetecken, till exempel om tekniken skulle gå att överföra in vivo, på levande djur. Men jag kände att jag var tvungen att försöka i alla fall.

Först så småningom blev det klart för Karl Deisseroth att han faktiskt hade lyckats.

– Det var en gradvis insikt. Jag fungerar som många andra och tycker sällan att det jag gör är gott nog. Kanske är jag osäker, jag vet inte. Så därför försöker jag alltid ta saker till nästa nivå och har svårt att luta mig tillbaka.

Och efter 2009 släppte allt. Då hade Karl Deisseroth och hans forskargrupp äntligen bevisat att det på ett konkret och snabbt sätt gick att styra djurs beteende med hjälp av optogenetiken. Man hade hittat flera olika sorters rodopsiner som alla hade olika effekt på neuronerna. Vissa fick dem att reagera snabbt, andra hämmade aktiviteten. Och eftersom olika rodopsiner svarar på ljus i olika färger gick det nu att kontrollera flera olika processer i hjärnan parallellt med hjälp av olika färger på ljuset.

Redan från början delade Karl Deisseroth med sig av alla verktyg och forskningsprotokoll och i dag används optogenetik av över 1 000 forskargrupper runt om i världen. Vid Karolinska institutet används tekniken bland annat för forskning om vilka celler i hjärnan som styr förmågan till uppmärksamhet.

Inför tioårsjubileet av optogenetiken publicerade Karl Deissenroth i september i år en historisk översikt i tidskriften Nature.

Listan på saker som undersöks med metoden är bisarrt lång och tycks omfatta de allra flesta ämnen som psykologin, psykiatrin, neuropsykiatrin och neurofysiologin sysselsätter sig med. De flesta studier görs på råttor och möss, några på maskar, zebrafiskar och fåglar. Minne, inlärning, drog-användning, epilepsi, gliom och Huntingtons sjukdom. Ja, kort sagt det mesta undersöks.

Karl Deisseroths eget labb har bland annat sett exakt vilka typer av nervceller som är inblandade vid depression och vilka cellgrupper som är skadade när parkinsondrabbade möss inte kan kontrollera sina muskler.

Nu är tekniken accepterad och alla är nöjda. Men finns det inga baksidor?

– Jag måste ofta förklara att optogenetiken inte är någon ersättare till alla de andra tekniker som redan finns. Den gör ingen forskningsmetod överflödig, utan snarare handlar det om att skapa synergieffekter, göra befintliga tekniker ännu mer användbara.

Karl Deisseroth söker hela tiden de större sambanden, letar efter intressanta korsbefruktningar.

– Just nu ser vi hur neuro-vetenskapen utvecklas oerhört snabbt. Och vi ser också hur det uppstår allt fler meningsfulla kontakter med humanvetenskaperna, på många fler nivåer.

Neurofilosofi är ett exempel på ett sådant område, menar han. Här sysslar man med frågeställningar som rör jaget, studerar hur medvetandet ser ut och hur det formas. Neurofilosofin använder sig av empirisk neurovetenskap, vetenskapsfilosofi och medvetandefilosofi för att studera sambandet mellan den abstrakta kognitionsteorin och den faktiska hjärnan.

– Det faktum att vi har en hjärna har länge väckt en mängd filosofiska frågeställningar. Men i och med att vi lärt oss så mycket mer om den så kan vi ställa andra, djupare frågor till filosofin.

Vi vet exempelvis mer om vad känslor är rent biologiskt. Hur påverkar den här kunskapen oss filosofiskt? frågar sig Karl Deisseroth.

– Just nu arbetar jag på en roman som relaterar till min forskning, men i ett större perspektiv. Jag har en idé om hur konst och humaniora hänger ihop med neurovetenskapen. Detta är inget som kommer till uttryck i mitt vetenskapliga arbete men jag vill gärna undersöka det litterärt.

Han har kommit ungefär halvvägs, berättar han. Över huvud taget är litteraturen en av hans starka drivkrafter. Eller kanske snarare språket, ljuden. Planen, realistisk eller inte, är att vid någon tidpunkt ta ett sabbatsår från forskningen och försöka hitta tillbaka till litteraturen. Läsa och skriva i samma omfattning som han gjorde förr.

– Det finns så mycket inom oss som inte är psykiatri eller psykologi som jag vill förmedla.

Karl Deisseroth arbetar fortfarande med patienter. Minst en vecka om året tjänstgör han som överläkare på den psykiatriska kliniken vid Stanford hospital.

– Det känns viktigt för mig att hålla kontakten med psykiatrin. Det är en del av min identitet och jag gör så gott jag kan för att hjälpa de patienter jag möter.

Vid sidan av forskningen driver han dessutom en liten klinik på Stanford året runt. Här tar han endast emot människor som lider av det som kallas treatment resistent depression, individer som genomgått alla tänkbara behandlingar, men där ingenting tycks häva depressionen.

– Eftersom jag befinner mig mitt i en akademisk miljö har jag tillgång till den allra senaste forskningen. Jag deltar i diskussioner där det förekommer många nya, intressanta och stimulerande idéer, och på kliniken har vi möjlighet att testa ovanliga kombinationer och mediciner eller behandlingar som inte tidigare prövats.

Har arbetet som psykiater och den djupa kunskapen om hjärnan som forskningen medför påverkat honom? Förstår han sig själv och sin omgivning bättre?

– Jag skulle vilja säga ja, men det är svårt att separera det från det faktum att jag blivit äldre och klokare.

Karl Deisseroth bor i Palo Alto i Kalifornien tillsammans med hustrun, som också är neuroforskare, och de fyra barnen.

– Jag älskar att tillbringa tid med dem, gå upp på morgonen, ge dem frukost och göra deras lunchlådor. Där kan man verkligen säga att jag lär mig saker om mig själv.

Mellan halv sju och halv nio på morgonen och mellan halv sex och halv nio på kvällen går det inte att nå Karl Deisseroth. Då är det barnens tid.

Ständigt återkommer han till hur han vill förstå. Förstå varför han älskar ord, ljud. Hur det väcker känslor i honom.

– När texten är så vacker att jag inte ens bryr mig om vad det betyder, utan bara lyssnar till de vackra ljuden som orden bildar, skapar det en känsla i mig som är så fantastisk. Men det gör mig även lycklig när jag ser fantastiska vetenskapliga koncept. På ett plan är poesin och min upplevelse av den helt skild från vetenskapen jag sysslar med, där allt handlar om att skapa specifik mening. Men känslan är faktiskt densamma. Poesin transporterar mig till ett tillstånd där ingenting annat spelar någon roll förutom ljudet av orden, och när jag tänker på ett vackert experiment och dess fantastiska resultat så är det samma känsla.

Kommer vi någonsin att ha fullständig koll på hjärnan?

– Jag vill inte utesluta det och jag tycke och jag tycker att det är ett rättmätigt och rimligt mål. En rimlig stjärna att sikta på.

6 x Karl Deisseroth

Född: 1971 i Boston, USA.

Bor: Palo Alto utanför San Francisco i Kalifornien, USA.

Familj: Hustrun Michelle Monje, fyra barn mellan 2 och 18 år.

Karriär: Utbildad till psykiater och disputerad i biokemi vid Stanford university i Palo Alto. Klinisk psykiater vid Stanford hospital. Forskartjänst vid institutionen för bioteknik och föreståndare för Deisseroth lab vid Stanford university.

Svenska rötter: Karl Deisseroth är till en fjärdedel svensk. Hans morfar kom från Uppsala.

Clarity: Karl Deisseroth står inte bara bakom utvecklingen av optogenetiken. En annan av hans metoder för att studera hjärnan är Clarity, som han tog fram 2013. Genom att gjuta in hjärnan i akrylamid och formaldehyd skapas en bindande struktur kring cellerna. Efter det tvättas de fettmolekyler som finns i hjärnan bort och kvar finns hjärncellerna, som består av proteiner. När man sedan färgar in olika delar av hjärnan med olika fluorescerande ämnen får man fram en en tredimensionell och transparent bild av cellerna och nervtrådarna.

Lotten Wiklunds artikel publicerades först i Modern Psykologi 7/2015: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Tjatig, dubbelmoralisk och frånvarande – eller tillitsfull, närvarande och kärleksfull? Ett samtal från Psykologiscenen på årets bokmässa, om Alfons pappa och föräldraideal med Alfons skapare Gunilla Bergström, barnpsykologen Jenny Klefbom och Jonas Mattsson, chefredaktör Modern Psykologi.

Psykologiscenen arrangeras av Psykologiguiden i samarbete med bokförlaget Natur & Kultur, SvD Idagsidan och tidningen Modern Psykologi.

Se fler klipp från Psykologiscenen
Åsa Nilsonne: Möten och mediciner

Artikeln om de afrikanska språkens upprättelse publicerades först i Modern Psykologi 4/2013, som var ett samarbete med Språktidningen. Foto: Istock

I de flesta afrikanska länder söder om Sahara dominerar de koloniala språken fortfarande. Det finns dock undantag. Swahili fungerar till exempel som lingua franca i främst Östafrika. Men i de flesta länder har europeiska språk högst status.

– Efter kolonialmakternas tillbakadragande har de europeiska språken blivit status och ett viktigt medel för den afrikanska eliten för att behålla makten. Kolonialspråken är dominerande i officiella sammanhang trots att majoriteten inte behärskar språket, berättar sociologen och antropologen Kwesi Kwah Prah.

Kwesi Kwah Prah är chef för en privat frivilligorganisation som i nära två decennier har arbetat för de afrikanska språkens upprättelse. Organisationen heter Casas, Centre of advanced studies of African society i Kapstaden, Sydafrika.

– Inga framstående samhällen har utvecklats på andra språk än sina egna. Våra egna språk är den felande länken i Afrikas utveckling, säger Kwesi Kwah Prah.

Han menar att en stor del av befolkningen hålls utanför samhällsdebatten. Det är en viktig anledning till att utvecklingen fortfarande står och stampar i de flesta afrikanska länder.

– Den snabba utvecklingen i det postkoloniala Asien beror mycket på de lokala språken. I Europa använder praktiskt taget vartenda land sitt eget språk för utbildning och i större sammanhang. Fördelarna med att använda sitt eget språk är välkända över hela världen – utom i Afrika.

Varför har det blivit så? Ett av de vanligaste argumenten för att fortsätta använda kolonialspråken har varit en vedertagen tes om Afrikas språkliga mångfald, där två grannsamhällen kanske talar helt olika språk. Det skulle bli enorma kostnader för vägskyltar och skolböcker på alla dessa språk, hävdar försvararna. Ett av de tydligaste exemplen på språkpolitiken ser man i utbildningssystemen, där en majoritet av all undervisning bedrivs på respektive kolonialspråk, med visst undantag för lågstadiet.

Exakt hur många språk det finns i Afrika och hur de ska klassificeras är forskarvärlden oense om, men siffran bruka hamna någonstans mellan 1 000 och 2 000. Stora aktörer som Unesco hävdar att 30 procent av jordens alla språk talas i Afrika.

Men den här språkmångfalden är en myt, menar Kwesi Kwah Prah.

– Om man skulle sortera engelska språkliga varianter på samma sätt som de afrikanska så skulle Storbritannien vara ett land med flera språk: cockney, Yorkshire-dialekt, skotsk dialekt och så vidare, säger han.

Och här tar CASAS förslag till ett mer enat Afrika avstamp: att slå ihop flera språk till ett.

Projektet inleddes efter ett seminarium i Addis Abeba år 1990. Från början handlade seminariet om vilka lokala kulturella faktorer som bör tas i beräkning vid introduktion av ny teknik, till exempel vattenpumpar. Alla deltagare vittnade om samma sak: den avgörande faktorn för djupinlärning är det egna språket. Trots detta användes nästan enbart kolonialspråken. Det var en paradox som gav inspiration till att skapa språk som kunde förstås av större grupper.

Vi började med att jämföra språkens ömsesidiga begriplighet, vilket gav 15–17 kärnspråk. Enligt vår forskning är en majoritet av dem som räknas som separata språk egentligen dialekter av dessa kärnspråk. Ungefär 85 procent av afrikanerna talar något eller några av kärnspråken som första, andra eller tredje språk.

Steg två är att få ner alla dialekter inom ett kärnspråk till ett gemensamt standardiserat skriftspråk. Det innebär harmonisering av ortografi, det vill säga stavning och interpunktion, och av grammatik och att standardisera ord så att de får samma betydelse. Efter hand presenteras arbetet i publikationer. Casas säger sig ha täckt de största delarna av södra och östra Afrika, och ungefär hälften av Västafrika.

Casas förhoppning är att både afrikaner i ledande ställning och folk i allmänhet ska inse att ett språkligt enat samhälle är nyckeln till Afrikas framtid. Den tänkta främsta kanalen för att införa språken är utbildningsväsendet. Casas anordnar seminarier där lärare, läromedelsförfattare och andra inom utbildningsväsendet informeras om de nya kärnspråken och inspireras att använda dem.

– På det här sättet, säger Kwesi Kwah Prah, kan samma läroböcker om några år nå 15 miljoner människor i stället för en miljon.

Många experter och organisationer som har uttalat sig om Casas är positiva till organisationens grundbudskap om att stärka modersmålens ställning. Däremot kritiseras det vetenskapliga innehållet och metoderna.

Tore Janson, lingvist och professor emeritus i latin och afrikanska språk vid Göteborgs universitet, tycker att Casas idé om enade skriftspråk är alltför svepande:

– Det här är ett projekt gjort av sociologer och pedagoger. Det är synd att det rymmer så pass lite lingvistik. Inga seriösa lingvister kan hävda att det finns 17 kärnspråk i hela Afrika söder om Sahara.

Kwesi Kwah Prah menar å sin sida att många lingvister även är sociologer eller pedagoger.

– Jag tycker man ska undvika endimensionella jämförelser mellan vetenskaperna. Den bästa forskningen är multidisciplinerad. Jag vill lösa Afrikas problem, inte filosofera kring lingvistiska abstraktioner.

Han tycker att kritikerna missförstår innebörden av kärnspråk:

– Med kärnspråk menar jag att de delar ortografiska likheter. De är kluster, inte faktiska språk. Alla med nyanserad kunskap om afrikanska språk kan se logiken i det argumentet. Meningen är inte att skapa nya språk eller att människors identiteter ska slås samman eller utplånas, bara att vi strukturerar besläktade språk.

Enligt Tore Janson är det ingen slump att tanken om enade skriftspråk föddes i just Sydafrika, där många av språken är väldigt lika varandra. Bara bland sothospråken (som alla är bantuspråk) finns tre olika skriftspråk: sotho, tswana och pedi, och ngunispråken xhosa och zulu är också lika varandra.

Att så pass lika språk fick skilda skrivregler beror på de olika missionärsgrupper som kom till Sydafrika under 1800-talet. De kände inte till varandras arbetssätt och hade ingen språkplanering, utan satte sin egen prägel på språken. Än i dag har Sydafrika inte mindre än elva officiella språk: bantuspråken zulu, xhosa, nordsotho, sydsotho, tswana, tsonga, siswati, venda och ndebele samt engelska och afrikaans. Alltså räknas även vad som kan ses som dialekter av ett och samma språk fortfarande som olika språk.

– I andra delar av Afrika är språksituationen mer komplicerad. Bara i Nigeria talar man över 500 språk som är relativt olika, invänder Tore Janson.

Östen Dahl, professor emeritus i allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet, funderar över hur genomförbart Casas projekt är:

– Folk är i allmänhet väldigt ovilliga att kompromissa- om det egna språket. Det vill säga, man har sällan något emot att lära sig ett annat språk som man vet att man kan få nytta av, men om någon kommer och talar om för en hur man ska stava sitt modersmål så väcker det starka känslor. Det har jag själv sett med stavningen av älvdalskan, och då handlar det alltså om ett tiotal bydialekter som sammanlagt talas av högst ett par tusen personer. De skandinaviska språken är knappast något föredöme – norrmännen har ju inte lyckats komma överens om hur deras språk ska se ut och då har de ändå hållit på i 150 år.

En av Casas största donatorer är Norges biståndsenhet Norad. I en uppföljningsrapport från 2011 skriver Norads utvärderare att Casas har svårt att nå ut med idéerna. Organisationen arbetar vetenskapligt, men hindren är politiska.

Enligt Kwesi Kwah Prah är det en fråga om tid, och han berättar i stället vad de har uppnått:

– Vi har producerat skollitteratur för Uganda, Zambia och Zimbabwe. Angola, Sydsudan och Swaziland står på tur. Det finns ordböcker för åtta kärnspråk i östra, västra och södra Afrika. Det finns nu ortografier för de flesta av språken på kontinenten. Dessutom har Casas publicerat avhandlingar i ämnet. Vi har en lång väg framför oss, och det kommer att ta generationer innan systemet är i full drift. Men om Afrika ska utvecklas måste vi göra det på de egna språken. Och som man brukar säga här: en resa på många mil börjar med ett steg.

Tore Janson håller det i stället för troligt att större afrikanska språk som swahili, som är officiellt språk i Kenya, Tanzania och Uganda och ett bantuspråk, och hausa, ett Tchadspråk med fäste i Niger och Nigeria, med tiden kommer att bli allt starkare.

– Vad beträffar kolonialspråken tyder allt på att de kommer att fortsätta spela viktiga roller i nästan alla afrikanska länder söder om Sahara inom överskådlig tid, säger han.

Marianne Lindgren är frilansjournalist. 

Författaren Ngũgĩ wa Thiong’o. Foto: Ngũgĩ wa Thiong’o.

Han bytte till modersmålet

De europeiska språken i Afrika enar bara medelklassen, säger författaren Ngũgĩ wa Thiong’o.

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya är en av Afrikas största författare och återkommer ständigt i Nobelprisdiskussioner. Petals of blood (1977) var det sista skönlitterära verk han skrev på engelska. Sedan dess skriver han på modersmålet kikuyu.

Vad låg bakom ditt beslut att börja skriva på kikuyu i stället för på engelska?

– Det korta svaret är att kikuyu är mitt modersmål. Frågan borde vara den motsatta: hur kom det sig att jag började skriva på engelska i stället för på mitt modersmål? Framför allt berodde det förstås på engelskans dominerande roll i min utbildning och på att engelska är maktens språk. Jag blev satt i fängelse för att ha skrivit en pjäs på kikuyu. Där tog jag beslutet att byta språk. Att skriva på kikuyu var en motståndshandling.

Är författare som skriver på afrikanska språk ”farligare” för totalitära regimer?

– Det beror förstås på vad man skriver. Men visst, att skapa litteratur på afrikanska språk kan ses som en handling som stärker folket. Det är som då Bibeln översattes från latin till de folkliga språken i Europa. Vissa uppfattade det som farligt eftersom Bibeln blev tillgänglig för andra än präster.

Skriver du annorlunda på kikuyu?

– Varje språk har sin unika musikalitet. Oavsett språk försöker jag använda den musikaliteten.

Du blev känd som författare på engelska innan du började skriva på kikuyu. Är det möjligt att vara författare bara på afrikanska språk?

– Inte ekonomiskt, åtminstone inte i dag. Så mycket går emot: politik, utgivning, litterära utmärkelser … Det krävs en kombination av en regering- som stöder afrikanska- språk, bokförlag som vågar publicera sådana böcker och författare som skriver på afrikanska språk. Att översätta ser jag som centralt för att göra författare kända utanför deras språks gränser. Ibsen skrev på norska men jag läste honom på engelska.

Redan 1986 skrev du boken Decolonising the mind som har kommit att bli ett referensverk om de afrikanska språkens roll. Där skildrar du hur språk och litteratur förde dig och andra afrikanska barn bort från det egna jaget till ett andra jag – från de egna världarna till andra världar. Hur påverkas människor och samhällen av en sådan erfarenhet?

– I Decolonising the mind använder jag bilden av huvudlösa kroppar och kropplösa huvuden för att beskriva situationen. De styrande klasserna talar europeiska språk, medan den stora majoriteten, arbetarna, använder afrikanska språk. Det här främlingskapet påverkar hela samhället: utbildning, politik, ekonomi och förstås också litteratur och intellektuell verksamhet.

Hur är situationen i dagens afrikanska samhällen jämfört med under kolonialtiden?

– Den onormala logiken i det koloniala systemet har blivit normal i de postkoloniala samhällena. Det vill säga att man inte utgår från sig själv och sitt eget språk när man börja ta in kunskap och lär sig andra språk. I det koloniala Kenya studerade jag ändå de fem första åren på kikuyu genom de nationalistiska rörelserna Kikuyu independent och Karinga school association. Men i dagens postkoloniala Afrika har man inte utnyttjat potentialen i de afrikanska språken. I stället har man förbjudit dem inom olika sektorer. Under presidentvalen i Kenya nyligen genomfördes den första tv-debatten helt på engelska, inte på de språk som majoriteten av befolkningen talar. Då finns det verkligen skäl att fråga sig vilka människor som kandidaterna egentligen intresserar sig för.

Varför ändras inte systemet?

– Den utbildade medelklassen, som har makten i det postkoloniala Afrika, växte upp med europeiska språk. De har formats av dem och ifråga-sätter inte det arvet. Men att vara för europeiska språk borde inte innebära att man är emot de afrikanska.

Ett vanligt argument mot att använda afrikanska språk inom politik och under-visning är att mångspråkigheten innebär praktiska problem. Ofta sägs också de forna kolonialspråken vara mer ”neutrala” eftersom de inte tillhör en specifik folkgrupp. Hur ser du på det?

– Det är inte de många språken i Afrika som splittrar människor utan politikerna, men de skyller på språken. I många afrikanska länder har mer resurser satsats på europeiska språk än i alla afrikanska språk tillsammans. Europeiska språk enar medelklassen, men inte folket och nationen. Om man ser till att upprätthålla jämlikhet mellan språk, och därmed mellan kulturer, kan konflikter undvikas. För detta krävs att man satsar på översättningar och på ett gemensamt lingua franca. Det behöver inte innebära att andra språk dör. Problemet är att folk tenderar att tänka på språk och kulturer i hierarkiska termer. Jag menar att vi i stället borde se dem som nätverk.

Hur ser du på möjligheterna för afrikanska språk i dag, 27 år efter Decolonising the mind?

– Situationen har som sagt inte förändrats, men fler debatterar frågan. På konferenser om afrikansk litteratur får språkfrågan en alltmer central roll. Det bästa exemplet är Asmaradeklarationen från år 2000. Och professor Prah gör ett viktigt arbete vid sitt center i Sydafrika. En försiktig start, men även en resa på tusentals mil börjar med ett litet steg.

Karin Elfving är etnolog och frilansjournalist.

Intervjun och artikeln publicerades först i Modern Psykologi 4/2013, som var ett samarbete med Språktidningen:
Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera 

Åsa Nilsonnes bok Processen bygger på ett antal fall som påverkat hennes syn på psykologisk och farmakologisk behandling av psykisk ohälsa. De människor hon träffade som ung psykiater fick henne att specialisera sig inom psykoterapi. Se Åsas samtal med Jonas Mattsson, chefredaktör för Modern Psykologi, från Psykologiscenen på årets bokmässa.

Psykologiscenen arrangeras av Psykologiguiden i samarbete med bokförlaget Natur & Kultur, SvD Idagsidan och tidningen Modern Psykologi.

Läs en intervju med Åsa Nilsonne här: ”Vi patologiserar för lätt”

Se fler klipp från Psykologiscenen:
Vem är Alfons pappa?

Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, bloggare och skribent. Foto: Johanna Hanno.

Tydliga roller efterfrågas när krav på självständighet krockar med möjligheten att påverka, menar psykologen Jonas Mosskin.

Medarbetarskap är ett till synes oskyldigt ord som smugit sig in i allt fler organisationer. Med det menas att chefen avstår lite av sin formella makt och lämnar större utrymme för medarbetarna. Många talar om medarbetarskap som ett sätt att komma ifrån en traditionell syn på ledarskap. I vissa organisationer har man avskaffat chefer eller gjort chefens roll och ansvar mer diffusa. Chefen kallas för mentor, coach, förebild, senior rådgivare eller något annat. Syftet har ofta varit dubbelt. Å ena sidan handlar det om en anpassning till verkligheten – många beslut måste fattas av dem i organisationen som har närkontakt med marknaden och kunderna. Å andra sidan har det varit ett sätt för ledningar att slimma organisationer, genom att ta bort chefer och i stället trycka ut ansvaret till medarbetarna.

Ju längre jag arbetar som organisationspsykolog, desto oftare får jag känslan av att ledningar har dolt sin makt och sitt ansvar genom att linda in det obehagliga i maktutövandet i begrepp, som till exempel medarbetarskap. För om organisationer tidigare lade ansvar på chefer att lära ut färdigheter som de behöver, ligger nu ofta fokus på att medarbetarna i stället ska ta eget ansvar. Leda sig själva. Mer sällan får medarbetare redskap eller instruktioner om vad som förväntas av dem. Det leder till otydlighet.

En yttersta konsekvens kan bli utmattning. Vi vet från forskningen att höga krav kombinerat med små möjligheter att påverka sin arbetssituation ökar risken för utmattningssyndrom.

En annan baksida är att många anställda missförstår medarbetarskap som att de ska vara ledare och få bestämma själva. Det leder till förvirring om roller. ”Vem kör egentligen?” är en fråga jag möter regelbundet. Bakom pratet döljer sig ofta en ledning som abdikerat från sitt uppdrag och i stället bevakar sina privilegier att få vara ledare, utan att behöva göra det tuffa jobbet att ta ansvar och faktiskt leda.

Det finns en poäng med sunda hierarkier där chefer tar ansvar. Det skapar trygghet och är en grund för tillit. Samtidigt behöver arbetsplatser i dag självgående medarbetare som kan axla en svårare och mer komplex roll. Mitt råd är att sluta tala om diffusa begrepp som medarbetarskap. Tala i stället om de roller och förväntningar som ledning och medarbetare har på varandra.

Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, organisationskonsult och frilansskribent. Denna krönika publicerades först i Modern Psykologi 8/2017:
Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera 

Karolina Bergströms intervju med Sophie Vuković publicerades först i Modern Psykologi 10/2017. Foto: Christopher Hunt.

Sophie Vuković har gjort en film om att leva i ett mellanförskap. Shapeshifters har premiär 20 oktober.

En gnagande känsla av att inte riktigt känna sig hemma någonstans fick regissören Sophie Vuković att vilja utforska ämnet mer konstnärligt. Nu är hennes dokumentära långfilmsdebut Shapeshifters färdig.

– Många av dem som lever i ett mellanförskap, det vill säga en känsla som kan infinna sig hos personer med ursprung i två eller flera kulturer, har ofta föräldrar som är väldigt starkt förankrade i sin gamla kultur, och för mig har det varit en sorg att inte känna mig som en självklar del av det min mamma och pappa berättat om. Som yngre förstod jag nog inte vad det gjorde med mig och mina vänner som har liknande upplevelser.

När Sophie Vuković var fyra månader gammal flyttade familjen från det forna Jugoslavien till Australien, sedan till Kina och kom så till Sverige när Sophie var tio år. I filmen ställer hon bland annat frågor till sina föräldrar om tillhörighet och identitet. 

– Det kom fram saker som jag inte riktigt förstått tidigare, om mina föräldrars relation till sitt gamla hemland och den besvikelse de kände efter kriget. De känner inte heller att de har en plats att återvända till. Jag har känt skuld över att ställa de här frågorna till dem, att jag borde vara tacksam och inte grubbla så mycket. De har ändå gjort mycket för att vi skulle få ett bättre liv än de har haft.

Vad har du lärt dig?

– Det häftigaste har nog varit hur filmen tagits emot av andra som delar mina upplevelser, trots att jag utgått från väldigt personliga känslor. Det har gjort att jag känner mig som att jag är en del av något större.

Vad har varit svårast?

– Att göra en film som är så personlig. Det var ganska ångestladdat till en början. Jag är en sådan som inte ens lägger upp selfies i sociala medier, och så går jag och väljer att göra en film med mig själv – det är förstås lite motsägelsefullt. Jag var rädd att det skulle ligga för nära mig själv och att jag skulle bli för subjektiv i arbetsprocessen. Men när jag hade tittat på materialet massvis med gånger blev det som vilket material som helst.

Karolina Bergström är frilansjournalist. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 10/2017:
Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera  

Det är utdraget publicerades först i Modern Psykologi 3/2016.

2017 år Nobelpristagare i ekonomi, Richard H. Thaler, minns ögonblicket då vinden vände för beteendeekonomin. Läs ett bearbetat utdrag ur hans bok Beslut och beteende (Volante 2016).

Den här artikeln är ett bearbetat utdrag ur Richard H. Thalers bok Beslut och beteenden: Att förutsäga det oförutsägbara (Volante 2016).

I oktober 1985 organiserade två professorer vid Chicagouniversitetets högre företagsekonomiska utbildning – psykologen Robin Hogarth och ekonomen Mel Reder – en konferens på sitt universitet, som är hem för många ivriga försvarare av det traditionella sättet att bedriva nationalekonomisk forskning. ”Rationalister” och ”behaviorister” skulle komma samman och försöka reda ut om det verkligen fanns någon anledning att ta psykologi och beteendeekonomi på allvar. Om någon hade satt oddsen för vem som skulle vinna den här debatten skulle hemmalaget ha varit starka favoriter.

Beteendeforskarnas lag leddes av Herb Simon, Amos Tversky och Daniel Kahneman med understöd av Kenneth Arrow, en nationalekonomisk teoretiker som i likhet med Paul Samuelson förtjänade att vinna flera Nobelpris i nationalekonomi, fast han fick nöja sig med endast ett. De yngre beteendeforskarna, som inkluderade Bob Shiller, Richard Zeckhauser och jag själv, fick delta som opponenter.

Rationalisternas lag var imponerande, med lokala Chicagoprofiler som lagkaptener: Robert Lucas och Merton Miller. Eugene Fama och Sherwin Rosen, som varit handledare för min doktorsavhandling, fick rollerna som moderatorer i panelen, men var helt klart en del av det Chicagobaserade rationalistiska laget. Det två dagar långa mötet hölls i en stor hörsal som var fullsatt. När jag tänker tillbaka på det framstår denna konferens som en mycket ovanlig händelse. Jag tror inte att jag någonsin har deltagit i något liknande.

Amos presenterade en ny artikel som han och Daniel hade skrivit enkom för tillfället. Den innehöll några brott mot nationalekonomiska principer som ekonomer funnit speciellt oroande. Ett var deras numera berömda problem, om asiatiska sjukan, som lyder så här:

Två grupper av individer får höra att 600 personer insjuknat i någon asiatisk sjukdom och ett val måste göras mellan två handlingslinjer. De val som erbjuds den första gruppen är:

Linje A kommer att säkert skydda 200 personer från sjukdomen.

Linje B erbjuder en tredjedels chans att rädda alla, men en två tredjedels risk att alla 600 patienter kommer att dö.

När de ställs inför detta val föredrar de flesta det säkra alternativ A.

I den alternativa versionen får försökspersonerna ytterligare två linjer att välja mellan:

Om de väljer linje C kommer 400 säkert att dö.

Om de väljer linje D finns det en tredjedels chans att ingen dör och två tredjedels risk att alla dör.

I det här fallet föredrog en majoritet det riskabla alternativet D.

I förstone verkar det inte vara något märkligt med dessa val, men lite matte avslöjar att linje A är densamma som C, och linje B densamma som D, så det är inte logiskt att de svarande föredrar A framför B men D framför C. Och ändå gjorde de det, och samma resultat erhölls med ett liknande problem som en grupp läkare ställdes inför. Resultat som detta framkallade tydligt obehag i det rationalistiska lägret. Homo economicus, de fiktiva varelser som befolkar de nationalekonomiska modellerna och som jag vill kalla kort och gott econer, skulle förvisso inte uppföra sig så uppenbart illa.

Daniel Kahneman presenterade sedan en del av vårt arbete om rättvisa. Dessa resultat blev inte populärare. Ekonomerna ansåg att rättvisa eller rimlighet var ett dumt begrepp, som mest används av barn som inte får som de vill och skeptikerna viftade bara bort våra enkätundersökningar.

Den föreläsning som gav mig mest att tänka på och som jag oftast har gått tillbaka till och läst om var Kenneth Arrows. Arrow tänker med ljusets hastighet och hans föreläsningar tenderar att vara mångskiktade fugor, med utvikningar inskjutna i utvikningar, ibland åtföljda av verbala fotnoter, för att förminska forskare från tidigare århundraden, följt av ett plötslig hopp två eller tre nivåer i den disposition han har i huvudet. Medan man arbetar för att smälta en djuplodande passage förklädd till en förströdd sidoreplik, har han hoppat tillbaka till sin huvudargumentation och lyssnaren får bråttom att hinna ikapp. Vid detta tillfälle var det emellertid lätt att sammanfatta hans föreläsning: rationalitet (som betyder optimering ) är varken nödvändig eller tillräcklig för att skapa bra nationalekonomisk teori.

Arrow började med att dumpa idén att rationalitet är nödvändig. ”Låt mig avfärda en synpunkt som kanske inte alltid uttalas men som tycks implicit i många texter. Man tycks hävda att nationalekonomisk teori måste bygga på rationalitet och att det är en principfråga. Annars kan det inte finnas någon teori.”

Arrow konstaterade att det kan finnas många rigorösa, formella teorier grundade på beteenden som ekonomer inte skulle vilja kalla rationella. Som ett exempel nämnde han att standardteorin om konsumenten säger att när priserna ändras kommer konsumenten att lösa det nya optimeringsproblemet och välja en ny ”bästa” uppsättning varor och tjänster som fortfarande uppfyller budgetrestriktionerna. Ändå kan man helt enkelt bygga en teori grundad på vanor. När priserna ändras väljer konsumenten den uppsättning varor som han eller hon har råd till och som ligger närmast vad personen konsumerat innan. Arrow kunde ha gått ännu längre. Till exempel kan vi ha rigorösa teorier om så bisarra hypoteser som att konsumenten ”väljer en uppsättning varor med varumärken som maximerar förekomsten av bokstaven K”. Med andra ord behöver formella modeller inte vara rationella. De behöver inte ens vara förnuftiga. Så vi ska inte försvara antagandet om rationalitet för att det inte skulle finnas några alternativ.

Vad gäller frågan om rationalitet ensam är ”tillräcklig”, det vill säga att den ensam kan leverera viktiga förutsägelser, hävdade Arrow övertygande att rationalitet ensam inte ger särskilt mycket. För att härleda användbara resultat måste teoretiker lägga till extra antaganden, som att förutsätta att alla har samma nyttofunktion, vilket innebär att de har samma smak. Detta antagande är inte bara bevisligen falskt, utan det leder omedelbart till alla möjliga förutsägelser som är oförenliga med fakta. Vi är inte econer och vi är definitivt inte identiska econer.

Arrow noterade också en inkonsekvens som kännetecknar beteendet hos en nationalekonomisk teoretiker som sliter i månader för att härleda den optimala lösningen av ett visst komplicerat ekonomiskt problem, och sedan glatt förutsätter att agenterna i hans modell beter sig som om de är kapabla att lösa samma problem. ”Vi har den märkliga situationen att vetenskaplig analys tillskriver sina undersökningsobjekt vetenskapligt beteende.” I slutet av samtalet förklarade Arrow sin lojalitet: ”Självklart accepterar jag Herbert Simons insikt om vikten av att erkänna att rationaliteten är begränsad.”

Men min roll på denna konferens var inte bara att lyssna på akademiker jag beundrar. Jag fick den skrämmande uppgiften att vara opponent på tre artiklar skrivna av Herbert Simon, Daniel Kahneman och Amos Tversky respektive Hillel Einhorn med Robin Hogarth (konferensarrangören). I den situationen, när jag i stort sett var överens med vad författarna hade sagt, var jag inte så säker på vad jag skulle säga. Opponenter förväntas komma med kritik och argumentera för den. Att bara instämma gick inte. De artiklar som jag ansåg hade verkliga konceptuella problem skulle komma upp i senare sessioner. Jag var också tvungen att hålla i minnet att jag satt vid ”barnbordet”; två Nobelpristagare medverkade (Arrow och Simon), flera andra satt i publiken och ett halvdussin till skulle senare få priset. Hur kunde jag presentera mina argument för en så elitär publik utan att verka förmäten?

Jag bestämde mig för att den bästa strategin var att tillgripa en viss humor. Det kan vara riskabelt, men jag har funnit att om folk skrattar tenderar de att vara mer förlåtande. Jag grundade min diskussion på en obskyr essä av George Stigler, en av de slagfärdigaste ekonomerna i sin generation. Som medlem i Chicago-universitetets lärarkår satt han i det rationalistiska lägrets hejaklack i publiken. Stiglers essä kallades ”Konferenshandboken” och byggde på en urgammal anekdot:

En ny fånge anländer till ett fängelse där alla andra har varit inlåsta under en lång tid. Han märker att någon ibland ropar ut ett nummer och alla andra skrattar. Han frågar sin cellkamrat vad som händer och får veta att de har suttit i fängelse så länge tillsammans att de alla har hört alla roliga historier som någon kan, så för att spara tid har de numrerat historierna. Efter ytterligare några nummer följda av skrattsalvor beslutar han att prova det själv och skriker ut ”Trettionio!” Ingen skrattar. Han frågar sin cellkamrat varför ingen skrattade och får beskedet: ”Ja, vissa människor kan helt enkelt inte berätta en rolig historia.”

Stiglers essä föreslog att man skulle tillämpa anekdotens numreringssystem på konferenser och seminarier, där samma kommentarer upprepas om och om igen. Stigler erbjöd flera inledningsanföranden, utmärkta med bokstäver, följt av trettiotvå specifika kommenterar som han föreslog att man kunde referera till med nummer. Jag citerade hans inledningsanförande F, som jag räknade med att snart få höra en version av: ”Det är bra att låta en icke-specialist titta på vårt problem. Det finns alltid en chans att få en färsk synpunkt, men oftast, som i detta fall, bekräftas på nytt arbetsdelningens fördelar.”

I denna anda erbjöd jag vad jag kallade ”Handboken för psykologi- och nationalekonomikonferenser”. Min tanke var att lista de tröttsamma kommentarer jag hade hört varje gång jag höll ett föredrag, tillsammans med förslag på genmälen. Om jag meddelade dem i förväg kunde det ersätta att några av deltagarna kom dragande med dem senare, tänkte jag. Ni kan gissa vilka några av kommentarerna är: 1. Om insatserna är tillräckligt höga kommer folk att fatta. 2. I verkligheten kommer folk att lära sig och undvika dessa misstag. 3. Sammanlagt kommer felen att upphäva … Och så vidare. En efter en förklarade jag varför kommentaren inte var lika förödande som kritikern kanske hade trott.

Jag avslutade med följande ord:

Jag ska avsluta mina kommentarer med följande två falska påståenden.

• Rationella modeller är värdelösa.

• Allt beteende är rationellt.

Jag har anfört dessa falska påståenden eftersom båda sidor i den debatt som kommer att äga rum vid denna konferens och liknande konferenser i framtiden kommer att ha en tendens att vantolka den andra sidans uppfattningar. Om alla skulle hålla med om att dessa uttalanden är falska behövde ingen slösa tid på att tillbakavisa dem.

Folk verkade gilla diskussionen. Jag fick även tummen upp från Stigler när jag lämnade podiet. Resten av den första konferensdagen var någorlunda lugn.

Morgonen den andra dagen började med offentliggörandet att Franco Modigliani hade tilldelats Nobelpriset i nationalekonomi, delvis för arbete som han hade gjort tillsammans med Merton Miller, en av de planerade huvudtalarna den andra dagen. Modigliani var då vid MIT, men han hade tidigare varit kollega till Herb Simon på Carnegie Mellon, och på Simons uppmaning skickade konferensen ett lyckönskningstelegram till Modigliani. Den morgonen kunde ingen förebrå Miller om han tänkte att denna goda nyhet för hans mentor och samarbetspartner var dåliga nyheter för honom. Modigliani vann priset ensam, och Miller kan ha känt att han hade missat sin chans. Det visade sig att han skulle få Nobelpriset fem år senare, men det kunde han inte veta vid den här tidpunkten. Inte heller visste han den morgonen, detta var ju före internet-eran, att priset hade tilldelats Modigliani främst för hans arbete om sparande och konsumtion – livscykelhypotesen – snarare än för hans arbete med Miller om företagsfinanser.

Under morgonens festligheter kring nyheten höll Miller ett kort tal om Modiglianis forskning. Pressen hade bett honom att samman-fatta det arbete han gjort med Modigliani och med sin vanliga skarpa intelligens sa han att det hade visat sig att om man tar en tiodollarsedel ur en ficka och stoppar den i en annan ficka har din rikedom inte förändrats. Den repliken drog ned ett stort skratt, som Miller kommenterade: ”Skratta inte! Vi bevisade det grundligt!”

Skämtet var tänkt att hänvisa till deras så kallade ”irrelevans teorem”, som visade att det under vissa förutsättningar inte spelar någon roll om ett företag väljer att betala en utdelning eller i stället använda pengarna till att återköpa sina egna aktier eller minska sina skulder. Tanken är att investerare inte bör bry sig om ifall pengar stoppas undan eller hur de betalas ut. Men skämtet kunde faktiskt tillämpas lika bra på livscykelhypotesen, eftersom den enda faktorn för hushållets konsumtion enligt denna teori är dess förmögenhet, inte i vilken form förmögenheten innehas – som kontanter, pensionssparande eller bostadskapital. Båda teorierna har som en arbetshypotes att pengar är utbytbara. Vi har redan sett att detta antagande i fallet med livscykelhypotesen är fel. Det visar sig, alla skämt åsido, att antagandet var lika tvivelaktigt inom företags-finanser, vilket var ämnet för Millers tal på eftermiddagen.

Millers konferensbidrag grundades på en uppsats av Hersh Shefrin, min samarbetspartner om självkontroll, och Meir Statman, en kollega till Shefrin vid Santa Clara-universitetet. I synnerhet erbjöd de en beteendevetenskaplig förklaring till ett pinsamt faktum. Ett av de viktiga antagandena i Miller-Modiglianis irrelevansteorem var frånvaron av skatter. Utdelningar skulle inte längre vara irrelevanta om de beskattades annorlunda än de andra sätt företagen har för att återbetala pengar till sina aktieägare. Och med tanke på skattelagstiftningen i USA på den tiden borde företag inte ge någon utdelning. Det pinsamma faktumet var att de flesta stora företag ändå gav en utdelning.

Skatterna kom in i bilden genom att inkomster, inklusive utdelningar, då beskattades med så höga skattesatser som 50 procent eller mer, medan övriga kapitalvinster bara beskattades med 25 procent. Dessutom betalades sistnämnda skatt bara när kapitalvinsten realiserades, det vill säga när aktien såldes. Effekten av dessa skatteregler var att aktieägare mycket hellre ville ha realisationsvinster än utdelning, åtminstone om aktieägarna var econer. Viktigt är att ett företag lätt kan förvandla en utdelning till en realisationsvinst genom att använda pengarna som skulle gå till att ge en utdelning till att återköpa aktier i företaget. I stället för att ta emot en utdelning skulle aktieägarna se priset på sina aktier stiga och samtidigt undvika beskattning. Så gåtan var: Varför straffade företagen sina skattebetalande aktieägare genom att ge dem utdelning? (För dem som inte betalar några skatter, exempelvis stiftelser och de som sparar på skattefria konton, var valet mellan de båda linjerna likgiltigt.)

Shefrins och Statmans svar förlitade sig på en kombination av självkontroll och mental bokföring. Uppfattningen var att vissa aktieägare – pensionärer, till exempel – gillar tanken på att få inflöden som mentalt kategoriseras som ”inkomst”, så att de slipper förebrå sig för att de använde pengarna till att leva på. I en rationell värld är detta rena snurren. En pensionerad econ kunde köpa aktier i bolag som inte ger någon utdelning, regelbundet sälja en del av sitt aktieinne-hav, leva på dessa intäkter och samtidigt betala mindre i skatt. Men det finns en inbiten föreställning om att det är klokt att spendera inkomster och lämna kapitalet i fred, och den idén var särskilt frekvent hos den generation som gick i pension omkring 1985, som alla hade upplevt den stora depressionen. Man kan med rätta säga att Merton Miller inte var någon beundrare av Shefrins och Statmans artikel. I sitt tal gjorde han inget för att dölja sitt förakt och sa att det beteendevetenskapliga synsättet skulle kunna tillämpas på hans moster Maggie och några till som henne, men det var också allt.

Den skriftliga versionen av Millers artikel var mindre skrikig än hans anförande, men var ändå ganska märklig. Merparten av artikeln ägnades åt en lättförståelig lektion om den gåta som Shefrin och Statman försökte förklara, snarare än en kritik av deras hypotes. Faktum är att jag inte känner till någon tydligare förklaring till varför, i ett land av econer, företagen inte skulle ge någon utdelning med det skattesystem som då gällde. Miller höll med om att företagen inte borde ge någon utdelning, men de flesta gjorde det. Han var också överens om att den modell som bäst beskriver hur företag bestämmer hur mycket de vill ge i utdelning var den som hade föreslagits av finansekonomen John Lintner, en modell som Miller kallat- ”beteendevetenskaplig”. I Lintners modell ökar företagen bara utdelningen när de är övertygade om att resultatet har gått upp tillräckligt mycket för att utdelningen inte ska behöva sänkas i framtiden. (Hade modellen konstruerats senare kunde Lintner ha använt förlustaversion för att förklara varför företagen är så ovilliga att sänka utdelningen.) Lintner hade kommit fram till den här modellen efter att ha använt den omoderna strategin att intervjua ekonomicheferna vid många stora företag.

Om denna modell sa Miller: ”Jag antar att det är en beteendevetenskaplig modell, inte bara på grund av dess form, utan för att ingen ännu har kunnat härleda den som lösningen på ett maximeringsproblem, trots trettio års försök!”

Så låt oss sammanfatta Millers artikel. Teorin säger oss att företagen inte bör ge någon utdelning och ändå gör de det. Och en beteendevetenskaplig modell medges bäst beskriva mönstret som de betalas efter. Detta låter som en uppsats skriven av någon som vill berömma beteendefinansämnet och inte begrava det. Men Miller var varken redo att komma med något beröm eller några eftergifter. Han skrev: ”Syftet med denna artikel har varit att visa att rationalitetsbaserade marknadsjämviktsmodeller inom finansiell ekonomi i allmänhet och beträffande utdelningar i synnerhet är vid liv och har hälsan, eller åtminstone inte är i sämre skick än andra jämförbara modeller i nationalekonomi på samma aggregeringsnivå.” Så, det starkaste uttalande Miller kunde uppbåda var att säga att den rationella standardmodellen av finansmarknaderna – hypotesen om effektiva marknader – inte var helt död.

Inte nog med att Miller medgav att den bästa modellen för hur företag ger utdelning är beteendevetenskaplig, utan han var också glad för att medge detsamma beträffande hur enskilda investerare beter sig. Han sa: ”Bakom varje innehav kan finnas en berättelse om familjeföretag, familjegräl, mottagna arv, skilsmässouppgörelser och en mängd andra överväganden, nästan helt irrelevanta för våra teorier om portföljval. Att vi bortser från alla dessa historier när vi bygger våra modeller beror inte på att berättelserna är ointressanta, utan på att de kan vara alltför intressanta och därmed distraherar oss från de genomgripande marknadskrafter som bör vara vårt huvudsakliga intresse.” Ta en stund för att reflektera över det: Vi bör ignorera anledningar till varför människor gör saker, inte för att de är ointressanta, utan för att de är alltför intressanta. Jag, för min del, hade problem med att hålla reda på vilken sida i debatten Miller egentligen argumenterade för.

Millers tal kom på eftermiddagssessionen den sista dagen, som leddes av Eugene Fama, en annan medlem av Chicagouniversitetets lärarkår och stark försvarare av det rationalistiska synsättet. Den andra talaren under den sessionen var Allan Kleidon, som i likhet med Miller inte hade så mycket egen ny forskning att presentera, utan i stället angrep en artikel av Robert Shiller. Shiller gavs rollen som opponent, tillsammans med de två försvararna av hypotesen om effektiva marknader, Richard Roll och Steve Ross. Denna del av programmet var tydligt arrangerad i förväg för att tjäna hemmalagets intressen.

Shiller kastades in i den ovanliga rollen att diskutera en artikel som hade kritiserat hans eget arbete, utan att ha en chans att presentera den egna forskningen i detalj. Ändå var hans kommentarer, på hans vanliga vis, lugna och välmotiverade. Han noterade att både Miller och Kleidon hade hänvisat till Thomas Kuhns modell av vetenskapliga revolutioner, i vilken paradigmskiften endast inträffar när ett stort antal empiriska avvikelser accepterats som giltiga brott mot den allmänt accepterade kunskapen. Kleidons och Millers artiklar utgjorde en försäkran om att revolutionen ännu, tack och lov, inte stod för dörren. Så här löd början på Shillers replik: ”Kanske något så dramatiskt som en vetenskaplig revolution är förestående. Det betyder dock inte att revolutionen kommer att leda till ’övergivandet av antaganden om rationella förväntningar till förmån för masspsykologi’.” I stället, förklarade han, ”är jag benägen att tro att studiet av beteendemässiga förlängningar av dessa effektiva marknadsmodeller på sätt och vis kan leda till förbättringar av de effektiva marknadsmodellerna. Jag kan lära ut effektiva marknadsmodeller till mina studenter med mycket större förtjusning om jag kunde beskriva dem som extrema specialfall innan man går vidare till mer realistiska modeller.” Det var väl talat och det är fortfarande sant.

Som vanligt efter sådana möten, liksom efter debatter mellan politiska kandidater, var båda sidor övertygade om att de hade vunnit. Debatten mellan forskare i beteendeekonomi och försvarare av hypotesen om effektiva marknader var bara i sin början och den har fortsatt under de senaste trettio åren, men på sätt och vis började alltsammans den där eftermiddagen i Chicago.

Richard H. Thaler är professor i beteendevetenskap och ekonomi vid Booth school of business, University of Chicago, USA. Tillsammans med bland andra Daniel Kahneman och Amos Tversky, räknas han till pionjärerna inom beteende-ekonomin. Kungl. Vetenskapsakademien har beslutat utdela Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2017 till Richard H. Thaler.

Den här artikeln är ett bearbetat utdrag ur Richard H. Thalers bok Beslut och beteenden: Att förutsäga det oförutsägbara (Volante 2016). Översättning av Stefan Lindgren. Utdraget publicerades först i Modern Psykologi 3/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera  

Läs en intervju med Richard H: Thaler: Psykologi med knuff

Petra Carlssons intervju med Jens Assur publicerades först i Modern Psykologi 9/2017. Foto: Erika Stenlund.

När Jens Assur bestämde sig för att filmatisera Tomas Bannerheds Augustprisbelönade roman Korparna, valde han att placera pappans psykiska sjukdom i centrum.

I trapphuset infinner sig en känsla av film och glamour. Från väggen i den gyllene byggnaden – som förutom lägenheter rymmer Sven Harrys konstmuseum – tittar Ingrid Bergman och Greta Garbo ner intill en gammal affisch från en Edvard Persson-film.

Fem trappor upp råder mer vardagsstämning denna tidiga Stockholmsmorgon och genom fönstren ser man Vasaparken. En lite rufsig Jens Assur har precis skickat sina fyra söner till skola och dagis. Han är mitt i klipparbetet med sin första långfilm, Korparna. Nästan direkt när han läst Tomas Bannerheds roman visste Jens Assur att han ville göra film av den. ”Den var så filmisk.”

– Att jag valde att göra film av just Korparna beror på att det inte på något sätt är förväntat. Jag tror att det handlar om att hela tiden överraska och utmana sig själv – och publiken, säger han medan han fyller kaffebryggaren och tar av bordsduken med morgonens frukostfläckar.

Berättande, framför allt i bild, intresserade tidigt Jens Assur. På 1990-talet blev han Sveriges mest prisbelönta bildjournalist då han arbetade på Expressen. Hans fotografier fick förstasidor och genererade långa reportage från Somalia, Rwanda, Sydafrika och Balkan.

Trots framgången ville han efter några år ta ett nytt grepp om sitt berättande. Han sa upp sig från tidningen och startade 1997 Studio Jens Assur, där han gör mer fördjupande fotografiska konst- och filmprojekt. Efter att ha skildrat krig, avrättningar och människor på flykt, och uppehållit sig kring globala frågor om klimathot, svält, överkonsumtion, yttrandefrihet och rasism, zoomar han nu in på en liten svensk gård i ett lerigt, torftigt småbrukarlandskap på 1970-talet.

– I och med att jag i många år har tittat på olika strömningar i samhället, och på stora globala frågeställningar, så tyckte jag att det var spännande att gå in i något betydligt mindre. Gå ner på djupet i det lokala. Men det finns ändå en tydlig linje från tidigare projekt.

Jens Assur syftar på Hunger som han arbetade med 2009–2010 och som bestod av fem fotoböcker och en utställning på Kulturhuset i Stockholm. Där undersökte han framför allt de stora städernas utveckling, men en del i projektet, Livnära, skildrar den svenska landsbygden och jordbruket på nära håll.

– Om vi har en urbanisering som gör att antalet miljonstäder växer i rekordfart så får det också konsekvenser för landsbygden. Jag har talat mycket om att de mindre samhällena riskerar att fullständigt dräneras på intellektuellt kapital och kraft och att de sakta faller samman. Korparna utspelas i den världen.

Filmens geografiska plats är den nordskånska Bjärehalvön. Men det är inte uttalat i filmen. Jens Assur ville att både platsen och årtalet ska vara svårlästa.

– Jag vill att den här platsen ska vara svensk men också kunna tas för att vara Östeuropa, eller någonstans i Amerika. Jag har velat att vår tid ska kunna vara ett antal årtionden eftersom frågeställningen har pågått under så lång tid.

I romanen Korparna får vi följa den snart tonårige Klas. Han är en osäker men begåvad och fantasifull pojke med många funderingar, rädslor och drömmar. Kravet på att ta över gården hänger tungt över honom. Han är fast i landsbygdens förväntningar, men det myllrande livet med alla möjligheter tränger sig på. Ofta tar han sin tillflykt till fåglarna i skogen.

Klas pappa, Agne, plågas av slitet på gården och av en känsla att någon vill hans familj illa. Jens Assur visste tidigt att det var Agne han ville ha som huvudkaraktär i filmen.

– Även om boken utgår från Klas perspektiv – det är ur hans ögon vi ser den här världen – så är Agne motorn. Det är Agne som Klas förhåller sig till. Det är Agne som är kraftfältet. Det är han som på verkar alla. Därför är Agne för mig även huvudperson i boken. Jag vet att det är väldigt få som ser det så – jag har pratat med Tomas Bannerhed om det här. Jag tror att du kan ta ut Klas ur boken och fortfarande ha en fantastisk bok, men du kan inte ta ut Agne.

I boken skildras Agne utifrån den här 12–13-åringen, som inte riktigt förstår vad det är som händer. Får man en större förståelse för pappans beteende i filmen?

– Det tycker jag. Jag kan inte svara på hur mycket folk kommer att förstå, för det är ju en film som är väldigt krävande. Men jag har valt att lägga mycket tyngd på Agne. Jag tycker också att hela bokens frågeställning utgår mycket ifrån det liv som Agne har levt och lever och som många bönder i världen lever.

Det finns en kärnfrågeställning i boken som är väldigt universell, menar Jens Assur.

– Du ärver gårdar även om du inte vill. Det arvet, att ta över den mark som har brukats i generationer, är oerhört tungt. Det krävs en enorm vilja och styrka att bryta sig loss från det.

Det är uppenbart att Agne inte mår bra. Men vad är det han lider av? Jens Assur, som är känd för att gå på djupet med saker, bestämde sig för att ta professionell hjälp.

– För att få en större insikt i Agnes liv och psykologi, så skickade jag boken till två av landets främsta psykiatrer, på Sankt Görans sjukhus, och bad dem läsa den och ge en diagnos.Det gav verkligen svar på Agnes agerande. Det har jag kunnat bära med mig genom hela filmprocessen.

Var de samstämmiga i sina utlåtanden?

– Ja, deras bild var att Agne troligtvis under lång tid varit deprimerad. Och depressionen har, när han utsatts för press, övergått i en psykos där han inte kan skilja på vad som är verklighet och vad som inte är det, säger Jens Assur.

– Jag har tagit fasta på det i filmen – ännu mer än i boken – att Agne inte riktigt kan skilja mellan vad som är rätt och fel och vad som är verklighet och fantasi.

Han tror att alla är emot familjen, att de är hotade.

– Han har en paranoid sida, definitivt. Men det som är intressant med hans de pression är att det här arbetet som Agne har är oerhört hårt, oerhört krävande. Och det går inte att komma undan, det går inte att vila. Om man dessutom aldrig riktigt velat det här, utan varit ämnad för något annat, så kan jag se att det över årtionden leder till en djupare depression.

Mamman Gerd spelas av Maria Heiskanen. Jens Assur tycker att det är en väldigt fin kvinnoroll.

– Jag har på nära håll sett starka kvinnor som blir fundamentet i familjen, som får allt att hålla ihop och lyckas parera alla svängningar, familjemedlemmarnas olika sidor. I mångt och mycket genom att uppoffra sig själva och sin egen vilja. Gerd är en väldigt stark person men hennes situation är oerhört destruktiv.

Hur var din egen uppväxt? Kommer det konstnärliga intresset hemifrån?

– Jag är inte uppvuxen i en konstnärlig, akademisk miljö. Min pappa och min mormor hade konstnärliga sidor, men det har varit mer på en lekfull hobbynivå.

Kameran kom in tidigt. Vad det beror på kan Jens Assur inte riktigt svara på.

– Jag tror att det egentligen mer handlade om ett samhällsintresse än ett konstintresse, intresset för journalistiken och det skrivna ordet. Kameran gjorde det möjligt att vara delaktig i samhället och i samtiden.

Jens Assur växte upp på 1970- och 1980-talet och tillbringade barndomen på olika fjällhotell som föräldrarna drev. De första fem åren i den lilla byn Stora Blåsjön i nordligaste Jämtland, därefter i Vilhelmina och senare i Bollnäs.

När föräldrarna skilde sig, när han var 14 år, flyttade han med sin mamma till Sundsvall och tappade kontakten med sin pappa.

Redan som 16-åring började han sin yrkesbana som reporter och fotograf på lokaltidningen Dagbladet i Sundsvall. Bild-journalistik föll sig mer naturligt än skrivande och ”hade en direkthet” som han gillade.

1990, när Jens Assur var 20 år, fick han det efterlängtade jobbet som fotograf på Expressen och flyttade till Stockholm.

Det var delvis utifrån sina egna upplevelser som krigs-fotograf i Rwanda som han skrev manus till sin första spelfilm, kortfilmen Den sista hunden i Rwanda, från 2006.

Filmen belönades med flera internationella priser, bland annat grand prix på kortfilmsfestivalen Clermont-Ferrand i Frankrike och best film på Tribeca film festival i New York.

Därpå följde ytterligare tre internationellt hyllade kortfilmer, utgivning av fotoböcker och konstprojekt modell extra large – med stora utställningar och stora bilder.

Jens Assur verkar ha ett gott självförtroende. Han är väldigt målmedveten och en del kallar honom kaxig.

– Jag tror inte att det handlar så mycket om självförtroende. Jag tror att det handlar mer om att ha en vision och tro på en grundidé. Sen kan jag ifrågasätta den under hela resan – och över huvud taget ifrågasätta allt som jag tror på, allt som jag gör. Men i grunden handlar det om att bestämma sig för en sak och se till att det blir av.

– Det är väl en styrka. Jag är väldigt lösningsorienterad, väldigt pragmatisk. Jag tycker inte att det är ett misslyckande att misslyckas. Jag är inte rädd för att göra fel. Jag låter mig inte hämmas av egna rädslor eller andras idéer om vad som går och inte går. Jag har alltid strävat efter att ha en egen vision, och att man själv som individ sätter sina egna gränser. Jag tycker också att det är rimligt att ifrågasätta allting hela tiden. Jag har inga problem heller med att själv bli ifrågasatt. Jag kanske mest av alla ifrågasätter mig själv.

Jens Assur tycker att man ska ifrågasätta de konventioner som finns omkring oss, att det ”nästan är ens skyldighet” att ifrågasätta alla strukturer, maktordningar och regler för att komma framåt.

Och det här med att vara omtyckt – för det är väl det som hindrar många från att gå på och gör oss lite osäkra – är det inte viktigt för dig?

– Jo, jag är i grunden en väldigt känslig person. Jag tar åt mig av ganska små saker, men jag tycker inte att det får hämma den stora idén eller de stora målen faktiskt. Hur handskas du med det?

– Man kan se det som en förbannelse, att vara känslig. Men man kan också se det som en enorm möjlighet – att man har tillgång till en stor del av sitt känsloliv.

Så visst finns det stunder av tvivel även hos Jens Assur.

– I Korparna finns det scener som är helt fantastiska, nästan magiska. Vissa delar är exceptionellt välgjorda, men jag kan också konstant ifrågasätta om det ens är någon som vill se den.

Och han kan många gånger tycka att det är jobbigt med konflikter.

– Men när det gäller professionella sammanhang har jag länge haft en devis och det är att jag är lojal mot projektet. Det gör att jag inte är rädd för att säga till medarbetare och uttrycka åsikter som är obekväma. Om jag skulle utgå ifrån vad som är bäst för mig då skulle jag ha andra referensramar.

Jens Assur menar att det är viktigt att skilja mellan den specifika konfliktsituationen och individen.

– Det är många som inte klarar det. Som tar konflikten personligt och blir sårade. Det påverkar relationen lång tid framöver. Jag tycker man måste skilja mellan en unik frågeställning, som man har olika synpunkter på, men i övrigt behöver vi inte alls ha något agg eller några problem.

Hur skildrar man inre demoner och psykisk ohälsa på film?

– Det är oerhört svårt att berätta om på film, för film bygger ändå på någon form av logik och en sjuk person beter sig inte alltid logiskt. Agne går dessutom in och ut ur sin sjukdom och agerandet svänger radikalt. Det kan vara väldigt svårt att förstå i en film eftersom den är begränsad i sin tid. Det kan vara svårt att förstå att en karaktär som nyss var glad inte är det. Film kan inte svänga för mycket. Samtidigt har vi en person här som är oberäknelig och vars agerande inte alls följer ett tydligt mönster. Det tycker jag har varit det absolut mest krävande, att bygga en karaktär som vi faktiskt tror på, förstår och kan följa, men som ändå följer sin egen karaktärsutveckling så som den borde vara om man lider av depression och psykos.

Jens Assur sitter tyst en stund och förklarar sedan att i slutänden ligger det svåraste och mest krävande arbetet hos skådespelaren. Reine Brynolfsson är helt fantastisk som Agne, tycker han. ”Helt fantastisk”, upprepar han och låter nästan förvånad.

– Han har absolut närvaro filmen igenom och han är oerhört stark. Han är verkligen ett kraftfält.

Det var ett enkelt beslut att tacka ja till rollen, säger Reine Brynolfsson när jag ringer upp honom.

– Att få spela Agne var som en gåva. Jag hade längtat efter att få jobba med Jens igen ända sedan Den sista hunden i Rwanda. Redan efter några sidor kände jag att det var något utöver det vanliga. Jag blev starkt berörd av historien, språket och far–son-relationen, berättar Reine Brynolfsson.

– Han har skrivit ett underbart manus. Jag har en tillit till Jens som gör att jag känner mig fullständigt trygg. Arbetet med Agne var som en upptäcktsresa. Med manuset som karta gick vi ibland medvetet vilse, för att kanske hitta något vi inte visste att vi letade efter.

Efter ett par års förberedelser påbörjades inspelningen av Korparna i februari 2016 och höll på fram till september samma år. När vi möts hemma hos Jens Assur umgås han fortfarande med karaktärerna och den mörka, karga jorden i klipparbetet.

Det kan låta som en motsättning att ett av Sveriges mest bördiga områden framställs som kargt och krävande. Men det är det Jens Assur har velat komma åt, inte det pittoreska, gröna sommarlandskapet.

– Jag var ute efter den hårda tidiga våren. Det som också är fint nere på Bjäre är att medan jorden är alldeles svart och himlen tung och grå så pågår fortfarande ett arbete.

Så är det inte i norr, där Jens Assur vuxit upp, där kommer snön och när våren sen kommer är det direkt.

Innan vi skiljs åt får jag se ett par scener ur Korparna.

Till uppskruvat ljud visas en närbild av knivarna i ett tröskverks skärbord som skär av säden som kastas upp i ett moln av damm, innan kameran glider över i helbild och ett blekt sädesfält, som tycks sakna slut, breder ut sig. Vid ratten sitter Reine Brynolfsson med bar överkropp och sammanbiten min.

Enligt Jens Assur finns dramat i Korparna oftast i det lilla.

– Det kräver fokus för att se det dramat. Idén i dag i film är att allt ska gå oerhört snabbt. Många säger att det är bra att det går fort, säger Jens med ett skratt.

– Då kan det så ett tvivel om det här är rätt sätt att jobba. Och det är väldigt farligt. Jag tror att man måste bestämma sig för en vision och så håller man den stenhårt och ger inte vika.

5 x Jens Assur

Född: 1970 i Stora Blåsjön i Jämtland.

Familj: Hustrun Jennie och fyra söner (varav två bonussöner).

Foto i urval: Och himlen därovan (fotoböcker och ambulerande utställning 2001), This is my time, this is my life (utställning Moderna museet 2006), I can see the world from here (utställning på Färgfabriken i Stockholm och Bildmuseet i Umeå 2007), Hunger (fotoböcker och utställning, Kulturhuset i Stockholm 2010), Africa is a great country (fotobok och utställning på Liljevalchs i Stockholm 2013, därefter turné 2013–14 i Sverige och flera afrikanska länder).

Film: Debuterade som regissör och manusförfattare 2006 med kortfilmen Den sista hunden i Rwanda som belönades med flera internationella priser. Killing the chickens, to scare the monkeys (2011) hade världspremiär på filmfestivalen i Cannes, där den utsågs till bästa kortfilm bland annat på Nordisk panorama, Danmark. Även tredje kortfilmen, A society (2012), vann priser. 2014 kom kortfilmen Hot nasty teen, där Brasse Brännström gjorde sin sista roll.

Aktuell med: Långfilmen Korparna, med Reine Brynolfsson i huvudrollen, som har svensk biografpremiär 13 oktober.

Petra Carlsson är frilansjournalist. Den här intervjun publicerades först i Modern Psykologi 9/2017:  Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera  

Psykologen Allan Linnér och radioproducenten Siri Ambjörnsson berättar om arbetet bakom P1-programmet Radiopsykologen. Vilken problematik kan egentligen sändas i radio? Hur balansera mellan den medverkandes bästa och idén om vad som är ”bra radio”? Hur mycket tål lyssnarna? Lyssna på Jonas Mattssons samtal med dem från Psykologiscenen på årets bokmässa.

Psykologiscenen arrangeras av Psykologiguiden i samarbete med bokförlaget Natur & Kultur, SvD Idagsidan och tidningen Modern Psykologi.

Se fler klipp från Psykologiscenen:
Vem är Alfons pappa?
Möten och mediciner

Modern Psykologi: Hjärnan kommer ut 1 november.

I Modern Psykologis specialnummer Hjärnan lär vi oss varför beröring är livsviktigt, hur forskare börjat kommunicera med människor i koma – och att hjärnan är en hen.

Dessutom möter vi bland andra Sara Riggare som forskar om sin egen parkinson – och besöker det svenska labbet där man odlar minihjärnor. 

”Det händer fortfarande att jag vaknar kallsvettig och tänker på vad som hade hänt om han sagt ja”
För första gången har en tidigare okontaktbar människa i koma kunnat kommunicera med omvärlden via en hjärnkamera. Metoden är etiskt laddad. Nu avslöjar upphovsmannen att den har använts till att ställa den svåraste av alla frågor: Vill du dö?

”Den omkring 1 400 gram tunga klumpen innanför skallbenet är varken manlig eller kvinnlig”
Den israeliska forskaren Daphna Joels studie, som visar att hjärnan snarast är en mosaik av manliga och kvinnliga drag, har eldat på debatten om huruvida mäns och kvinnors hjärnor har faktiskt har betydande olikheter.

”Jag träffar min neurolog en timme per år – resten av tiden, 8 765 timmar, befinner jag mig i egenvård”
Sara Riggare fick Parkinsons sjukdom redan i tonåren. Som vuxen har hon utvecklat bättre behandlingar med sig själv som försöksperson. Per Snaprud har träffat henne.

”Barnhemsbarn som lämnats ensamma får inte ett normalt utvecklat nervsystem”
Neurofysiologen Helena Backlund Wasling skriver om sin forskning, som berör varför det är så viktigt att vi tar i varandra.

”Man matar, pysslar om. Försöker förstå vad de vill ha. Det är lite som att ha tamagotchis”
Vi besöker Anna Falk och hennes labb på Karolinska institutet, där det främsta forskningsverktyget är cerebrala organoider – odlade mänskliga minihjärnor.

PLUS:
Så vill franska hjärnforskare hjälpa överlevande efter terrordåd.
Spara bättre med hjärnkoll på pengarna.
Krönika: Åsa Nilsonne om när vår hjärna vill rädda världen.

Modern Psykologi 11/2017 kommer ut 1 november:  Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Den här artikeln publicerades först i Modern Psykologi 9/2017. Illustration: Getty images.

Så drar du nytta av fördelarna med diagnosen, förutsatt att du får rätt behandling. 

Fram till att Georgios Karpathakis var 25 års var hans liv kantat av problem med skolan, småkriminalitet, relationsstrul, alkohol, droger och ett antal självmordsförsök. Han hade mot alla odds fått jobb på en pr-byrå, som han nu sjukskrevs från. Orsak: depression till följd av adhd-diagnos.

Men under sjukskrivningen såg han en film som producerats av riksförbundet Attention, där mer eller mindre kända personer talade om problemen, men också om fördelarna, med de personlighetsdrag som utmärker diagnosen.
– När jag satt där påmindes jag inte bara om hur utmanande och svårt det är att ha adhd, utan började också inse och förstå hur bra det kan vara ibland, om man får rätt stöd.

Georgios Karpathakis nämner sin nyfikenhet, sitt driv och en till synes outtömlig energi.
– Hittar jag något jag tycker är kul så är det en tillgång att kunna jobba, jobba, jobba.

Det har nu gått fem år sedan Georgios Karpathakis såg den där filmen, som heter Jag har adhd. Under den tiden har han startat företaget Underbara adhd där han föreläser om adhd, sommarpratat i Sveriges Radio, skrivit boken Underbara adhd: Den svåra superkraften (Max Ström 2017) och nu senast utvecklat Adhd-lådan. Det är en 2,5 x 2 meter stor box som man kan kliva in i för att uppleva hur det är att ha adhd. Lådan är utvecklad tillsammans med Samsung och innovationshuset Epicenter Stockholm, och lanserades på politikerveckan i Almedalen i somras.
– Både boken och Adhd-lådan är talande exempel på hur man kan använda sin kreativitet, nyfikenhet och beslutsamhet. Där kanske det hjälper att ha adhd, säger Georgios Karpathakis och tar upp ytterligare en egenskap: hyperfokus. Han beskriver det som ”förmågan att vara i ett flow, ett transliknande tillstånd som gör att man gör det man arbetar med väldigt bra”.
– Det är en av mina främsta tillgångar, säger han.

Hyperfokus är också något som psykiatern Anders Hansen tar upp i sin bok Fördel adhd (Bonnier Fakta) som kommer ut i höst. Där definierar han det som ”förmågan att svepas iväg av något och ägna det så stor uppmärksamhet att man är fullkomligt omedveten om vad som händer runtomkring en”.

Frågan är hur hyperfokus hänger ihop med de koncentrationssvårigheter som bredvid överaktivitet och impulsivitet är en av adhd-diagnosens hörnstenar.
– Det är motsägelsefullt. Jag är inte psykiater som Anders Hansen, men frågar man mig handlar det inte om att man har problem att fokusera sin uppmärksamhet, utan om att förmågan att koncentrera sig är ojämn, säger Georgios Karpathakis.
– Om jag sitter med en text som inte slukar mig helt och hållet så störs jag av allt, till exempel någon som hostar eller dricker läsk, minsta lilla ljud. Men om jag sitter med något väldigt roligt, till exempel när jag var liten och lekte med lego, så kan inget störa mig. Mamma ropade sju åtta nio gånger, men jag var så inne i min värld. Hyperfokus är motsatsen till koncentrationssvårigheter. Jag fungerar så och jag vet att många andra med adhd vittnar om det också, säger han.

När Anders Hansen förklarar hyperfokus börjar han med hjärnans belöningssystem.
– Hos många med adhd tycks symtomen bero på att de har ett belöningssystem som inte har tillräcklig aktivitet. Det gör att de hela tiden skannar av sin omgivning. Då blir man hyperaktiv och okoncentrerad. Men att den med adhd kan hyperfokusera beror på att annat som påkallar uppmärksamhet inte skapar tillräcklig aktivitet i belöningssystemet. Därför kan det som kallas hyperfokus på sätt och vis ses som en oförmåga att flytta fokus.
– Ett takeaway message är att många med adhd upplever världen som antingen helt ointressant eller hyperintressant. Så det gäller att hitta intressanta situationer, säger han.

Det finns en rad gener som på olika sätt har kopplats till adhd och i sin bok exemplifierar Anders Hansen med en som kallas drd4-7r. Den styr så att hjärnan inte reagerar lika starkt på dopamin.
– Det gör att hjärnans belöningssystem fungerar annorlunda och det påverkar även frontalloben som är viktig för vår koncentrationsförmåga.

Anders Hansen beskriver hur man globalt kan se att den här genen, som inte automatiskt leder till adhd men ökar risken, kan kopplas till människans historiska folkförflyttningar. Grupper som har flyttat sig mycket har en högre förekomst av genen.
– Den har troligen drivit ett beteende: ”Vad finns bakom nästa dal?” Kanske har de drag vi kallar adhd bidragit till att vi har utforskat hela planeten, säger Anders Hansen, som är noga med att han inte vill bagatellisera adhd.
– Det jag vill visa är att det som folk har problem med ofta är styrkor i andra änden. Myntet har två sidor, men vi ser oftast bara problemsidan.

Det här känner Georgios Karpathakis igen.
– Vänder man på det så är de sakerna som gör det svårt för mig också mina främsta fördelar, säger han.

För att maximera fördelarna så är struktur A och O, utöver att han medicinerar. Från att ta fram morgondagens kläder innan han lägger sig, till att använda appar för att schemalägga sin dag minutiöst.
– Det mesta handlar om att förebygga att jag blir stressad, kommer upp i varv och mår dåligt.

Jonas Mattssons artikel publicerades först i Modern Psykologi 9/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera  

En tidigare version av Jonas Mattssons ledare finns i Modern Psykologi 10/2017. Foto: Martin Stenmark.

När Odette var 12 år fick hon fyra diagnoser: adhd, Tourettes syndrom, asperger och dyslexi. Adhd, visst det upplevde hon som en befrielse. Men asperger? När jag ser dokumentären om Odette, Diagnosen som finns på SVT Play, tänker jag  att den österrikiske psykiatern Hans Asperger skulle ha vänt sig i sin grav.

LEDARE. När Odette under tonåren ifrågasätter sin asperger används samma diagnos för att slippa ta diskussionen – eftersom den med asperger inte förväntas klara att kommunicera. Odette tvingas in i ett diagnosernas moment 22. För att bekräfta hennes diagnos letar familjen med ljus och lykta efter aspergertecken. Till och med Odettes rika sociala liv tolkas som ett asperger-nördigt specialintresse.

Man tar sig för pannan.

Dessutom kopplar diagnosen bort faktorer som föräldrarnas skilsmässa, som föregick utredningen från 2009, och hur mammans förlossningsdepression påverkat Odettes anknytning.

Den psykolog som lagom till Odettes 20-årsdag gör en utredning som ger en annan bild än det gamla hafsverket är Jenny Klefbom. Hon brukar svara på läsarfrågor i Modern Psykologi och har lång erfarenhet av neuropsykiatriska utredningar. I ett mejl varnar hon för hur lätt hänt det är att blanda ihop svårigheter som kan ha sociala eller personlighetsmässiga orsaker. Därför är det så viktigt med grundliga utredningar.

Nu är det ju inte så att diagnoser i sig är av ondo.

Problemet uppstår när de sätts felaktigt. Minst lika illa är det så klart när den som verkligen kan bli hjälpt av en diagnos inte får den. I ett reportage från Österåkeranstalten, i Modern Psykologi 10/2017, möter vi Liam, som efter ännu en dom tackade ja till att medverka i Kriminalvårdens adhd-projekt. Neuropsykiatriska diagnoser ingår inte självklart i Kriminalvårdens uppdrag. Men efter att personalen noterat hur många som nog skulle vara hjälpta av en diagnos har det dragits igång forskningsprojekt om hur det kan få vissa brottsdömda på rätt köl. De flesta med adhd begår så klart inte brott, men i fängelset är gruppen dessvärre överrepresenterad.

Tänk så mycket lidande som hade sparats om de kostnader som en kriminell karriär kostar samhället hade lagts på att få en fungerande barn- och ungdomspsykiatri.

Jonas Mattsson är chefredaktör för Modern Psykologi. Den här texten publicerades i en tidigare version i Modern Psykologi 10/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera  

Se Diagnosen.

Våld påverkar samhället med sin brutalitet och meningslöshet, oavsett om det sker fysiskt eller psykologiskt, på gatan eller inom familjen. Per Isdal (psykolog, psykoterapeut, belönad med Stora Psykologipriset i Norge och författare till Meningen med våld) samtalar med Jonas Mattsson, chefredaktör Modern Psykologi, om varför det är så viktigt att förstå och prata öppet om våld. Från Psykologiscenen på årets bokmässa.

Psykologiscenen arrangeras av Psykologiguiden i samarbete med bokförlaget Natur & Kultur, SvD Idagsidan och tidningen Modern Psykologi.

Se fler klipp från Psykologiscenen:
Möt radiopsykologen
Vem är Alfons pappa?
Möten och mediciner

Anna Liljemalms artikel om civilkurage publicerades först i Modern Psykologi 9/2017. På bilden Mina Dennert. Foto: Linn Bergbrant.

En kvinna utsätts för sexuella trakasserier på spårvagnen. En man blir offer för näthat. Någon håller på att drunkna i en kanal. Ingriper du?

När rektorn på Harvard i USA kom till sitt kontor en vårdag år 2001 möttes han av en vägg av människor. 52 studenter hade intagit hans rum och vägrade gå ut. Studenterna hade fått nys om att lokalvårdare, vaktmästare och matsalspersonal var så underbetald att de hade problem att betala sina hyror. Nu krävde man att Harvard, världens i särklass rikaste universitet, skulle börja betala adekvata löner. Konflikten skulle visa sig seglivad. Studenterna turades om att installera sig på kontoret och först efter tre veckor av ockupation gav rektorn med sig. Det blev en seger för arbetarna, men också för studenterna.

I kulisserna stod socialantropologen Brian Palmer. Han var nybliven lektor på universitetet och flera av hans studenter hade varit drivande i ockupationen, men i stället för att bli av med jobbet fick Brian Palmer i uppdrag att inrätta en kurs i civilkurage och personligt ställningstagande.

Utbildningen utgick från hans egna förebilder. Där fanns profiler som Mahatma Gandhi, men också mindre kända exempel. Studenterna fick veta allt om tyska Sophie Scholl som spred flygblad mot Hitlerregimen, franska Simone Weil som protesterade mot arbetslöshet och lönesänkningar samt den ryska journalisten Anna Politkovskaja, som mördades efter att ha bevakat krigen i Tjetjenien. Han bjöd också in verksamma medborgarrättskämpar och grävande journalister som gästföreläsare. Flera av dem hade varit en hårsmån från att dö när de skyddat andra.

– Något händer när man möter någon som riskerat sitt eget liv för att rädda en helt främmande människa. Efter föreläsningarna var det ofta ett par dussin studenter som stannade kvar. De hade alla olika varianter av samma fråga. Får jag följa med nästa gång? Hur anmäler man sig? Hur blir man lika modig som du? Då kände jag att civilkurage kan vara nästan lika smittsamt som rädsla, säger Brian Palmer.

Med 600 studenter per termin blev civilkuragekursen snabbt Harvards näst mest populära kurs. Bara grundkursen i ekonomi var mer populär, men den var alla ekonomistudenter tvungna att läsa vare sig de ville eller inte. Det dröjde inte länge förrän nyheten nådde medierna. Boston Magazine noterade särskilt skillnaden mellan universitets två toppkurser. Medan ekonomikursen förberedde studenterna på att bli ”hårdhudade miljöförstörande direktörer” var den näst mest populära kursen ”en lektion i helgonskap”.

– Som antropolog kan jag ibland känna att människan är ett misslyckat experiment. Vi har skapat både orättvisor och kärnvapen. Det är lätt att ge upp om människosläktet. Men då kan man tänka på Sophie Scholl eller Anna Politkovskaja och bli helt fångad av allt det vackra människan kan åstadkomma, säger Brian Palmer.

År 2002 fick han pris som Harvards bästa lärare, samtidigt som han beskrevs som anspråkslös och munklik. Någon annan skrev att han hade kunnat passera som sångaren i ett väldigt nördigt rockband. Brian Palmer fnissar åt minnet.

Civilkurage brukar förklaras som altruistiskt mod utan personlig vinning. Ett slags förmåga att osjälviskt ta risker för främmande människor som befinner sig utanför vänkrets och familj. Man förutsätter inte heller att personen i fråga ska betala tillbaka på något vis.

– Det är den generösa altruistiska aspekten som är svårast att förklara. Det är det som gör civilkurage så speciellt. Varför existerar civilkurage? Det finns vissa tendenser till altruism i vårt genetiska arv, men den går även att träna upp. Man har också sett att kvinnor generellt är bättre än män på civil-kurage, säger Brian Palmer.

Det är främst i krissituationer som vid krig, terrorattacker och naturkatastrofer som människor uppvisar civilkurage. Akuta tillstånd fungerar ofta som en signal till våra osjälviska sidor. I samband med terrordådet i Stockholm i april dröjde det inte länge förrän initiativen fullkomligt exploderade. Främlingar erbjöd varandra mat och husrum. När kollektivtrafiken stängdes ner körde bilar i skytteltrafik för att hjälpa människor att komma hem. I sociala medier publicerades sammanlagt 20 000 inlägg med erbjudanden om mat, dusch, förnödenheter och sällskap under hashtaggen #openstockholm. Hela staden förvandlades till en stor öppen famn.

Men hur kommer det sig att rasistiska påhopp kan förekomma helt öppet utan att någon rycker in? Varför ställer vi inte upp för varandra på samma sätt när någon blir utsatt för sexuella trakasserier på tunnelbana eller spårvagn?

För att ta reda på det förflyttar vi oss till Göteborg. För två år sedan promenerade Sara Rajabi på en gata i Linnéstaden när en person plötsligt började gorma rasistiska kommentarer efter henne. Det rådde ingen brist på människor i området. Tvärtom. Massor av folk både såg och hörde vad hon blev utsatt för.

– Jag kommer ihåg att jag vände mig om. Den här personen fortsatte att spotta ur sig en massa hemska ord, men människor gick bara förbi. En del stannade upp och avvaktade min reaktion, men ingen gjorde något, säger Sara Rajabi.

Stefan Blomberg är forskare i socialpsykologi vid Linköpings universitet. Han konstaterar att det finns två huvudsakliga förklaringar till att människor inte ingriper. Den första är att man är rädd för att själv råka illa ut. Den andra bottnar i den så kallade åskådareffekten.

– Om ett hundratal ser att en person är på väg att drunkna ökar risken för passivitet. Alla tänker att ”någon borde göra något”, men om ingen gör något utgår alla från att det finns ett skäl till det. Om man däremot är ensam om att se en drunkningsolycka, så är chansen större att man faktiskt agerar, för då hänger allt på en själv, säger Stefan Blomberg.

Om en person får hjärtinfarkt och rasar ihop på ett köpcentrum är risken stor att ingen gör något. Chansen ökar dock om personen har kostym eller ser någorlunda finklädd ut – då behöver ingen fundera på om det är en ”alkis”. Precis som Brian Palmer är Stefan Blomberg övertygad om att det går att träna upp sitt civilkurage. Själv studerar han särskilt hur mobbning kan förebyg gas på arbetsplatser och har sett att det går att minska risken genom att diskutera frågorna innan problemet uppstår.

Tillbaka till Sara Rajabi i Göteborg. Det där tillfället i Linnéstaden var varken första eller sista gången som hon utsatts för rasistiska glåpord, men sedan dess har hon funderat mycket mer på civilkurage. I dag arbetar hon som lokalgruppssamordnare för föreningen Vardagens civilkurage i Göteborg. Den finns på en rad olika orter i Sverige och utbildar ungdomar i civil-kurage med hjälp av rollspel.

– Tänk er att vi sitter på en buss, instruerar Sara Rajabi och ställer fram stolar som ska föreställa bussäten.

Varje måndagskväll är det öppen träning i centrala Göteborg. Just i kväll är sex personer på plats. Scenariot utspelar sig på en buss. En person har somnat längst bak. När chauffören går fram för att väcka personen blir det aggressivt. En tredje person får i uppdrag att försöka hjälpa chauffören.

Sara Rajabi konstaterar att det inte finns något universalrecept för civilkurage, men det finns olika knep. Det går till exempel att försöka skapa förvirring genom att låtsas känna den utsatta personen. Ett annat alternativ är att avleda problemskaparen genom att ställa en fråga om något helt annat. Under kvällens gång antecknar hon olika tekniker på ett stort blädderblock.

– Ända sedan man gick i skolan har man fått höra att det är viktigt att hjälpa varandra. Samtidigt finns det en rädsla för att göra fel. Man är rädd att förvärra situationen eller själv råka illa ut. Det hämmar! Om man fått öva blir det lättare att våga. Jag har själv blivit bättre på att agera när jag sett bråk på stan, till exempel. Jag vill leva i ett samhälle där vi hjälps åt, säger Sara Rajabi.

Brian Palmer har lämnat USA för Sverige och undervisar på Uppsala universitet sedan tolv år tillbaka. Han fascinerades av det faktum att svenskar är överrepresenterade bland fredsarbetare och i organisationer som Läkare utan gränser. Jämfört med andra nationaliteter har det också visat sig att skandinaver har exceptionellt stor tillit till andra. Helt okomplicerat är det dock inte. Han var god vän med den svenska FN-arbetaren Zaida Catalán som i mars mördades i samband med ett uppdrag i Kongo. Brian Palmer beskriver det som en av de mest våldsamma och kaotiska platserna på jorden. Zaida Catalán var där för att utreda massakrer när hon själv miste livet. Brian Palmer är med andra ord väl medveten om civilkuragets höga kostnad, och han är tveksam till att uppmuntra sina studenter till att ta risker.

– Man ska vara försiktig och man ska göra det på rätt sätt, men jag känner samtidigt att civilkurage kan förändra världen, säger Brian Palmer.

Att öva upp sitt civilkurage behöver inte ens vara särskilt svårt. Ofta räcker det med att lyfta ämnet och därigenom bli mer uppmärksam i sin vardag. Helst skulle Brian Palmer vilja se att civilkurage var en del av undervisningen redan på grundskolenivå.

– Några av studenterna tyckte att de hade lärt sig mer av ockupationen på rektorns kontor än av något annat de fått lära sig under hela sin studietid på Harvard. Det säger ganska mycket.

Kaisa Tarkki. Foto: Linn Bergbrant.

Kaisa Tarkki

Civilkurage: Avbröt sexuella trakasserier.
Yrke: Arbetar i en modebutik.
Bor: Västra Frölunda.
Ålder: 37 år.

Kaisa Tarkki satt längst bak i en spårvagn när någon började ropa. Rösterna kom från den främre delen av spårvagnen. Först trodde hon att det var på skämt, men när hon hörde ett ”hjälp!” reste hon sig direkt. Tre killar hade omringat en 13-årig tjej och var i full färd med att antasta henne. Alldeles bredvid satt ett tiotal personer i olika åldrar. Alla tittade ut genom rutan eller knappade på sina mobil-telefoner. När Kaisa Tarkki ingrep fick hon ett slag i ansiktet så kraftigt att hon började blöda. I tumultet lyckades hon få med sig 13-åringen därifrån. Händelsen polisanmäldes och gärningsmännen kunde gripas samma kväll.
– En äldre kvinna tog tag i mig efteråt och berättade att hon tyckte att det väldigt bra gjort av mig. Då skällde jag ut henne. ”Varför gjorde inte du något? Tänk om det hade varit din dotter?”, säger Kaisa Tarkki.
I dag mår den 13-åriga tjejen bra. Kaisa Tarkki själv har lite nedsatt syn på ena ögat.
Skulle du göra samma sak igen?
– Utan tvekan. Jag vill inte leva i ett samhälle där folk inte reagerar på sådant här. En annan gång gick jag emellan när två män bråkade.

Mina Dennert. Foto: Linn Bergbrant.

Mina Dennert

Civilkurage: Startade Facebook-gruppen #jagärhär mot näthat.
Yrke: Journalist och författare.
Bor: Göteborg.
Ålder: 41 år.

Näthat har blivit ett utbrett problem, men det var först när Mina Dennert av nyfikenhet tittade in i rasistiska Facebook-grupper som hon förstod vidden av det.
– Folk skrev att alla muslimer borde dödas och skjutas. Den som hatade allra mest fick flest likes. Jag var helt chockad, säger hon.
Mina Dennert bestämde sig för att starta en egen Facebook-grupp tillsammans med sina kompisar, där de kunde hjälpas åt att skriva nyanserade kommentarer och hänvisa till faktagranskad information. Tanken var att balansera tonen i kommentarsfälten. Från början var de 20 medlemmar. I dag är de 70 000. Konceptet har också spridits utomlands till exempelvis Slovakien.
– Man ska våga lita på sin magkänsla och inte älta formuleringar. Det viktigaste är att man skriver och markerar. Många känner att de övar sitt civilkurage i #jagärhär, att de blivit modigare i andra situationer också.
Kommer ni lägga ner den dagen ni inte behövs?
– Ja, absolut! Jag tror att näthatet kommer att minska. Folk kommer att tröttna på att se könsord överallt, det blir ointressant till slut. Jag är förhoppningsfull.

Gonzalo Campos. Foto: Linn Bergbrant.

Gonzalo Campos

Civilkurage: Räddade en kvinna från att drunkna.
Yrke: Ordningsvakt.
Bor: Angered.
Ålder: 44 år.

En kall decembernatt stod Gonzalo Campos och hans ordningsvaktskollega utanför en krog i Brunnsparken i centrala Göteborg. Plötsligt skrek någon att en kvinna hade ramlat ner i den vattenfyllda vallgraven. Gonzalo Campos och kollegan sprang dit. De kastade en livboj till kvinnan, men när hon inte reagerade tog han av sig uniformen och hoppade i.
– Jag badade isvak när jag gjorde lumpen, men då handlade det om kanske tio sekunder. Nu var jag i vattnet i över två minuter. Det var så fruktansvärt kallt.
Han lyckades få upp kvinnan men blev kraftigt nedkyld. Efteråt fick han följa med ambulansen för att få varmdropp på sjukhus.
– Ett hundratal personer såg vad som hände, men folk tog bara fram sina mobiltelefoner och började filma.
På livbojsställningen sitter i dag en skylt om Gonzalo Campos insats. Själv menar han att han bara skötte sitt jobb.
– Men ett par veckor senare sökte hennes man upp mig och tackade för att jag räddat livet på hans fru. Då blev jag tårögd. Det kändes bra att veta att hon klarade sig.

3 x civilkurage:

Hur vill du agera?

Vad skulle du önska att du gjorde om du såg en kollega bli utsatt för mobbning? Hur skulle du vilja agera om du hörde någon fälla rasistiska kommentarer? Har du tänkt igenom detta i förväg ökar chansen att du faktiskt ingriper i skarpt läge.

Älta inte!

Det finns inget universalrecept på civilkurage. Det viktigaste är att du gör något. Du måste till exempel inte gå emellan två personer som slåss, men du kanske kan ropa på hjälp.

Bli mer uppmärksam

Tycker du att det är jobbigt när det är stökigt på stan eller i kollektivtrafiken? I stället för att lyssna på hög musik i hörlurarna – ta av lurarna och se dig omkring.
Behöver någon din hjälp?

Anna Liljemalms artikel publicerades först i Modern Psykologi 9/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera  

Utifrån Orionteaterns föreställning Hålet diskuterar vi in- och utgrupper, empati och varför vi är så rädda inför det som är annorlunda.

Välkommen till ett scensamtal om vårt samhälle i dag med Hålets skapare Mattias Fransson, psykologen Frida Johansson Metso och KI-forskaren Andreas Olsson .

MEDVERKANDE:
Mattias Fransson författare, regissör och skådespelare i Hålet, samt medlem i humor-gruppen Klungan och medskapare av Mammas nya kille.

Frida Johansson Metso psykolog på Transkulturellt Centrum, arbetar med frågor om flykt, exil och trauma på uppdrag av Stockholmspsykiatrin.

Andreas Olsson docent i psykologi, leder forskningsgruppen Emotion Lab på Karolinska Institutet. Han använder experimentell psykologi och neurovetenskap för att förstå rädslor och aversioner i sociala situationer.

Moderator: Jonas Mattsson chefredaktör, Modern Psykologi.

BILJETTER & INFO
www.orionteatern.se/arkivet/samtal-vi-och-dom/
https://www.ticketmaster.se/event/vi-och-dom-biljetter/482083
Ange MODERN för rabatterat pris.

Samtalet arrangeras av Modern Psykologi i samarbete med Orionteatern och ABF.

Glöm inte att boka separat biljett till teaterföreställningen, på söndag kl 16 eller en annan dag.

Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 10/2017. Foto: Istock

Psykologen Ross Greene var den som först myntade begreppet ”explosiva barn” – och har länge arbetat med hur man bäst bemöter dessa. Att fokusera på problemet bakom utbrottet är kärnan i hans metod.

Varje kväll och morgon är det samma sak: Peter får ett utbrott, slåss och skriker så fort det är dags för tandborstning. Hans mamma är förkrossad och vet inte hur hon ska hantera sin son. Peter blir ofta frustrerad och kan tappa humöret och explodera även i andra situationer där han ”inte får som han vill”. Han har svårt att hantera förändringar i vardagsrutiner och får ofta utbrott i skolan – han är ett ”explosivt barn”.

– Synen på de här barnen är ofta att de är omotiverade eller bara vill ha uppmärksamhet, men vi måste sluta prata om dem på det viset, säger psykologen Ross Greene, som med sin första bok The explosive child från 1998 myntade begreppet. Sedan dess har han skrivit flera böcker i ämnet. Att växa tillsammans: Du och ditt barn genom livet (Studentlitteratur) som kommer ut i höst är den senaste.

– Visst, de här barnen söker uppmärksamhet – det gör alla barn – men jag har hittills inte träffat ett som faktiskt besitter förmågan att uppföra sig väl men ändå väljer att bete sig illa. De är inte omotiverade. De har bara inte förmågan att göra det vi kräver av dem, säger Ross Greene, som betraktar utbrott som rationella sätt för barnen att uttrycka att de har svårt att göra det som förväntas av dem.

I fallet med tandborstningen, som hämtats från Explosiva barn, lyckades mamman hitta en lösning genom att säga ”Vi har ett problem, jag vill att du ska borta tänderna och du vill inte det. Hur löser vi detta?” Peter protesterade då mot beskrivningen att han inte ville borsta tänderna. Till slut kom det fram att det på grund av hans motorikproblem var en enorm utmaning för honom att få tandkräm på tandborsten, vilket ledde till frustration som gjorde att han exploderade.

Även om inte alla situationer har en lika enkel lösning som just denna, så är anledningen till utbrotten densamma, menar Ross Greene.

– Det är när vi har förväntningar på barnet som de inte når upp till, och ställer krav på förmågor som de faktiskt saknar, som det blir fel. Det är då barnet använder olika strategier för att komma undan och kan bli krävande eller ”explodera”.

Vi träffas i lunchpausen under en förläsningsdag i Stockholm. I publiken finns psykologer och föräldrar, men till största delen består åhörarna denna dag av pedagoger. Hummanden av igenkänning hörs när han ger exempel på knepiga skolsituationer, som när en elev får utbrott och ständigt stör matematiklektionerna.

– Att då fokusera på beteendet, att eleven är utagerande och stör, hjälper oss inte att förstå varför beteendet uppkommer och då blir det svårare att förhindra att det upp repas. I stället för att straffa beteendet behöver vi ta reda på orsaken till det, säger Ross Greene under föreläsningen.

Orsaken kan handla om att barnet gett upp på grund av att matten är för svår eller har problem med läsningen. Förstår läraren själva grundproblemet, blir det lättare att lösa och i förlängningen undvika den explosiva reaktionen. För att bemöta dessa barn har Ross Greene utvecklat en modell som han kallar collaborative and proactive solutions, CPS. Där arbetar man med föräldrar och barn utifrån tanken att barn gör rätt när de kan, inte när de vill.

När Ross Greene påpekar att det kan vara jobbigt för föräldrar att förstå att deras barn saknar en del förmågor – men att det ändå är mindre jobbigt att arbeta utifrån det än att kämpa med till synes oberäkneliga utbrott – hörs återigen instämmanden och många i publiken nickar.

Även om de barn som beskrivs som explosiva också ofta har diagnoser som adhd, autism eller add i bagaget, lämpar sig förhållningssättet enligt Ross Greene inte bara för barn med neuropsykiatriska funktionshinder.

– Diagnoserna kan vara värdefulla för föräldrar – det kan ge dem litteratur att läsa och det kan vara en lättnad att inse att även andra barn har samma svårigheter. Men jag tror att vi måste arbeta mer på att få bort diagnoser som en gate keeper för att barn ska få hjälp, säger han.

– Men att säga att ett barn har adhd räcker inte för att veta vad barnet har problem med – diagnoser är egentligen bara en lång lista av beteenden. Den bästa hjälpen, med eller utan diagnos, anser jag att man ger genom att identifiera outvecklade färdigheter och olösta problem bakom beteenden.

Fokuset på problemet bakom beteendet är det som gjort Ross Greene både tongivande och populär, tror Maria Helander. Hon är psykolog med över 15 års erfarenhet av att arbeta med barn med beteendeproblem. Nu forskar hon vid Karolinska institutet om vilka behandlingar som fungerar bäst för de här barnen.

– Det man generellt kan säga om forskningen på området internationellt är att olika typer av föräldraträning har god effekt. Att som förälder lära sig att vara tydlig och formulera sig på ett sätt som barnet förstår, och samtidigt ta mer hänsyn till vad ens barn faktiskt klarar och inte klarar, är viktigt för att lyckas i behandlingen av barn med beteendeproblem, säger hon.

När Ross Greene började utveckla det som skulle komma att bli CPS, var det delvis som en reaktion mot de metoder som lärdes ut när han själv blev psykolog.

– Ju längre jag jobbade med dessa barn och deras familjer, desto mer såg jag också vilken press man ofta satte på föräldrarna att kräva för mycket och till och med ibland bestraffa sina ”jobbiga” barn. Det skapade bara ett avstånd till barnet, när målet är det motsatta.

Det är samma sak med belöningar som med bestraffningar, menar Ross Greene. Om barns beteende orsakas av oförmåga och inte ovilja så hjälper inte motivationsbaserade strategier i det långa loppet. I stället bör man titta på specifika situationer och fokusera på att lösa problemen där tillsammans med barnet.

Innan vi skiljs åt frågar jag Ross Greene vad han har lärt sig under alla år av arbete med barn med beteendeproblematik.

– Det har lärt mig mycket om människor i stort. Vi uppför oss alla dåligt ibland och det kan i princip alltid förklaras av glappet mellan förmåga och förväntning, säger han.

5 x möt ditt explosiva barn

1) Fokusera mindre på barnets utbrott, och mer på att försöka förstå vad som skapar beteendet.

2) Kom ihåg att ditt barn gör så gott hen kan utifrån sina förutsättningar – barn gör alltid rätt när de kan.

3) Våga se att man inte kan kräva samma saker av alla barn. Anpassa dina förväntningar efter barnets förmåga, inte tvärt om.

4) Låt inte problemen överskugga allt det fina så att relationen till barnet påverkas. Se bortom problemen och gör plats för stunder med lek och mys, utan krav på att klara saker.

5) Var inte rädd för att söka hjälp om situationen blir för påfrestande – det erbjuds kurser i föräldraträning i de flesta kommuner. Vid större svårigheter kontakta BUP.

Källa: Ross Greene och Maria Helander

Karin Skagerberg är redaktör på Modern Psykologi. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 10/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera