Modern Psykologi 6/7 2017 kommer ut 14 juni.

I Modern Psykologis extra tjocka dubbelnummer fördjupar vi oss i njutningens psykologi och neurobiologi. Dessutom träffar vi författaren Karl Ove Knausgård i en stor porträttintervju.

”Jag kunde inte släppa taget för skammen sa mig att jag var inne på något väsentligt”
I sin litterära årscykel skildrar författaren Karl Ove Knausgård världen med hjälp av sin pappas kikare och en stor dos egen skam. Läs Mats Almegårds stora intervju.

”Det ligger i vårt dna att tycka om när saker växer”
Därför ger vardagens njutningar mest tillbaka. Anna Liljemalm har talat med forskare och livsnjutare.

”Den har beskrivits som en belöningsmolekyl, kopplad till lust och välbehag”
Utan dopamin skulle livet vara bra tråkigt. Anders Nilsson skriver om forskningen som ger en allt mer komplex bild av begärets egen signalsubstans.

”Den som förlorar luktsinnet kan få sämre livskvalitet och ökad risk för depression.”
Kemisten och konstnären Sissel Tolaas undersöker varför vi avskyr vissa lukter – och hur det kommer sig att vi har så svårt att sätta ord på dem. Karin Fingal har träffat henne i Berlin.

”Ibland kan envishet i diskussioner handla mer om prestige än om övertygelse.”
Argumentera bättre i 5 steg. Siri Heller lär dig att undvika the backfire effect.

Dessutom
Sommarromansens lockelse.
Lögnens fördärv.
Japanska bad.
Pia Sundhage laddar mentalt inför EM.

Modern Psykologi 6/7 2017 kommer ut 14 juni: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

”Vi närmar oss snabbt den tidpunkt då ingenting sådant som en naturlig miljö längre kommer att existera”, skriver författaren Helena Granström i sin bok Det som en gång var. Foto: Sofia Runarsdotter.

Psykologen Jonas Mosskin går på exkursion bland naturromantiska utvecklingspessimister.

Drömmen om den hållbara staden verkar alltid möjlig, nåbar och hoppfull. Det framställs som lätt att vara klimatsmart. Det liknar på många sätt den evangeliska och okritiska teknikoptimismen som hörs när man talar om digitalisering. Jag har saknat seriösa röster som kritiserat hållbarhetsoptimismen. För vi är långt ifrån ett klimatsmart samhälle och vår civilisation befinner sig i en knepig belägenhet.
En som försöker ge sig i kast med vårt förhållande till naturen är författaren Helena Granström. Hon berättar i sin vackert naturromantiska civilisationskritiska bok Det som en gång var (Natur & Kultur 2016), om en albatross som hittats i norra Stilla havet, död av svält och kvävning. Den hade 1 603 olika plastföremål i magsäcken. Varje år dör över en miljon sjöfåglar på grund av plastskräp i haven. Ett litet exempel på vår civilisations framfart. Den klimatångest som människor säger sig ha handlar om att vårt samhälles förutsättningar i grunden är hotade av växthuseffekten och moderniteten.
”Vi närmar oss snabbt den tidpunkt då ingenting sådant som en naturlig miljö längre kommer att existera”, skriver Helena Granström. Kanske är vi redan där. I en ny svensk studie kunde man visa att abborrar och andra Östersjöfiskar hellre åt mikroplastpartiklar än plankton. Forskarna hade experimenterat med olika nivåer av mikroplastpartiklar, för att likna förhållandena i innanhavet. Plastpartiklar korkar igen deras tarmar och magsystem så att de kvävs, och de abborrar som åt mer plast än kontrollgruppen blev också mindre rädda för rovdjur.

I sin bok Jordad skriver David Jonstad om att återta kontrollen över sitt liv. Foto: Markus Elmerstad.

Journalisten och författaren David Jonstad skriver i sin bok Jordad: Enklare liv i kollapsens skugga (Ordfront 2016) om sin önskan att återta kontrollen över familjens liv. Det har fört honom till en gård i Dalarna där han lär sig att odla sin egen mat och på sätt skaffar sig kunnande och makt över familjens försörjning. Just känslan av kontroll verkar vara central. Fossilsamhället närmar sig en kollaps, tror David Jonstad, och det är en form av förberedelse inför katastrofen, men också en del av en pedagogisk omställningsrörelse som vill inspirera oss till mindre beroende av fossila bränslen.
Helena Granström och David Jonstad liknar det moderna projektets beroende av olja vid ett beroende som gjort att vi har svårt att föreställa oss ett liv bortom det. Medan David Jonstad är upptagen av maten vi äter, är Helena Granström mer inriktad på det moderna projektets ensidiga och oreflekterade fokus på att tekniken ska lösa våra miljöproblem.
Jag åker och hälsar på Helena Granström, och färdas storstadsstressad i bil genom ett prunkande sörmländskt landskap. Hon tar emot med en bebis på magen och vi tar en promenad i en gallrad tallskog. Vinden blåser och skogen verkar ofarligt idyllisk, ända tills jag håller på att trampa på en huggorm som solar sig på stigen i gräset. Reflexmässigt rycker jag till såsom människor gjort i urminnes tider. Jag frågar Helena Granström om hennes skepticism inför vår civilisations teknik.
– Vi tenderar att aldrig ställa frågan om huruvida den teknik som vi introducerar är värd sitt pris. Jag skulle vilja att människor och beslutsfattare tvingades att svara på frågan annat än med ett implicit godkännande, säger Helena Granström.
– Hittills har ny teknik ofta inneburit en fördel, till exempel kärnkraft, och en nackdel, till exempel kärnvapen. Det finns ingen entydigt god teknik. Finns teknik så tenderar vi att börja använda den och använder vi den anser vi snart att tekniken är naturlig. Jag vill synliggöra vår kulturs underliggande antagande om teknik och få oss att se detta.
Hon menar att vi också kommit att anamma en syn på vår natur som nyttig. Vi talar om natur men menar egentligen en miljö som vi människor kan ha nytta av, antingen som naturresurs eller som rekreationsplats. Naturen har sällan ett värde i sig när vi betraktar den på det sättet. Den är alltid till för vår skull och vi formar den efter våra behov. I sin bok skriver Helena Granström: ”Om vi tappar idén om att det finns en natur då finns det snart ingen meningsfull skillnad mellan naturen och en skapad livsmiljö eller en virtuell värld.”

Jag ringer upp David Jonstad och frågar vad som är huvudproblemet med vår moderna civilisation.
– Vi underminerar vår och andra arters existens. Vi har tappat bort att vi alla är en del av naturen. Om vi slår sönder de ekologiska systemen, så slår vi undan benen för vår egen överlevnad.
Han fortsätter.
– Det är ett faktum att människor i dag rör sig mindre i icke-mänskliga miljöer. Min övertygelse är att det river upp ett sår hos oss på ett undermedvetet plan. Vi är varelser som är präglade av evolutionens gång och har levt intimt förbundna med naturen. Vi har utvecklat förmågor i vår hjärna och vår kropp som vi i dag inte får användning för. Det föder ett slags saknad och tomhet som kan ta sig många uttryck.
Resonemanget rimmar väl med min egen längtan efter att vistas utomhus i skog och mark. Jag blir både lugn och känner mig levande av det. David Jonstad låter hoppfull, trots sin tro på att kollapsen är nära:
– Ett uttryck för saknaden av naturen i våra liv är att vi är många som känner en positiv längtan efter naturen. De flesta har en dröm om att segla på havet, vandra i fjällen eller sitta i skärgården på en kobbe i solnedgången. Dessa bilder fungerar som en påminnelse om att vi har blivit fjärmade från naturen. Och det är vi många som inte vill bli.
David Jonstad menar att samtidsmänniskan är upptagen av att förtränga vår civilisations belägenhet.
– Vi lever med en moralisk skuld i dag. Vårt välstånd bygger till stor del på att vi utnyttjar fattiga länder och skaffar råvaror till underpriser. Vi vill ogärna ändra vårt invanda sätt att leva. Det är ett slags psykologisk försvarsmekanism och vi försöker ofta flytta problemet och lösningarna till någon annan. Bort från oss själva.
Jag frågar om vad som händer med oss om vi rannsakar oss själva och inser att vår livsstil är ohållbar.
– För mig ledde det till lusten att skaffa en gård och försöka leva mer i enlighet med äldre generationens levnadssätt. Det är faktiskt en lustfylld resa, säger David Jonstad.

han återkommer till att det också handlar om att ta kontroll över den egna förbrukningen. Genom att bygga, reparera saker och odla själv tar hans familj kontroll över vad de lever av.
Just önskan om att ta kontroll är något som går igen hos många civilisationskritiker. Samtidsmänniskan har ett stort fokus på hälsa, mat och träning, vilket kan ses som ett överdrivet kontrollbehov. Men önskan om kontroll kan också ses som en rörelse för att komma bort från konstgjorda material i ett överflödssamhälle av plaster och okänd tillverkning.
Helena Granström menar att vi behöver uppvärdera den fysiska och konkreta erfarenheten som vistelse i naturen ger möjlighet till. Hon refererar till filosofen Jacques Ellul som beskrivit modernitetens paradox: att vi hela tiden omger oss med mer teknik och vistas i skapade miljöer, eftersom vi förstör vår naturliga miljö och samhällets utveckling drivs på i allt högre hastighet.
Besöket på landet hos henne får mig att fundera över staden, vår civilisations stora kännetecken och en symbol för en miljö skapad av människan. Civilisation betyder kort och gott en kultur som bygger städer. Livet i stora städer har fundamentalt förändrat människors sociala tillvaro.

Socialpsykologen Lars Dencik har skrivit att dagens barn träffar lika många människor under en dag på förskolan som de flesta vuxna svenskar träffade under sin livstid i slutet på 1800-talet. Det är rimligt att tro att det gav en känsla av tillhörighet, gemenskap och kontinuitet som 2000-talets människor i våra stora städer inte upplever.
Den amerikansk-israeliske sociologen Aaron Antonovskys KASAM-begrepp kan vara till hjälp här. KASAM står för ”känsla av sammanhang”. Antonovsky studerade förintelseöverlevare och deras barn. Han upptäckte att de individer som förmådde skapa en känsla av sammanhang, trots svåra umbäranden, anpassade sig lättare och mådde bättre. KASAM handlar om i vilken utsträckning människor kan förstå orsaken till saker som händer dem i det dagliga livet.
Det handlar också om hur vi hanterar svårigheter och hittar lösningar på till synes hopplösa problem. Slutligen finns en komponent som rör mening – i vilken grad vi förmår att känna att vårt dagliga liv är en källa till personlig tillfredsställelse. KASAM är besläktat med begreppet coping, som beskriver hur vi som individer hanterar problem. Att uppleva en känsla av sammanhang var kanske lättare för människor förr, och möjligen också för de som i dag lever mer i samklang med naturen än storstadsmänniskan.

Både Helena Granström och David Jonstad är författare och civilisationskritiker som väljer att bo på landet och dessutom verkar må bra. De beskriver en känsla av begriplighet, mening och tillfredsställelse. Kanske känns kritiken mot vår samtida livsstil extra träffande för oss som tvivlar på om vi prioriterar rätt när vi bor i storstaden. Vi är oroliga för klimatets utveckling samtidigt som vi  konsumerar som aldrig förr. Det hållbara samhället tycks för många vara en hägring och kanske bör vi då lyssna på kritikerna i stället.
Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, organisationskonsult och krönikör i Modern Psykologi. Hans artikel publicerades först i Modern Psykologi 1/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Maria Hamberg har skrivit Till min allra bästa vän (Ordfront 2017). Foto: Jan-Åke Eriksson.

I sin roman Till min allra bästa vän skildrar Maria Hamberg vänskapen mellan Kristina och Anabell som möts i London på 1970-talet, den ena uppvuxen på jordbruk i Ångermanland, den andra en gruvarbetardotter från Wales.

Liksom författare som Elena Ferrante, Zadie Smith och Silvia Avallone har Maria Hamberg valt att sätta den kvinnliga vänskapen under lupp.
– Det är intressant när ett antal individer på olika ställen i världen plötsligt börjar fundera kring samma typ av teman, säger hon.
För Maria Hamberg såddes fröet till berättelsen om Kristina och Anabell 2007 när hon talade med sin moster, som var ledsen för att en väninna hade gått bort. Ingen av de anhöriga hade hört av sig och berättat vad som hänt och mostern blev utan avsked.
– Det fick mig att börja tänka på vad kvinnlig vänskap är. Hur räknas det? Just det att barnen inte underrättade henne, säger Maria Hamberg.

Vänskapen ses ofta som underordnad kärleks- och släktrelationerna. Ändå är den något av det mest beständiga vi har. Förhållanden och äktenskap kan ta slut, men en vänskapsrelation vi har med oss från barndomen kan vara den längsta relationen vi har i livet.
Mats Hilte är lektor på Socialhögskolan vid Lunds universitet och aktuell med boken Den moderna vänskapen (Égalité förlag 2017). Han  menar att det finns en skillnad i hur män och kvinnor värderar sina vänner.
– Män och kvinnor umgås generellt på olika sätt. Ibland har de också olika definitioner av vad en vän är. Män kan räkna både arbetskamrater och killkompisar som vänner – folk de går och bowlar med eller dricker öl tillsammans med, medan vänskap för kvinnors del ofta handlar mer om en intim relation.
Mats Hilte hävdar att kvinnor i allmänhet har en mer verbal intimitet, där de delar med sig av sina personliga tankar och känslor. Genom vänskapsrelationen blir de bekräftade och accepterade. Män har däremot färre vänner de kan prata ut med och visa sig sårbara inför.
– Flickors och pojkars vänskaper liknar varandra under barndomen men under puberteten påverkas de av kvinnliga och manliga könsroller. Medan flickor utvecklar intima och nära relationer till sina vänner blir pojkar mer tuffa och rädda för att visa sig svaga. Att prata om känslor och problem passar inte in i den manliga könsnormen.
Ett exempel på detta är att kvinnor ofta har ett bättre nätverk som fångar upp dem vid en skilsmässa än mannen, som haft sin partner som bästa vän.
– Att verbalisera känslor och tankar är bra för den psykiska hälsan. Det gör att man blir bekräftad och sedd, säger Mats Hilte.

Samtidigt kan intimiteten mellan kvinnor leda till konkurrens om relationer. Mellan Kristina och Anabell finns en outtalad svartsjuka som grundar sig i att den ena av dem har lättare för sociala sammanhang och får mer uppmärksamhet. När män konkurrerar handlar det mer om prestationer, enligt Mats Hilte.

Könsrollernas inverkan på vänskapsrelationerna påverkas också av vilken generation man tillhör och vilken miljö man rör sig i.
– Det ser inte likadant ut i högutbildade familjer i storstäder som på landsbygden, säger Mats Hilte.
I Maria Hambergs bok är väninnorna Anabell och Kristina ganska lika när de först lär känna varandra, men sedan utvecklas de åt olika håll. Ändå fortsätter de att brevväxla och hålla kontakten under många år.
Att få vänskapen att hålla trots att man inte längre har lika många gemensamma sammanhang handlar framför allt om en ömsesidighet, menar Mats Hilte.
– Vänskap är en frivillig relation som bygger på tillit och förtroende. Man kan se det som ett oskrivet kontrakt som man omedvetet värderar vänskapen med. När det finns ett underskott någonstans funderar man på vad vänskapen betyder och om man vill fortsätta.
Det vanligaste är att man känner att man inte får tillbaka lika mycket som man ger. Mats Hilte tycker att man kan vara ärlig med att man är missnöjd och känner sig osedd, men man får samtidigt vara försiktig så att vänskapen inte känns som ett tvång.

I unga år spelar vänskapen även en viktig roll i utvecklingen av den egna identiteten och världsbilden.
– När man berättar mycket om sig själv och sina känslor för varandra blir vänskapen en moralisk kompass, säger Mats Hilte.
Även Maria Hamberg har en teori om varför de första relationerna är något vi håller fast vid.
– Vänskap som man utvecklar när man är ung är något grundläggande. Finns det någon som betytt mycket då fortsätter den personen att vara viktig.
I hennes roman finns en scen där Kristina och Anabell ses på en tågstation, och trots att de inte träffats på flera år finns närheten fortfarande kvar.
”Det är en och en halv timme tills Anabell måste ta flygbussen, de har en och en halv timme på sig att komma ikapp. Ändå börjar de med att vara tysta. De sitter med varsin kopp kaffe och bara ler mot varandra. Ser det välbekanta, tar in förändringarna, några rynkor i ögonvrån, några grå hårstrån vid tinningen, en lite mindre fyllig underläpp.”
Utan att ha yttrat särskilt mycket läser de snabbt av varandras sinnestillstånd.
– Den grundläggande tillit som man byggt upp när man var ung finns kvar även om man inte ses. Ungefär på samma sätt som att många har en grundtrygghet i sin ursprungliga familj med föräldrar och syskon. Bränner det så kan man vända sig dit, säger Maria Hamberg.

3 x bestående vänskap
1) Prioritera tid tillsammans. För att bevara vänskapen krävs en kontinuerlig interaktion vänner emellan. I en undersökning av medelålders män och kvinnor rapporterades att brist på tid är den största orsaken till att det uppstår vänskapstrubbel.
2) Skapa en positiv samvaro. Gör saker tillsammans. Utöva till exempel olika fritidsaktiviteter ihop eller ät middag och tala förtroligt med varandra.
3) Se till att finnas där för varandra och stödja varandra genom svårigheter.
Charlotte Lundqvists artikel publicerades först i Modern Psykologi 4/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Jonas Mosskin är legitimerad psykolog. Foto: Johanna Hanno.

Det är dags för män att släppa fram skammen inför varandra, tycker psykologen Jonas Mosskin i sin krönika.

KRÖNIKA. Det händer att jag i rollen som psykolog inser att jag duckar för frågor som kan väcka skam hos den jag ska hjälpa. Men att inte beröra skammen är samtidigt en signal från mig till klienten att denne verkligen bör skämmas. Det händer också att jag väjer för teman som väcker min egen sårbarhet och skam. Till exempel att tala ingående om sex är en mental tröskel för mig trots att jag vet hur viktigt sexlivet är i relationer.
På senare år har jag börjat urskilja ett mönster kring skam. Jag träffar en manlig vän som slutat på ett jobb. Han berättar att det var ett ömsesidigt beslut. Av andra får jag sedan höra att han blivit väldigt emotionell på arbetet och gjort sig själv omöjlig. Men det berättar inte min vän.

En annan manlig vän har tvingats sluta på sitt arbete efter en tuff period i en roll som blev övermäktig. När min vän beskriver skeendet låter det som ett ordnat avslut. Men av flera andra får jag höra att han i själva verket fick sparken för att han inte nådde målen.
En tredje manlig vän, som skiljt sig, ska resa iväg med sina barn. Men barnen ”blir sjuka” och stannar hemma. Jag får höra på omvägar att barnen är skeptiska till att vara borta med bara pappa. Men det säger inte min vän något om. Ytterligare en manlig vän har det tufft i sin relation. Vi pratar lite allmänt om det på ytan. Sedan får jag höra att de går i parsamtal och att partnern är uppgiven. Det berättar inte min vän.

Så håller det på.

Jag har blivit allt mer observant på detta fenomen. Under flera år har jag förebrått mig själv för att mina manliga vänner inte vågar visa sig sårbara för mig. Jag har sett det som en brist hos mig själv. En pinsam brist eftersom mitt yrke som psykolog handlar om att kunna möta människor i svåra situationer.

Jag har försökt bli bättre på att tala om mina egna brister, men det tar emot. Jag tar ofta omvägar i samtalet i stället för att tala om mig själv. Min hypotes är att vi män i livet har lärt oss att undvika skam därför att det är så förknippat med svaghet – och det avskyr vi män. Men eftersom livet oundvikligen innehåller skamliga situationer står vi män sämre rustade för att klara av skammen. Låg tolerans för skam hänger också ofta ihop med missbruk och beroendeproblem, manliga paradgrenar. Att inte tala om det som är svårt gör att vi mår sämre på lång sikt. Så här kan det inte fortsätta. Vem tar första steget av oss män?
Jonas Mosskin är psykolog, organisationskonsult och frilansskribent. Hans krönika publicerades först i Modern Psykologi 4/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

John Palms artikel publicerades först i Modern Psykologi 5/2017. Efter att reportaget skrevs har en person och nio skadats i en attack mot Camp Nobel i maj –  en av de skadade var svensk. I samband med en attack i huvudstaden Bamako 19 juni försvann en svensk soldat, som återfanns välbehållen dagen därpå. Foto: Malin Palm.

De svenska soldaterna på FN:s farligaste fredsuppdrag måste hantera inte bara minor och beskjutning, utan även tristessen innanför militärbasens fyra murar.

Solen gassar och hettan reflekteras i den gula sanden där hjulen från sju ton tunga bepansrade fordon gör djupa spår. Motorer som mullrar, klingandet av automatvapen som laddas och plutonchefens ordergivning. Det är ljudet av en svensk spaningspluton i Mali som gör sig redo för att patrullera ett område som för några år sedan kontrollerades av väpnade jihadistgrupper. I dag är situationen bättre, men terroristerna finns kvar och i höstas var svenska soldater nära att skadas i ett riktat självmordsdåd. Kvällens uppdrag är att samtala med lokalbefolkningen och i bästa fall få ledtrådar kring terrorgruppernas senaste rörelser i trakten. Men i ljudbilden finns också något annat. Ett soundtrack av poppiga beats som pumpas ut genom en öppen fordonsdörr. Intill står gruppchefen Christoffer med ena handen taktfullt i vädret samtidigt som han mimar teatraliskt: ”Baby you’re a firework, come on show em what you’re worth”. Och så den sarkastiska kommentaren från en kollega.

– Seriöst, Katy Perry? Ni är gruppen med högst medelålder och så spelar ni sån här musik, säger han och skakar på huvudet.

Medan Christoffer och 50 spaningssoldater rullar in mot regionhuvudstaden Timbuktu för en nattlig operation fortsätter en helt annan tillvaro, likt en parallell verklighet, inne på basen Camp Nobel. Basen är sedan 2014 arbetsplats och hem åt 250 svenska soldater och militär personal under sex månader långa rotationer. Där finns de ständigt brummande generatorerna, materiellagret, matsalen där lokalanställda jobbar, sovtälten och det stora gymmet. Allting är byggt i robust tältduk, det är sand överallt och de få flygen kan bara ta hit det allra nödvändigaste. Här kokas livet ned till en enkelt inrutad tillvaro på liten yta. Deras jobb är att skapa förutsättningar för fred i Mali, men för att nå dit finns ett grundläggande delmål – att må bra.

I en container full med servrar, blinkande lampor och sladdar står Marko och Simon. De tillhör CIS-gruppen, de soldatutbildade IT-personer som sköter förbandets lednings- och sambandssystem. Alla deras uppgifter ryms innanför Camp Nobels fyra murar.

– Jag vill inte på något sätt nedvärdera riskerna där ute, men man blir definitivt knäppare av att vara på basen hela tiden än av att sätta sig i ett fordon och rulla ut flera gånger i veckan, säger Marko.

Den tanken är han inte ensam om. Niclas, basens psyk­olog, är till vardags på Försvarsmaktens veteranenhet, där han i snart tio år arbetat med uppföljning av utlandssoldater. Han ser militärbasen som ett koncentrat av potentiella arbetsmiljöproblem. I Mali består de av värme, sand, tung utrustning, isolering från anhöriga, tristess och att aldrig få en paus från sin arbetsplats.

– Vi vet vad vi ska titta efter. Man kan undra vad varmt klimat har med psyket att göra, men alla saker som påverkar en person bidrar till en samlad påverkansbild, säger han.

Varje vecka låter Niclas soldaterna skatta sitt väl­mående på en skala mellan ett och tio. När en grupp anger sjunkande värden måste något göras innan bubblorna av missnöje tillåts växa. Kanske bör arbetsbelastningen sänkas eller möjligheterna till en menings­full fritid förbättras.

– Just nu bygger vi ett utegym och en ny uteplats. Är det sådant vi ska hålla på med i en krigszon, kanske någon frågar sig, men det är det faktiskt. Det här visar att arbetsgivaren försöker, och bara det faktum att det syns att någon bryr sig kan vara moralhöjande. Visad intention kan vara viktigare än själva resultatet, säger Niclas.

Marko har slagit sig ned vid en improviserad sittgrupp utanför CIS-gruppens kontor. Här brukar han hamna när dötid uppstår under dagarna. Han är 38 år och ute på sin första långa utlandstjänstgöring. Stora delar av dygnet, sju dagar i veckan, går åt till jobb. Det kan vara sju på morgonen eller tolv på natten. Efter ett nattpass kan telefonen ringa klockan fem och då är det bara att ställa upp. Han är ju ändå här för att jobba, resonerar han, och att ha en helt ledig dag är ändå inte önskvärt.

– Nej! säger han bestämt. För här finns inget att göra. På ledig tid går jag till gymmet, eller tar en promenad och stoppar lurar med musik i öronen, eller så spelar man tv-spel eller kollar på film tillsammans med resten av gruppen här inne på kontoret. Det är allt.

Han och 23-årige Simon har funnit varandra och tillbringar mycket tid ihop. Att camplivet lätt övergår i tristess är något de båda är medvetna om men hanterar med ro. Gemenskapen med gruppen, som blir sammansvetsad av att jobba och leva ihop, är viktig.

– Man får acceptera läget. Samtidigt gäller det att vara lite aktiv, se till att prata och umgås med folk, skaffa bra rutiner. Sen kan man ändå bli trött på att aldrig få vara ensam, på det konstanta susandet från ac:n – och så är det ju maten. De kör samma fem rätter om och om igen och den där korven alltså, den är fan inte god, säger Marko.

Lite matgnäll utlöser inga larm hos Niclas. Tvärtom – finns det inget värre att klaga på än korvgrytan så är det ett sundhetstecken.

Så varför kommer de hit? Till riskerna, tristessen och den okryddade maten. Niclas refererar till en rapport från Försvarshögskolan som visar att det finns fyra avgörande huvudmotiv, ofta i kombination: äventyr, karriär, pengar och att få göra nytta. Särskilt unga soldater kan bli besvikna när känslan av världsförbättring inte är så tydlig som de hade trott.

En som inte lider av tankar om att på egen hand rädda världen är den 47-åriga distriktssköterskan och före detta ambulanssköterskan Petra, som har två utlandsmissioner bakom sig. Hon sitter på en stol i basens skinande välordnade vårdcentral och är både medveten och nöjd med att ”vara en liten del av kakan”. Soldaternas skoskav, fotsvamp, muskelbristningar från gymmet och andra hälsoproblem måste tas om hand av någon. Mår inte soldaterna bra, då fungerar hela fredsinsatsen lite sämre.

Det avgörande motivet för Petra är att få ett avbrott i vardagen. Det som förvånar henne mest är det faktum att hennes val ter sig främmande för andra.

– Ja, och vad är det för fel på dem? säger hon och skrattar. Den där genen att gå till samma jobb tills man är 65, den har jag helt enkelt inte, säger hon.

I stället njuter hon av att få sakna riktigt kaffe (tog slut för två veckor sedan) och nära och kära där hemma.

– Man hinner tänka kring vad som är viktigt för en i livet. Det skulle nog vara bra för fler att få känna på det lite då och då, säger hon.

Ute i den ännu svala morgonluften har spaningspatrullen återvänt efter en natt ute i öknen. Fordon görs i ordning för nästa uppdrag och i matsalen tar gymälskande soldater igen förlorat näringsintag. Ägg och gröt med lingonsylt. Christoffer, en 32-årig veteran med erfarenheter från Kosovo och det våldsamma Afghanistan, vill så snart som möjligt ta sig till telefonbåsen med direktlinjer till Sverige. Det här är första gången han rest ifrån en partner och han ringer hem nästan dagligen.

– Jag saknar henne ofta. Visst är det jobbigt ibland, men det är så jag vill ha det. För mig känns hemlängtan sund, den gör mig mer mänsklig. Jag trivs bäst så men det är också för att jag ska vara öppen för människorna där ute. Om jag är avstängd och hård, hur ska jag då kunna möta dem i deras verklighet som är väldigt annorlunda jämfört med min?

Christoffer har gjort till sin uppgift att vara en förebild för unga soldater. Det är okej att prata om saknad, att visa när man är nere och att ge en kram till sina kollegor och vänner. Machostämningen inom Försvarsmakten har till Christoffers lättnad mattats av sedan han gjorde värnplikten 2004. Men det är också där Katy Perry kommer in i bilden.

– Många associerar kanske militären med hårdrock, så jag tycker om att bryta det mönstret lite grand. Sen handlar det om att musiken rensar skallen innan vi åker ut. När vi kommer tillbaka spelar jag samma låt som ett tecken på att nu är vi trygga och kan slappna av.

Under sitt halvår i Afghanistan såg han vänner skadas svårt och befann sig mentalt sett i ständig krisberedskap. Väl hemma igen gick han igenom en tuff period med ångest och paranoida tankar. Det tog ett år innan han vågade öppna sig och påbörja den riktiga läkningen. Men han ångrar inte sina val. Att ha sett både världens grymhet och sina egna svaga sidor har blivit en personlig styrka.

– När jag själv skaffar barn ska det bli väldigt roligt att uppfostra dem till att uppskatta de små sakerna i livet. Det är något jag till hundra procent fått med mig från utlandstjänsten, säger han.

Enligt en studie finansierad av Försvarsmakten har svenska soldater som varit iväg på utlandstjänst generellt en bättre mental hälsa än gemene svensk här hemma. Till viss del ses det som självklart, eftersom soldatgruppen gallrats fram genom en rad fysiska och psykiska hälsotest. Psykologen Niclas funderar på om det också kan spela roll att det är en samling individer som alla aktivt sökt sig till utlandstjänst.

– Det kan finnas en gemensam faktor i den drivkraften. Men det kan också handla om att erfarenheterna från utlandstjänsten drivit på en personlig utveckling. Att man klarat utmaningen har gett självförtroende, vilket allmänt sett är ett bra skydd mot psykisk ohälsa, säger han.

Marko har varit på plats i Mali i två och en halv månad och det är dags för hans första leave – ledighet hemma i Sverige. Tillsammans med ett tiotal andra svenskar tillbringar han tre timmar i den spartanska vänthallen på Timbuktus minimala flygplats. 2012 och 2013 var han två kortare vändor i Afghanistan som leave-avlösare till ordinarie soldater. De sex veckor långa vistelserna hann aldrig bli riktigt jobbiga, men vissa förväntningar på hemkomsten hade ändå byggts upp under tiden.

– Första tanken var att nu ska jag ta en dusch som varar längre än 60 sekunder, det tänker alla, och efter det lägga mig på soffan och bara njuta. Men det räckte med att komma in genom dörren och släppa ned väskan. Sedan märkte man hur jäkla tyst och ensamt det är, säger han.

När det lilla propellerplanet landat på landningsbanan i huvudstaden Bamako och Marko plockat sina väskor i väntan på flyget till Sverige är han helt på det klara med hur vissa saker ska vara under de 14 dagarna på hemmaplan. Han ska träffa sina vänner, och äta god mat så ofta det går.

– Jag kommer inte äta någon jäkla korv när jag är hemma, det är en sak som är säker.

Militärpsykologen om:

Vardagsprövningar: I Mali handlar de om att det finns sand överallt, att det är korvgryta nu igen, att internet är långsamt och att det inte finns svensk tv. Små­saker som var för sig inte är något problem kan tillsammans utgöra grogrund för missnöje. Det gäller att identifiera dem tidigt.

Utebliven vardagsstress: En militärbas är på många sätt en extrem miljö men de flesta klarar det bra. Man ska komma ihåg att se hela bilden:  Där hemma finns andra saker. Efter jobbet ska det lagas mat, sedan skjutsas barn. Det ska städas och tvättas – små moment som alla innebär en liten stress. På en militärbas försvinner de och den sammantagna pressen minskar.

Synen på tristess efter en allvarlig skada eller dödsfall: När det händer allvarliga saker så kan det vara belastande för de direkt drabbade, men det har ofta en sammansvetsande och fokushöjande effekt på övriga medlemmar i förbandet och då hamnar de små problemen ofta i skymundan.

Battlemind och homemind: För en soldat som under lång tid befinner sig på en plats med hög hotbild och faktiska konfrontationer sker förändringar i sättet att uppleva och ta in omvärlden. Det kan leda till att man tar med sitt så kallade battlemind hem och då måste man jobba med att släppa vaksamheten och landa i ett mer avslappnat homemind.

Mali: En farlig fredsinsats

Världens farligaste fredsinsats: Hittills har 118 FN-soldater dödats under FN-insatsen Minusma, som syftar till att skapa säkerhet och stödja fredsavtalet i Mali. Ingen svensk finns bland de dödade. Konflikten utlöstes 2012 när sekulära rebellgrupper startade ett självständighetsuppror, som sedan kapades av välutrustade islamistgrupper. Snart kontrollerade islamisterna hela norra Mali, där de förde ett hårt shariastyre tills ockupationen av Timbuktu och de andra större städerna hävdes 2013 av en franskledd koalition.

Svenska styrkan: Består av 250 soldater i ett spanings­kompani, varav cirka 90 är spaningssoldater med huvuduppgift att patrullera Timbuktu och inhämta underrättelse­material genom samtal med lokalbefolkningen. Nuvarande styrka, från P7 i Skåne, är den femte Sverige skickat. Soldaterna befinner sig i Mali i cirka ett halvår med två leave-perioder (14 dagars hemmavistelse) innan nästa styrka fasas in.

Farorna: De flesta FN-soldater som dödats har befunnit sig längre norrut och tillhör styrkor från afrikanska länder med sämre utbildning och utrustning. Terrorgrupper har fortfarande kontroll över stora delar av öknen men agerar även inne i Timbuktu. I oktober 2016 attackerades en svensk patrull av en självmordsbombare, men undgick skador.

John Palm är frilansjournalist. Efter att reportaget skrevs har en person och nio skadats i en attack mot Camp Nobel i maj –  en av de skadade var svensk. I samband med en attack i huvudstaden Bamako 19 juni försvann en svensk soldat, som återfanns välbehållen dagen därpå.

Den här artikeln publicerades först i Modern Psykologi 5/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Positiva kvinnliga förebilder hjälper kvinnor mer än manliga förebilder påverkar män. Illustration: Graham Samuels.

Ta hjälp av en bioaktuell förebild med superkrafter.

När Wonder Woman hade premiär i början av juni var det den första storfilmen med en kvinnlig superhjälte i huvudrollen på tolv år. Men vilka behov är det då som de nya superhjältinnorna fyller hos sin kvinnliga publik? Psykologen Robin S. Rosenberg vid University of California har medverkat i ett flertal antologier på temat superhjältar och psykologi. Hon pekar på hur fiktiva personer som är mer kraftfulla än oss själva, som superhjältar, kan hjälpa oss att lösa egna problem eller handskas med ”skurkar” i verkliga livet. Men det krävs mer än styrka för att en superhjälte även ska vara en bra förebild, betonar hon.
– Huruvida en superhjältinna kan fungera som en god förebild beror helt och hållet på berättelsen och hur hon framställs. Dessutom har dagens kvinnliga superhjältar oftast rätt så orealistiska kroppsformer, vilket kan påverka kvinnor negativt, säger Robin S. Rosenberg.

Även om dagens superhjältinnor i regel är lika kraftfulla som sina manliga jämlikar, kan det sexualiserade sätt de ofta framställs på göra att de i stället får en negativ inverkan på kvinnor. Det visar en studie från University of Missouri, där unga kvinnor fick se klipp från olika superhjältefilmer och sedan svara på ett antal frågor. De som fick se klipp ur olika X-men-filmer, med smala och storbröstade superhjältinnor, rapporterade en sämre självkänsla vad gällde den egna kroppen. Samtidigt värdesatte de fysisk hälsa högre än utseende. Den grupp som fick se klipp ur Spiderman-filmerna, där den kvinnliga huvudrollen skildras som hjälplös och räddas av den manlige hjälten, tenderade däremot att efteråt i högre grad hålla med om påståenden som att kvinnor bör sätta sina barn framför karriären.

Vad gäller bioaktuella Wonder Woman har hennes kostym genom åren gått från att vara minimal till heltäckande och tillbaka till minimal storlek, men Robin S. Rosenberg framhåller henne ändå som ett exempel på en positiv förebild.
– Hon tar bara till våld när det är absolut nödvändigt, och är i grunden bekväm med sin egen kropp. På det sättet är hon en av de bättre förebilderna för unga kvinnor. I framtiden tror jag hur som helst att vi kommer att få se en större variation vad gäller superhjältars kroppsformer, säger Robin S. Rosenberg.
Hur vi påverkas av yttre faktorer, som exempelvis populärkulturella hjältar, har koppling till vår självkänsla så som den formats i den tidiga barndomen. Maarit Johnson forskar om personlighetspsykologi vid Stockholms universitet och har skrivit boken Självkänsla och anpassning (Studentlitteratur 2003). Hon pekar på hur vårt behov av ett starkt självförtroende, det vill säga den del av självkänslan som har att göra med hur vi upplever vår förmåga och vårt utseende, ökar när vi går in i puberteten.
– Den självkänsla vi har med oss i grunden är relativt oberoende av olika bekräftelser, och ju starkare och stabilare grundtillit vi har med oss, desto mindre är vi beroende av yttre så kallade värdegivare. Men utvecklandet av en identitet – det vill säga hur vi förstår oss själva i relation till andra – för med sig perioder av osäkerhet, då jämförelser med andra görs i högre grad än både tidigare och senare i livet. Popstjärnor, filmstjärnor, idrottshjältar och superhjältar får ofta fungera som förebilder, säger Maarit Johnson.

Sammanhang och framställning är enligt henne avgörande faktorer för om en kvinnlig superhjälte ska kunna fungera som en positiv förebild.
En mätning som sajten Fivethirtyeight gjorde 2014 visade att kvinnliga superhjältar utgjorde mindre än en tredjedel av de två största amerikanska serieförlagens hjältebestånd. Men även om manliga superhjältar fortfarande dominerar genren, är det inte säkert att de har samma positiva påverkan på män som kvinnliga superhjältar kan ha på kvinnor. En studie vid University of Toronto visar tvärtom på hur kvinnor tjänar mer än män på att ha likakönade förebilder. Medan en kvinnas självkänsla kan stärkas av att ta del av en kvinnlig förebild inom samma yrkesområde, påverkades män inte på samma positiva sätt av manliga förebilder.
En annan studie, vid Queen’s university Belfast, har visat att kvinnliga studenter, som fick hålla tal framför porträtt av Hillary Clinton eller Angela Merkel, både pratade längre och fick högre betyg av sina medstudenter, än de kvinnor som höll tal framför en bild av Bill Clinton eller ingen bild alls. De manliga studenter som höll tal på samma premisser påverkades inte alls, oavsett vilket porträtt de höll tal framför.
– Vi var glatt överraskade av att upptäcka att positiva förebilder verkligen kan inspirera kvinnor i deras beteende, säger Ioana Latu, som är en av forskarna bakom studien.
– Att männen inte påverkades på samma sätt beror troligtvis på att män redan har en starkare position i samhället, med våra existerande könsstereotyper. I dag har vi en manlig könsstereotyp som är associerad med ledarskap och som hjälper män att få makt och befogenheter, säger hon.

En kvinnlig förebild, som likt Wonder Woman bryter mot könsstereotyperna, har enligt Ioana Latu större chanser att fungera som positiv förebild. På så sätt kan superhjältinnan i längden förändra negativa kvinnliga stereotyper.
Stereotyper hjälper oss att spara på våra kognitiva resurser. Vi behöver helt enkelt inte tänka så mycket. Det gör oss mer effektiva, men kan sam­tidigt få oss att agera på sätt som ger negativa konsekvenser. En lösning är till exempel att helt enkelt förändra våra stereotyper av hur en framgångsrik ledarfigur ska vara, menar Ioana Latu.
– I dag är bilden av en ledare någon som är tuff och arg, vilket är något som stämmer in på den manliga stereotypen men inte på den kvinnliga. Om jag upplever ett glapp mellan dessa stereotyper kommer jag förmodligen också att bli negativt påverkad. Ett sätt är att ändra på könsstereotyperna, ett annat att ändra stereotypen av en ledare. I stället för en tuff och maktfullkomlig ledarstereotyp kan vi ha en ledarstereotyp som är motiverande och relationsbyggande, säger hon.
Att Wonder Woman är ett bra exempel på en positiv ledarstereotyp, menar också Charlotte Tate, docent i socialpsykologi vid San Francisco state university och medförfattare till boken The psychology of superheroes: An unauthorized exploration (2008).
– Wonder Woman är bättre på att bedöma andra och utöva rättvisa än både Stålmannen och Batman. Stålmannen har ständigt problem med sitt messiaskomplex, som får honom att försöka offra sig själv för att rädda världen, och Batman struntar å andra sidan helt i hur det går för världen. Men Wonder Woman utövar rättvisa utan att vare sig offra sig själv eller bli till ett aggressivt monster, säger Charlotte Tate.
Men hon menar inte att superhjältinnan för den delen skulle vara mer godhjärtad än sina manliga hjältekollegor.
– Stålmannen skulle aldrig döda någon, medan Wonder Woman inte har några problem med att döda. Det är aldrig ett lätt beslut för henne, men hon ser mer pragmatiskt på saken, som något som måste göras och sig själv som den som måste utföra det, säger Charlotte Tate.
Karolina Bergströms artikel publicerades först i Modern Psykologi 5/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Illustration: Getty images.

Så kan den existentiella psykologin hjälpa dig att finna mening i ditt liv – och bidra till ett mer etiskt samhälle.

Läs ett utdrag ur Erica Falkenströms bok Vad vill du – egentligen? Om mål och mening i livet som kommit i en ny omarbetad utgåva på Natur & Kultur. 

Finns det plats för drömmar och djupare avsikter? För många år sedan frågade jag olika grupper av människor vad de drömde om som barn. Vad ville de bli när de blev stora? Grupperna var för det mesta ganska stora, ibland med uppåt 100 deltagare. Innan deltagarna berättade om sina drömmar hade de diskuterat med varandra. Det fascinerade mig att frågorna väckte sådan entusiasm. Ljudnivån steg till ett intensivt sorl, en del överröstade varandra och andra skrattade. Några satt tysta och obekväma. Bland alla drömyrken fanns lokförare, piloter, hårfrisörskor, upptäcktsresande, flygvärdinnor, jurister, konstnärer, lärare, läkare, marinbiologer, bönder och naturvårdare.

Jag frågade också vad deltagarna trodde låg bakom de egna drömmarna. Vad var det som lockade, vilka önskningar skulle gå i uppfyllelse? Bland svaren återfanns längtan efter frihet, att få resa och upptäcka, ha kontroll, få bestämma, ha roligt, få experimentera, söka sanningen, ta hand om miljön, tjäna mycket pengar, värna om rättvisan, vara duktig, snygg, vara snäll mot mamma och hjälpa andra. De allra flesta tycktes ha goda minnen av barndomens drömmar och de tankar, känslor och önskningar som de var förknippade med.

Det finns goda skäl att fråga en människa om hennes barndoms drömmar. Det lilla barnet äger nämligen en unik förmåga att tänka egna tankar och känna egna känslor. Det har förmåga till autenticitet, det vill säga äkthet. Små barn säger ofta sanningen och de använder ohämmat hela sin fantasi och skaparförmåga, alla sina sinnen. Barnet lever ofta intensivt i nuet, lever sig in i olika roller och lekar. Barn är spontana och upplever i sina bästa stunder verklig lycka, något som hänger samman med just detta – att ge uttryck för egna tankar och känslor, en egen vilja.

Men redan tidigt hotas barnets autenticitet. Redan i 3–4-årsåldern eller tidigare märker barnet om föräldrarna är opålitliga eller inkonsekventa, att de säger en sak och gör en annan. Det kan handla om att mamma eller pappa säger att man ska vara snäll och tala sanning, samtidigt som de själva inte alltid är så snälla eller alltid talar sanning. De kanske talar med grannen som om de vore bästa vänner och sedan, när grannen inte är med, pratar de illa om honom eller henne. Om föräldrarna till råga på allt är labila eller inte tål kritik, utan blir aggressiva, kan barnet undertrycka sin egen kritik och till sist förlora förmågan att tänka kritiskt, att skilja på sant och falskt, gott och ont, eftersom detta kan uppfattas som både farligt och hopplöst. Jag vill uppmärksamma den unika förmåga vi har som barn och påminna om att vi kan berövas den. Barnet bär vi likafullt med oss genom livet och flera av våra önskningar, behov och drivkrafter kan finnas kvar fast vi inte går omkring och tänker på vilket inflytande och vilken betydelse de har, har haft eller kan få i våra liv.

Minnen från barndomen innehåller ofta både detaljrika bilder, dofter, tankar och känslor. Jag minns till exempel hur jag stod i farmors kök i Hammarstrand under sportlovet. Jag blickade ut över de snötäckta ängarna och föreställde mig hur hästar lekte i hagen. Jag minns också fågelholken med domherrarna, hur farmor vankade ut i sin lila syntetklänning för att fylla på fågelfrö. Jag minns påtagligt dofterna från källaren där oljepannan stod, från vinden, vardagsrummet och från grytorna i köket. Jag kan till och med komma ihåg vilka varor som stod på de plastbandsdekorerade hyllorna i det rymliga och svala skafferiet. Jag ser farmor och farfar, mina fastrar och farbröder och minns vilka vanor de hade. Pappa stoppade pipan med Borkum Riff och puffade ut stora rökmoln som omslöt honom medan han funderade över sina konstnärsproblem. Mamma läste noter, någon löste korsord och faster Anna stickade en randig kofta, en matchande kjol och en blå mössa med röd tofs på till min Barbiedocka. En dag när vi inte åkte skidor byggde min bror och jag och våra kusiner en stor snöhydda och ett par snölyktor som vi satte ljusstumpar i. När jag stod där i farmors kök fantiserade jag om vilka människor jag skulle ha omkring mig när jag blev stor, hurdana de var, vad vi skulle prata om och hur vi hade det tillsammans. Jag drömde inte om omänskliga krav och att alltid vara på väg någon annanstans med andan i halsen. Inte heller drömde jag om att sakna tid för mina nära och kära. Jag drömde inte om beskuren frihet, utan om möjligheter och lycka. Jag drömde om kärlek, vänskap och att få vara stolt över mig själv. Jag drömde om att få äta så mycket godis jag ville och om att bli artist som Liza Minnelli.

När jag var 8 år vandrade mina föräldrar, min storebror och jag i Oviksfjällen. Vi kom till en övernattningsstuga vid en sjö. Där låg en gästbok på en hylla. Liksom de som besökt platsen före mig skrev jag mitt namn, min ålder och mitt yrke i boken: Erica Sundin, 8 år, ryttarinna. Att bli ryttarinna, det var min stora barndoms- och ungdomsdröm och mot alla odds lyckades jag uppfylla den. Inte så att jag tjänade pengar på att rida, men jag hade i alla fall två egna hästar. En åt gången. Den första vann jag grundplåten till på Lotto. Under fem år arbetade jag i affär och med service och bevakning för att kunna försörja mig och hästen. Jag bodde på landet och åkte ofta land och rike runt med bil, häst och släpkärra för att träna och tävla. Men en dag insåg jag att det fanns sidor hos mig som inte fick möjlighet att växa och utvecklas. Jag betalade ett för högt pris. Jag ville studera vidare, och fick finna mig i att sälja min älskade häst. Drömmarna gick inte att förena.

När jag först insåg detta mådde jag så fysiskt illa att jag höll på att kräkas av sorg och vrede. Jag ville ju både ha hästen och studera vidare. Men jag hade inte råd. Med tiden blev jag mer ödmjuk: Jag har inte rätt att fordra allt detta av livet. Nödvändigheten att välja bort har också hjälpt mig att koncentrera mig på det jag helst av allt vill och att ägna mig helhjärtat åt det. Dessutom är jag djupt tacksam för de år jag trots allt fick leva tillsammans med hästar – en tillvaro som skänkte mig så mycket glädje och som jag lärde mig så mycket av. Inte minst lärde jag mig att det som synes vara helt omöjligt inte behöver vara det. Jag tog mig över stora och under stundom mycket svåra hinder.

Livet kan te sig alltför inrutat och tråkigt ibland – som om vi vore dömda att följa en given ordning. Den ena dagen är kanske den andra lik utan att du vill ha det så. Du kommer bara inte loss, eller så möter du kanske ständigt nya intryck som tar hela dig i anspråk. Kanske bär du på ett alltför stort och orimligt ansvar för andra och känner dig bunden av tillvaron av den anledningen. Men vad är det som gnager – egentligen? Det kan finnas många skäl till att människor drömmer om ett annat liv.

Jag tror att de drömmar och önskningar som vi håller levande kan gynna oss eftersom de bidrar till visioner och livsmål. Vissa önskningar kan förvisso hämma vår utveckling. Till exempel om du har fastnat i att vara duktig, snäll och lydig inför dina föräldrar eller andra, levande och döda, auktoriteter. Det finns med andra ord glömda och gömda önskningar och drivkrafter som det kan vara klokt att väcka till liv och utforska, men också drömmar och önskningar som har tillkommit sedan barndomen. Det kanske inte längre är viktigt att vara så himla duktig i största allmänhet, utan snarare att komma vidare i sitt liv genom att använda sitt eget engagemang och sina resurser för ett speciellt ändamål i ett sammanhang som känns meningsfullt.

Många upplever sig ha ont om tid. Somliga tvingas arbeta långa dagar och helger för att kunna betala mat och hyra, andra har krav på sig att också sköta kollegornas uppgifter när organisationer rationaliseras och tjänster försvinner. Det finns också de som lever under ett reellt hot: Om de inte ställer upp och fogar sig finns det en risk att de förlorar sitt arbete vid nästa omorganisation. Risken att bli av med jobbet är ett pris som många inte kan betala även om de innerst inne kanske skulle vilja be chefen eller arbetsgivaren att fara åt skogen. Det kan bli en påfrestande och plågsam situation. Tempot är högt, mål och krav kanske orimliga, och eftersom så många av oss vill vara duktiga och göra ett bra arbete tänjer vi oss kanske till bristningsgränsen. Vi jobbar över men blir inte klara för det, utan lider av dessa ständiga otillräcklighetskänslor. Både hemma och på jobbet.

Många småbarnsföräldrar bär på skuldkänslor eftersom de tycker att de tillbringar alldeles för lite tid tillsammans med sina barn. De försöker trösta sig med att det är så kallad kvalitetstid som räknas. Man lämnar kanske barnen på förskolan klockan sju på morgonen och hämtar dem vid fem. Sedan ska man handla, laga mat, umgås och städa undan, innan det är dags för bad och godnattsaga. Barnen tillbringar kanske mer vaken tid på förskolan än tillsammans med sina föräldrar.

Även våra tonåringar behöver oss, om än på andra sätt. De vill för det mesta ha mer utrymme att göra som de vill, att vi inte ska lägga oss i för mycket. Men vi behöver ändå finnas där, se dem, bry oss om dem, sätta gränser och ingripa i deras värld mellan varven. Oftare än vi tror behöver vi bara finnas för andra, utan att göra något. För den som träffar en ny partner kan nya barn tillkomma i familjelivet och kräva en annan organisering och uppgiftsfördelning för att vardagen ska fungera någorlunda. Fast i den livsfasen infinner sig tack och lov en viss rofylldhet. Ju mer erfaren man blir, desto mer rutin som avlastar. I bästa fall. För andra fortsätter det höga tempot, spänningarna i kroppen och de orimliga kraven.

Bland välutbildade med högavlönade jobb ser situationen delvis annorlunda ut. Men den gruppen drabbas också av stress. I en familj där båda föräldrarna är mitt i karriären planerar många tiden minut för minut i ett flödesschema. Arbetsdagarna blir kanske långa för att man tar på sig ett stort ansvar, vill göra karriär eller ett bra arbete där man är. Sedan gäller det att hinna hem och hämta barn eller laga mat. Det finns sällan utrymme för oförutsedda händelser, att komma på spontana besök, sitta ner och tala med vänner om livet. Om ett barn skulle bli sjukt kan irritationen bli till en öppen konflikt: Vem ska stanna hemma? På vilka grunder? Hur man än gör blir det fel. Det händer då att man drömmer om ett annat liv.

Människor kan också känna leda, en känsla som är förknippad med att man är uttråkad eller kanske känner motvilja inför något som man har sysslat för mycket med under lång tid. Ledan kan också ha att göra med att man är trött – antingen på sig själv, sin kärleksrelation eller på sitt arbete. En dag fick jag ett brev som på ett så direkt sätt ramar in vad det hela handlar om:

Vad gör man när ens karriär är fullständigt ointressant? När det ena ekorrhjulet är det andra likt. När visioner saknas och drivkraften är borta sedan länge. När det enda ett arbete ger är pengar till familj och barn. När man vid fyllda fyrtio har börjat vänta på pensionsdagen då man äntligen kan få göra det som känns betydelsefullt. Sådant som inte låter sig göras i dag därför att det ger liten eller ingen ekonomisk utdelning. Var kan man då finna inspiration eller mening? Tjugo år blir annars en lång väntan.

Somliga ger upp inför ledan. Kanske känner man sig vanmäktig eller så vet man helt enkelt inte vad man vill. Det finns också människor som i någon djupare bemärkelse inte heller har stannat upp och reflekterat över vad de egentligen vill. Drömmar, behov och önskningar har kanske bleknat bort. Det finns en krass verklighet att anpassa sig till säger en del – för att ge sig själva legitimitet att slippa ändra på en situation som de inte trivs med. Det finns de som tycker att de borde vara nöjda, att de inte har någonting att klaga på och kanske är det så. Ändå finns osäkerheten eller missnöjet där: Har jag några önskemål, ett intresse eller en vilja? Vad rör det sig om i så fall? Och: Skulle min vilja, mina drömmar vara värda att ta på allvar?

Kanske påminner frågorna om att man egentligen skulle vilja leva mer i enlighet med sig själv, vilja bli sedd och tagen på allvar. Eller att en möjlighet öppnar sig där man får utlopp för sitt engagemang. Kanske har du ansträngt dig hela livet för att anpassa dig och leva upp till andras förväntningar. Kanske har varken du själv eller någon annan intresserat sig för den du är och för den historia ditt liv består av. Frågan om dig kanske aldrig tidigare har blivit ställd. Sedan finns det förstås människor som har befattat sig på tok för mycket med sig själva och de som i allra högsta grad är medvetna om vad de vill och som medvetet strävar efter att förverkliga sina drömmar och mål. Ytterligare några kanske redan har förverkligat sina avsikter och vet nu inte riktigt vad de ska göra och känner tomhet eller vanmakt för det. Det kan vara ett par som redan i 30- eller 40-årsåldern har arbetat både i Sverige och utomlands och bildat familj och nu känner en växande tomhet. Vad blir nästa steg? Vilken väg ska vi nu gå? Till det yttre finns kanske ingenting mer att önska. Men hur och var kan de bli mer tillfreds med sig själva, sin egen och den gemensamma tillvaron?

Även om våra drömmar och livsmål kan förändras finns de grundläggande behoven, önskningarna och drivkrafterna ofta kvar. Dessa har ingenting att göra med omgivningens krav och förväntningar på vad du ska göra för att duga och de kan vara undangömda någonstans djupt i ditt inre. För att du ska kunna närma dig svaret på frågan om vad du egentligen vill, är det av största betydelse att du upptäcker och i någon mån förstår såväl din egen historia som de olika sociala sammanhang du är en del av. Detta leder in på det existentiella perspektivet.

Så funkar existentiell psykologi
Termen existens kommer av latinets exsisto och betyder ”träda fram”. Existera kan du förvisso göra i det tysta och utan att visa ditt ansikte, men att existera som dig själv i relation till omvärlden innebär att du visar ditt ansikte, förverkligar din frihet och träder fram som en ansvarig person, både i ditt eget liv och i relation till familj, vänner, kollegor, arbetsuppgift, värdegemenskap i föreningsliv och samhälle. Det är inte alltid så lätt. Vi är också ömtåliga, sårbara och sköra. En del förmår mer än andra, men det finns alltid något litet utrymme för oss alla att träda fram. Och för en del finns det oändligt mycket större möjligheter än vad de själva tror.

Existentialismen kan beskrivas som en livstolkning, ett försök att begripa verkligheten, som uppstod i gränslandet mellan filosofi, religion och dikt. Søren Kierkegaard, Martin Heidegger, Jean-Paul Sartre, Albert Camus och Simone de Beauvoir räknas till de mest namnkunniga företrädarna. Existentialistiska rottrådar kan dock spåras långt tillbaka i tiden. Inom den existentiella psykologin hittar vi bland andra Viktor Frankl, Erich Fromm, Rollo May och Paul Tillich. De har till exempel analyserat frågor om tillvarons mening, individens frihet, ångest, ansvar, lidande och död och gick på djupet med frågor om människans drivkrafter, om mål och mening i livet och om vad som kan hindra oss på vägen. Existentialismen uppstod på detta vis direkt ur människans ångest, alienation och konflikter och hör, enligt Rollo May, på så sätt till vår kultur. Existensupplevelsen kan aldrig utgöra objektiv kunskap. Redan Søren Kierkegaard betonade det fria valets betydelse för människan: Vi väljer medvetet eller omedvetet vårt sätt att leva och vår frihet ger ansvar och leder oundvikligen till ångest.

Sartre betraktade existentialismen som en handlingslära vilken betonar att människan måste återfinna sig själv, bestämma över sig själv i en situation av övergivenhet. Även om det kan upplevas så ibland är människor faktiskt inte inlåsta i sig själva utan närvarande i vad Sartre kallade ett mänskligt universum där vi förverkligar oss själva utanför oss själva. Existentialisterna strävade efter att förstå människan som någonting mer än subjekt och objekt; som en levande och verklig varelse, inte som en uppsättning statiska substanser, mekanismer eller mönster, utan som en såväl biologisk, andlig/existentiell, psykologisk och social varelse – någon som gör erfarenheter. De hävdade att om man ska kunna förstå en människa är det nödvändigt att betrakta henne i ett sammanhang, med hennes historiska bakgrund och i relation till andra.

Existentialismen uppmärksammar följande teman i människans liv:

• individens ensamhet
• dödens ofrånkomlighet
• den hotande meningslösheten
• nödvändigheten att välja.

Dessa fyra teman utgör också villkor för människans existens. Människan kan inte ändra på dessa villkor, men hon kan välja hur hon förhåller sig till dem. Vår frihet att välja medför ett personligt ansvar som i sin tur skapar existentiell ångest. Om en människa förnekar sin existens, väljer en livshållning som går ut på att rygga undan från friheten och ansvaret för att därmed slippa den existentiella ångesten (som Kierkegaard kallade frihetens yrsel, den ännu inte förverkligade friheten), riskerar hon att både bli sjuk och att förlora sin etiska kompass. Därför är det enligt det existentialistiska synsättet viktigt att acceptera den existentiella ångesten som ett naturligt och mänskligt villkor. Och i stället för att undfly friheten, göra bruk av den.

I boken Strangers in their own land (2016) visar Arlie Russell Hochschild vilken enorm betydelse människans världsbild har för hur hon uppfattar det som händer runt omkring henne i termer av rätt och fel. Världsbilden påverkar hennes identitet, djupaste värderingar, drivkrafter och val. I den vita, i huvudsak manliga, äldre, kristna amerikanska medelklassen fann Hochschild en världsbild som innebär att man uppfattar arbete och samhälle som att alla människor har en chans till lycka och välgång (the American dream) bara man är en hederlig människa som rättar in sig i ledet, följer reglerna, tålmodigt arbetar och stretar på i en lång(sam) kö, för att slutligen komma upp till krönet där man äntligen ska bli rikligt belönad – vilket man tycker sig ha sett flera exempel på. Bakom i kön finns människor (med olika hudfärg) som har det svårare och som inte kommit lika långt som man själv, men man håller fokus på målet där framme. Om man då plötsligt tycker sig se en grupp människor (med en annan hudfärg än den egna) smita förbi i kön, som inte följer samma regler som alla andra (de vita, äldre, kristna medelklassmän som Hochschild intervjuat) gör, känner sig dessa människor i kön orättvist behandlade och blir förbannade. Blir man då till råga på allt kallad rasist slår man ifrån sig. Det är ju inte hudfärgen man blivit upprörd över, utan det faktum att man inte längre kommer framåt och – som man uppfattar saken – har blivit orättvist behandlad, trots allt man har bidragit med. Tänk om presidenten, som har samma hudfärg som många av dem som smiter förbi i kön, inte är att lita på. Och kan man inte längre känna sig som en stolt amerikan genom sin president, ja, då får man identifiera sig med alla andra som känner sig som man själv gör: en främling i sitt eget land.
Det jag vill säga är att varje människa behöver ta etiskt och moraliskt ansvar för att den bild hon gör sig av verkligheten är relevant och stämmer överens med kända fakta. Särskilt politiker behöver överväga vilka verklighetsbilder de håller sig med och torgför. Har vi råd att avstå från detta bildningsprojekt?

Se din roll i samhället
Varje samhälle består av människor som samspelar med varandra. Vi skapar, upprätthåller och förändrar strukturer, normer och institutioner. Vi bildar grupper och utkämpar strider för och emot olika övertygelser. Vi bedriver politik, stiftar lagar och inför styrsystem. Vi undervisar, städar, vårdar, reparerar, utvecklar tjänster och produkter och ger service utifrån kunders behov för att bara ge några exempel. Varje litet moment av våra handlingar är inbäddat i en kontext som en utomstående kanske inte kan förstå, kanske inte vi själva heller. Människor har olika intressen, värderingar och förutsättningar att utöva inflytande och påverka utvecklingen i samhälle och arbetsliv. Några har betydligt mer makt än andra. Allt detta innebär att människor både skapar samhället och påverkas av det. Du kan bli kringskuren av skäl som du inte kan påverka. Det du egentligen vill och tror på kanske känns som en praktisk omöjlighet. Men om du har kunskap och får syn på mönster och strukturer ökar dina förutsättningar att välja hur du vill förhålla dig och vad du konkret kan, vill och bör göra åt den situation som du befinner dig i. Låt oss därför titta tillbaka lite i historien för att se något av allt det som har bidragit till människans situation och villkor i dag.

I sin bok Flykten från friheten skrev Erich Fromm att samhället och människan ändrade karaktär under den sena medeltiden. Enheten och centraliseringen försvagades. Kapitalet, det individuella ekonomiska initiativet och konkurrensen fick ökad betydelse. En starkare individualism gjorde sig märkbar i alla samhällsklasser och satte spår i all mänsklig verksamhet såväl i smak, mode, konst, filosofi som teologi. Förhållandet till andra och till en själv kom inte längre att utgöra en källa till trygghet, och meningen med livet började betvivlas. Fromm menade att ärelystnaden, detta att bli framgångsrik, viktig och uppskattad, blev ett sätt att tysta tvivlet. När människan blev fri från medeltidssamhällets traditionsband vann hon visserligen en ny känsla av oberoende, men samtidigt kom hon att känna sig ensam och isolerad – fylld av tvivel och ängslan.

Enligt Fromm kom alltså det moderna samhället att påverka människorna i dubbel riktning: Å ena sidan blev vi mer oberoende, hänvisade till oss själva och kritiska. Å andra sidan mer isolerade, ensamma och ängsliga. När människan äntligen blivit kvitt sina gamla, yttre fiender, drabbades hon i stället av inre hämningar som hindrade hennes personlighet från att förverkliga friheten. Utvecklingen drev människan till en ny underkastelse och till irrationell rastlöshet. Anonyma auktoriteter som samhällsnormer, den allmänna meningen eller det ”sunda förnuftet” kom att utöva ett stort inflytande. De yttre kraven blev till inre bojor.

Dessa auktoriteter kom enligt Fromm att få stor makt över oss eftersom människan för att överleva instinktivt vill leva upp till andras förväntningar och därför att vi djupt inom oss är rädda för att vara olika andra. Anpassning till den allmänna uppfattningen eller gruppnormen på arbetsplatsen kan också vara ett effektivt och bekvämt sätt att slippa ta ansvar för sitt eget liv, sina val och handlingar.

I mitten av 1900-talet hävdade psykologer och psykiatrer att tomhet utgjorde människors huvudproblem. Förr innebar tomheten en känsla av tråkighet. Numera kan man uppleva tomhet trots en händelserik tillvaro. Tomheten förknippas inte längre bara med tråkighet, utan med meningslöshet och förtvivlan. Känslan av förtvivlans tomhet brukar komma sig av att människan uppfattar sig som maktlös, som att hon inte kan göra något åt sitt liv eller åt den värld hon lever i. Enligt Rollo May är denna tomhet ett resultat av människans (falska) övertygelse om att hon inte kan agera aktivt i sitt liv, att hon inte kan påverka sin omvärld. Detta gör att känslan av förtvivlan och meningslöshet växer sig allt starkare, och till slut upphör människan att känna och vilja. När männis-kor upphör att känna och vilja har vi hamnat i ett farligt läge. Då kan vad som helst hända. Då har den etiska och moraliska grunden i människans liv gått förlorad.

Viktor Frankl avvisade bestämt att det högt uppdrivna tempot skulle vara orsak till att människor blir sjuka. Där-emot hävdade han att människan själv driver upp tempot i ett försök att självläka. Det rasande tempot fungerar som en bedövning av jaget, av våra otillfredsställda existentiella behov. Precis som Fromm och May menade Frankl att människan befinner sig på flykt undan tomheten i sitt inre. Det vill säga den tomhet som har att göra med känslan av att tillvaron saknar mål och mening och att detta inte går att göra något åt.

Det är med andra ord rimligt att tänka sig att det höga tempot och den destruktiva stress som gör så många människor sjuka i vår tid kan förstås som en reaktion på den existentiella tomheten och känslan av meningslöshet. (Att då exempelvis försöka motivera sjukskrivna människor att komma tillbaka till en miljö som bidragit till deras ohälsa genom att sänka sjukpenningen framstår kanske inte som den klokaste lösningen på problemet.)

Ju mindre människan vet om livets mening och mål, desto mer grips hon av fartens tjusning och rusar fram genom livet, skrev Frankl. Stress hör visserligen till de civilisationssjukdomar som den tekniska utvecklingen har fört med sig, men de som blir sjuka eller dör av stressen är de som missbrukar tekniken. Frankls poäng var alltså att det inte är tekniken i sig som föder stress, utan det sätt på vilket människan förhåller sig till och använder tekniken.

Jag tror att en hel del av den analysen stämmer också i dag, även om det har skett stora förbättringar på många områden. Vi lever i en elektronisk tillvaro och fastnar lätt framför våra skärmar vilket gör något med vår uppmärksamhet och vårt sätt att kommunicera med andra. Den som inte förmår sortera, prioritera och sätta gränser kan lätt förlora sig och riskerar att drunkna i alla påbud, all information och mängden intryck. Vi får helt plötsligt också tillkämpa oss stunder av samvaro, att umgås på det traditionella sociala viset som innebär fysiska möten, ögonkontakt och samtal som djupnar.

Under efterkrigstiden skrev såväl Frankl och Fromm som May att kvinnor och män stod inför liknande existentiella problem. Men det finns en dimension av det existentiella perspektivet som är betydelsefull när vi diskuterar människors drömmar, drivkrafter, stress och hälsa. Vi kan som bekant konstatera att den stereotypa manliga normen sedan länge har dominerat i samhället. Det är mannen som har arbetat längst, som fick rösträtt först, det är män som främst haft och har makten inom till exempel lagstiftning, sjukvård och i arbetslivets toppskikt. Det är också män som har det bäst ställt ekonomiskt.

Kvinnor stannar inte hemma som förr i tiden, utan gör också yrkeskarriär, men har fortfarande sämre lön än män. Kvinnor får sämre vård och medicin, forskning har i högre utsträckning utförts på män eller försöksdjur som är hannar. De personer som faller utanför den manliga normen löper större risk att diskrimineras vid universitet och på arbetsplatser. Det är i stor utsträckning traditionellt manliga normer som styr samhälle och arbetsliv också när det är andra som träder in i de av tradition manliga rollerna. Självklart har dessa förhållanden under generationer påverkat människors identitetsutveckling, drivkrafter och drömmar, vilket i sin tur påverkar vår självkänsla och psykiska hälsa.

Även om det är mer än ett halvt sekel sedan Simone de Beauvoir gav ut ett av sina mest betydelsefulla arbeten, Det andra könet, kan det i sammanhanget vara intressant att nämna några av hennes tankar. Hon räknas, tillsammans med Jean-Paul Sartre, som en av de viktigaste franska existentialistiska tänkarna. Hon var verksam både som författare och filosof och levde ihop med Sartre. de Beauvoir gav bland annat en bild av vad hon ansåg ligga till grund för konflikten mellan kvinnan och mannen, men kanske framför-allt av hur det har kommit sig att kvinnan blivit beroende av och låtit sig styras av mannen. Ett av skälen, menade hon, är att kvinnor långt tillbaka i historien inte kunde vara med och jaga och kriga på grund av menstruation, graviditet och förlossning. Kvinnan dömdes därför till långa perioder av påtvungen hjälplöshet. För att kunna försvara sig mot fiender och försörja sig och barnen blev hon beroende av krigarnas beskydd och jägarnas byten. I modern tid har kvinnan fått rösträtt och har inte längre skyldighet att lyda sin man, åtminstone inte i länder som Sverige. Genom yrkesarbete är hon inte heller lika ekonomiskt beroende av mannen som tidigare. Men en människa med låg lön tvingas att ta emot hjälp, tvingas till beroende. Detta, skrev de Beauvoir, är just vad arbetsgivare cyniskt räknar med. Enligt henne har samhällsstrukturen (fram till och med 1949) inte genomgått några djupare förändringar i takt med att kvinnans villkor har utvecklats. Och trots att mycket har hänt sedan 1949 kan vi, som jag redan gett exempel på, fortfarande se att det är den traditionella manliga normen som dominerar.

Simone de Beauvoir hävdade att kvinnor och män både är offer för sig själva och för varandra och att kampen inte tar slut förrän människor ”erkänner varandra som likar”. Detta, fortsatte hon, betydde inte att kvinnan skulle vara och agera som en man för att bli respekterad och likställd. Kvinnan skulle i stället bli likställd mannen just i sin egenskap av att hon var kvinna. Den grundprincip som de Beauvoir belyste är ingen mindre än den som säger att alla människor har lika värde som personer. Den kallas människovärdesprincipen och är grundlagsskyddad i Sverige och står i centrum för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men verkligheten ser många gånger annorlunda ut, inte minst av skäl som har att göra med att de som har makt och inflytande inte gärna vill avstå från sina privilegier frivilligt.

Det faktum att vårt aktörssamhälle saknar en levande gemensam etisk grund där människor i praktiken bär upp den personalistiska människo­synen hör till de dominerande yttre betingelserna i vår tid. Vi har i existentiell mening inte lyckats göra oss fria och ansvariga. Detta betyder att vi inte bara är beroende av de yttre omständigheterna, utan att vi i flera avseenden faktiskt domineras av dem. Detta återspeglas inte minst i de rådande idealen för ledning och styrning inom statliga och offentliga organisationer. Jag tänker på sådana manage­mentideal där toppstyrningen undanröjer människors reella möjligheter för autonomi, saklighet, delaktighet, dialog och personligt ansvar – till och med att bära upp den etiska grunden som finns i våra grundlagar. Sådan toppstyrning föder också rädsla och osäkerhet i organisationer. Det enda som blir rationellt att eftersträva i sådana system blir att lista ut vad man ska göra för att ligga bra till hos sina överordnade.

Betyder allt detta att vi lever i en schizoid värld? Rollo May gav termen schizoid betydelsen att vara utan kontakt, att undvika nära relationer och att sakna förmåga att känna. Han använde termen som beskrivning av en allmän egenskap hos en kultur och dess invånare. Patricia Tudor-Sandahl skrev i sin tur att schizoida människor lider brist på äkta känslor, att de saknar en fast tro på att det finns ett själv att falla tillbaka på och att livet har en mening. I det schizoida samhället försöker människor skydda sig från rädsla. Människor avskärmar en del av sin personlighet och kommer inte åt sina inneboende resurser.

Bland all omtanke och värme som finns i vårt samhälle, finns det också kyla, överlägsenhet, maktfullkomlighet, avståndstagande, klassklyftor, ojämlikhet, etnisk diskriminering och brist på engagemang. Detta bidrar till känslor av meningslöshet, oro, vanmakt och likgiltighet som till slut riskerar att bryta ut i våldsam aggression. I grunden anser flera psykologer att flera av dessa symtom är uttryck för en förträngd längtan efter kärlek och omsorg. Kan man inte få uppmärksamhet genom att göra något bra, kan man alltid göra något dåligt. Blir man inte sedd och respekterad för den man är eller för att man gör något gott, kan man alltid tillfoga smärta. Det uppmärksammas alltid. Genom att göra en annan människa illa lyckas man åtminstone bryta isoleringen och påverka någon. Den kärlekslöshet som Rollo May talade om hör också till samhällets och mänsklighetens bristsjukdomar. Och kärlekslösheten ligger nära den form av individualism som ingenting har till övers för andra.

Allt det goda i samhället som vi har byggt upp under lång tid är skört. Det behövs bara några rejäla felsteg så kan vi vara där. Om vi slutar att betala skatt har vi inget skattesystem. Om vi inte tar miljöhoten på allvar och väljer att handla annorlunda kokar vi upp planeten jorden. Frågan är kanske inte om vi kommer att överleva, men väl hur vi vill överleva.
Den här texten är ett bearbetat utdrag ur Erica Falkenströms bok Vad vill du – egentligen? Om mål och mening i livet (Natur & Kultur 2017). Utdraget har tidigare publicerats i Modern Psykologi 6–7/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Modern Psykologi 8/2017 kommer ut 2 augusti.

I Modern Psykologis augustinummer reder vi ut hur faktaresistens egentligen funkar psykologiskt – och om det är bättre att säga ”kunskapsresistens”. Vi möter journalisten, författaren och debattören Katarina Wennstam och så pratar vi med teamet i den psykiatriska akutbilen om hur man bäst bemöter den som är riskerar att ta sitt liv.

”Jag vill skapa gärningsmän som är trovärdiga, och inte förfasa mig, utan förstå”
I 20 år har hon höjt rösten om mäns våld mot kvinnor. I sin nya roman djupdyker Katarina Wennstam i psykologin bakom vad män i grupp kan vara kapabla till.

”Varför tar vi till oss så många tokiga saker? Och varför fortsätter vi att tro på det?”
Därför har vi så svårt att basera våra åsikter på verklig kunskap. Filosofen Åsa Wikforss hittar förklaringen till dagens kunskapsresistens i psykologisk forskning.

”Ilskan har krympt när jag fått ner den på papper”
Vi talar med psykologer, forskare och dagboksförfattare om dagbokens psykologiska verkan.

”Jag brukar rekommendera att man ska vara tyst lite längre än vad som känns bekvämt”
Den psykiatriska akutbilen förhindrar suicid varje dag. Så fungerar personalens unika samtalsteknik.

”En förklaring till hjärnans storleksökning är behovet av att hantera relationer”
Psykologen Tor Wennerberg ser två evolutionspsykologiska perspektiv krocka
på dagens världspolitiska arena.

DESSUTOM
6 steg till ett antiauktoritärt föräldraskap
Ska en ”ställa upp” på sex när bara den andra har lust?
Jonas Mosskin säger nej tack till medarbetarskapet

Modern Psykologi 8/2017 kommer ut 2 augusti: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Anders Nilssons artikel publicerades först i Modern Psykologi 5/2014.

Spelande är den första beroendediagnosen som inte kräver att man tillför en substans i kroppen. Men hjärnavbildnings-studier av spelare visar på likheter med alkohol- och narkotikaberoende.

”Följande dag spelade hon bort allt hon ägde. Det var så det måste gå, ty när en person av det slaget hamnar på den vägen, bär det utför fortare och fortare, precis som en kälke i utförsbacken.”
Den ryske författaren Fjodor Dostojevskijs berättelse Spelaren, om några roulettspelande ryssar, är en lätt maskerad skildring av författarens eget spelande. Boken tillkom under 26 dagar som en delåterbetalning av hans spelskulder. Dostojevskij vann 10 000 mark första gången han spelade roulett och blev övertygad om att han hade ett system som skulle inbringa nya spelvinster. Rouletten tog ett järngrepp om författaren som i perioder var så skuldsatt att svälten stod för dörren. Inför sin bröllopsresa pantsatte han alla ägodelar, inklusive sin vigselring, för att fortsätta spela. Spelaren är en insiktsfull beskrivning av ett tillstånd som länge har varit välkänt men först i våra dagar har blivit erkänt – spelmissbruk.

När den så kallade psykiatribibeln, diagnosmanualen Diagnostic and statistical manual of mental disorders (DSM), utkom i en femte upplaga i fjol hade tillståndet bytt namn och kategori. Pathological gambling hade blivit disordered gambling och tagit plats bland mer etablerade missbruksdiagnoser som involverar alkohol eller narkotika, i stället för att som tidigare ses som en impulskontroll­störning som pyromani och kleptomani. I Sverige fick fenomenet ett ansikte när journalisten Vladislav Savic inför en miljon tittare i tv-programmet Skavlan berättade om sina spelproblem. Blir en psykiatrisk diagnos någonsin helt accepterad är det just vad Dostojevskijs tillstånd har blivit.

Problematiskt spelande har kallats för ludomani, speldjävulen eller spelberoende. Det har alltid syftat på en oförmåga att kontrollera sitt spelande trots betydande negativa finansiella, personliga och sociala konsekvenser. Förutom ekonomiska bekymmer har spelproblem ett väl dokumenterat samband med olika psykosociala problem, som depression, ångest, relationsproblem, självmordsbenägenhet och kriminalitet.
Fenomenet är bekant i skilda tidsepoker och samhällen i mänsklighetens historia. I det antika Rom införde senator Cato spelreglerande lagar eftersom spelandet gick ut över legionärernas träningsvilja. Lex talaria förbjöd spel under måltiderna men hade begränsad effekt, precis som flera andra spelregleringar. Mingdynastins kejsare Taizu förbjöd spelande eftersom det distraherade folket från mer produktiva verksamheter och i Sverige fanns flera spelregleringar i de medeltida landskapslagarna. Men spel om pengar är inte en konstant i det mänskliga beteendets repertoar. I många förkoloniala kulturer var tvärtom pengaspelande okänt, bland annat hos den samiska befolkningen.
Socialantropologen Per Binde har identifierat några kriterier för att pengaspelande ska förekomma i ett samhälle: att pengar är det allmänna betalningsmedlet, att det råder ett mått av social ojämlikhet och att samhället inte är en nomadkultur. Det svenska samhället uppfyller otvetydigt kriterierna och cirka 70 procent av svenskarna spelar, men då räknas allt från en enstaka lott till dagligt pokerspelande.

Statens folkhälsoinstitut beräknar att ungefär 165 000 personer i Sverige har spelproblem, fler än dem som till exempel har ett narkotikamissbruk. Det kan framstå som obegripligt hur något som poker, trav eller bingo kan driva annars stabila människor att isolera sig från omvärlden, spela bort sina ägodelar eller låna pengar av kriminella nätverk. Men även oproblematiskt spelande bygger på ett stort mått av irrationalitet. Per Binde har räknat ut att om varje spelares vinstchans i Svenska Spels lottospel Drömvinsten var en centimeter på ett lyckohjul skulle hjulet ha en omkrets på 3 377 kilo­meter. Om hjulet låg ner skulle kanterna hamna i Köpenhamn, Umeå och Kaliningrad, och hjulets nav i Stockholm. Om hjulet snurrade i fem kilometer i timmen skulle det ta 28 dygn innan ens eget vinstfält dök upp.
Trots spelandets irrationalitet spelar vi i Sverige för över 40 miljarder kronor per år. Statliga Svenska spel har ungefär halva denna marknad, där drygt hälften av intäkterna kommer från personer med problematiska eller riskabla spelvanor.
Det orimliga i vinstkalkylerna uppvägs av förhoppningarnas styrka. Fantasierna om ett annat liv, en enklare tillvaro, är en viktig delförklaring till spelets tjusning, ivrigt utnyttjad i spelreklamen. Samtidigt räknas spelautomater, som de svenska Vegas-maskinerna, till den mest beroendeframkallande spelformen, trots att den högsta vinsten är en blygsam femhundring.
Spelen är utformade för att vi vid upprepade tillfällen ska fatta illa underbyggda beslut. Ett exempel är synen på slump. En studie från 2006 visade att hälften av deltagarna ansåg att det var större chans att lottnumren 12-5-23-7 drogs än numren 1-2-3-4. En förklaring är att det i praktiken bara är när vi spelar som betingelserna helt avgörs av slumpen. Vi är programmerade till att se mönster och dra logiska slutsatser från händelser i vår omgivning på ett sätt som blir vilseledande när slumpen styr. Därför får vi för oss att vi känner på oss när vi kommer att vinna, att vissa spelbutiker ger tur eller att vinstchanserna ökar ju längre vi spelar. Det kallas för kontrollillusionen – den implicita tron att slumpen går att påverka.

Spelproblem är den första beroendediagnosen som inte kräver att man tillför en substans i kroppen. Men studier av hur hjärnan beter sig hos en person med spelproblem antyder betydande likheter med substansberoenden. Signalsubstansen dopamin, som är betydelsefull för hjärnans belöningssystem, aktiveras på ett sätt som liknar aktiveringen vid intag av kokain. Inledningsvis ger spelandet ett rus som förstärker spelbeteendet och ökar sannolikheten för att det ska upprepas. Efter hand förknippas en mängd stimuli med den positiva upplevelsen av att spela. Det innebär att känslomässiga tillstånd, spelrelaterade situationer eller bara ett visst ljud kan utlösa en längtan efter spel, vars ursprung kan verka lika slumpmässigt som spelvinsterna.
Spelandet måste snart trappas upp för att ge samma rus. Plötsligt krävs det en hundra­lapp i insats för att uppnå samma rus som en tiokrona gav i början av spelkarriären. Till slut har spelandet påverkat hjärnans struktur till den grad att det inte framkallar något rus, utan i stället blir det en förutsättning för att lindra abstinens. Diagnoskriterierna för spelproblem tangerar kriterierna för substansberoenden: abstinens, toleransökning, misslyckade försök att sluta, negativa sociala konsekvenser, flykt.
Personer med spelproblem pratar sällan om det goda livet som spelandet ger. Snarare nämner de spelets förmåga att skärma av, att erbjuda spänning eller en känsla av gemenskap. En vinst förstärker känslan att man behärskar spelet och minnet av förlusterna bleknar vid nästa vinst.
Likheterna med andra beroenden har stor betydelse för att diagnosen har bytt plats i psykiatrins klassificeringssystem. Kritiska röster har varnat för att förändringen riskerar att öppna dammluckorna för andra beteenden som kan vara problematiska i överdriven mängd. Datorspelsmissbruk, shoppingberoende och sockerberoende är termer för beteenden som kan stå på tur.
Även dessa beteenden aktiverar hjärnans belöningssystem på ungefär samma sätt som vid narkotika- eller alkoholanvändning. Slutsatsen blir att de flesta beteenden som känns bra att utföra kan utvecklas till missbruk. Det innebär att vi på sikt kanske måste revidera vår syn på missbruk. Den brittiske beroendeforskaren Mark Griffiths hävdar att allt som genom hjärnans belöningssystem ger oss ett välbehag kan utvecklas till missbruk. Det gäller narkotika, det gäller spel och det kan gälla något så oskyldigt som tango. Resonemanget kan verka absurt men belyser samtidigt att ett missbruk vidmakthålls av mer än vad en kemisk substans orsakar på egen hand.
Det finns dock en väsentlig skillnad mellan spelproblem och andra missbruk. Hur avlägsen en stor spelvinst än må te sig, framstår det för många som den enda lösningen på en omöjlig situation. Därför kan ett spelmissbruk fortsätta i all oändlighet som ett resultat av en fullt medveten strategi. Något liknande är svårt att tänka sig vid ett alkoholmissbruk – att ytterligare en fylla kan ställa allt till rätta. Precis som vi har svårt att hantera de förutsättningar som slumpen ger, kan det vara hart när omöjligt att släppa tanken på att vinna tillbaka det man har förlorat. När förtvivlan är som störst kan det tyckas vara en rimlig taktik att hoppas på en storvinst bland alla förluster.

Att problematiskt spelande har bytt namn och diagnoskategori genom åren speglar både mångfalden bland spelarna, som hittas i alla samhällsgrupper, och synen på spelproblem. Fram till 1940-talet sågs det som en fråga om bristande moral. Spelarens agerande ansågs bero på rationella, om än oansvariga, överväganden. Men under 1940-talet närläste den amerikanske psykoanalytikern Edmund Bergler Dostojevskijs roman Spelaren utifrån idén om spelproblem som en neuros, kombinerad med en önskan att förlora. Edmund Berglers tankar fick stort genomslag för synen på spelproblem som en psykiatrisk sjukdom, snarare än som ett förakt för samhällets normer. Det bidrog till att diagnosen 1980 tog plats i DSM-systemets tredje upplaga.
De flesta forskare i dag är överens om att spelproblem beror på en kombination av samhälleliga, biologiska och psykologiska faktorer, men den inbördes relationen är oklar. I dag är de amerikanska forskarna Alex Blaszczynski och Lia Nowers modell från 2002 över problem­spelares utvecklingsbanor den mest vedertagna teorin. Den identifierar tre huvudkategorier av problemspelare: de impulsiva och antisociala, de känslomässigt sårbara och de inlärda.
De första två grupperna spelar som ett resultat av en psykiatrisk problematik medan den tredje gruppen snarare riskerar att förvärva psykiatriska problem till följd av spelandet. Alla spelproblem beror på en kombination av tillgänglighet, inlärning, toleransökning och jakten på spelförluster, men de känslomässigt sårbara och de impulsiva spelarna bär också på känslomässiga och biologiska sårbarheter som ökar risken ytterligare.
Forskarnas viktigaste slutsats är att personer med spelproblem är en heterogen grupp vars problembild, och ideala behandling, skiljer sig åt. Med lite god vilja kan man se det som att spelproblem inte beror på antingen bristande impulskontroll eller beroende, antingen är en fråga om individens moral eller samhällets ansvar, utan bör ses som ett beteende vars konsekvenser blir fatala, oavsett orsak.
Fjodor Dostojevskij lyckades efter tio år ta sig ur spelandet och skrev till sin hustru: ”Mina händer är nu fria! Jag var förhäxad av spelandet. Nu finns för mig bara arbetet. Arbete, arbete!”
Anders Nilsson är legitimerad psykolog och doktorand vid Karolinska institutet. Han driver bloggen spelforskning.se

En längre version av den här artikeln har publicerats i Modern Psykologi 5/2014: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Anna Liljemalms reportage publicerades först i Modern Psykologi 6-7/2017. Foto: Erik Abel.

Därför ger vardagens njutningar mest tillbaka. Det säger psykologen, filosofen, kemisten och livsnjutarna själva.

I den franska filmen Amelie från Montmartre från 2001 står huvudpersonen på trottoaren utanför en grönsakshandlare. Hon stoppar ner handen i en stor säck med frön. Hon njuter av den kittliga känslan nästan lika mycket som hon njuter av att knäcka skorpan på en crème brûlée med en kaffesked. Hon älskar att kasta macka på spegelblankt vatten och att leta efter de perfekt platta mackstenarna.
Amelie är inte typen som lägger tusentals kronor på de allra godaste ostronen eller som måste klättra upp på toppen av Mount Everest för att nå den ultimata njutningen. Hon är en subtil livsnjutare.
En som ägnat mycket tid åt njutandets mekanismer är Ulf Ellervik, som är professor i organisk kemi vid Lunds tekniska högskola och författare till flera böcker, bland annat Njutning: berättelser om kärlek, känslor och kemi (Fri tanke 2013). Han konstaterar att allt börjar i hjärnan. När människor äter, dricker och har sex aktiveras hjärnans belöningscentrum och vi känner tillfredsställelse, lycka och njutning. Det leder i sin tur till att vi vill göra samma sak igen och det är precis det som är poängen med belöningssystemet – att få oss att vilja göra sådant som främjar individens och artens överlevnad. Om de tidiga människorna hade suttit och väntat på fallfrukt i stället för att aktivt leta mat hade de sannolikt inte överlevt.
Ulf Ellervik konstaterar att det finns människor som njuter mycket av det mesta. Det finns också människor som har svårt att njuta och aldrig blir helt nöjda. De flesta placerar sig i mitten av skalan, men både Amelie från Montmartre och han själv tillhör den stornjutande kategorin.
– Det är ganska praktiskt – jag behöver inte hoppa fallskärm för att njuta, jag tycker att allt är härligt. Jag älskar mat, till exempel. Jag har aldrig provat en ny maträtt och inte tyckt om den, säger Ulf Ellervik.
Han identifierar dopamin som njutningens molekyl. När vi blir förälskade slår dopamin­nivåerna i taket. Dopamin utsöndras också i samband med att vi utfört en god gärning eller lyssnar på musik.
– Men njutning är oerhört individuellt. Jag är långdistanslöpare och kan verkligen se fram emot att få springa 1,5 mil. Det är det inte alla som gör. Däremot hatar jag sällskapsspel av hela mitt hjärta. Jag tycker att det är tortyr, medan andra kan längta efter att få ta fram tärningarna, säger Ulf Ellervik.

Generellt sett blir njutningen extra stark om vi måste längta eller anstränga oss lite. Om vi gått en hel dag och längtat efter en bit choklad kommer den första tuggan att vara magisk. Men om vi sitter i soffan och får samma chokladbit utan att ha bett om det blir reaktionen troligtvis betydligt svagare.
– Ju svårare det är att nå ditt mål, desto mer kommer du att njuta av det. I Flandern finns det ett kloster som sägs göra världens bästa öl. Det är jätte­svårt att få tag i. Munkarna brygger till sig själva och om blir något över så kanske de öppnar luckan och säljer till de som står där utanför och väntar. Om du fick tag i en flaska i Stockholm skulle du tycka att ölen smakade gott, men du hade gillat den bättre om du kände till historien, säger Ulf Ellervik.

Just det där med förväntningar är intressant. Vi återvänder en kort sväng till Amelie från Montmartre: Kameran zoomar in på Amelie som ligger i en säng. En naken man stönar ovanpå henne. Hon ser uttråkad ut och himlar med ögonen. Hon tycker helt enkelt inte att sex motsvarar hennes förväntningar.
Elisabeth Punzi är doktor i psykologi vid Göteborgs universitet. Hon konstaterar att belöningssystemet i våra hjärnor förvisso guidar oss att fatta rätt beslut, men att bilden måste nyanseras något.
– Belöningssystemet jobbar inte helt i blindo, vi lever i ett sammanhang också. Bara för att sexualitet är en naturlig belöning betyder det inte att sex med vem som helst är belönande. Det är situationsbaserat, säger Elisabeth Punzi.
Hon konstaterar också att synen på njutning skiljer sig åt beroende på teoretiskt perspektiv. Utifrån ett biopsykologiskt perspektiv styrs vårt beteende av hjärnan, nervsystemet och de kemiska processerna. Utifrån ett psykodynamiskt perspektiv är vårt beteende i stället ett resultat av inre konflikter samt viljan att tillfredsställa våra behov och drivkrafter. Utifrån ett humanistiskt perspektiv avgörs beteenden främst av människans sätt att uppfatta och tolka omvärlden.
En teori som verkligen betonar njutningens värde är hedonismen. Hedonism kommer av det grekiska ordet hedone som översätts med njutning eller lustkänsla. Det är ett samlingsnamn på flera filosofiska och psykologiska teorier, som alla menar att njutning är det centrala för människans strävanden. Teorin fick stor spridning i antikens Grekland, där njutning ansågs vara det yttersta målet med livet och tillvaron. Epikuros ses som hedonismens främste förespråkare.
Under medeltiden fick njutningen stå tillbaka. Kristendomen spreds och att agera enligt Guds vilja blev plötsligt det mest centrala. Att njuta ansågs egoistiskt och jämställdes med att synda, vilket de sju dödssynderna illustrerar tydligt. Både högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja kan kopplas till njutning.

Elisabeth Punzi konstaterar att njutningen nu åter hamnat i fokus.
– I dag lever vi i en värld som är extremt njutningsinriktad. Man ska njuta och unna sig! Det står i tidningarna och överallt. Bara för kanske 60 år sen var det inte alls så, säger Elisabeth Punzi.
I sin forskning har hon intresserat sig för vad som händer när njutningen leder oss fel. Droger är till exempel designade för att lura och trigga belöningssystemen. Den som använder droger får en enorm belöning utan att egentligen behöva göra något. Det är väldigt beroendeframkallande.
Elisabeth Punzi har också studerat människor som missbrukar allt från sex till träning, spel och mat. Beroendet tar ofta avstamp i njutningen.
– Man kanske är väldigt glad i mat. Efter ett tag blir ätandet lite för viktigt och går inte att stoppa. Man känner inte längre någon njutning, men kan inte hejda sig. Andra gånger är missbruket ett destruktivt beteende, säger Elisabeth Punzi. Hon konstaterar att människor över lag har en fantastisk förmåga att veta vad de ska göra och inte göra. Ändå gör vi det vi inte borde. Vem har inte någon gång i livet slösat för mycket pengar eller druckit för mycket? Det händer alla. Skillnaden är att vissa inte klarar av att sätta stopp.
– Många måste sluta helt för att bli av med sitt missbruk. Alkoholister har svårt att dricka kontrollerat. På samma sätt kan det vara så att man inte ska köpa trisslotter om man haft ett spelmissbruk. Många av dem som kallade sig för sexmissbrukare beskrev att de var tvungna att försöka avhålla sig från både onani, pornografi och relationer. Men hur håller man sig ifrån relationer? Och mat? För en matmissbrukare blir det en daglig kamp, det får man vara ödmjuk inför. Det är inte så enkelt, säger Elisabeth Punzi.

David Brax är postdoktor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet och skrev sin doktorsavhandling om njutning och hedonistiska teorier om värde. Han menar att njutning är det enda som har intrinsikalt värde, alltså värde i sig själv, och att njutning också fungerar som en mekanism för att hjälpa oss att värdera saker.
Stress är något som generellt underminerar förmågan att uppleva vardagliga njutningar, påpekar David Brax. Stressreaktioner har som funktion att se till att vi kommer bort från det stressande elementet, men evolutionen har inte anpassat oss till att hantera de tillstånd av mer eller mindre permanent stress som kan förekomma i ett modernt samhälle.
David Brax konstaterar att det lätt blir fokus på enskilda aktiviteter när njutning kommer på tal. Bergsklättring, till exempel. Han menar att det finns vardagliga saker man kan göra som är mer njutningsdrivna.
– Det bästa är att hitta meningsfulla aktiviteter som utgör en stabil källa till njutning och som inte är beroende av tur eller där njutningen bara inträffar som en sällsynt belöning, säger David Brax.
Det kan vara ett konst- eller naturintresse, välgörenhet, frimärkssamlande eller relationer. Han tycker att det är av yttersta vikt att få in stabila njutningsalstrande processer i sin vardag. På jobbet och i sina morgonvanor, till exempel. Då ökar chanserna för att vi kommer att njuta av en stilig molnformation, doften av skog eller vad som helst som kommer i vår väg.
– Ofta begår vi misstaget att tro att det är viktigt att komma iväg på semesterresan. Vi tänker att njutningen ska inträffa när vi framme, men en jättestor del av njutningen sker i själva planeringsprocessen. Det som genererar mest njutning är ofta små fluktuationer i det allmänna emotionella tillståndet, men vi missar lätt de processerna. Jag tror att vi skulle tjäna mycket samhällsekonomiskt på om vi insåg vad som faktiskt gör oss lyckliga, säger David Brax.

Möt 3 njutare:

1. Niklas Wennberg
Ålder: 57 år. Bor i: Mölndal. Yrke: Stadsjordbrukare. Njuter av: Odling.
I städerna produceras väldigt lite mat. En som ville ändra på det är Niklas Wennberg. Han har introducerat både grönsaksodling, getter, grisar, bin, höns och fruktträd i centrala Göteborg.
– Det ligger i vårt dna att tycka om när saker växer, säger han.
Han är njutningsmänniska ända ut i fingerspetsarna. Att se grönsakerna växa och djuren beta är för honom en existentiell form av trygghet. Han känner stor njutning av en lyckad skörd och tycker att det är sorgligt att så många har en dålig relation till sin trädgård.
– Trädgården blir bara ett ställe där vi måste prestera. Vi ska fixa snyggaste gräsmattan och imponera på andra i kvarteret. Varför är det så? Utbrända ordineras ibland att njuta av trädgårdens omsorg och växternas terapi. Vi borde inte behöva bli sjuka innan vi låter växterna vårda oss.
Själv älskar han att umgås med sina getter och pyssla om sina odlingar. Han konstaterar också att odlandet fungerar utmärkt som integrationsprojekt.
– Odling är något som alla har gemensamt, alla behöver mat. Här kan ung möta gammal, muslim möta kristen och högutbildad möta lågutbildad. Purjolöksintegrationen är själsligt balsam!

2. Line Vélmar Broman
Ålder: 51 år. Bor i: Hovås. Yrke: Personlig tränare. Njuter av: Träning.
Line Vélmar Broman har alltid älskat att träna. Redan i grundskolan var hon elitidrottare i två olika sporter.
– Jag tävlade i längdskidor när jag var åtta år. När jag blev äldre blev jag kär i en cyklist. Jag var lite blyg på den tiden och tänkte att han kanske skulle lägga märke till mig om jag höll på med samma idrott, säger hon.
Att vinna har alltid varit en drivkraft, men hon njöt lika mycket av träningen som tävlingen. Att pressa sig till max, att njuta av omgivningarna och att känna smärtan och endorfinerna.
– När jag var 17 år krockade jag med en bil och flög av cykeln. Jag satt i rullstol till och från i åtta år och fick beskedet att jag inte skulle kunna gå igen. Det kändes som ett fängelse, men jag var säker på att jag skulle fixa det. Två år efter domen åkte jag Vasaloppet. Det var en riktig seger.
I dag ägnar hon sig åt både cykling, löpning och skidåkning. Hon arbetar också som personlig tränare.
Hur det gick med cykel-killen?
– Vi var med på ett par tävlingar tillsammans, sedan blev jag elit och inte han. Jag tror inte ens att vi hann hälsa. Det är lite lustigt faktiskt, men jag har kommit över det nu!

3. Benny Cedstrand
Ålder: 37 år. Bor i: Göteborg. Yrke: Analytiker. Njuter av: Kaffe.
För tolv år sedan kom Benny Cedstrands syster hem med ett kaffepaket från en Hawaii-resa. Sedan dess har inget varit sig likt.
– Första koppen var helt mind blowing. Jag hade druckit mycket kaffe genom åren, men det här var en smakexplosion. Det smakade sött och blommigt, inte alls bittert. Det var mer som ett fruktigt rödvin än kaffe, säger han.
Så kallat specialkaffe är ett renare kaffe som ofta växer utan bekämpningsmedel och som går att spåra hela vägen till odlaren. Benny Cedstrand började köpa hem gröna bönor och använde ugnen och stekpannan för att rosta själv.
– Kaffebönor är som popcorn. Kärnan ska ha mycket värme och efter ett tag poppar den. Det är då det börjar smaka kaffe. När bönan är mörkbrun är den klar, men en sekund hit eller dit gör faktiskt stor skillnad för smaken.
Allra mest njuter han av den första kaffekoppen som han dricker när han kommit hem från jobbet. Då har han hunnit gå ner i varv och kan njuta fullt ut.
– Allt kaffedrickande har tränat upp mina smaklökar. På gott och ont. Jag ogillar dåligt kaffe mycket mer i dag än vad jag gjorde förr. Jag registrerar fler smaker, även de äckliga. Det är inte alltid så praktiskt.

Anna Liljemalms text och Erik Abels fotografier publicerades först i Modern Psykologi 6–7/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Artikeln publicerades först i Modern Psykologi nr 6-7/2017. Foto: Istock

Därför är sommarromanser så spännande

– Jag kommer ihåg den första så tydligt. Jag var i Nice i Frankrike på språkresa. Han var från Irland och lika gammal som jag, 16 år. Vi blev superförälskade typ första dagen och tillbringade två veckor helt oskiljaktiga. Det var så pirrigt och härligt! Men jag kan ju inte påstå att min franska blev bättre – däremot min engelska, tror jag.
Marie skrattar när hon berättar om sin första sommarromans, en historia som många känner igen sig i: En sprudlande förälskelse under de där veckorna på semestern när livet liksom känns som på undantag.

Kanske ligger det i ledighetens natur att släppa spärrarna på semestern – och släppa in en förälskelse man kanske inte skulle ha satsat på om man var hemma.
– Nästan varje sommar förälskar jag mig, speciellt när jag reser utomlands med mina tjejkompisar. Då är man liksom den bästa versionen av sig själv och kan leva här och nu, utan att behöva tänka på konsekvenser eller vad som ska hända framöver, säger Marie.
Psykologen Anna Bennich Karlstedt håller med. Hon berättar om norrmannen hon som 16-åring förälskade sig i under en semester på Lanzarote. Hur hon grät när han åkte hem, men bara kände motvilja när han hörde av sig och ville hälsa på henne hemma i Stockholm.
– Man kan kanske jämföra fenomenet med sommarkatter. Vissa saker släpar man inte hem när det är höst, det kan verkligen krocka med ens egen vardag. När man är på semester på annan ort kan man lättare koppla bort det ansvarsfulla och tillåta sig att leka lite. Vi tillåter oss också i semesterförälskelsen att bara vara i den känslan, utan snack om att träffa föräldrar eller gå på tråkiga parmiddagar. Jag tror det kan upplevas befriande för många, vare sig man går på gymnasiet, jobbar eller pluggar vidare – att få ägna sig åt lite tonårsfasoner mellan varven.

15 år har gått sedan Maries sommarflört i Nice och många semesterförälskelser har avverkats sedan dess. Tio stycken räknar hon till, mer eller mindre seriösa, men ingen av dem har hållit i sig efter att semestern tagit slut.
– För ett par år sedan träffade jag en kille när jag och några kompisar var en vecka på Gran Canaria över påsk. Då inledde vi en grej de sista dagarna och höll kontakt när vi kom hem. Han bodde i Sundsvall och jag i Malmö och vi drog ut på den där förälskelsekicken på distans några veckor efter att vi kommit hem.
Men när det började bli snack om att ses igen hemma drog Marie sig ur eftersom hon kände att spänningen hade dött.
– Det är skillnad för människor där. En del har svårt att bli förälskade, andra lättare. Vissa hamnar ofta i förälskelser och gillar spänningen i det som är nytt, men känner att något saknas när det första pirret går över, säger Anna Bennich Karlstedt.
– Andra gånger övergår förälskelser i en djupare kärlek. Då ser vi varandra på ett mer realistiskt sätt, vi upptäcker brister men kan älska personen, mindre attraktiva egenskaper till trots. Andra saker blir viktiga, som vänskap och att skapa gemensamma minnen. Men den galna förälskelsen när man enbart vill hångla och sjunka in i varandras ögon minskar och man behöver stå ut med lite vardag. Även i det här är vi olika och vissa kan ha lättare för att bli förälskade och svårare att älska någon långsiktigt.
Marie säger att hon har funderat i de banorna. Inte minst efter att en kompis lite nedlåtande kallat henne för en ”notorisk sommarflörtare” som aldrig hade några långa relationer.
– Jag gillar ju helt klart kicken som en förälskelse ger, men varken det eller ett längre förhållande lockar när jag är hemma i vardagen. Då har jag fullt upp med mina vänner och min karriär.

För en del kan det helt enkelt vara så att det inte finns plats för en relation i vardagen, medan det för andra kan handla om rädsla, menar Anna Bennich Karlstedt och påpekar att det faktiskt kan vara lite skrämmande att gå in i djupare kärleksrelationer.
– Det kan kännas hisnande att blotta sig fullt ut känslomässigt – i det blir man också sårbar. Ibland finns en rädsla för att bli övergiven efter att ha investerat i så starka känslor.
– Man undviker ju det om man begränsar sig till förälskelser långt från vardagen och håller kärleken på avstånd även geografiskt. Det kan alltså handla om egna svårigheter, men det kan som sagt också vara – vilket jag tycker är viktigt att poängtera – en läggningsfråga. Alla vill inte ha de där långa djupare kärleksrelationerna och det behöver inte alltid problematiseras, säger Anna Bennich Karlstedt, och tillägger att nära relationer kan man också ha med vänner och familj.
Men hon menar att det viktigaste är att verkligen känna efter själv. Hur känns det när lampan är släckt på kvällen när man är ensam och det är tyst? Om man då djupt där inne längtar efter någon och önskar att man kunde ha en annan typ av förhållanden, då kan det vara bra att titta på vad det är som stoppar en från det. Känner man sig däremot nöjd med sin situation och sina semesterflörtar, då är det inget problem, inget som behöver vara ”fel”, utan bara att köra på det som känns bra, tycker hon.

Marie känner sig tillfreds med sin livssituation och kommer att fortsätta sommarflörta ett tag till. För semesterromanser finns det nämligen ingen övre åldersgräns.
– Nej, det gör det absolut inte! Vi blir ju som befolkning dessutom bara piggare och piggare. Är man i 80-årsåldern på semester och får till en semesterflört är det verkligen bara att gratulera, instämmer Anna Bennich Karlstedt.

Karin Skagerberg är redaktör på Modern Psykologi. Marie heter egentligen något annat. Texten publicerades först i Modern Psykologi 6–7/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Modern Psykologi 9/2017 kommer ut 6 september.

I Modern Psykologis septembernummer går vi till botten med civilkuragets psykologi, vi tar reda på vad som får klimatförnekare att tvivla på forskningen, Åsa Nilsonne berättar om sin panik och Jenny Jägerfeld om sin adhd. Och mycket mer.

”Arvet att ta över den mark som har brukats i generationer är oerhört tungt””
När Jens Assur bestämde sig för att filmatisera Tomas Bannerheds Augustprisbelönade roman Korparna, valde han att placera pappans psykiska sjukdom i centrum. Petra Carlsson har träffat långfilmsdebutanten.

”Ett viktigt steg mot en attitydförändring är en ändring av språket”
Omfamna variationen och sluta kalla adhd och autism för funktionsnedsättning, tycker Jenny Jägerfeld.

”Det finns tendenser till altruism i vårt genetiska arv, men den går även att träna upp” ”
En kvinna utsätts för sexuella trakasserier på spårvagnen. En man blir offer
för näthat. Någon håller på att drunkna i en kanal. Ingriper du? Anna Liljemalm går till botten med civilkuragets psykologi.

”En orsak till polarisering i klimatdebatten är att frågan hotar den konservativa politiska identiteten”
Forskaren Kirsti Jylhä förklarar psykologin bakom klimatförnekelse.

”I mystikernas skrifter känner jag igen mig på ett sätt som jag inte gör i den psykologiska litteraturen”
Vi publicerar Åsa Nilsonnes berättelse om att drabbas av ett känslomässigt haveri.

”Det finns en slående likhet i synen på barns utvecklingsfaser från antiken till Jean Piaget”
Barndomens historia skrivs om. Magnus Västerbro möter forskarna som visar hur barn curlades förr.

DESSUTOM:
Hyperfokus – och andra fördelar med adhd.
Team debrief – Siri Helle skriver om fem steg till bättre samarbete.
Lyckligt skild – så går ni från ett kärleks-vi till ett samarbets-vi.

Modern Psykologi 9/2017 kommer ut 6 september: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Tor Wennerbergs artikel publicerades först i Modern Psykologi 8/2017. Foto Getty Images.

Psykologen Tor Wennerberg ser två evolutionspsykologiska perspektiv krocka på dagens världspolitiska arena.

Är människan i grunden egoistisk, en biologisk överlevnadsmaskin som kalkylerar och intrigerar för att maximera den egna nyttan? Eller är hon snarare hjälpsam och osjälvisk, inriktad på samarbete och solidaritet? Filosoferna Thomas Hobbes (1588–1679) och Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) lyfts ofta fram som representanter för dessa motsatta uppfattningar om människans natur. Hobbes menade att människans ursprungliga tillvaro präglades av dödlig konkurrens, ett allas krig mot alla som gjorde människolivet ”ensamt, fattigt, otäckt, brutalt och kort”. Rousseau å sin sida framhöll människans goda och samarbetsinriktade natur, som enligt honom förvrängdes av den moderna civilisationen med dess privata egendom, materiella ojämlikhet och statusskillnader. Men vem hade rätt?
Varje livskraftig biologisk organism måste vara inriktad på sin egen överlevnad, och i den meningen är också människan ”egoistisk” om man vill använda det ordet. Men psykologisk forskning om vad som särskiljer människan från andra primater har på senare år skapat en allt tydligare bild av hur unikt väl anpassade vi människor är för att samarbeta med varandra. Och denna samarbetsförmåga vilar, visar det sig, på en solid grund av hjälpsamma och generösa impulser, som ligger som en överlagring på våra mer själviska motiv. Mer Rousseau än Hobbes med andra ord, även om Hobbes betoning av egoismen – som vi ska se – har större giltighet när det gäller grupper av människor som ställs mot varandra.
Ett vanligt evolutionsbiologiskt antagande om människans unika samarbetsförmåga, ett slags gruppversion av Hobbes pessimistiska syn på urtillståndet, har just varit att den uppstod som en följd av vår krigiskhet. Ju bättre vi blev på att skapa sammanhållning och enhet i den egna gruppen, desto bättre kunde vi besegra eller utplåna andra grupper. Men på senare år har det förts fram andra intressanta teorier om den mänskliga moralens och samarbetsförmågans ursprung, som delvis går stick i stäv med gruppkonflikt-hypotesen.
Krig har förvisso spelat en betydelsefull roll i människosläktets utveckling, men troligen är det först i ett senare skede i vår historia som krig blev en viktig faktor, långt efter att vår samarbetsförmåga uppstått och skjutit fart. Längre tillbaka i förhistorien är det tunt med bevis för organiserade gruppkonflikter, konstaterar primatforskaren Sarah Blaffer Hrdy. Hon ställer frågan hur meningsfullt det skulle ha varit för våra förfäder, som under ett par miljoner år lyckades hanka sig fram och överleva i små och glest utspridda grupper i det tropiska Afrikas skogslandskap och savanner, att slåss med granngrupper i stället för att bara vandra vidare – eller till och med söka samarbete – om de stötte på varandra. Det var sannolikt först mot slutet av den geologiska epoken pleistocen – för 80 000 år sedan i Afrika och 50 000 år sedan i Europa – som befolkningstätheten ökade och gruppkonkurrens och gruppkonflikter blev en viktigare faktor. Enligt Hrdy och en annan framträdande forskare, psykologen Michael Tomasello, har den mänskliga samarbetsförmågan en annan evolutionär bakgrund, även om den senare togs i bruk för krigföring.

Våra närmaste släktingar schimpanserna är socialt intelligenta, men deras relationsvärld ligger inte så långt ifrån Hobbes beskrivning av urtillståndet (med undantag för att deras liv inte är ”ensamt” utan precis som andra primaters levs i grupp, vilket ger skydd mot rovdjur). De kan visserligen visa prov på viss empati men deras sociala tillvaro genomsyras av konkurrens, om status, mat och parningsmöjligheter. De bildar koalitioner, men då i konkurrenssyfte, och de koalitionspartner som eftersöks är sådana som är aggressiva och bra att ha på sin sida i våldsamma konflikter. Bonoboerna, vår andra närmaste släkting, är betydligt fredligare än schimpanserna, men också de har begränsad samarbetsförmåga. Den fråga som både Hrdy och Tomasello har ställt, och gett olika men överlappande svar på, är hur det kunde komma sig att, långt ner i vår evolutionära förhistoria, socialt intelligenta men själviska apor började utvecklas till jämförelsevis osjälviska, tillitsfulla och samarbetande förmänniskor. Vad är förklaringen till vår mänskliga förmåga till samarbete, som i sin tur vilar på vår förmåga att empatiskt ta varandras perspektiv, att intressera oss för och leva oss in i varandras inre, mentala tillstånd?
Det började sannolikt med en ekologisk kris för ungefär två miljoner år sedan. Klimatförändringar ledde till att öppna savannlandskap bredde ut sig i Afrika medan tillgången på frukt minskade. De tidiga människorna, medlemmar av släktet Homo erectus, blev tvungna att röra sig ut i de farofyllda öppna landskapen och söka föda på nya sätt. Den grundläggande och helt avgörande förändringen bestod i att själva införskaffandet av denna mer svårtillgängliga mat – genom jakt och samlande – nu blev en gemensam arbetsuppgift. Andra primater lever visserligen i sociala grupper, men de samlar mat på egen hand, och konkurrerar intensivt med varandra. Individuellt födosökande var inte längre möjligt i de tidiga människornas förändrade miljö. Samarbete blev en fråga om liv eller död.
Detta är kärnan i Tomasellos hypotes om interdependens, ömsesidigt beroende, som den mänskliga moralens och samarbetsförmågans ursprung.
I denna nya situation uppstod ett massivt förändringstryck som mejslade fram en ny mänsklig psykologi. De som kunde samarbeta, de som agerade osjälviskt och pålitligt, fick mer att äta och förbättrade sina överlevnadschanser. På det sättet kunde det naturliga urvalet stärka generösa, altruistiska, samarbetsinriktade impulser och känslor hos människan. Nyckeln till utvecklingen av dessa moraliska, generösa impulser ligger just i det ömsesidiga beroendet. Om jag ska klara mig måste du också klara dig – vi överlever bara tillsammans. Därför har jag ett intresse av att ditt spjut blir lagat, att din skada läker, att du får tillräckligt att äta. På grund av denna förändrade ekologiska situation, och det ömsesidiga beroende som då uppstod, har ”människor utvecklats biologiskt till att värdesätta andra människor och investera i deras välbefinnande”, konstaterar Tomasello.
Tomasello, som leder arbetet vid Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig, har ägnat sig åt att kartlägga denna hjälpsamma, ”hypersamarbetande” mänskliga natur genom att göra jämförande experiment med små barn och människoapor, för att ta reda på hur de skiljer sig åt kognitivt och emotionellt.

En schimpans kan titta på en annan schimpans och bli uppmärksam på det som den andra schimpansen tittar på – ett fruktträd, till exempel. Den kan förstå den andra schimpansens intention. Men den kan inte, i nästa skede, bli medveten om att den andra schimpansen också ser att den blir betraktad av den första. Där tar det stopp, rent kognitivt. De kan inte lyfta sig ur sitt eget perspektiv och se sig själva, sitt eget betraktande av den andra, ur den andres perspektiv. Det betyder att de två tillsammans är oförmögna att skapa ett gemensamt uppmärksamhetsfält – något som ”vi” tittar på, i ömsesidig medvetenhet om att ”vi” båda har vår uppmärksamhet riktad mot samma sak. Den begränsningen gör att de får svårt att samarbeta i någon djupare mening. Av det skälet händer det aldrig att två schimpanser hjälps åt att plundra ett fruktträd genom att en böjer ner grenen så att den andra kommer åt att plocka, varefter de rättvist delar på bytet. Därför har Tomasello också i jämförande experiment kunnat visa att schimpanser klarar sig utmärkt i jämförelse med tvååriga barn på olika slags kognitiva tester som mäter problemlösande intelligens, men så fort testet innefattar samarbete med försöksledaren så kollapsar schimpansernas resultat medan barnen lyckas överlägset bättre.
Det är nämligen här som människan skiljer ut sig. Vi tycks vara programmerade för att skapa samarbete med varandra, och det visar sig redan hos mycket små barn.
Till de viktigaste exemplen på det som små barn rutinmässigt gör, men som människoapor inte gör, hör att barnen:

1) upprättar gemensamma mål och delad uppmärksamhet tillsammans med andra, och dessutom kan byta roller med andra i samarbetsaktiviteter, vilket innebär att de också har en förståelse för rollernas utbytbarhet.

2) kommunicerar med andra för att samordna ett pågående samarbete, och även för att initiera samarbete.

3) delar på frukterna av ett samarbete, också i situationer när det skulle vara enkelt för en av parterna att lägga beslag på alltihop för egen del.

4) föredrar att arbeta tillsammans med någon framför att anstränga sig på egen hand när belöningen är densamma.

5) delar mindre av frukterna av ett samarbete med någon som inte har bidragit till samarbetet än med någon som har gjort det (det vill säga, de bestraffar free riders).

6) fortsätter ett samarbete till slutet, för partnerns skull, även efter att de själva har fått sin belöning.

7) protesterar respektfullt när en partner bryter ett samarbete som inte är färdigt, för att på det sättet försöka återupprätta samarbetet.

Det här är beteenden som uppträder så tidigt i människans liv att de troligen inte är ett resultat av inlärning, utan i stället uppstår instinktivt. Först från tre års ålder ungefär börjar dessa beteenden formas i enlighet med den egna kulturella gruppens specifika moraliska normer. Det är därför som Tomasello antar att den mänskliga moralen, och samarbetsförmågan, en gång i tiden började med just sådant här mer begränsat samarbete i grupper om två eller tre personer – det han kallar second-personal morality – och inte med aggressiva gruppaktiviteter riktade mot andra grupper.
Den unikt mänskliga psykologiska utrustning som har gjort oss, ensamma bland primaterna, till moraliska och intensivt samarbetande, hypersociala varelser handlar därför om det som Tomasello kallar ”delad intentionalitet”. Vad det betyder är att vi har förmåga att skapa ett gemensamt fokus för vår uppmärksamhet och vilja, gemensamma intentioner som vägleder våra handlingar. Människan skapar detta gemensamma ”vi”, och kan underordna sig själv under ”vi”:et, och dessutom uppfatta sig själv och samarbetspartnern som jämlika i förhållande till detta ”vi”. Det är detta kognitiva och emotionella språng som möjliggör samarbete, och som dessutom ledde till att förmänniskorna blev allt mer generösa, hjälpsamma och måna om andras välbefinnande. Genom att hjälpa andra hjälpte jag mig själv.

Parallellt med att våra psykologiska förmågor har utvidgats har den mänskliga hjärnan ökat i storlek under de senaste 5 miljoner åren, från schimpansens 350 kubikcentimeter till människans nuvarande 1 300 kubikcentimeter, och det mesta av den storleksökningen inträffade under bara de senaste två miljoner åren. Evolutionärt sett handlar det om en mycket snabb utveckling. Enligt the social brain hypothesis, som framförts av primatforskaren Robin Dunbar, är den viktigaste förklaringen till hjärnans storleksökning behovet av att kunna hantera och samordna mänskliga relationer i de allt större grupper vi levde i. När tillits-fullt samarbete blev ett överlevnadsvillkor krävdes allt större hjärnkraft för att vi skulle få våra relationer, som nu utgjorde vårt främsta överlevnadsinstrument, att fungera väl. Och hjärnor är exceptionellt dyra i drift, tjugo gånger dyrare än muskelvävnad i fråga om hur mycket energi i form av kalorier de drar. Detta, menar Sarah Blaffer Hrdy, är en annan viktig förklaring till att vi blev så samarbetsinriktade. Vi blev nämligen tvungna att samarbeta för att ta hand om våra barn.
Det var inte förrän i slutet av 1900-talet som det gick upp för forskningen vilken oerhörd utmaning det innebär att ta hand om barn i en jägar–samlartillvaro. Människobarns energislukande jättehjärnor kostar 13 miljoner kalorier att föda upp till mogen storlek, kalorier som dagligen måste samlas och jagas in. Det var en uppgift som ingen mamma längre klarade på egen hand i vår evolutionära utvecklingsmiljö. Den mänskliga hjärnans ökade storlek, liksom den kraftiga förlängningen av den mänskliga barndomen, fick till följd att mamman inte längre räckte till. Det behövdes andra personer i barnets närhet som kunde bidra med nödvändiga resurser – mat, känslomässig närhet – till barnets utveckling. Gruppen blev än viktigare på det sättet, som en källa till kalorier och känslomässigt samspel.

Människan skiljer sig från sina närmaste släktingar bland primaterna just genom att barnomhändertagandet i mänskliga jägar–samlar-grupper (som är vår närmaste levande modell av hur våra förfäder en gång levde) är kollektivt organiserat, en angelägenhet för hela gruppen. Schimpansmammor har hand om sina ungar konstant de första åren, tills de är avvanda och får lov att klara sig själva. Men i människans fall behöver barnen, förutom mamman, tillgång till en rad alloparents, alternativföräldrar, som spelar en avgörande roll för hur väl de klarar sig i livet.
Barns energitörstiga hjärnor fungerade därför som ett slags magneter för samarbetsinriktade beteenden, för generositet och empatisk inlevelseförmåga, både hos barn och vuxna. För barnen blev det nödvändigt att förhålla sig till flera artfränder, och att försöka förstå hur de tänkte och kände, för att kunna veta vem som skulle hjälpa och vem som kunde stjälpa. Följden blev att förmänniskornas barn föddes in i en betydligt mer komplex social miljö än andra primatungar. Det gällde att kunna engagera andra känslomässigt, att avläsa deras intentioner, och att hela tiden förstå och jämföra olika mentala perspektiv. Det var den typen av mentaliserande förståelse och samspel som utgjorde biljetten till förbättrade överlevnadschanser, i en social miljö där alternativa hjälpare kunde utgöra den direkta skillnaden mellan liv och död.
Utöver det ömsesidiga beroendet i födosökandet som Tomasello riktar sökarljuset mot, fanns därför ett starkt ömsesidigt beroende i mänskliga grupper när det gällde att få avkomman att överleva.
Hrdy menar, liksom Tomasello, att utvecklingen mot starka samarbetstendenser och empatisk inlevelseförmåga påbörjades långt innan moderna människor, med språk- och symboliseringsförmåga, trädde in på scenen. Utvecklingen skedde, enligt Tomasellos historie-skrivning, i två avgörande steg. Det första steget handlade om en fördjupad förmåga till samarbete och delad intentionalitet i par och mindre grupper. Han spekulerar om att det steget kan ha tagits fullt ut i och med Homo heidelbergensis, den gemensamma förfadern till neandertalmänniskan och Homo sapiens, för omkring 400 000 år sedan. Vi hade då tagit det första klivet, kognitivt och känslomässigt, in i en intersubjektiv värld.
Först några hundra tusen år senare i släktets utveckling togs nästa steg, till kollektiv intentionalitet, som innebar att vi blev symbolskapande, kulturella varelser som identifierade oss med ett kollektivt definierat vi, en kulturell gruppidentitet, i konkurrens med andra grupper. Samarbetsförmågan uppgraderades nu till att omfatta ännu större nätverk av personer, och det uppstod ett starkt selektionstryck, som främjade individers förmåga att anpassa sig efter gruppens normer och på olika sätt stärka sin grupptillhörighet. Medan det första steget handlade om ömsesidigt beroende, när det gällde födo-sökande och barnomhändertagande, antas förändringstrycket bakom detta andra steg i hög grad handla om konkurrens om resurser mellan olika grupper.

Efter att vi tog det slutgiltiga steget och blev groupish, kulturella gruppvarelser, för omkring 100 000 år sedan, och i synner-het efter övergången till storskaliga, hierarkiska och överskottsproducerande samhällen, som inleddes för bara 12 000 år sedan, finns det otaliga exempel på hur mer aggressiva och hierarkiska samhällsformer har lagt under sig eller utplånat mer egalitära, grupporienterade kulturer. Inte minst gäller det vår egen västerländska civilisation och dess brutala världserövring. Men fortfarande har – enligt Tomasellos och Hrdys perspektiv – våra starka gruppkänslor och sociala identiteter, som så lätt kan utnyttjas för krigiska syften, sin grund i människans evolutionärt sett betydligt äldre samarbetsmoral, som baseras på ömsesidigt erkännande av varandra som jämlikar, och som är en evolutionär produkt av samarbete snarare än av konkurrens.
Dessa olika sidor av människans natur – förmågan till ömsesidighet och empatisk inlevelse i andras situation respektive tendensen att sätta den egna gruppen högst – kan sägas ha två särskilt framträdande representanter på den världspolitiska scenen i dag: å ena sidan påven Franciskus, å andra sidan USA:s president Donald Trump. Trump exploaterade skickligt det starka missnöjet i breda folklager med de senaste decenniernas nyliberala ekonomiska politik och den sociala utsatthet och otrygghet den resulterat i, och vann ett starkt stöd genom att framställa sig själv som den som skulle försvara den amerikanska arbetarklassen. Och han gjorde det genom att samtidigt utmåla andra grupper – mexikaner, illegala invandrare, arbetare i andra länder – som hot mot den egna gruppen som skulle bekämpas genom byggandet av en mur. Franciskus har, å sin sida, skarpt kritiserat det globala kapitalistiska systemets rovdrift på människor och miljö, men han har gjort det i namn av mänskligheten som helhet, med gemensamma intressen som är starkare än någon enskild grupps intressen. Påvens uppmärksammade miljöencyklika Laudato Si (Lovad vare du i svensk översättning) handlar just om jorden som alla människors ”gemensamma hem” och vikten av att skydda det.
I dessa två gestalter, och de världsbilder de ger uttryck för, framträder den inneboende spänningen i människans psykologi. Vi har denna evolutionärt sett enastående tendens till generositet, hjälpsamhet och osjälviskhet, som bland annat manifesteras i små barns spontana, instinktiva vilja att hjälpa en komplett främling – vi har förmågan att se oss själva i andra, och att uppfatta vår grundläggande likställighet och jämlikhet ur ett objektivt perspektiv. Samtidigt har vi vår lika nedärvda tendens att låta denna generositet och osjälviskhet vara förbehållna den egna gruppen, medan andra grupper – i synnerhet när vi känner oss hotade – nedvärderas eller till och med avhumaniseras.
Vad vi än anser i övrigt om den människosyn som Trump respektive Franciskus representerar, är det värt att notera att den amerikanska presidentens appeller till gruppegoistiska tendenser går hand i hand med ett aktivt förnekande av det största hot som mänskligheten någonsin ställts inför: förlusten av ett stabilt klimat. Klimatkrisen kan liknas vid den ursprungliga ekologiska kris som, långt tillbaka i vår gemensamma förhistoria, ställde våra förfäder inför alternativet att antingen börja samarbeta på nya sätt eller gå under och dö.
En liten ekonomisk elit, den fossila bränsleindustrin och dess ägare, som ytterligt kortsiktigt berikar sig på energikällor som hotar att göra planeten obeboelig för hela mänskligheten: Det är svårt att tänka sig ett mer inskränkt gruppegoistiskt scenario. Mot detta står vår imponerande förmåga att organisera långsiktigt, avancerat samarbete, och att ha medkänsla för och vilja ta moraliskt ansvar för varandra, till och med för de ännu ofödda. Men vilken aspekt av vår psykologi kommer att visa sig starkast?

Tor Wennerbergs artikel publicerades först i Modern Psykologi 8/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Siri Helles artikel om the backfire effect publicerades först i Modern Psykologi 6-7/2017. Illustration: Graham Samuels.

Så undviker du the backfire effect.

Släktträff. En stund många förknippar med god mat, mysig släktgemenskap … och allt längre och högrödare diskussioner med den där farbrodern som har kontroversiella politiska åsikter. Hur många argument du än lägger fram, hur mycket fakta och statistik du än hänvisar till, är det som om det inte går in. Om något verkar han bara bli mer övertygad om att han har rätt – och detsamma gäller dig.

Det senaste året har ord som ”faktaresistens” och ”postsanning” blivit en del av mångas vokabulär. Det krävs nya ord för att beskriva samhället som det ser ut i dag, där information inte räcker för att någon ska låta sig övertygas. De psykologiska mekanismerna bakom fenomenen är i sig inte nya. Att vara lite skeptisk mot nymodigheter och behålla samma åsikter som den egna gruppen kan öka ens chanser att överleva och har därför belönats i evolutionen. Problemet blir när det är flera grupper som ska samsas i ett samhälle och deras bilder av verkligheten skiljer sig mer och mer åt.

Många gör sitt bästa för att samtala över gränserna och motbevisa konspirationsteorier och ”alternativa fakta”. Det är en hedervärd ansträngning som dock inte är utan risk.

Forskare inom kognitiv psykologi har upptäckt något som fått namnet the backfire effect, baktändningseffekten. Det är ett fenomen som innebär att människor ofta blir mer övertygade om att de har rätt när de får höra information som talar emot deras åsikt. Detta går tvärtemot vad forskare tidigare trott och hur vi är vana att tänka kring argumentation.

Forskarnas förklaring till detta märkliga fenomen är att vi människor utgår från den information vi har när vi bygger upp vår bild av världen, vår kultur och personliga identitet. Konfronteras vi sedan med motstridig information riskerar den att hota vår verklighetsuppfattning. Hjärnan börjar arbeta på högvarv för att komma på motargument eller ursäkter, allt för att få behålla sin ursprungliga bild. Resultatet blir att vi efter konfrontationen har fler argument i huvudet som stöder vår uppfattning än innan.

Är det alltså lönlöst att försöka övertyga någon? Knappast. Genom att förstå the backfire effect och hur den fungerar går det nämli gen att kringgå den. Stephan Lewandowsky och John Cook är två australiska kognitionsforskare som tillsammans tagit fram The debunking handbook (finns på svenska på http://www.vof.se), en guide i att motbevisa myter. Här är deras fem bästa tips för hur du undviker baktändning:

1. Utforska tillsammans. Ingen gillar att ha fel. Ibland kan envishet i diskussioner handla mer om prestige än om övertygelse. För att undvika att fastna i den här låsningen kan du testa att möta din motståndare där den är, för att sedan varsamt leda den i din riktning. Om du till exempel pratar med någon som har fördomar om vissa grupper i samhället, berätta om hur du själv en gång i tiden kanske hade liknande tankar. Dela med dig av hur du resonerade då och vad du var rädd för. Berätta sedan också om vad som fick dig att komma på andra tankar. Var ödmjuk, ställ frågor och resonera kring ämnet tillsammans, så att det blir ett gemensamt utforskande i stället för en debattävling.
2. Håll dig till huvudargumentet. När det kommer till debatter gäller ofta ”less is more”. Man skulle kunna tro att tolv argument är bättre än tre, men faktum är att för mycket information tenderar att göra människor förvirrade och misstänksamma, vilket får dem att stanna kvar i sin ursprungliga övertygelse. Vem skulle du själv lita på? Den som missade mötet med ursäkten att bussen ställts in eller den som hävdade att bussen ställts in, hunden blivit sjuk och väckarklockan inte ringt? Ta ett djupt andetag och fundera några sekunder över vad som är den viktigaste orsaken till att du tycker som du gör. Fokusera därefter på det.
3. Strunta i attityden – påverka beteendet. Varför försöka påverka attityden som leder till ett skadligt beteende, som att shoppa miljöfarligt, rösta på en olämplig politiker eller vägra vaccinera sitt barn – när det går att påverka beteendet direkt? I stället för att försöka motbevisa din främlingsfientliga släkting, få den att skänka ett par byxor till närmsta flyktingmottagning. När vi ändrar våra handlingsmönster påverkar det på sikt också våra attityder, eftersom vi uppdaterar dem i linje med det nya beteendet.
4. Visa på alternativet. Om du sopar undan någons myt, ersätt den med en sanning. De flesta har en bild av hur världen hänger ihop. Om du genom en effektiv argumentation motbevisar någon, kan det vara samma sak som att ta bort en bärande bjälke ur deras världsbygge. Då gäller det att direkt sträcka fram en ny och bättre bjälke, så att personen inte behöver välja mellan att ta tillbaka sin gamla idé eller se sin värld rasa samman. Ta till exempel klimatförnekande. Ingen vill tänka på att mänskligheten riskerar att driva sig själv till utrotning. Ett sätt att undvika denna skrämmande bild är att hävda att klimatförändringarna är naturliga. Skulle någon argumentera emot detta innebär det ett hot mot ens känsla av trygghet. För att kunna nå fram blir det därför viktigt att erbjuda ett alternativ, som att det finns ny teknologi och nya vanor som kan vända på skutan om vi bara försöker. När du argumenterar, se till att ha en bjälke att ersätta med. Annars riskerar du att göra mer skada än nytta.
5. Fortsätt prata! Det blir dålig stämning. Ni blir osams. Det är jobbigt men det finns bara en sak som är sämre än att inte nå fram – att sluta försöka. I forskningen kring the backfire effect har det visat sig att det finns en kritisk gräns. När allt för mycket talar emot ens övertygelse går den inte längre att motivera och personen ändrar åsikt. Var den gränsen går skiljer sig från individ till individ. Låt det ta den tid det behöver. Om ni har fastnat i diskussionen, släpp ämnet och återuppta det en stund senare när ni båda lugnat er, alternativt vid ett senare tillfälle. Om det är något vi kan lära oss från diskussionen om filterbubblor och postsanningar är det just detta: Oavsett vilka åsikter vi har måste vi fortsätta prata med varandra.

Siri Helle är psykologkandidat, organisationskonsult på Habitud och vinnare av Lilla psykologpriset 2017. Texten publicerades först i Modern Psykologi 6-7/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Åsa Wikforss artikel publicerades först i Modern Psykologi 8/2017.

Därför har vi så svårt att basera våra åsikter på verklig kunskap. Filosofen Åsa Wikforss hittar svar i psykologisk forskning.

Håller vi på att bli faktaresistenta? Efter det senaste årets tumult i världen ställs frågan på fullt allvar. Vi tar inte längre till oss fakta, sägs det. Vi tror vad vi vill och alla har sina alternativa bilder av världen. Är detta ett verkligt fenomen eller är det bara en intressant term för ett ganska ointressant fenomen? Handlar det bara om att vi slarvar med källor och glatt delar smaskiga historier? Nej. Forskning visar att fenomenet är verkligt och bör tas på största allvar.

Egentligen borde vi tala om kunskapsresistens i stället för faktaresistens. Det finns mängder av fakta vi aldrig kommer att få kunskap om eftersom de ligger för långt bort i tid och rum (till exempel fakta om stenåldern eller om avlägsna galaxer). Men problemet just nu är inte att det finns fakta vi aldrig kommer att få kunskap om. Problemet är att människor inte tar till sig fakta som det är lätt att få kunskap om. Hur är detta möjligt?
För att svara på den frågan behöver vi börja med lite grundläggande filosofi: Vad innebär det egentligen att jag har kunskap om något? Filosofer anser att tre saker krävs. För det första måste jag ha en övertygelse. För att veta att valar är däggdjur, till exempel, måste jag ha en uppfattning i frågan. För det andra måste min övertygelse vara sann. Människor var länge övertygade om att valar var fiskar men deras övertygelse var falsk och kunde därför inte utgöra kunskap. Men det räcker inte att en övertygelse är sann för att den ska utgöra kunskap. Anta att jag gissar att det finns 37 450 pudlar i Sverige och att det råkar vara så att min övertygelse är sann. Har jag då kunskap? Knappast. Min övertygelse är inget annat än en lyckad gissning. Jag har inga som helst belägg för den, ingen evidens. För att jag ska ha kunskap krävs därför ett tredje villkor: Jag måste ha baserat min övertygelse på goda grunder.

De goda grunderna kan vara av olika slag. De kan komma från erfarenheten. Jag tror på goda grunder att solen skiner i Stockholm i dag eftersom jag ser solens strålar och känner dess värme. Men bara en liten del av min kunskap kommer från erfarenheten. Det mesta kommer från andra som vet mer. För att ta reda på hur många pudlar det finns i Sverige är det till exempel ingen bra idé att jag försöker räkna dem; bättre då att vända sig till en pålitlig källa, kanske ett register hos Svenska kennelklubben. Detta hänger samman med att vi har en arbetsfördelning när det gäller kunskap: Precis som vi arbetar med olika saker och blir experter på det vi gör (som forskare, jurister, bagare etc.), så är arbetet med att samla in kunskap fördelat på oss alla. För att få kunskap utanför vårt eget område måste vi därför förlita oss på andra som vet mer. Den mänskliga kunskapen är väsen­tligen social.

Att ha kunskap innebär därför att ha sanna, välgrundade övertygelser. Och att vara kunskapsresistent innebär att man inte baserar sina övertygelser på goda grunder, på tillgänglig evidens. Ingen är kunskapsresistent hela tiden – den som inte vet något om sin omvärld skulle snabbt gå under. Men vi tenderar att vara kunskapsresistenta i vissa situationer. För att förstå varför detta sker får vi vända oss till psykologin.

Egentligen finns det två frågor att besvara: Varför tar vi till oss så många tokiga saker? Och varför fortsätter vi att tro på det? Den första frågan gäller hur det kan bli fel från början. Svaret handlar om vår omgivning. Just eftersom vi är beroende av andra för merparten av vår kunskap, kan vi ha otur och hamna fel. Vi kan ha växt upp i en dogmatisk miljö, gått i dåliga skolor, läst opålitliga tidningar och råkat ut för ohederliga politiker. Då kommer vi att tro på en massa konstigheter. När filosoferna Eric Mandelbaum och Jake Quilty-Dunn sammanställde olika amerikanska undersökningar i artikeln Believing Without Reason, or: Why Liberals Shouldn’t Watch Fox News visade det sig att 26 procent av alla vuxna i USA tror att det finns häxor, 11 procent anser att det kanske är så att världen styrs av ödlor som tagit mänsklig form, nästan 50 procent inte accepterar evolutionsteorin, 25 procent tror att solen snurrar runt jorden snarare än tvärtom och år 2012 trodde fortfarande 64 procent att Barack Obama inte var född i USA. I Sverige lät föreningen Vetenskap och folkbildning Demoskop undersöka hur svenskarna förhåller sig till liknande frågor. Det visade sig att 16 procent tror på spöken och 37 procent tror på paranormala fenomen. 6 procent av svenskarna tror att månlandningen 1969 var gjord i en filmstudio, 7 procent tror att USA och västvärlden medvetet skapade konflikten i Ukraina och 40 procent tror att mat framtagen med genteknik (GMO) är en fara för hälsan.

Det är lätt att skratta åt tokigheterna men man bör komma ihåg att om man hade haft otur hade man lätt kunnat hamna i samma situation. Dagens nya medieklimat förstärker förstås det hela. Falska ”nyheter” och desinformation sprids som en löpeld och är man dåligt tränad i källkritik och kritiskt tänkande riskerar man att bygga upp en hel världsbild som är i grunden felaktig.

Men varför fortsätter vi då att tro på så många tokigheter? Varför fortsätter vi tro något som saknar goda grunder? Experiment visar till och med att i vissa situationer fortsätter vi att hålla fast vid våra övertygelser även efter att de visats vara falska. Hur är detta möjligt? Det handlar om kognitiva hinder. Ett av de mer kända kallas bekräftelse­bias: tendensen att försöka bekräfta de egna övertygelserna. Psykologer har studerat bekräftelsebias sedan tidigt 1960-tal och mängder av experiment visar att fenomenet är robust. I stället för att utsätta våra övertygelser för kritisk granskning gör vi vad vi kan för att bekräfta dem. Detta kan ske mer eller mindre medvetet. Det kan handla om att vi söker oss till källor som vi tror kommer att bekräfta våra övertygelser. Bekräftelsebias samverkar här med den nya mediesituationen – aldrig har det varit lättare att hitta en källa som bekräftar ens övertygelser. Men det kan också handla om saker vi gör mer omedvetet. Till exempel tenderar vi att omedvetet bedöma evidens som bekräftar de egna åsikterna som tyngre än evidens som pekar mot att vi har fel.

Amerikanska forskare har studerat en typ av bias som är besläktad med bekräftelsebias: tendensen att försöka bekräfta de åsikter som hör till den egna ideologiska/kulturella gruppen. Dan Kahan, professor i juridik och psykologi vid Yale-universitetet, kallar detta för det politiskt motiverade tänkandet. Han och hans kolleger har gjort ett antal experiment som visar att när en faktafråga är politiskt laddad baserar vi ofta våra övertygelser på känslor i stället för på evidens. I ett experiment lät man till exempel människor läsa tabeller över hur effektiv en viss hudkräm är mot eksem. Man hade mätt hur bra deltagarna var på matematik och det visade sig också att de som var duktiga på matematik läste tabellerna bäst. Sedan fick deltagarna en ny uppgift. Denna gång handlade det om att läsa tabeller som gällde politiskt laddade frågor, vapenkontroll och global uppvärmning. Alla hade plötsligt svårt att läsa tabellerna rätt, mycket svårare än tidigare. Och de som var duktiga på matematik påverkades mest – de hade 45 procent större chans att räkna rätt när data passade deras ideologi. Det hjälper alltså inte att man är kunnig: När frågan är politiskt laddad tar känslorna över och man tror det man vill tro, inte det man har skäl att tro.

Resultatet av det politiskt motiverade tänkandet blir vad Kahan kallar faktapolarisering. Vad vi tror om global uppvärmning, vapenkontroll, brottslighet och vaccin (med mera) hänger samman med vår politiska tillhörighet. Forskarna menar att detta är ett nytt fenomen. Politiska åsiktsskiljaktigheter har förstås alltid förekommit men de har gällt politiska värderingar – till exempel frågan om rättvisa är viktigare än individens frihet. Det som sker nu är att människor är polariserade vad gäller vanliga faktaövertygelser. Och det är förstås mycket märkligt.

Kognitiva skevheter gör därför att vi, i vissa lägen, har svårt att basera våra övertygelser på tillgänglig evidens. Ju mer central en övertygelse är för den egna identiteten och grupptillhörigheten desto större är risken att känslorna tar över. Det oroande är att vi verkar vara tämligen omedvetna om detta. Ännu mer oroande är att ju mindre vi vet desto säkrare är vi på vår sak. Detta hänger samman med en annan skevhet, Dunning–Krueger-effekten. Psykologerna David Dunning och Justin Krueger har visat att det råder ett omvänt samband mellan förmåga och självförtroende: Den som har mycket liten kompetens inom ett område förstår inte detta och tenderar att överskatta sin kompetens. Det kan gälla praktiska förmågor (som att spela tennis) eller intellektuella förmågor (till exempel i logik). Egentligen är det inte så konstigt. För att kunna avgöra hur bra jag är på logik måste jag ju ha kunskap i logik. Men det är förstås inte bra att den som saknar kunskap har svårt att inse sina brister.

Det verkligt skrämmande är att den som saknar kunskap i ett ämne också tenderar att ha mycket starka åsikter om relaterade policyfrågor. 2014 undersökte Washington Post amerikaners inställning till huruvida USA borde gripa in militärt i Ukraina efter att Ryssland invaderat. Ju mindre man visste om var Ukraina låg, desto mer övertygad var man om att ett militärt ingripande vore en god idé. De som trodde att Ukraina låg i Sydamerika hörde till dem som starkast förespråkade ett kraftfullt ingripande.

Är kunskapsresistens egentligen något nytt? På sätt och vis är svaret nej: Våra kognitiva skevheter har funnits med sedan människans ursprung. Man kan undra varför evolutionen försett oss med mekanismer som lätt leder fel. Forskare tror att de kan ha ett visst överlevnadsvärde – det kan till exempel vara värdefullt att ha samma övertygelser som människor som hör till den egna gruppen, och det kan vara värdefullt att inte hela tiden tvivla på det man tror. Men när dessa nedärvda mekanismer kombineras med dagens polariserade samhälle och det nya medieklimatet, då kan det bli väldigt, väldigt fel. I den bemärkelsen är kunskapsresistens ett nytt och farligt fenomen.
Åsa Wikforss är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet. I höst ger hon ut boken Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender på förlaget Fri tanke. Den här  artikel publicerades först i Modern Psykologi 8/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Jonas Cullbergs artikel publicerades först i Modern Psykologi 6–7/2017.

Modern Psykologi åkte till USA för att se hur människor  påverkas när en auktoritär ledare tar över.

Ilona Nanay satt på en bar på Manhattan med några vänner och såg hur USA förändrades framför hennes ögon. Det var sent på kvällen den 8 november och Donald Trump tog hem delstat efter delstat.

– När han vann Pennsylvania och vi förstod att det var över blev det alldeles tyst. Jag grät. Massor.

När hon gick till jobbet som lärare i New York-stadsdelen Bronx dagen därpå försökte hon hålla masken inför eleverna. Flera av dem var oroliga över den nya presidentens löften om att utvisa miljontals invandrare som saknar uppehållstillstånd.

– Men jag kände mig helt förstörd. Hur är det möjligt att så många amerikaner stöttar den här mannen? Jag undervisar i en skola där majoriteten av eleverna har rötter i Latinamerika, och många av dem har papperslösa föräldrar. De är väldigt rädda och föräldrarna vågar inte komma till skolan längre.

Jag träffar Ilona Nanay en lördagseftermiddag på en dunkelt upplyst kvartersbar i Brooklynstadsdelen Greenpoint. Ett fyrtiotal personer har samlats för att titta på en livesändning av ett möte från Florida, organiserat av medborgarrättsorganisationen ACLU, American civil liberties union. Bartendern bjuder på pizza medan ACLU-ordföranden Anthony Romero dyker upp på storbildsskärmen.

– Demokrati får aldrig vara en tittarsport, säger Romero.

– Vår yttrandefrihet och rätten att protestera är inte bara rättigheter. Under Trump-eran är de skyldigheter!

Den något helgsömniga unga församlingen på baren applåderar. Runt om i USA har
200 000 personer samlats under parollen ”People power” för att titta på ACLU-mötet och få tips om hur de kan engagera sig mot Trump. ACLU har arbetat juridiskt mot presidentens inreseförbud för medborgare från sex muslimska länder, som organisationen menar ”gör att USA rör sig allt närmare att bli del av en sorglig samling auktoritära regimer utan respekt för lagar och mänskliga rättigheter”.

– Jag har gått igenom alla de olika sorgefaserna efter valet, säger Ilona Nanay.

– Det var förnekelse, ilska, depression … Men nu är Trump här för att stanna och då är det viktigt att vi går samman och ser till att han inte gör så mycket skada. Folks liv står på spel.

Ilona Nanay är långt ifrån ensam med dessa känslor. Bland Trumps motståndare har de första månaderna efter valsegern präglats av aktivism och stora demonstrationer, men också ångest. En undersökning som det amerikanska psykologförbundet APA gjorde i januari visade att mer än hälften av amerikanerna upplever att det politiska klimatet är en källa till stress. Nästan hälften säger det samma om valresultatet. De som röstade på Demokraterna är som väntat betydligt mer bekymrade än republikaner. Men kritiker från både vänster och höger varnar för att Donald Trump drar USA i en odemokratisk riktning. Auktoritarianism är begreppet som gång på gång dyker upp i medierna. Trump visar upp flera beteenden typiska för auktoritära ledare: Under valrörelsen målade han upp USA som ett land i djup kris, där han själv ”är den enda som kan fixa situationen”. Han attackerar gång på gång de samhällsinstitutioner som granskar honom, som medierna och rättsväsendet. Han beskyllde de domare som stoppade inreseförbudet för att vara ”politiska” och avskedade FBI-chefen James Comey mitt under dennes utredning om Trump-kampanjens kopplingar till Ryssland. Han sprider desinformation, som att miljontals papperslösa invandrare röstade illegalt på Hillary Clinton. Han har berömt despoter som Saddam Hussein, Kim Jong-un och Vladimir Putin.

Psykoterapeuten Michel Horvat, som driver en mottagning i Los Angeles, beskriver en känsla av panik hos patienterna efter valet.

– Många av dem har erfarenhet av olika former av mobbning, och de upplever att miljön har blivit otryggare, säger Michel Horvat.

– När systemet blir mer auktoritärt ökar trakasserierna, och mobbning är en av metoderna som Trump använde sig av för att vinna valet. Det skickar ett budskap till en hel generation att trakasserier är ett effektivt sätt att uppnå saker. Vi kan se detta i attackerna på synagogor och hbtq-personer efter valet.

Michel Horvat känner igen reaktionerna från när han som barn lämnade Chile för att flytta till USA med sin familj, efter att diktatorn Augusto Pinochet tagit makten.

– Det är samma känsla av att det som vi tagit för givet plötsligt blev osäkert och att vi måste kämpa för rättigheter som vi redan vunnit, till exempel när det gäller miljöskydd och sjukvård.

Ser man tillbaka på 1900-talets blodiga historia hittar man flera mönster vad gäller hur människor agerar när en auktoritär ledare dyker upp. Det förklarar Ruth Ben-Ghiat, professor i historia vid New York university med auktoritarianism som specialområde, och nyhetskommentator för CNN. Hon har forskat om reaktionerna på fascistledaren Benito Mussolinis tid vid makten i Italien. Bland dem som är neutralt inställda till en auktoritär regim finns en tendens att avvakta, hålla sig i bakgrunden och se vad som händer efter maktövertagandet, menar hon.

– De ser ofta den auktoritäre ledaren som ett sätt att bli av med politiska fraktioner de ogillar, som vänstern i fallet med nazisterna och fascisterna, eller aristokratin i fallet med Ryssland under revolutionen. De dyker upp på massmöten, eftersom de måste. De är oroliga för att bli av med sina jobb, för att deras barn ska trakasseras. De är konformisterna, säger Ruth Ben-Ghiat. Motståndarna till en auktoritär regim tar den stora smällen och kan bränna ut sig snabbt.

– De är i frontlinjen och om regimen håller sig kvar emigrerar de eller går under jorden.

Ruth Ben-Ghiat känner igen 1900-talsmönstren i dagens USA.

– Folk börjar redan känna sig känslomässigt utmattade. Det är som om Trump varit vid makten för evigt, trots att det bara gått några månader. Men han har också lärt oss en stor läxa när det gäller värdet av medborgarskap. Det finns en storskalig om än decentraliserad proteströrelse som växer.

Yale-professorn Timothy Snyder, en av USA:s främsta historiker, blickar också mot andra världskriget för att varna för nutida hot mot amerikansk demokrati. Han är aktuell med boken On tyranny: Twenty lessons from the twentieth century, som kommer på svenska i höst. Där applicerar han lärdomar från studier av förintelsen och 1900-talets östeuropeiska kommunistiska diktaturer på dagens USA. Han beskriver hur människor tenderar att försöka förutse vad en auktoritär ledare vill ha, och ”lyda i förväg”, utan att ha fått några order. I boken nämner han ett exempel från början av 1938 när Adolf Hitler hotade att annektera Österrike. Stora delar av det österrikiska folket började agera utifrån vad de trodde att Hitler önskade. Österrikiska nazister satte igång att trakassera judar och stjäla deras tillgångar. Icke-nazister deltog i stölderna. Att österrikarna lydde i förväg lärde den tyska nazistledningen vad som var möjligt. Det österrikiska exemplet följdes av Kristallnatten i Tyskland i november samma år.

Psykologen Stanley Milgram undersökte det här mönstret i sitt berömda lydnadsexperiment från 1961. Milgram uppmanade sina försökspersoner på Yale-universitet i Connecticut (han ville från början genomföra experimentet i Tyskland men fick inte tillstånd) att dela ut elstötar, även dödliga sådana, till medmänniskor som i själva verket var skådespelare som låtsades få elchocker. Experimentet visade att människor är mycket mottagliga för att anpassa sig till nya regler under nya omständigheter och överraskande villiga att skada och till och med döda andra om en ny auktoritet instruerat dem att göra det. ”Jag fann så mycket lydnad att jag inte såg någon anledning att upprepa experimentet i Tyskland”, sa Milgram senare.

Är det viktigare för dig att ditt barn visar självständighet eller respekt för äldre? Lydnad eller självförtroende? Omtänksamhet eller skötsamhet? Nyfikenhet eller hyfs? De fyra frågorna ser ut att handla om barnuppfostran. Men de används i ett test som statsvetaren Stanley Feldman utvecklade 1992 för att bedöma hur högt en person värdesätter ordning och konformitet. Feldmans metod har blivit standard för att identifiera vad som kallas ”den auktoritära personlighetstypen”. De som väljer de strängaste alternativen på frågorna tenderar att ha ett behov av tydliga hierarkier, kontroll och ordning. De är skeptiska till och rädda för främlingar och normbrytare. Om de känner sig hotade vill de ha en stark ledare som skyddar dem. Och de lyder order. Under 2010-talet har de blivit en grupp som fått starkt inflytande i amerikansk och europeisk politik.

Undersökningar har visat att den egenskap som enar Trumps väljare – i högre grad än kön, klass, ålder och utbildning – är att de står högt på den auktoritära skalan. Liknande politiker och partier – som statsvetare klassificerar som ”auktoritär populism” – har de senaste åren varit på frammarsch runt om i västvärlden: Front National i Frankrike, Dansk Folkeparti, Geert Wilders Frihetsparti i Nederländerna och Sverigedemokraterna, för att nämna några. De sistnämnda är inte populister i traditionell mening, men det finns auktoritära tendenser hos väljarna. En undersökning bland förstagångsväljare från valet 2014 visade att SD-väljarna i högre grad än andra anser att en icke-demokratisk regering är att föredra under särskilda omständigheter och att det finns bättre statsskick än demokrati.

Varför är dessa partier och politiker så framgångsrika nu? Vissa forskare menar att det handlar om samhällsförändringar i samspel med den auktoritära personlighetstypen.

Det var en ljummen kväll i oktober i Charlotte, den största staden i North Carolina i den amerikanska södern. Donald Trump höll tal i en konferenshall mitt i staden. På trottoaren utanför demonstrerade en grupp unga aktivister och hamnade i hetsiga gräl med Trumpanhängare i röda Make America great again-kepsar. Valet låg tre veckor bort och alla förhandsmätningar pekade mot att det skulle bli en enkel seger för Hillary Clinton. Men de Trumpsupportrar som jag träffade här var övertygade om att han skulle vinna. Jag tänkte att de levde i en fantasivärld.

Långt från scenen inne i konferenshallen stod 42-åriga Amanda med sina två barn i lågstadieåldern, som var trötta efter att Trumps tal pågått i över en timme. Hennes man befann sig längre fram i publiken. Från scenen pratade Trump om våldet i amerikanska innerstadskärnor: ”Titta på afroamerikanerna och deras kriminalitet. De kan inte gå ut och köpa en limpa bröd utan att bli skjutna!”

Amanda hade tagit sig till Charlotte från en by i South Carolina för att lyssna.

– När USA grundades byggde det på kristna värderingar men nu har landet helt förlorat fotfästet. Donald Trump är en framgångsrik affärsman och jag tror att han kan ordna upp saker, sa Amanda, med ena ögat på barnen som lekte en bit bort på det blanka gråa golvet. Hon förklarade att de blev hemundervisade.

– Jag vill inte att mina barn ska gå i en vanlig skola, där det inte är någon disciplin, där tonåringarna har sex på toaletterna och eleverna får lära sig att Amerika är dåligt. Jag vill lära mina barn att bli moraliskt mogna så att de kan stå upp mot det helvete som vårt land är på väg mot. Ta bara Beyoncé, Jay-Z och sådan musik. Mina barn utsätts inte alls för sådana artister som är motståndare till vita och till polisen. Det finns inget uppbyggligt i den musiken över huvud taget.

Amanda menade att vita amerikaner är hotade i USA.

– Vi bodde här i stan tidigare men nu har vi flyttat ut på landsbygden. Jag är rädd för laglösheten i städerna. Svarta begår massor med brott mot vita människor utan att det rapporteras i medierna.

Undersökningen World values survey visar att USA och andra västerländska samhällen under de senaste decennierna blivit gradvis mer liberala i sociala frågor som könsroller, hbtq-rättigheter och tolerans för mångfald. Men andra, som Amanda från South Carolina, ser utvecklingen som ett hot mot traditionella värderingar och skräms av att USA blir alltmer etniskt blandat. Donald Trump lovade att vrida klockan tillbaka, ”Make America great again”, och med fast hand skydda USA:s vita väljare mot samtiden.

Enligt den inflytelserika australiska statsvetaren Karen Stenner kan personer ha en ”latent” auktoritär personlighet: De stöttar inte auktoritära ledare förrän deras auktoritarianism ”aktiverats” – till exempel genom sociala förändringar.

– Auktoritarianism kan triggas igång av rädsla som kan komma från olika källor, eller genom att en politisk ledare pekar ut problem och hot, säger Nazar Akrami, docent i psykologi vid Uppsala universitet.

Där kommer de auktoritära populistpolitikerna in i bilden.

– De pekar på ett hot, som att islam tar över. Det kan handla om konkreta saker, som att ”invandrare tar ditt jobb” eller om att värderingar, till exempel svenska moraliska värden, skulle vara  hotade, säger Nazar Akrami.

Omedelbara upplevelser av hot och terror, som attackerna mot New York den 11 september 2001 eller lastbilsattacken på Drottninggatan i Stockholm i april, kan aktivera den auktoritära personlighetstypen och öka stödet för auktoritära politiker och partier, menar Nazar Akrami.

– Oro och osäkerhet gör att individer med auktoritära tendenser söker sig till ledare som kan ge enkla, raka svar och instruktioner om hur man hanterar situationen.

Att terrorism utnyttjas av auktoritära ledare är en av lektionerna i Timothy Snyders bok On tyranny. Har tar upp brandattentatet mot den tyska riksdagen i februari 1933, som skylldes på kommunisterna, och som gjorde att Adolf Hitler kunde inskränka grundläggande medborgerliga rättigheter, vinna ett snabbutlyst nyval med löften om stabilitet och placera politiska fiender i läger. Vladimir Putin har kunnat säkra sin roll som auktoritär ledare för Ryssland med hjälp av en rad terrorattacker – några av dem under mystiska omständigheter – genom åren. Med hänvisning till terrorhotet har han startat popularitetshöjande krig i Tjetjenien och kunnat inskränka demokratin, bland annat genom att ta kontrollen över privata tv-kanaler.

När Timothy Snyder pratade om sin bok  i slutet av mars på förintelsemuseet Museum of Jewish Heritage, några kvarter från Ground zero, avslutade han med en varning för att inte låta en framtida stor terrorattack påverka USA i antidemokratisk riktning:

– Den handlar om den plötsliga katastrofen som kräver slutet på all maktfördelning, upphävd yttrandefrihet, och att rätten till rättvisa rättegångar avskaffas. Vi vill ha trygghet men också frihet. Vi måste undvika frestelsen att byta ut verklig frihet mot falsk trygghet, för det är när vi gör det som auktoritarianismen verkligen börjar.

3 x auktoritär personlighet
Forskningen om auktoritarianism började strax efter andra världskriget, när psykologer och statsvetare ville undersöka hur nazisterna lyckades få så stort stöd för sin ideologi. Ett genombrott för forskningen kom 1981 i och med psykologi-professorn Robert Altemeyers definition av den auktoritära personligheten:
1) En hög grad av underkastelse inför auktoriteter.
2) Höga nivåer av auktoritär aggression. (Stödjer våldsamma handlingar mot de avvikande.)
3) En hög nivå av konventionalism. (Hyllar likriktning och ordning.)
Auktoritär personlighet har historiskt funnits på båda sidor av höger–vänsterskalan. Under kalla kriget var auktoritära personer i USA vanligtvis antikommunister, medan de i Sovjetunionen tenderade att stötta kommunist-partiet och vara motståndare till kapitalism. Men det finns ett signifikant men svagt samband mellan politisk orientering på vänster–högerskalan och auktoritär personlighet, menar Nazar Akrami, docent i psykologi vid Uppsala universitet:
– Ju större tendens till  auktoritär personlighet en person har, desto mer till höger tenderar personen att stå politiskt.

Jonas Cullbergs reportage publicerades först i Modern Psykologi 6–7/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Artikeln om särboskap publicerades först i Modern Psykologi 5/2017. Foto: Christopher Hunt.

Så hålls kärleken vid liv genom att vara särbo.

Hon skulle kunna kalla honom för sin älskare, men pratar han om henne som sin älskarinna så låter det plötsligt helt fel.

– Sissela kallar mig för sin man ibland, trots att vi inte är gifta, men kallar jag henne för min kvinna så låter jag ju som en grottmänniska. Och pojk- och flickvän går ju bara inte när man är i 60-årsåldern. Visst, vi bor isär men säger man särbo låter det som om man har bott ihop men flyttat isär för att det inte funkade.

Orden är psykologen Per Naroskins. Men skämtet är hans särbos – skådespelaren och regissören Sissela Kyle. Hon har flera gånger på scen skämtat om problematiken i vad man ska kalla den man lever med fast man inte bor ihop. Bortsett från detaljen om vad man kallar varandra är de nöjda med arrangemanget – de har varit särbor sedan de blev ett par för elva år sedan.

Också deltagarna i en ny studie från University of Missouri, där man intervjuat heterosexuella par i 60-årsåldern som alla valt att bo isär, var positiva till särboskapet, som enligt forskarna fortfarande är vanligare i Europa än i USA. De flesta var frånskilda och såg stora möjligheter i en ny kärleksrelation, trots att den varken involverade äktenskap eller samboende. I studien angavs önskan om att fortsätta vara oberoende, att behålla sitt eget hem och upprätthålla rådande familjegränser som skäl till att vara särbo. De amerikanska forskarna kallar det LAT, living apart together, och fenomenet har som sagt många namn. ”Kulbo”, sa den dåvarande partiledaren för Socialdemokraterna, Håkan Juholt 2011, och möjligen satte han fingret på något.

– Vi får ju det bästa av varandra. Jag kan längta efter honom och det finns aldrig någon jag hellre vill träffa än Per. Jag vill inte känna, och har hittills inte känt, att det liksom blev tråkigt. Och det är så otroligt mysigt när vi ses, säger Sissela Kyle, som inte tycker att de går miste om vardagslivet.

– Visst kan jag sakna att bo ihop när jag jobbar mycket, men vi bor nära och sover hos varandra ofta. Men jag saknar inte det där vardagslivet där man sliter på varandra. Sedan vi träffades har jag inte en enda gång haft en tanke på att förändra Per – kanske är det delvis för att vi inte bor ihop.

Både Sissela Kyle och Per Naroskin är noga med att påpeka att det är ett privilegium att ha råd att ha två boenden och de känner båda att det är lite lyxigt.

– Det blir lite mer romantik. Trots att vi har varit ihop i elva år så är det fortfarande som en happening när vi ses. Sover man inte ihop varje natt är det också extra mysigt, säger Per Naroskin.

Den vanligaste reaktionen de får på särboskapet är frågan om när de ska flytta ihop. Den näst vanligaste är ”vad skönt det låter att inte göra det”.

– Många andra frånskilda som flyttat ihop med någon ny och fått bonusbarn, tycker att det låter skönt. Att de där åren efter skilsmässan skulle det ha varit skönt att vara själv liksom, säger Per Naroskin.

I sitt arbete som psykolog har han den senaste tiden jobbat mycket med bonusfamiljer och tycker att frågan om att flytta ihop med någon ny efter skilsmässan, i synnerhet om det finns barn hemma, är svår.

– Man är jättekära och vill vara med varandra hela tiden, men det är inte säkert att barnen är så förälskade. Det kan praktiskt bli ganska jobbigt för alla parter att leva i en bonusfamilj och det bör man tänka på. Det var nog också det främsta skälet till att vi inte flyttade ihop. Vi var båda frånskilda och hade tonåringar som bodde hemma när vi träffades.

Båda verkar överens om att de ”redan gjort den grejen”, familjeliv och barn. Det var dags för något annat, en annan fas i livet.

– Det är en sådan enorm skillnad beroende på var man befinner sig i livet. Är man i 30-årsåldern och vill ha barn så ser det givetvis annorlunda ut. Jag har svårt att se poängen med att vara småbarnsförälder, ha barn ihop men ändå bo isär. Det går ju inte att jämföra.

I Sverige skiljer sig omkring 4 000 personer om året efter att de fyllt 60 år. Ekonomiska möjligheter och det faktum att vi lever längre har öppnat upp för fler partner i livet och många väljer att i sina nya relationer leva som särbor.

Tidningsmakaren Amelia Adamo har talat om fenomenet och i flera intervjuer återkommit till det hon kallar ”vård av vuxen man”, att frånskilda kvinnor inte är så sugna på att bo ihop med (och ta hand om) en ny man efter att ha gjort det i ett halvt liv.

Sissela Kyle säger att det i hennes och Pers fall aldrig har handlat om det, men att det generellt sett säkert kan ligga något i det.

– Jag kan ju förstå att den generationens kvinnor som tagit hand om man och barn hela livet inte vill göra det igen. Man vill ha sitt eget boende och sin frihet, en reträtt.

Per Naroskin instämmer. Det egna boendet kan vara psykologiskt viktigt: Man har egna vanor och det är skönt att ha sitt eget, att till exempel kunna vara ensam med sina egna barn, och inte bara umgås som en stor ny familj hela tiden.

Men var går gränsen? När blir särboskapet och det egna boendet en flykt och ursäkt för att inte satsa helhjärtat på den nya relationen? Frågan har både Per och Sissela fått.

– Vi har pratat om det, ifall det handlar om ett slags flykt från vardagen och dess slitningar. Fast det är en sak att man helt enkelt vill vara själv ibland, och en annan om man vill ha någonstans att fly till för att man har grälat. Så får det ju inte vara. Och så är det inte för oss, säger Sissela Kyle.

Att vara överens om varför man bor isär och kunna ha en dialog om det är – liksom för det mesta annat i en relation – avgörande, menar Per Naroskin.

– I mitt arbete med patienter och när jag svarar på relationsfrågor i tidningar, dyker det ibland upp problem kring att leva som särbo. Oftast för att den ena egentligen vill bo ihop. Då måste man kommunicera och kanske kompromissa. I en kärleksrelation är man aldrig helt i fas, man är aldrig lika förälskad, lika kåt eller längtar lika mycket efter den andra. Avgörande för ett långt och jämbördigt förhållande är att de där faserna är någorlunda jämnt fördelade över åren, alltså att det inte bara är den ena som älskar mest hela tiden. Och man måste kunna prata även om det.

Av Karin Skagerberg, redaktör på Modern Psykologi – där Per Naroskin även är krönikör.
Artikeln publicerades först i Modern Psykologi nr 5/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Modern Psykologi 10/2017 kommer ut 4 oktober.

I Modern Psykologis höstnummer guidar psykologen Anna Kåver oss genom orons psykologi – och ger oss redskap att hantera oron mer konstruktivt. Vi lär oss att bemöta explosiva barn och att ta kontroll över vår tid. Och så pratar vi sorg och diagnoser med komikern Olof Wretling.

”I stället för en timmes föreläsning svarade pappa med en motfråga: ”Vad tycker du själv?”
Eva Barkeman åkte till Karlstad för att träffa komikern Olof Wretling, som vill ersätta diagnoser med förlösande frågor.

”Jag har hittills inte träffat ett barn som besitter förmågan att uppföra sig väl men väljer att bete sig illa”
Karin Skagerberg har pratat barnuppfostran med den legendariske psykologen Ross Greene.

”Familjen fick ta ner alla speglar under flera veckor”
Dysmorfofobi är när dina utseendekomplex når sjukliga dimensioner. Forskaren Julia Boberg presenterar nya rön om fungerande behandling.

”För mig handlar ultralöpning om personlig utveckling, att lära känna sig själv.”
Att springa länge kan ge dig nya insikter om dig själv och öka din mentala uthållighet. Sara Assarsson har tagit rygg på ultralöpare under en 24 timmar lång löprunda.

”Personalen noterade att många klienter hade impulssvårigheter”
Anna-Maria Stawreberg åkte till Österåkeranstalten för att ta reda på hur Kriminalvården blev ledande inom forskningen om adhd och brottslighet.

PLUS:
Steg för steg: Ta kontroll över din tid med Petra Brask.
Krönika: Per Naroskin möter sig själv som nioåring.
Dilemmat: När är det rätt att avliva katten?

Modern Psykologi 10/2017 kommer ut 4 oktober:  Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

I helgen hade nyinspelningen av filmen Det premiär på svenska biografer.

Här kommer lite skräckfilmspsykologi:

Artikeln publicerades först i Modern Psykologi nr 9/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Jenny Jägerfelds krönika publicerades först i Modern Psykologi 9/2017.

KRÖNIKA. I höstas fick jag diagnosen adhd. Det var inte en jättechock. Jag har alltid vetat att jag är rastlös, impulsiv och har svårt att koncentrera mig på saker jag inte är intresserad av. Jag har också varit medveten om att jag ofta glömmer saker, pratar mycket och är lättdistraherad.

Jag har bara inte tyckt att det är något större problem. Som egenföretagare har jag haft förmånen att kunna forma mitt liv så att mina drag snarare är en tillgång än ett problem. Tills en dag då jag plötsligt fick synbortfall, allvarliga sömnsvårigheter, migrän som kändes som om en yxa kluvit huvudet, samt ett nytt reumatiskt skov.

Det var inte så konstigt. Jag hade sagt ja till några projekt för mycket och är sämst på återhämtning (det är ju så tråkigt). Så jag gick till vårdcentralen och påbörjade den process som sen ledde fram till diagnosen. Jag som gjort utredningar på andra var plötsligt själv en person med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Fult nog var det först när jag själv fick en diagnos som jag började fundera på ordet ”funktionsnedsättning”. För även om det förstås finns uppenbara problem förknippade med mina personlighetsdrag så finns det även vinster. Sidor som den neurotypiska majoriteten inte besitter. Jag har mer energi än de flesta, en förmåga att hyperfokusera, jag är snabb, envis och har lätt att komma igen efter bakslag. Och impulsiviteten gör att jag ofta kommer in på oväntade spår vilket är en fin tillgång när man jobbar kreativt, eller för all del, bara vill dra ett absurt skämt.

På samma sätt är det för människor med autismspektrumtillstånd. (Jag tänker främst på dem som förut fick diagnosen asperger.) Det är givetvis så att de autistiska dragen ställer till med en massa svårigheter vad gäller sociala relationer, kommunikation och förhållningssätt till förändringar. Men även där finns det fördelar. Människor med autismspektrumtillstånd är ofta pålitliga och noggranna. De har en förmåga att fokusera intensivt och länge på det som fångar deras intresse och många har ett fantastiskt minne. De är ofta bra på att uppfatta detaljer vilket gör dem till goda felsökare.

Drag av adhd eller autism finns hos alla människor. Men att ha en diagnos innebär att man har betydande problem i vardagen. Men även om man har betydande problem, så skulle jag vilja säga att man också har en betydande tillgång i vardagen. Om man bara får utlopp för sina styrkor. Och då finns det en en poäng med att benämna det funktionsvariation i stället för nedsättning. Samhället är utformat efter den neurotypiska majoriteten. Omgivningens attityd och okunskap är ofta ett större problem än funktionsvariationen i sig. Ett viktigt steg mot en attitydförändring är en ändring av språket.

Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog och författare. Den här krönikan publicerades först i Modern Psykologi 9/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera