Att reflektera över traumatiska händelser och skriva om dem kan bidra till nya
tankesätt och försoning med det förflutna. 

Ljudet från vår röda Amazon är högt och bullrigt men på ett härligt sätt och som vanligt hör jag ljud som i mina öron blir till musik. Jag är i baksätet och klättrar och hoppar fram och tillbaka, jag är nog fem år och anledningen till mina glädjeskutt är att vi är på väg till min älskade farmor! Min farmor och hennes varma famn och bullar och kakor med hemmagjord körsbärssaft till, saker som jag än i dag kan känna smaken av. Jag vet att vi snart är framme för jag känner igen husen längs vägen som min farmor och jag brukar cykla förbi, så nu är det nära! Och just när jag upplever den största kärleken jag känner till, så avbryts jag av en kraftig smäll mot mitt huvud. Jag hinner inte reagera förrän mamma har tagit ett hårt tag runt min arm och skriker att … Sluta nu och sitt still jävla unge! Smällen i mitt huvud var som vanligt från hennes hårda ljusbruna handväska, och som hon ofta använde som ett slags vapen för att tygla och tysta mig. Hon står nästan på knä i sitt säte och är vänd emot mig och greppet runt min arm pulserar av en brännande smärta när mitt blod inte kan ta sig fram. Hennes ansikte är rött och sammanbitet när hon väser med sina blottade tänder att … Nu jävlar får det vara nog! Jag säger ingenting och visar varken min rädsla, smärta eller gråt, och det är som om tiden stannar för en liten stund. Jag sätter mig ner mitt i baksätet och ser pappas ögon i backspegeln, men han ser inte mig. Mamma tänder en cigarett och suckar så som bara hon kan, och mumlar att … Inte ett ljud till farmor för då får du ALDRIG mer åka hit!”

Inom psykoterapi har samtalet länge varit centralt. På senare tid har dock intresset för text och skrivande vuxit sig starkare. Vissa psykologiska behandlingar är numera nästan helt baserade på att patienten läser en text, utför hemuppgifter och skriver ner svar på förutbestämda frågor. Effekten av textbaserad behandling, som internetterapi, har för vissa tillstånd visat sig jämförbar med att träffa en psykolog eller psykoterapeut. Inom området skrivterapi försöker man dra nytta av patientens eget skrivande. Förespråkare för skrivterapi menar man att man kan skriva sig friskare och lyckligare. Skrivandet sägs ha en läkande kraft.

Skriver gör vi nästan alla dagligen. Det kan vara en inköpslista eller en kärleksförklaring. Det kan vara ett inlägg på Twitter eller en avhandling. I skrivterapi används skrivande utifrån ett specifikt syfte. Skrivande, eller reflektioner kring det skrivna, blir ett sätt att klargöra och förändra tankar och känslor inför en stressfylld eller traumatisk livshändelse.

James Pennebaker, professor i psykologi vid University of Texas, har sedan 1980-talet ägnat sig åt att undersöka om skrivande kring svåra livshändelser kan påverka hälsan. I flera av hans studier har deltagarna fått skriva cirka 20 minuter per dag i fyra dagar. Deltagarna har uppmanats att skriva på ett känslosamt sätt om en omvälvande händelse i sitt liv. När aids-sjuka gjort det har deras immunförsvar reagerat och aktiverat kroppens hjälparceller. Patienter med bröstcancer har fått mindre ont. Patienter med depression har fått ökad livsglädje.

Även om skrivterapi har studerats i olika sammanhang har metoden kommit att bli speciellt viktig i behandlingen av patienter med olika trauman. I en översiktsartikel av Arnold von Emmerick med medarbetare från 2013, i tidskriften Psychotherapy and psychosomatics, inkluderades patienter som varit med om sexuella övergrepp, utsatts för fysiskt våld eller andra traumatiska livshändelser. I skrivterapin modifierade man Pennebakers ursprungliga tillvägagångssätt och delade in skrivterapin i faser. Under den första fasen fick patienterna skriva i 45 minuter om den traumatiska livshändelse de genomlevt.

Annons:

Det gällde att beskriva den traumatiska händelsen så levande som möjligt. Patienterna skrev därför i jagform och i presens. De tog med sinnesintryck som hörsel, syn, lukt och känsel. Alla patienter skrev vid minst fem tillfällen medan vissa gavs upp till 30 skrivtillfällen. I den andra fasen av skrivterapin läste patienterna upp det de skrivit för terapeuten, eller gavs utrymme för att reflektera kring det skrivna tillsammans med terapeuten. Frågor som terapeuten ställde handlade bland annat om att patienten fick uttrycka vad en nära vän skulle kunna säga som stöd kring det som patienten varit med om. I den avslutande fasen uppmuntrades patienterna att skriva om konsekvenserna och betydelsen av traumat och även att göra ett försök att ta avsked av den sorg och smärta som traumat orsakat.

När skrivterapi användes på det här sättet gav det en klar lindring av ångest och depression. Patienterna sov till exempel bättre, kände inte längre samma behov av att vara på sin vakt och fick inte längre påträngande plötsliga minnesbilder av det trauma som drabbat dem. Den inledande texten i denna artikel kommer från en patient som varit utsatt för övergrepp i barndomen och gått i en liknande skrivterapi som den som Arnold von Emmerick med medarbetare hänvisar till. Hoten, skriken och våldet är högst närvarande.

Skrivterapi har också använts för att behandla andra traumatiska händelser och följderna av dessa. Effekter har setts för kvinnor som varit med om sexuella övergrepp under barndomen och som även i vuxen ålder upplevt sexuella problem. Efter skrivterapin rapporterade flera av dessa kvinnor ökat intresse och ökad förmåga att uppleva sexuell lust och få orgasm.

Andra studier har undersökt kvinnor som upplevt en traumatisk förlossning, krigsveteraner från Vietnam- och Irakkrigen och personer som utsatts för mobbning. Efter skrivterapin hade deltagarna i vissa av studierna inte längre samma nivå av ångest och depression. Det kunde till exempel ta sig uttryck som att de inte längre drömde mardrömmar om det som hänt. De kunde också göra saker som de tidigare undvikit, som att närma sig sitt barn när det skriker, utan att hamna i plågsamma minnen av den upprörande förlossningen.

En speciell form av skriv-terapi är den som kallas narrativ terapi. I stället för att patienten skriver så är det terapeuten som gör det. I den narrativa terapin får patienten berätta hela sin livshistoria i kronologisk ordningsföljd. Även om positiva livshändelser ingår, så ligger fokus på traumatiska livshändelser. Terapeuten uppmuntrar patienten att berätta om svåra livshändelser i detalj, men lika viktigt är att sätta in händelserna i ett sammanhang: När misshandeln skedde, hur såg livet ut då? Vem umgicks man med? Var bodde man? Hur fungerade arbetet?

Successivt flätas neutrala minnen ihop med skrämmande. Sessionerna i narrativ terapi kan vara upp till 120 minuter långa. Under tiden som patienten berättar skriver terapeuten. Efter sessionen sammanfattar terapeuten vad patienten berättat i en text. Patientens berättelse, fångad i terapeutens skrivande, läses upp under nästa session. Reaktioner bearbetas och reflektioner förtydligas. Så fortsätter arbetet tills hela patientens livsberättelse finns nedskriven. När terapin avslutas finns ett skriftligt vittnesmål om patientens liv, från födelsen till nu, där de traumatiska händelserna utgör en del.

Skrivterapi kan alltså utföras på flera olika sätt. Frågan är hur effekten av skrivterapi egentligen uppkommer. Varför skulle skrivande eller att få det skrivna uppläst för sig få patienter att må bättre? Idéerna om vad som får skrivterapi att fungera är flera. Få har helt kunnat avskrivas eller bekräftas.

Pennebakers ursprungliga idé om varför terapeutiskt skrivande är hälsofrämjande går ut på att traumatiska livshändelser är ångestfyllda att tänka på, och att personer därför aktivt undviker att tänka på dem. Det här undvikandet tar emellertid energi. Det skapar en stress för kroppen som reagerar med förhöjd fysiologisk aktivitet, vilket i långa loppet kan ge ohälsa. Att i stället tillåta sig att tänka på och känna det som varit svårt i livet, och uttrycka det i skrift, menar Pennebaker sänker stressnivån.

Delvis i linje med Pennebakers ursprungliga resonemang är idén om att skrivande möjliggör vad som i psykologin kallas för exponering och habituering. När en individ om och om igen närmar sig det som är skrämmande, i det här fallet minnet av den traumatiska händelsen, så minskar skräcken successivt. Och när skräcken lägger sig så ges också möjlighet för andra känslor att ta plats, som kanske sorg och ilska. I kölvattnet av detta kan nya livsstrategier och beteenden formas.

En annan idé som framförts är att skrivterapi möjliggör för individen att infoga traumat i sin större livsberättelse. Personen kan då komma att omtolka betydelsen av det
som har hänt.

I stället för att till exempel se sina egna fel och lägga skulden på sig själv, kan man se att andra felat och att man själv gjort försök att förändra situationen. I skrivandet eller i reflektionen om det skrivna kan nya tankesätt formas. Dessa tankesätt ger styrka att förändra beteenden, exempelvis att våga inleda en ny relation eller att tillåta att någon rör vid ens hud på ett mjukt sätt, där man tidigare fått knytnävsslag.

Trots flera positiva resultat är det fortfarande oklart när skrivterapi kan rekommenderas. Skrivandets läkande kraft är också enligt vissa forskare överdriven och i alla studier framkommer inte gynnsamma resultat. Sannolikt kan dock ett systematiskt sätt att använda sig av skrivande vara hjälpsamt. I en skrivterapi kan man beskriva, klargöra och förändra negativa tankar och känslor inför en traumatisk livshändelse. Det kan då gälla oavsett om det är patienten eller terapeuten som skriver. Men exakt hur den verksamma mekanismen ser ut vid skrivterapi är oklart. För de individer som plågas av följderna av ett trauma kan skrivterapin vara ett sätt att närma sig smärtsamma minnen och på så sätt lära sig att leva med det som har hänt. Patienten som skrivit den inledande texten lägger inte längre all skuld på sig själv för det som har hänt och har hittat sätt att sätta gränser och stå upp för sig själv. Skrivandet fortsätter hon med.

4 x Skrivskola med James Pennebaker
James Pennebaker är professor i psykologi vid University of Texas och har använt sig av ett speciellt tillvägagångssätt för att studera effekten av skrivande på hälsan. Instruktionen nedan ger dig möjlighet att testa Pennebakers metod på egen hand. Att skriva om en stressfylld livshändelse kan vara smärtsamt. Det finns dock ingen forskning som visat att skrivande om stressfyllda livshändelser skulle vara skadligt. I Sverige finns ingen egen förening för psykologer och psykoterapeuter som tillhandahåller skrivterapi, men om du går i terapi kan du fråga om din behandlares kunskap om metoden.
1) Under de kommande fyra dagarna skulle jag vilja att du skriver ner dina allra djupaste tankar och känslor om antingen en traumatisk livshändelse eller en viktig känslomässig händelse som format dig och ditt liv.
2) När du skriver, släpp verkligen taget och undersök dina djupaste känslor och tankar inför det som hände.
3) När du skriver om händelsen så undersök vad den inneburit för dina relationer till andra människor, inklusive dina föräldrar, din partner, dina vänner eller släktingar. Du kan också knyta samman händelsen med ditt förflutna, ditt nuvarande liv och din framtid – eller vem du har varit, vem du vill vara och vem du är nu.
4) Du kan skriva om samma händelse eller erfarenhet under alla fyra dagar eller skriva om olika händelser varje dag. När du skriver, bry dig inte om stavning, grammatik eller meningsbyggnad. Den enda regeln är att när du börjar skriva så skriv tills 15–20 minuter har gått.

Daniel Maroti är legitimerad psykolog och specialist inom klinisk psykologi. Hans artikel publicerades först i Modern Psykologi 2/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

I Modern Psykologis majnummer undersöker vi varför dagens unga är så perfektionistiska. Vi tar ett långsnack med författaren och psykologen Jenny Jägerfeld. Och så träffar vi app-utvecklarna som vänt sig mot de smarta mobilernas snabba kickar.

”När hon försöker att leva rimligt blir det så tråkigt att hon håller på att trilla omkull”
Psykologen och författaren Jenny Jägerfeld testar gärna egna, och kanske andras, gränser.

”Vi ägnar oss åt social jämförelse hela tiden, som ett sätt att definiera oss”
Dagens unga är markant mer perfektionistiska än deras föräldrar var i samma ålder. Samtidigt skenar den  psykiska ohälsan bland ungdomarna.

Annons:

”De här företagen är otroligt skickliga på att spela på våra psykologiska svagheter”
Avhoppare från Silicon Valley har skapat en rörelse som varnar för att nätjättarna gör oss beroende av snabba kickar från våra smarta telefoner.

”Varje vecka måste han konfronteras med att en patient avslutar sitt liv”
I Venezuela har den psykiska ohälsan ökat med hundra procent under den ekonomiska krisen. Samtidigt har bristen på psykofarmaka stigit till 90 procent. Allt fler patienter betalar med sina liv.

PLUS
8 steg till en jämställd vardag: Psykologen Sandra Lindström guidar.
Så hänger hörsel och smak ihop: Ny forskning från Oxford.
Nahid Persson har gjort en film om sin Tinderdejt – som hade 23 andra kvinnor.

Modern Psykologi 4/2018 kommer ut den 2 maj: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Den 6 april meddelade Peter Englund att han lämnar Svenska Akademien. Läs vår porträttintervju från 2014.

Tiden är utmätt. Peter Englund har avsatt en timme för intervjun.

Trots att han har en blogg som heter Att vara ständig så är det snarast känslan av förgänglighet som präglar den ständige sekreteraren. Och visst – alla som vandrat i förflutenhetens oftast bortglömda och snåriga landskap vet hur förbannat flyktigt livet och tiden är. Hur mycket som försvinner eller som bara löses upp i tidlös och oändlig glömska.

I förordet till den första versionen av Stridens skönhet och sorg, som gavs ut 2008, beskriver han sin ambition att återföra det första världskriget till historiens minsta bestånds-del: den enskilda människa och hennes upplevelse. Peter Englund skriver om en ”melankolisk skepsis” inför sin gärning som historiker.

– Jag tror att det handlar om den sorgliga insikten om hur mycket av mänsklig erfarenhet som går förlorad, säger han. Och hur lite som finns bevarad – och som kommer att bevaras. Det finns så många filter mellan oss och historiens människor.

Peter Englund har med åren blivit allt mer skeptisk eller pessimistisk vad gäller vad vi verkligen kan nå i det förflutna.

– Detta är en insikt som sakta drabbat mig, delvis utifrån egna erfarenheter från saker som eleverats till historia. Efter hand kan man inte undgå att frapperas av det glapp som oftast infinner sig mellan historieskrivningen och den egna upplevelsen.

De egna erfarenheterna handlar om allt ifrån hans upplevelser av 1970-talets radikalism till hur man i dag kan berätta om hur det var på slutet av 1900-talet – vad man åt, hur man klädde sig och så vidare. Generaliseringar och efterkloka tillrättaläggningar riskerar att krocka med de egna upplevelserna.

Han menar att klyftan mellan den lilla människans upplevelser och den stora berättelsen om tiden hon levt i sällan kan överbryggas.

– Vi är dömda till melankoli, säger han. Vi vet hur lite av en människa som lämnas till eftervärlden – det är bara att gå till sig själv och inse hur lite av ens eget liv som kommer att nå eftervärlden.

Annons:

Peter Englund är eftertänksam men formulerar sig rappt. Vi sitter utomhus i skuggan från den varma solen på ett fik i Gamla stan, ett par stenkast från Svenska Akademien där han normalt huserar som ständig sekreterare. En dag i veckan jobbar han hemma i Uppsala (”Varför åka till Stockholm för att bara svara på e-post?”). Nu är han aktuell med en ny, utökad version av sin bok Stridens skönhet och sorg.

– Den nya boken är dubbelt så omfångsrik som den förra. Jag har lagt till ytterligare människoöden, och den kommer att släppas i flera band, ett om året fram till 2018.

Han ser sin bok om det stora kriget som ett experiment. Det är de enskilda individernas erfarenheter som är i fokus i ett kollage av korta kapitel, där just vanliga människors upplevelser av det stora kriget synliggörs. Det handlar om personer som ser kriget ur sitt grodperspektiv. Texterna kan handla om en tysk skolflicka, en belgisk stridspilot, en sjuksköterska i den ryska armén, en sydamerikansk kavallerist i den osmanska armén och så vidare.

De stora linjerna, fågel-perspektivet, den efterklokt berättade versionen av världskriget – det får man leta efter i andra böcker.

Den nya utgåvan motiveras förstås av hundraårsminnet av det första världskrigets ofredsår, men när bokens första version kom ut år 2008 var det framför allt det andra världskriget som dominerade bokutgivningen. Hur kom det sig att han redan då intresserade sig för den första ronden i 1900-talets stora europeiska inbördeskrig?

– Första världskriget är urkatastrofen, säger han med eftertryck. Utan första världskriget, inget andra världskrig. Ingen förintelse, ingen rysk revolution, inget kallt krig. I det första världskriget hittar vi 1900-talets dna, på gott och ont. Vi hittar den accelererande demokratiseringen och kvinnorna som tar en allt större plats i samhället.

Peter Englund menar att det första världskrigets utbrott är den enskilt viktigaste historiska händelsen sedan Västroms fall, vilket skedde för mer än 1 500 år sedan.

– I motsats till det andra världskriget rymmer det första en moralisk ambivalens – det är inte givet vem som är god och vem som är ond. Och det gör berättelsen om det första världskriget mer intressant. Om det andra världskriget är en melodram där det goda till slut segrar, så är det första världskriget en tragedi. Det slutar i att världen i grund och botten är sämre än vid utbrottet. Och tragedin lockar mig, den är mer utmanande och lockar till mer av identifikation än melodramen.

Även det svenska nederlaget vid Poltava, som han berättade om i sin genombrottsbok från 1988, var en tragedi – varför är den så lockande?

– Vi lär oss mer av nederlag och tragedier. Det är rent intellektuellt mer intressant att förklara misslyckanden än framgång, säger han.

Peter Englund beskriver bokprojektet om det första världskriget som en ”livlina” som han skrivit frenetiskt på under kortare lediga perioder.

– Jag behöver något för att påminna om min tidigare existens, som han uttrycker det.

Tanken på en utbyggd variant av boken kommer från den framgångsrika utlandslanseringen, där han ofta har lagt till något människoöde för varje land boken släppts i. Han beskriver projektet som extra lustfyllt eftersom han fått redigera om sitt gamla material som skrevs under förra decenniet.

– Det handlar om att få pilla, stryka, hitta ett överflödigt adjektiv eller lägga till en fotnot eller så. Då är jag lycklig, då kan jag hålla mitt missnöje borta, säger han, som samtidigt beskriver missnöjet med sig själv som såväl sin största drivkraft som sin främsta framgångsfaktor.

– Den stund man säger att man är bra – då är man inte längre bra. Det som ger mig energi är just övertygelsen om att man kan bli bättre, säger han. Den dag man vaknar upp och känner sig förträfflig är man slut – så enkelt är det.

Han beskriver sig själv som en person med stark självdisciplin, och som alltid skrivit på fasta arbetstider. Han slutar vid ett visst klockslag, tidigare oftast för att hämta barn (”barn ger självdisciplin”). Helger och kvällar ska hållas fria från arbete.

– Det är arbetet som är poängen. Att skriva är det roligaste som finns. När en bok är klar så är glädjen över. Man ser något fantastiskt slutmål framför sig under arbetet – sedan är boken klar, och den blev visst ungefär som de andra, säger han och skrattar.

Det är ingen av Peter Englunds böcker som sticker ut, när jag frågar hur han ser på sin tidigare produktion, men han menar att det i dag inte längre lockar att skriva som han en gång skrev sin genombrottsbok Poltava på 1980-talet.

– En sådan rak, enkel, narrativ historia, först hände det, sen hände det … nej, det lockar inte längre. Det är redan gjort. Jag vill inte skriva sådant som redan existerar. Att skriva en deckare vore slöseri med liv.

De främsta utmaningarna handlar numera alltså främst om formen. Hur berättar man en historia? Hur berättar man historia? I dag kan man skriva historia om precis allt. Ramarna för historieskrivningen har vidgats betydligt sedan 1980-talet då han började doktorera i ämnet vid Uppsala universitet, och det, menar han, är bra – utmaningarna för dagens historiker ligger inte i vad man kan skriva om, utan hur. Ska han lägga ner sin dyrbara, utmätta tid så måste det finnas formmässiga ut-maningar.

Lär vi oss något av historien?

– När något stort har skett så gör detta förstås kolossalt intryck på människor. Det mesta som händer i Europa på 1920- och 30-talen är ju i någon mån lärdomar av det första världskriget – även om det kanske inte är lärdomar vi skulle bejaka i dag.

– Ja, vi lär oss, fortsätter han, men frågan är om det är rätt lärdomar. När USA gick in i Irak 2003 så såg man framför sig segertåget genom Västeuropa 1944, då de mottogs som befriare. De övervägde inte möjligheten att det i själva verket var Frankrike 1914 som återupprepades – man snubblade in i något som man snabbt tappade kontrollen över.

Men historia används ofta lättvindigt i konflikter.

– När historia blir ett skafferi för att hitta argument för något i samtiden så kan historia bli livsfarligt. Där har vi historiker ett stort ansvar när det gäller att hantera detta skafferi.

Peter Englund har även själv rapporterat från Irak, Sarajevo och andra oroshärdar där historia både använts och skrivits. Varför lockades han till dessa platser?

– Därför att jag har skrivit om krig. På 1990-talet var krigen på Balkan i fokus – det var händelser som på något vis definierade sin samtid. Samma sak med Irak och Afghanistan, det som händer där påverkar vår tid. Att då få möjlighet att slippa historikerns förbannelse, att alltid komma för sent, och kunna se något stort inifrån när det verkligen äger rum – det är oemotståndligt!

– Detta ger mig möjligheter att förstå historien på ett sätt som är omöjligt utifrån att bara läsa böcker eller sitta i arkiven. Mina böcker hade inte sett ut som de gör om jag inte hade dessa erfarenheter. Det handlar om ett underifrån-perspektiv, som handlar om lika delar ovetskap om vad som sker och ren förvirring – just detta är ofta en förklaring till varför historien blir som den blir, just för att ingen riktigt vet eller förstår vad som pågår. Fantasilöshet eller brist på en övergripande bild är ofta en viktig förklaring till många historiska skeenden.

Varför är du så intresserad av krig?

– Krig har förstås stora konsekvenser. Men jag är också präglad av min uppväxt i garnisonsstaden Boden
under kalla kriget. Hotet om krig var ständigt närvarande – det fanns skyltar i trapphuset om var vi skulle evakueras i händelse av mobilisering, och vi lekte bland bunkrar och stridsvagnshinder.

– Som barn var jag också lättskrämd och hade lätt för att ta intryck, varför jag tror att denna oro satte sig i kroppen.

Han återkommer flera gånger under vårt samtal till de grundläggande historiska insikterna om nuets tyranni och flyktighet, och hur lite vi själva vet om riktningen på historien om vår egen tid.

– Vi bör vara klara över att minst 95 procent av det som sysselsätter oss väldigt mycket just nu kommer att glömmas bort. Tiden är så obarmhärtig. Men vår egen tid kommer rent proportionellt att drabbas hårdare eftersom det skrivs så oerhört mycket i dag. Paradoxalt nog kommer en allt större andel att gå förlorad.

– Betänk att primärkällorna till Sveriges medeltid ryms i en normal portfölj, säger han. Jämför det med den enorma produktionen i dag på nätet. Det mesta av vår tid kommer att glömmas bort. Eller väljas bort.

Vad har du själv valt bort
i ditt liv?

– Rätt lite, faktiskt. En viss typ av umgänge, sånt som bara tar utan att ge tillbaka. När jag funderar över mitt liv så tänker jag att jag kanske borde varit med i något fotbollslag, det verkar så trevligt. Eller lärt mig spela något instrument. Det är på den nivån – men sånt hade ju inneburit att något annat skulle ha valts bort. Men jag hade redan som ung en akut medvetenhet om att tiden är utmätt. Redan i de unga tonåren läste jag liknelsen om pundet i Nya testamentet. Tiden man har fått är en gåva. Den måste förvaltas väl.

Klockan från Storkyrkan i Gamla stan slår, och ger de bibliska orden en avmätt konkretion. Vi har suttit i en timme. Tiden har varit utmätt, och nu är den slut.

Henrik Höjer är doktor i historia och redaktör på Forskning & Framsteg. Hans intervju publicerades först i Modern Psykologi 4/2014: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

”Vi bär alla vår källare med oss”, säger regissören Ulrich Seidl om sitt 100-årsfirande Österrike. Följ med på en resa till psykoanalysens vagga – och brottsplatsen för brutala övergrepp i just källare.

Kön till Café Central ringlar lång. Trots att det är en grå måndagsförmiddag och inte på långa vägar någon hög-säsong i turisttillströmningen är antalet köande så stort att jag beslutar mig för att dricka mitt förmiddagskaffe någon annanstans. Att det är sådant intresse för just detta av Wiens så många Kaffeehäuser beror på att det var här som Sigmund Freud ofta satt och drack sitt kaffe, samtidigt som han läste tidningen och puffade på en cigarr. Att Freud, enligt Peter Gays digra biografi Freud: A life for our time, egentligen inte brydde sig om sällskapslivet, utan föredrog sitt tysta och lugna arbetsrum må vara sant – men samtidigt hade han levt i staden Wien sedan hans föräldrar flyttade dit då Sigmund var fyra. Och som det anstår en äkta wienare gick naturligtvis Freud till sitt Kaffeehaus för att inta kaffe, nyheter och skvaller.

Nu är det inte bara på kaféer runt om i staden som Freud märks i Wiens gatubild. I souvenirbutikerna hittar man både Freudgodis, dockor och annat krimskrams sida vid sida med nyutgåvor av hans skrifter – och Wiens turistnärings huvud-kontor flankeras av Gustav Klimts målning Der Kuß på ena sidan och ett foto av en cigarrökande Sigmund Freud på den andra.

Av faktumet att Freud också var en mycket omstridd person – inte minst på grund av hans upptagenhet vid sexualiteten – märks inget i turistnäringens marknadsföring. Signifikativt för ett land som präglats av förträngning, kan tyckas. Länge talades det inte alls om det som skedde under nazist-tiden, och vissa av landets högst uppsatta politiker brottas fortfarande med avslöjanden om ett nazistiskt förflutet. Österrike har också upprepade gånger skakats av skandaler som har sitt upphov i skumrasket i landets mörka källare. Filmregissören Ulrich Seidl lyfte fram det driftstyrda, tabubelagda och perversa i dokumentären Källaren från 2015. Inspiration fick han från verkliga brottsfall som utspelat sig i källarutrymmen – den åtta år långa kidnappningen av Natascha Kampusch respektive Josef Fritzls familjeskräckvälde, som avslöjades under 00-talet. Själv kommenterade han källaren som symbolisk plats med orden ”vi bär alla vår källare med oss”. En tydlig passning till Freuds teorier kring det omedvetna och detet (das Es), som psykoanalytikern utvecklade stegvis och som var ett försök att kartlägga de drifter och impulser som vi människor styrs av. 

Själv fick Freud fly undan nazisterna år 1938. Dessförinnan hade han sin mottagning på Berggasse 19. På den adressen levde och arbetade han i 47 år – och dit hittar också en hel del turister. Men den som förväntar sig att få titta på den berömda divanen blir besviken. Den följde med i flykten till London, liksom mycket av det övriga möblemanget. Våningen är i dag nästan tom, men här finns många foton och filmmaterial på en åldrad Freud och i anslutning till museet finns världens största Freud-bibliotek.

Inne på museet rullar en film där Österrikes kanske mest kände skådespelare, Christoph Waltz, ber om donationer för renovering av museet. För trots att Freud i dag används stort i marknadsföringen av Wien, är det lite si och så med stadens engagemang i museet och det vetenskapliga arbetet kring Freud – som den digitala totalutgåvan av hans skrifter.

– Det är svårt att finansiera detta projekt, precis som det är svårt att finansiera en renovering av Freuds hus på Berggasse 19. Samtidigt utnyttjas minnet av honom för att marknadsföra Wien, säger Christine Diercks med en suck, när vi träffas på hennes mottagning i närheten av Schönbrunnslottet.

Christine Diercks borde veta. I snart 30 år har hon varit verksam som psykoanalytiker i Wien, och hon har skrivit mycket om staden Wiens relation till den psykoanalytiska teori som utvecklades här runt förra sekelskiftet. Hon är dessutom en av initiativtagarna till Sigmund Freud Digitale Edition, som hon leder än i dag.

– Projektet är långt ifrån färdigt. Jag hoppas att jag hinner vara med och se allt publiceras, men det är inte säkert. Att hitta och samla ihop texterna är mycket tids-krävande. För att inte tala om att transkribera dem korrekt.

Bland annat handlar det om cirka 10 000 av de totalt närmare 20 000 handskrivna brev som Freud skrev under sin livstid.

– Jag ser hans brev som ett slags parallellverk till hans publicerade skrifter. Han är en fascinerande brevskrivare som skriver oerhört poetiskt, även när det är ett brev med pengar till något av barnen. Andra brev – som korrespondensen med Wilhelm Fliess – är viktiga tidsdokument som verkligen visar på psykoanalysens teoretiska utveckling. I breven är han friare och mer vågad än i de publicerade texterna. Ibland kan jag bara skaka på huvudet åt deras vågade och smått galna idéer.

Berlinläkaren Wilhelm Fliess brukar nämnas som en viktig impulsgivare och samtalspartner för Freud. Christine Diercks säger att Freud var ett barn av sin tid – som diskuterade sina teorier med andra läkare och psykologer.

– Bilden av Freud som ensamt geni stämmer inte helt. Men att han var oerhört banbrytande för sin tid – för alla tider – därom råder inga tvivel.

Det skriver också författaren Robert Seethaler under på. Med romanen Tobakshandlaren som kom ut på tyska 2012 tecknade han ett ömsint porträtt av den åldrande Freud.

– För mig har han alltid framstått som väldigt sympatisk. Han är en av de ytterst få individer som haft inflytande på hela mänskligheten. Han har påverkat sättet vi människor tänker om oss själva, och det är verkligen inte många som lyckas med en sådan sak, säger Robert Seethaler.

Tobakshandlaren är en uppdiktad berättelse om vänskapen mellan en åldrande Sigmund Freud och en ung man som kommer till Wien för att arbeta som tobakshandlare. De båda lär känna varandra i tobaksaffären och inleder en kort vänskap som kretsar kring gemensamma samtal om kärleken. Freud är svårt sjuk, nazisterna marscherar in i Österrike och stadens judar förföljs.

– Jag har gjort noggrann research. Datum och flyktvägen ut ur Wien – med tåget från Westbahnhof mot Paris – stämmer naturligtvis, men sedan har jag fyllt ut med fiktion, säger Robert Seethaler.

Romanen har blivit en stor publik framgång och när jag besöker Wien pågår inspelningarna av filmatiseringen för fullt. Ett kvarter har spärrats av och byggts om helt. Veteranbilar kör på gatan och reklamskyltarna erbjuder typiska trettiotalsvaror. Bruno Ganz (som tidigare bland annat spelat Hitler i Undergången) spelar Freud i filmen, som ska ha premiär i Österrike i höst.

Förändrades din bild av Freud under arbetet med romanen och all research?

– Egentligen inte. Jag har alltid sett honom som modig och den bilden fördjupas bara ju mer man vet. Wien i slutet av 1800-talet var en oerhört småborgerlig, pryd och väldigt instängd stad. Att börja diskutera barnets sexualitet i den miljön var verkligen att bryta mot ett tabu – och för det krävs enormt mod. Han bröt mot invanda sätt att arbeta och tänka och gick helt nya vägar i sin teori och praktik. Reaktionen på Freuds skrifter var i Wien i slutet av 1800- och början av 1900-talen mestadels tigande. Att staden var grogrund för nya teorier inom en rad vetenskapliga och konstnärliga områden hindrade inte att den också var väldigt småborgerlig och antisemitisk.

– Det var andra tider. Moralen i Wien var nog jämförbar med den i Stockholm vid den tiden. Det fanns stora klasskillnader, stor fattigdom och kvinnoförtryck. Freud skrev ju bland annat om att det inte fanns preventivmedel och att det var ett stort problem, säger Christine Diercks.

Skulle Freud ha känt igen sig i mycket av din verksamhet om han hade kommit på besök på din praktik i dag?

– Som du ser har jag en divan. Den hade han känt igen. Men teorierna och vår psykoanalytiska praktik har förfinats. Vi vet mer om det mänskliga psyket i dag.

Har psykoanalysen en extra stark ställning i Wien i dag eftersom det var här den grundades?

– Det finns ett stort intresse i psykoanalytiska kretsar igen.

Christine Diercks betonar ordet igen. Detta eftersom psykoanalysen i princip utrotades helt av nazisterna när de tog makten i Österrike 1938. Många av de verksamma var liksom Freud judar och blev tvungna att fly – eller mördades i koncentrationslägren.

Länge tegs det i Österrike om nazisttiden. Återigen ett tabu, eller en kollektiv förträngning. Ingen ville prata om vilka som hjälpt nazisterna, vilka som varit aktiva nazister och vilka som bidragit till att utrota judarna i landet. 

– Österrikarna såg sig länge som nazisternas första offer. Det var under en lång period den stora historielögn som var förhärskande här i landet, säger Christine Diercks.

Självbilden av att ha varit nazisternas första offer bevarades ända fram till 1980-talet av landets politiker. Författare som Elfriede Jelinek och Thomas Bernhard har ägnat sig mycket åt att ifrågasätta den historieskrivningen. När Thomas Bernhards drama Heldenplatz – som tar upp antisemitismen i Österrike 50 år efter Anschluß – kom blev det ett ramaskri. Samtidigt började det pratas om det märkliga i att landet där Freud utvecklade sina teorier om förträngningar och det omedvetna också blivit mästare i kollektiv förträngning.

– Jag tror inte att österrikare är extra bra på att förtränga. Smärtsamma historiska skeenden tar tid att behandla, kommenterar Christine Diercks.

Thomas Bernhard har, på grund av att han i sina böcker och dramer ägnar sig så mycket åt Österrikes bruna historia och bortträngda hemligheter, fått det föga smickrande epitetet Nestbeschmutzer – vilket ungefär går att översätta med ”den som kackar i eget bo”.

Filmregissören Michael Haneke är en annan av de kultur-ikoner som för sina tidiga filmer försågs med samma etikett. I filmer som bland annat Bennys video och Funny games utforskade han våldets smärtpunkter på ett sätt som ställde stora krav på publiken. Han blev inte riktigt erkänd i Österrike förrän han hade slagit igenom internationellt.

I dag är han en av stadens berömdheter efter att ha vunnit flera guldpalmer i Cannes och en Oscar för bästa utländska film. Michael Haneke är också verksam som professor på filmhögskolan i Wien och det är därifrån han kommer när vi träffas på Café Eiles, hans stamcafé som ligger i närheten av hans hem. Han är mycket restriktiv med intervjuer, men efter mycket mejlande med agenter och assistenter har jag fått löfte om en stund tillsammans med Michael Haneke, som just nu är aktuell med filmen Happy end, som hade svensk biopremiär i början av februari.

Filmen behandlar Haneke-teman som dödshjälp, självmord, flyktingproblematik och borgerlighetens förljugenhet. Själv beskriver han den som en svart fars. Det är nog kanske att ta i en smula, men visst: Den här gången drar jag faktiskt också på smilbanden lite grann när jag ser en film av Haneke.

– Det gläder mig att du gör det. Mina filmer är aldrig trevliga, men den här har några lustiga inslag som jag hoppas är kul. Vi européer har förverkat vår rätt till tragedier, så nu återstår det bara att göra fars eller komedi.

Hur menar du då?

– Vi är så privilegierade. Visst kan min fru lämna mig, jag kan bli av med jobbet. Det är tråkigt, men jämfört med vad tredje världens befolkning genomlider och vad flyktingarna som söker sig till Euro-pa får stå ut med är det bara skrattretande. Därför menar jag att tragedin har flyttat. Tredje världen har rätt att göra tragedier, inte vi.

Happy end utspelas i Calais i Frankrike. I centrum står en fransk familj som gjort sig en förmögenhet på tunnelbygget mellan Frankrike och England. I filmens inledning kör frun i familjen (spelad av Isabelle Huppert) längs det höga stängsel som byggts för att hindra flyktingar från att ta sig in i tunneln för vidare flykt mot England.

– Kolonialismen är våra förfäder skyldiga till. Det blir därmed också vår skuld som européer. När resultatet av kolonialismen, flyktingarna från Afrika, knackar på vår dörr blir det lite jobbigt.

I din film utgör flykting-situationen fonden till det du egentligen berättar om: en borgerlig familjs förljugenhet. Kan staketet mot ”de andra” därmed ses som en symbol för vår förträngning av det vi inte vill se?

– Sedan antiken är familjen födelseorten för neuroser, vilket gör att den lämpar sig väl för dramaturgiska undersökningar. Dessutom kan jag inte göra en film ur en flyktings perspektiv, eftersom jag inte vet tillräckligt mycket. Det skulle bli förljuget. Jag får hålla mig till mitt perspektiv. Förträngning ingår definitivt i detta.

Är förträngning något av ett österrikiskt tema? Jag tänker på Freud, men även på hur politikerna under en lång tid hanterade arvet från nazismen.

– Naturligtvis hade vi med en grundläggande förträngning att göra. Konstnärer och intellektuella kände sig manade att göra något åt det och det var bra att det skedde. Politikerna blev då tvingade att också ta upp det. Men som jag ser det finns det fortfarande en latent fascism i den österrikiska befolkningen och den har alltid med rädsla att göra. De är rädda för att bli av med sina fördelar. Det är alltid grogrunden till högerextremism.

Precis som i sin film Det vita bandet från 2009, undersöker Haneke i Happy end hur även barn kan bli förövare. Filmen ger inget definitivt svar, men en möjlig tolkning är att dottern i familjen (spelad av Fantine Harduin) förgiftar sin egen mamma.

– Senast sedan Freud vet vi att barn har precis lika stora avgrunder som vi vuxna. Gå till en lekplats där inte mammorna eller papporna ser på, så ser du ju att det är den starkares lag som gäller. Inget barn är oskyldigare än en vuxen, möjligen mer naivt i sin egocentrism.

Du nämnde Freud.

– Vem?

Freud.

– Jaja.

Jag besökte Freud Museum tidigare i dag.

– Jag har aldrig varit där.

Men hur ser ditt förhållande till Freud och psykoanalysen ut?

– Jag har läst några av hans texter, men inte mer än det som ingår i allmänbildningen. Jag är ingen vän av psykoanalys i konsten – filmer som skildrar en massmördare och så ges en förklaring till varför och hur. Det är bara lökigt. Jag vet många som fått stryk av sin mamma som inte har blivit massmördare. Den där Hollywood-dramaturgin med psykologi som ska förklara varje liten upprördhet tycker jag rent ut sagt bara är dum. Mina filmer är antipsykologiska – jag visar människors handlingar och låter det stå okommenterat. Tittarna får själva tolka och förhoppningsvis funderar de då också på sitt eget liv. Det är i alla fall min förhoppning.

Du är inte mycket för att tolka dina filmer?

– Nej. Jag avskyr när curatorer på konstutställningar berättar om de utställda tavlorna. Eller när barnen i skolan får tolka dikter. Det är antikonstnärligt och reducerar allt hemlighetsfullt eller obehagligt i konsten på ett platt och banalt vis, som ska förklaras utifrån konstnärens psykologiska biografi. Visst, Kafka kanske var tvångsneurotiker, men det är inte bara det hans texter handlar om. Alla dessa så kallade vetenskaper som litteraturvetenskap eller filmvetenskap ägnar sig åt är intelligent masturbation. Det är därför jag älskar musik. Den är svår att reducera till ord eftersom den upphöjer den konstnärliga hemligheten till form.

Annons:

Just musiken och dess fascinerande värld utforskade Haneke i filmen Pianisten, från 2001. Den som sett den minns nog för evigt Isabelle Hupperts porträtt av den tyranniska piano-lärarinnan som bryter ned sina elever, men som samtidigt skadar sig själv och smyger iväg till porrbiografer för att få utlopp för sina våldsamma och sadomaso-chistiska känslostormar. Filmen baserades på Elfriede Jelineks skandalomsusade roman Pianolärarinnan från 1983 och utgör därmed ett undantag i Hanekes produktion, eftersom det är den enda av hans biofilmer som är baserad på en litterär förlaga.

Nobelpristagaren Elfriede Jelinek är alltså ytterligare en av de intellektuella i Wien som valt att gräva i det förträngda, undanträngda och bort-rationaliserade. Nyligen kom hennes teatertext Vinterresa ut på svenska, på förlaget Modernista. I den fortsätter Jelinek att borra i österrikiska smärtpunkter. Den här gången handlar det bland annat om Natascha Kampusch – som blev kidnappad av Wolfgang Priklopil när hon var tio år, och som sedan hölls inspärrad i hans källare i åtta år, innan hon lyckades fly i augusti 2006.

I boken 3 096 dagar berättar Natascha Kampusch själv sin skakande historia. Kampusch-fallet var det första av två källarhändelser som skakade Österrike under kort tid. Bara två år senare vittnade Elisabeth Fritzl om det vedervärdiga liv hon tvingats leva i en ljudisolerad källare i sina föräldrars hus. Elisabeth hölls där fången av sin far, Josef Fritzl, i hela 24 år. Hon blev både regelbundet misshandlad och sexuellt utnyttjad av sin far. Som ett resultat av övergreppen födde Elisabeth sju barn i fångenskapen – alla med hennes egen far Josef som pappa. Elfriede Jelinek bearbetade även Fritzl-fallet i sina teatertexter FaustIn and out och Tod-krank.Doc.

En fråga som diskuterats mycket är om någon i Fritzls närhet visste – och om det i så fall sopades under mattan. Åsikterna går än i dag isär. Att Österrike är platsen såväl för utformandet av psykoanalysen – som så ingående försökt förstå det underliggande och fördolda i det mänskliga psyket – som för kollektiva förträngningar och individuella skräckhistorier, som utspelats i bokstavliga och psykologiska källarregioner, står dock klart.

Att en politiker som Heinz-Christian Strache (från det högerpopulistiska partiet FPÖ) nyligen blev vicekansler – trots avslöjanden om hans nynazistiska förflutna – säger också något om hur effektivt saker sopas under mattan och förträngs i det land där Freud kartlade just den sortens psykologiska mekanismer. Vissa protesterar visserligen, men faktum kvarstår och de flesta väljer att glömma.

Och ska vi tro den österrikiska dagstidningen Kleine Zeitung ingår såväl förträngning och fascism som natur och tro i landets ”identitets-abc”. Så skrev de i alla fall då de gjorde en sällsynt intervju med Elfriede Jelinek. Och för landets konstnärer, författare och filmare är dessa märkliga motsättningar i Österrike en rik källa att ösa inspiration ur än i dag.

Möjligen resulterar denna ambivalens också i att österrikarna tillbringar så många timmar på divanen. Kanske något att diskutera i år, då republiken Österrike fyller 100 år.

Källaren
I dokumentärfilmen Källaren (2015) undersöker filmregissören Ulrich Seidl i filmiska tablåer österrikarnas källarvanor. Framför hans kamera plågas en man av sin dominanta hustru i ett intrikat S/M-rollspel, medan en barnlös kvinna leker mamma med sin bebisdocka och ett par män samlas för att sjunga kampsånger omgivna av nazistsymboler. Den sistnämnda scenen debatterades häftigt i Österrike och två av de medverkande männen fick lämna sina politiska uppdrag i Österrikiska folkpartiet, ÖVP.

Ulrich Seidl själv kommenterade det hela i en intervju i tidningen Süddeutsche Zeitung med att Österrike knappast har bearbetat det nazistiska arvet och att det över huvud taget finns en djupt rotad ”sopa under mattan-mentalitet” i Österrike. I samma intervju berättade Seidl att han fick idén till filmen genom rapporteringen kring Natascha Kampusch respektive Josef Fritzl.

4 x Wien
1. Republiken Österrike fyller 100 år och firas stort under hela 2018. Läs mer på www.Oesterreich100.at
2. Sigmund Freud Digitale Edition ska bli den första totalutgåvan av allt som Freud skrev: www.freud-edition.net
3. Här kan man planera sitt besök på Sigmund Freud Museum i Wien: www.freud-museum.at
4. Alla som är intresserade av Freud och psykoanalys är välkomna att bli medlemmar i Sigmund Freud Gesellschaft: www.sigmundfreud-gesellschaft.at

Mats Almegårds reportage publicerades först i Modern Psykologi 2/2018:  Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Efter mer än 20 års erfarenhet av att arbeta med barn och vuxna med adhd kommer psykiatern Björn Roslund ut med boken Haja adhd (Natur & Kultur). Med boken vill han både nå personer som arbetar med adhd och de som har diagnosen. Boken är full av illustrationer och fantasifulla metaforer.

– Jag har utgått från hur jag gör när jag föreläser. Ibland har jag neuropsykologer och professorer i första raden och ute på kanten personer som inte har utbildningen eller kort attention span. Dem vill jag inte tappa! Jag spelar på många tangenter för att göra det kul och ge folk en wow-känsla.

– Boken är gjord för att den ska vara lätt att läsa. Även de som inte brukar läsa böcker ska kunna ta sig igenom den. Sedan finns det faktarutor som är lite tyngre.

Annons:

En ambition med boken är att förklara neurobiologin bakom adhd, något som Björn Roslund tycker ofta glöms bort.

– Ofta sägs det att man inte kan förklara adhd, utan att det bara är en checklista på symtom. Men det går att haja, man kan förklara varför det blir som det blir. 

Bland annat går Björn Roslund igenom hur skillnader i hur signalsubstansen dopamin hanteras i hjärnan skapar det kicksökande som är vanligt hos personer med adhd. Han beskriver också hur forskningen om default mode network – hjärnans skärmsläckare eller bakgrundsbrus – kan ge nya perspektiv på adhd. 

Hur ser du på den diskussion som finns om adhd som en fördel och superkraft?

– Det är sympatiskt att lyfta fram att det finns en del fördelar med adhd, men det behöver balanseras upp, annars blir det förenklat och banalt. Det är varken så att alla med adhd blir kriminella eller att det är en superkraft. Och om man drar det så långt att det är en lätt avvikelse i personligheten, så är det ju ingenting – är det dessutom en fördel så borde man ju hjälpa alla att få adhd! 

Jonas Mattssons intervju är hämtad ur Modern Psykologi 4/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

I dokumentärfilmen Some kind of monster från år 2004 får vi följa coachen Phil Towles arbete med att styra upp rockbandet Metallicas dysfunktionella gruppdynamik. Kanske är det hans hjälp som Svenska akademien behöver mest av allt just nu.

Efter att Sara Danius avgått som ständig sekreterare och lämnat sin stol i Svenska akademin, och Katarina Frostenson lämnat sina arbetsuppgifter i akademin, slog vi en signal till Marin County i Kalifornien, USA, där Phil Towle bor och verkar.

Vad är din reaktion på det som hänt i och omkring Svenska akademin?
– Det här bottnar i en fråga som är aktuell i USA och hela världen just nu, #metoo och hur kvinnor rättmätigt reser sig för att utmana övermodiga män som missbrukar sin makt.

Vad säger de senaste händelserna om gruppdynamiken i Svenska akademien?
– De säger att det är ett slagfält. Vanligtvis är min inträdesbiljett som coach en kris. Sedan måste man gräva sig genom något som har byggts upp under åratal. Att det byggs upp under lång tid talar för det faktum att vi människor tolererar mycket eftersom vi är rädda för konflikter.

Vad skulle du göra om du blev anlitad av Svenska akademien?
– Det första skulle vara att säga att det finns två separata frågor: Om något bör leda till åtal så ska det ske. Men vid sidan av det kan vi utforska gruppdynamiken. Vad har lett oss hit? Har vi kanske blundat för något? Låt oss hitta de värderingar som kan leda oss till en bättre kultur.  
– Varje kris av den här magnituden förtjänar psykologisk konsultation eller coachning. Jag skulle behandla det här som en djupt liggande konflikt och utmaning som Svenska akademien behöver arbeta igenom tillsammans och undersöka alla delar av. Jag talar inte om vem som har rätt eller fel, utan om den inbjudan som en konflikt ger till en organisation och personerna i den att undersöka dess värderingar och vad man kan hämta ur det här.
– Poängen är att vi i varje konflikt måste sträva efter det positiva som kan komma ur den erfarenheten. Så att vi alla kan lära oss något av det här, i motsats till att dela upp oss i motsatta läger med självrättfärdiga uppfattningar om vem som har rätt och vem som har fel.

Vad kan Svenska akademien lära sig av hur Metallica har hanterat sina problem?
– Metallica har lärt sig att gruppen är viktigare än individerna i den och att när vi interagerar med andra så är vi:et viktigare än jag:et. Gruppen, akademien med dess principer och Nobelpriset eller vilket uppdrag gruppen än har, är viktigare än individerna som ingår i gruppen.
– Metallica lever vidare, mer enade tror jag, eftersom de erkänner de här principerna. De har lärt sig att arbeta sig genom sina problem med varandra. När man gör det lär man sig att respektera varandra mer. Du lär dig att respektera det som händer och lär dig att älska andra på ett friare sätt, och det leder till en med samarbetsinriktad process.
– Jonas Mattsson

Annons:

In the documentary film Some Kind of Monster from 2004 we get to follow the coach Phil Towle in his work helping the rock band Metallica getting their dysfunctional group dynamics in order. Maybe it is his help that the Swedish Academy needs most of all right now.

After the resignation of the Swedish Academy’s permanent secretary Sara Danius, Jonas Mattsson, editor-in-chief of the Swedish magazine Modern Psykologi, called Phil Towle in Marin County, Californa, where he lives and works.

What is your reaction to what has happened inside and around the Swedish Academy?
– This stems from an issue that is prevalent in the United States right now and across the world, the whole issue of #metoo and how women are rightfully rising up to challenge the abusive power of overbearing men!

What does the recent events say about the group dynamics of the Swedish academy?
– It says they’re in shambles. Usually the ticket of admission for me is a crisis. Then you have to dig through something that has been building for years, for a long time. It speaks for the fact that human beings we tolerate because we are afraid of conflict.
– Every human crisis is a gift … designed to transform failing present into better future!

What would you do if you were consulted by the Swedish Academy?
– The first thing I would say is: There are two separate issues here. The stuff that has to be prosecuted should be so. But while we are doing that let’s also explore the group dynamics. What has led to this place? Have we perhaps been casting a blind eye. Let’s find the value that comes out of it to grow a better culture.
– Any crisis of this magnitude really deserves psychological consultation or coaching. I would treat this like a deep-seated conflict and challenge that the Swedish Academy needs to work through together with all parts of that being examined. I am not talking about who is right or who is wrong, I’m talking about the invitation that a conflict brings to an organization and the people in it to examine the value of it and what we can extract from this.
– The point is that we must, in every conflict, reach ultimately, to the positive value that can come out of the experience. So that we can all learn from it, as in opposed to divide ourselves in oppositional places with self-righteous determinations about who is right and who is wrong.
– Separate importance of justice and prosecution from healing! Prosecution aborts ”wrong” but doesn’t heal its systemic causes! This is ideal time for Nobel, Sweden and culture to go deep into what has spawned this painful outbreak! Let’s USE this crisis to better society!

What could the Swedish academy learn from how Metallica has dealt with its issues as a group, as a team?
– Metallica has learned that the group is more is more important than its individuals and that when we interact with each other the twosome is more important than the one. The group, the academy with its principles and the Nobel prize or whatever the group’s mission is, is more important than the individuals therein.
– Metallica can and is going forward, I believe more united, because it’s recognizing those principles. They have learned to work through their issues with one another. When you do that you learn to respect the other person more. You learn to respect what’s going on, you love people more freely and it becomes more of a collaborative process.

– Jonas Mattsson

Annons:

Det där slaget i magen som de flesta av oss väl fått av alla de berättelser vi läst i kölvattnet av #metoo väcker flera viktiga frågor. Inte minst gäller det hur vi kan rusta oss för att uppfatta när kränkningar inträffar, så att vi kan ingripa och stoppa nya övergrepp. Att vi bryter tystnaden nu är en revolution i sig, och kanske kan en del av de strategier som rekommenderas för att stoppa härskartekniker vara till nytta. 

Just den här tystnaden var det som den norska socialpsykologen, politikern och aktivisten Berit Ås började utforska för mer än 50 år sedan.

Hon frågade sig: Varför är kvinnorna så tysta i politiken? I slutet av 1960-talet studerade Berit Ås i flera månaders tid vad som skedde när män talar och när kvinnor talar. Hon upptäckte snart att det fanns orsaker till att kvinnorna tystnat. I rummet utövades vad hon skulle komma att kalla för härskartekniker och som handlar om den informella maktutövning som ”sparkar neråt”. Berit Ås systematiserade det hon sett i fem kategorier. Tanken var att ge de tystade kvinnorna två saker: Analytiska redskap för att på ett psykologiskt plan förstå att de inte tystnat av egen förskyllan, utan på grund av härskarteknikerna som utövades, samt en utgångspunkt för att förändra situationen och ge tillbaka makten i rummet till dem som fråntagits den. Under de år som gått sedan dess har framför allt kvinnor, men även andra grupper och individer som utsatts för härskartekniker, utforskat strategier mot dem.

Vi har föreläst och hållit workshoppar om härskartekniker i över tio år. Vi har mött hundratals människor, framför allt kvinnor, och lyssnat på deras berättelser. Låt oss därför i korthet presentera något om hur de fem härskarteknikerna kan utövas, tystnaden brytas och kränkningar stoppas – inte minst på jobbet.

1. Osynliggörande
När någon förminskas genom tystnad eller att uppmärksamheten ägnas åt till exempel mobilen i stället för den som pratar. Det kan även handla om att någon tar åt sig äran av andras förslag eller forskning.

Motstrategier:
Synliggör. Sätt ord på det du ser: allt ifrån vem som tilldelas skitgörat till vem som blir skickad på kurs på jobbet.
Öva. Om du tycker att det är svårt att säga ifrån, träna på mindre gränssättningar i vardagen.
Kom tillbaka i efterhand. Om du tystnade i stunden, berätta om det för någon du litar på, för att få stöd. Därefter kan du återkomma till den som kränkte och säga ifrån. Om det inte hjälper så gå vidare till den som är formellt ansvarig för arbetsmiljön.

2. Förlöjligande
Det du säger kan förvandlas till ett löjeväckande skämt. Eller så flyttas fokus från det du säger till din kropp eller ditt utseende. Förlöjligande kan även uttryckas genom stereotypa generaliseringar.

Motstrategier:
Fråga. Vad är det som är roligt? Frågan kan inledas med att upprepa: Nu kallade du mig för X, hur menar du då? Det kan i bästa fall få den som uttryckte sig olämpligt att tänka efter.
Svara enkelt. Du behöver inte ge långa dräpande eller fyndiga svar. ”Så säger du inte till mig!” räcker långt.
Återför fokus till sakfrågan. Om det någon sa blev förlöjligat är en möjlighet att ignorera kränkningen och i stället ta upp den formella tråden. Ta plats och kräv respekt.

3. Undanhållande av information
Vissa informeras men andra inte, medvetet för att trycka ner, eller informellt för att ”spontana” kretsar uppstår där vissa exkluderas och då fråntas möjligheten att påverka.

Motstrategier:
Begär time-out. Säg att du inte kan svara nu. Be att få återkomma när du hunnit tänka.
Ifrågasätt. Var uppmärksam på att inte diskussioner förs bara i en ”närmaste krets”. Granska även din egen spontana krets, är den exkluderande?
Skapa nätverk. Ibland kan de som drabbas av undanhållande av information behöva ha egna möten för att diskutera, få utrymme att ställa frågor och stötta varandra.

Annons:

4. Dubbelbestraffning
Hur du än gör duger det inte. När härskartekniken utövas finns det inget sätt att göra ”rätt”. Det görs hela tiden en negativ tolkning av ditt arbete, ditt beteende eller dina beslut.

Motstrategier:
Lyft blicken. I relation till den som dubbelbestraffar fungerar sällan lyhördhet och självrannsakan. Agera i stället mot härskartekniken – synliggör att du blir kritiserad vad eller hur du än gör.
Skruva upp volymen. Lyssna på dig själv och stå upp för din yrkeskunskap. Ta din egen bedömning av en situation på allvar och sätt ord på den.
Uttala dina prioriteringar. Ta av dig ”ryggsäcken” av dåligt samvete. Du kan inte finnas överallt för alla hela tiden.

5. Påförande av skuld och skam
En härskarteknik där offret tillskrivs ansvar för en kränkning. Den som säger ifrån får höra sådant som: ”Du överreagerar, du har ingen humor, du är en paragrafryttare” … Härskartekniken kan även utövas organisatoriskt, då du upplever skam när du inte får tillräckliga resurser för att göra ett fullgott jobb.

Motstrategier:
Lägg skulden där den hör hemma. Den som utsätts för en kränkning har aldrig ”provocerat” fram den.
Var beredd på motstånd. Att den som ställer krav och synliggör problem utsätts för påförande av skuld och skam är vanligt. Tänk igenom vad som kan hända och skaffa dig en handlingsberedskap.
Fastställ vad som är rimligt. Fråga dig själv och andra i arbetsgruppen: Vad är rimligt att hinna med? Kraven på en anställd ska, enligt arbetsmiljölagen, inte överstiga resurserna.

Rebecka Bohlin är författare, nyhetschef på Dagens ETC och instruktör i feministiskt självförsvar. Sara Berg är författare, teaterlärare och instruktör i feministiskt självförsvar. De är aktuella med boken Fem härskartekniker: Femtio motståndsstrategier (Ordfront 2017). Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 2/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Clive Doyle längtar fortfarande efter David Koreshs återuppståndelse efter katastrofen där 76 sektmedlemmar dog.
Trots att ledaren utnyttjat hans egen dotter.

Reportrar beskriver hur rök och lågor syns på flera kilometers avstånd. På bilderna som kablas ut syns hur en del av huset exploderar i ett eldklot som ryter över ängarna. För Clive som befinner sig där inne blir allt svart. Hettan stiger om huvudet och ett oerhört tryck pressar honom till marken. När byggnaden är nära kollaps ser han ett hål i väggen och slänger sig ut, av ren överlevnadsinstinkt. Han står kvar i chock. Hålet han just kom ut ur är övertänt. Först nu märker han att huden på händerna har rullats av och att jackan har smält. Sedan tänker han på sin dotter, Shari.

76 personer dog i branden i det lilla samhället Elk utanför Waco, Texas. Shari Doyle, 18 år, var en av dem. Sektledaren David Koresh fanns också bland dödsoffren och många av Clives vänner likaså. Han blev en av bara nio överlevande. Brandinfernot var kulmen på ett 51 dagar långt dödläge, med sekten på en sida och FBI på andra. FBI ville gripa Koresh på grund av rykten om sexuella övergrepp i gruppen och att de skulle ha en illegal vapenarsenal. Men David Koresh sa att Gud hade beordrat honom att stanna. Och hans följare ville förbli hos honom. Han var ju deras Messias.

I tre år har vi följt Clive Doyle, 75, och talat med andra som var medlemmar i Branch Davidians då gruppen leddes av David Koresh, för att göra en dokumentärfilm. Decennier har gått sedan Clives liv vändes upp och ned av branden. Ändå tror han fortfarande att Koresh var Messias och väntar på att han ska komma tillbaka för att ta med honom till himlen.

– Jag hade egentligen hoppats att han skulle vara tillbaka vid det här laget, säger Clive.

För världen utanför kan det vara svårt att förstå hur Koresh tilläts diktera gruppens regler, splittra äktenskap och separera män och kvinnor – men ändå ta kvinnorna för sig själv, som ”andliga fruar”. Koresh blev pappa till 17 barn och några mammor var så unga som tolv år. Clives äldsta dotter hade en relation med Koresh, men de fick aldrig barn ihop. Det fick inte heller hans yngsta dotter, Shari, som dog i lågorna. Det ryktades att hon var en av dem som var ihop med Koresh – redan när hon var 14 år.

– Om jag visste att David våldtog min dotter, bara för sakens skull, så hade det inte känts bra. Men jag ser till den större bilden som Gud försökte förmedla genom David. Shari var inte där för att jag hade släpat dit henne, för som tonåring gjorde hon egna val. Och hon trodde på David. Vad för typ av relation de hade vet jag inte, men om de hade en relation så tror jag att det var hennes val, säger han.

Annons:

Så hur hamnar man där – att man tror så mycket att man är villig att följa en ledare in i döden? Sanningen är att det inte finns någon särskild demografisk grupp eller typ av personlighet som går med i sekter. Givet rätt situation är de flesta sårbara för en typ av hjärntvätt.

Socialpsykologen Alexandra Stein gick själv med i en politisk sekt när hon var 26 år och stannade därefter i tio år.

– Ingen tänker ”nu ska jag gå med i en sekt”. Ofta stöter du på en grupp som har liknande mål som du själv och den visar inte sitt fula rätta jag förrän det är för sent, säger hon.

Till en början verkade den marxist-leninistiska gruppen som Alexandra Stein gick med i göra gott, de ville skapa ett mer jämlikt samhälle. Men snart isolerades och kontrollerades hon samt hamnade i ett arrangerat äktenskap. Sedan flykten från sekten har hon forskat för att förstå hur människor kan dras in i sekter, och hon gav förra året ut boken Terror, love and brainwashing: Attachment in cults and totalitarian systems (Routledge).

Alexandra Stein menar att många människor någon gång i livet kommer i kontakt med sektliknande grupper utan att vi kanske förstår det. En sekt behöver inte ens vara religiös. Det kan vara en politisk grupp, en grupp för personlig utveckling och meditation, eller nynazister. Grunden för sekter är att de följer samma strukturer som totalitära stater, menar hon. Visst kan du vara hängiven kyrkobesökare utan att vara med i en sekt – men då är du kanske hängiven ett fotbollslag eller gift med någon som är ateist också. Och det är ändå okej. Tron är då bara en del av ditt liv och till skillnad från i en sekt tillåts du självständighet och eget tänkande.

I en sekt är ledaren viktig. Enligt Alexandra Stein har ledaren två kärnkvaliteter: auktoritet och karisma. David Koresh beskrivs ha just dessa kvaliteter av många personer. Han kunde predika i timmar utan avbrott, han spelade i ett rockband och bestämde över gruppstrukturen.

Heather Burson var nio år då hon levde med sekten tillsammans med sin familj. Hon beskriver David Koresh som strikt, men när han pratade så lyssnade alla.

– Han var som en magnet. Alla gjorde precis som han sa att de skulle göra, berättar hon.

En annan tidigare medlem, som nu tagit avstånd från sekten, är David Bunds. Han menar att David Koresh hade hundraprocentig kontroll över alla medlemmar.

– Om han hade sagt åt någon att döda så hade de gjort det, så länge de trodde att det var Guds vilja. Han använde rädsla för att manipulera vuxna till att göra galna saker, som att ge bort sina barn, sina döttrar, till honom, säger han.

Clive Doyle träffade David Koresh för första gången 1981 och tyckte direkt att han hade ”det där”. Det var något med hans sätt som imponerade och fick honom att känna att Koresh kom från Gud. Men Clive håller inte med om att han var en sektledare.

– Alla var fria att lämna gruppen när de ville. Myndigheterna anklagade David för att hjärntvätta och svälta alla in i lydnad. Så var det inte, säger han.

Att äktenskap splittrades efter att paren varit gifta i många år, var något som inte gillades av alla i gruppen.

– Men de gick med på det för de förstod vad Koresh presenterade och att Gud lovade oss ett kungadöme. Profeter gör saker som Gud säger åt dem, även om det väcker anstöt och går emot ett tabu, säger Clive Doyle.

En sektledares mål är att ha absolut kontroll över relationerna, förklarar Alexandra Stein. Det gör ledaren genom att exempelvis utnyttja gruppen sexuellt, ekonomiskt eller politiskt. För att bevara kontrollen måste ledaren också isolera medlemmarna. Det var flera kilometer mellan Davidianernas byggnadskomplex Mount Carmel och andra bostadshus. De behövde inte heller ta sig därifrån – folk jobbade där, de hade kyrkan på platsen, de kunde försörja sig och barnen kunde gå i egen skola.

Karisman och auktoriteten gör att följare känner både kärlek och rädsla för ledaren. Den kombinationen är kraftfull och leder i en isolerad miljö till en lojal följare – som handlar enligt ledarens intressen snarare än sina egna. För att förklara hur en person handlar i en sådan situation använder Alexandra Stein anknytningsteori, en psykologisk teori som förklarar hur våra tidiga relationer påverkar hur vi förhåller oss till andra genom livet. Hon menar att sektledare ofta har ett desorganiserat anknytningsmönster som de i sin tur för vidare till medlemmarna, för att säkra upp sin egen anknytning.

– Ledaren skär av andra relationer och positionerar sig själv som den enda välvilliga och säkra fristaden. Resultatet blir en rädd, stressad person som springer till ledaren eller gruppen för tröst, säger hon.

Anknytningsbeteendet är en överlevnads-mekanism, lika naturlig som att människor söker mat och tak över huvudet, precis som barn söker sig till sin förälder när de är trötta, rädda eller hungriga. Men får barnet en osäker anknytning, där den trygga famnen bara kommer stötvis – då kommer det aldrig att bli riktigt tröstat. Barnet försöker då desperat att få närhet, men resultatet blir klängighet och separationsångest. När tröst och hot kommer från samma person blir det en olöslig paradox. Denna desorganiserade anknytning sker inte bara mellan barn och förälder. Den kan också skapas i relationer senare i livet. Där blir den desorganiserade anknytningen en mäktig och farlig kontrollmekanism.

Alexandra Stein förklarar desorienterad anknytning som att du går runt och är konstant upphetsad.

– Det är ett slags kronisk stress. Likt posttraumatisk stress, fast utan ”post”, för du är mitt i det hela tiden. Som ett trauma som aldrig får sin upplösning, säger hon.

Alexandra Stein säger att man inte behöver vara korkad för att hamna i en sekt. Själv hade hon en doktorandutbildning och var bra på att plugga, men i den politiska vänstersekten the O, kunde hon inte tänka klart.

– Det är som om det är för svårt för hjärnan att gå dit i tanken. Hela kroppen blir obekväm. Dessutom är sömnlöshet, sexuellt utnyttjande och våld ofta inblandat, säger hon.

Alexandra Stein menar att en orsak till att Clive Doyle fortfarande tror på David Koreshs budskap är att hans förlust är för stor.

– Hans dotter dog på grund av sekten och har troligt-vis utnyttjats sexuellt av en galning. Utan att känna till hans fall till fullo kan jag tro att det är för svårt att tänka på att du blivit manipulerad.

Hon misstänker också att Clive kanske aldrig fått hjälp att bearbeta vad som hände eller förståelse för vad en sekt faktiskt är. Själv kom hon ut ur the O efter tio år, men Clive har faktiskt ägnat hela sitt vuxna liv åt tron på Koresh.

– Det är tufft att medge att 40 år av ditt liv varit totalt falska och att du utnyttjats. Att ta sig ut ur en sekt är stigmatiserat. Du känner dig dum, du skäms och folk ser dig som en idiot. Det är otroligt modigt av folk att stå för det, säger Alexandra Stein, som i dag jobbar med rådgivning och stöd i Storbritannien till många som utnyttjats i sekter.

Hon tror att det är viktigt att utbilda om varningstecken för den här typen av grupper. Då kommer det att vara lättare att känna igen rörelser och personer som utnyttjar en.

– Barn bör redan i skolåldern lära sig om det här för att motverka rekrytering. Det är aktuellt i dag, även med extremistgrupper som exempelvis IS. Det är också viktigt att rehabilitera dem som kommer ut ur sådana grupper, annars fortsätter de med sina farliga idéer, precis som Clive, säger Alexandra Stein.

25 år har gått sedan branden. Huden på Clives ärrade händer stramar fortfarande när han knyter dem, som om han har läderhandskar på sig konstant. Han bor kvar i Waco, på övervåningen i ett stort blått trähus med snickarglädje.
En brant trappa med heltäckningsmatta leder upp till lägenheten. Ett tjockt lager damm täcker många av hyllorna där det står olika porslins-figurer. I ett hörn står datorn. Dit tassar han om nätterna när han har svårt att sova. För minnena jagar honom under de mörka timmarna och spelas upp i huvudet som en film. Då sätter han sig och skriver av texter om örter – ett dokument med information om alla örter på A, ett med alla på B och så vidare.

– Det ger mig något att göra. Får tiden att gå. Jag hade lika gärna kunnat kopiera telefonkatalogen, säger han.

På spiselkransen i rummet intill står foton på flera viktiga personer ur Clives liv. I mitten står ett foto på en ljushårig tjej som tittar rakt in i kameran och poserar med en hund. Hon är inte ens 18 år på bilden, och ska dö ett kort tag efter att ögonblicket förevigats. Ibland undrar Clive hur det hade varit om dottern fått leva. Hade hon gift sig, skaffat barn eller kanske blivit konsertpianist?

– I efterhand anklagar jag mig själv hela tiden. Varför gick jag inte in och räddade henne?

David Bunds minns väl dagen då han lämnade Davidianerna, när han var 24 år.

– Jag hade hela livet framför mig. Jag skaffade ett jobb och började leva ett vanligt liv. Men Clive – när han förlorade sin dotter var han redan i den ålder som jag är i nu. Jag tror att han kommer att vänta på David Koresh för alltid, säger han.

Hemma i vardagsrummet i Waco beskriver Clive att det enda som skrämmer honom med döden är om allt var en bluff. Men han lever på hoppet. För David dog, dottern dog och hans mamma har dött.

– Om en återuppståndelse inträffar, så kommer vi ändå inte vara tillsammans om jag inte är kvar och tror. Jag kommer i så fall att göra dem besvikna, säger han.

Därför är det lika bra att hålla fast vid tron på den återföreningen.

– Om allt var fejk och jag kom till den slutsatsen nu, i min ålder, så är det inte mycket man kan göra. Visst, du kan gå ut i världen och dricka en massa öl för att ta igen förlorad tid. Eller så kan du tänka på att du lärde en dig massa bra saker i gruppen – som hur man äter rätt eller är snäll mot andra människor. Jag kan lika gärna fortsätta. Det kan inte skada.

5 x känn igen en sekt

1) Ledaren: Karismatisk och auktoritär.

2) Struktur: Gruppen isolerar människor.

3) Total ideologi: ”Du behöver bara mig och inget annat trossystem har relevans.”.

4) Hjärntvätt: Eller ihärdigt övertalande från ledaren.

5) Resultatet: Anpassliga följare som gör vad som helst oavsett sitt eget överlevnadsintresse.
Källa: Alexandra Stein

Emelie Svenssons och Karin Oleanders dokumentärfilm Waiting for David hade premiär på Atlanta film festival i april. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 3/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

När textilfabriken Rana Plaza i Bangladesh kollapsade den 24 april 2013 miste över 1 100 personer livet. Fortfarande lider många överlevande av psykiska symtom som de inte får behandling för.

Folk påpekar ständigt vilken tur hon har som är vid liv, som undkommit dödens grepp. De säger till henne att skatta sig lycklig för att helskinnad ha tagit sig ur spillrorna av det som en gång var Rana Plaza. De påminner henne om alla dem som gick ett annat öde till mötes.

Men 25-åriga Asma Begum, som räddades ur rasmassorna fyra dagar efter det att textilfabriken Rana Plaza kollapsade, känner sig inte upprymd eller ens tacksam för att vara vid liv. Hon har inte längre någon aptit, inga drömmar och inte heller några ambitioner. Hon kan inte sova på natten och inte föra längre samtal med vänner och familj utan att tappa fokus. Det är bara en enda tanke som snurrar i hennes huvud: Varför dog jag inte den där dagen så att jag slapp den här eländiga tillvaron?

– Jag tänker ofta på varför mina föräldrar födde mig till det här livet av fattigdom och otrygghet. Sedan Rana Plaza-katastrofen känner jag ingen glädje över huvud taget. Jag är som en död kvinna som går på gatan. Vad är meningen med att leva det här livet? säger Asma Begum, som är ensamstående mamma till en son och en dotter.

Hon har inte lyckats sätta fingret på vad det är som efter katastrofen har fått henne att känna sig så apatisk. När allt kommer omkring har fyra år passerat sedan dagen då åttavåningsbyggnaden kraschade ihop över henne – tillräckligt med tid enligt vänner och familj för att hon borde vara ”läkt”. Ändå faller hon ständigt djupare och djupare ned i ett mörkt hål av depression. Hon ser fortfarande bilder av dagarna då hon låg fastklämd inne i Rana Plaza – de ruttnande kropparna ovanpå varandra, vännerna som dog framför ögonen på henne, räddningsarbetarna som sågade i människor för att kunna dra ut dem levande från spillrorna – de desperata skriken från dem som befann sig vid dödens rand, urinen hon var tvungen att dricka för att själv överleva. De här minnena väcks särskilt till liv av ord, lukter, skrik eller instängda miljöer och de har hållit henne vaken om nätterna i fyra år. Men än värre är känslan av att livet inte spelar någon roll. Den är överväldigande och slukar henne dag som natt.

Textilfabriker upplever Asma Begum numera som dödsläger. Eftersom hon är alldeles för traumatiserad för att arbeta i en fabrik igen har hon sedan katastrofen jobbat som hushållsarbetare i Savar, ett industriområde nordväst om Dhaka. Hon har behövt ta tre deltidsjobb för att kunna försörja sig och sina barn.

– Jag drar mig iväg till jobbet med all den energi jag kan uppbåda. Men när jag kommer hem ger min kropp vika och jag orkar inte ta mig upp ur sängen under resten av dagen.

Trots sitt svåra mentala tillstånd har Asma Begum aldrig träffat en terapeut eller en psykiater. Terapi eller psykologiskt stöd är en lyx som få från hennes samhällsklass har råd med. Den enda behandling hon fått är sömntabletter som den lokala kliniken skrivit ut.

Fyra år efter katastrofen vid Rana Plaza uppvisar fortfarande många av de 2 500 överlevande symtom på psykisk ohälsa, enligt de stödpersoner som arbetar med överlevande och familjer till offren. Många har inte kunnat arbeta i stängda miljöer i fabriker av rädsla för att väggarna ska falla samman. Andra har rapporterat om svårigheter att klara av starka ljud. Vanliga problem är ångest, förlust av korttidsminne, ilska och sömnsvårigheter.

Shoeb Mahmud, psykosocial terapeut vid BRAC university i Dhaka i Bangladesh, säger att en av hans klienter – en överlevande från Rana Plaza – har utvecklat en sådan akut ilska att hon binder fast sitt barn och slår honom när han kommer i vägen för henne. En annan kastade sitt barn mot väggen när hon inte klarade av att kontrollera sin ilska. Vissa patienter lider av så akut ångest att de inte ens kan gå in i byggnaden där terapin sker.

Det finns ingen exakt siffra på hur många människor som fortfarande är psykiskt påverkade av katastrofen, som hade sin grund i bristande respekt för säkerhetsföreskrifter och byggnadsunderhåll. Ingen systematisk uppföljning av det mentala tillståndet hos de överlevande och offrens familjer har gjorts. Inte heller något övergripande psykosocialt stöd har erbjudits för att ge dem möjlighet att återhämta sig. Enligt en undersökning av 1 300 av de överlevande, gjord av Action aid Bangladesh förra året, led 58 procent av långsiktiga psykosociala problem och 37 procent hade ett mer eller mindre stabilt tillstånd, medan bara 4 procent helt och hållet hade återhämtat sig.

– När Rana Plaza kollapsade var våra ansträngningar i huvudsak fokuserade på att rädda offer, för att sedan ge dem behandling för de fysiska skadorna och slutligen också se till att garantera dem kompensation, säger Syed Sultan Uddin Ahmed, vd för Bangladesh institute of labor studies, en organisation inblandad i räddnings- och rehabiliteringsarbetet av de textilarbetare som skadades dagen då byggnaden störtade samman.

– Även om en del organisationer gav första stödsamtal och arbetade med traumatiserade patienter hade vi helt enkelt inte kapaciteten att fokusera på psykisk hälsa på ett mer övergripande sätt. Det fanns ingen organisation som kunde ta på sig den gigantiska uppgiften att göra en psykologisk utredning och uppföljning av alla överlevande och familjer till offren, säger han.

Kompensationsprocessen som varade till oktober 2015 var i huvudsak inriktad på fysiska skador. Även om Rana Plaza agreement coordination committee, som samordnade kompensationsbetalningar till arbetarna vid Rana Plaza och deras anhöriga, inkluderade psykiska skador som ett kriterium för kompensation, var den slutgiltiga summan som betalades till patienter med psykiska problem försumbar, förklarar Syed Sultan Uddin Ahmed, som var medlem av kommittén. Huvudanledningen var att det aldrig gjordes någon riktig utredning av hur traumatiserade personer påverkades.

I ett land som Bangladesh, där stigman och missuppfattningar kring psykosocialt stöd fortfarande är spridda, finns också en ovillighet att erkänna allvaret i frågor som rör psykisk hälsa.

– Psykisk ohälsa tas inte på allvar här eller så betraktas det som ett tabu. Det förklarar varför folk i så hög grad fokuserade på fysiska skador och ignorerade de psykologiska trauman som så många överlevande lider av, säger Bithun Tasnuva Mazid, senior chef för katastrofhantering och klimatförändringar vid Bangladesh rural advancement committee, BRAC.

– Ingen trodde att psykisk hälsa var en prioritet, särskilt inte för arbetare som går igenom så många svårigheter i sina dagliga liv.

Inte heller arbetarna förstod vad de skulle vinna på att gå i terapi när de hade mer akuta behov, som medicinsk behandling eller försörjning av familjen, förklarar Bithun Tasnuva Mazid. Många ser ingen mening i att gå till en doktor för att få behandling för smärtan i att ha skilts från sina nära och kära.

Rabeya Khatun förlorade tre familjemedlemmar i katastrofen, däribland sin son. Hon gråter sig fortfarande till sömns varje kväll – om hon alls får en blund.

– Jag tänker på honom hela tiden. Hur mitt älskade barn åt, sov, tänkte, hur han gick, hur han led … och jag kan inte andas, jag kan inte sova, säger hon snyftande.

Rabeya Khatun kunde inte finna resterna av sin son någonstans och fick därför inte ens möjlighet att begrava hans kropp och ta farväl. När jag frågar om hon har gått till en psykolog eller terapeut för att få hjälp att ta sig igenom svårigheterna, svarar hon:

– Är jag så galen att jag skulle gå till dem? Visst har jag en sten som tynger mitt hjärta, men hur skulle en doktor kunna läka det? Bara Gud kan ge mig tillbaka min son och ta bort smärtan.

BRAC var en av få institutioner som gav psykiskt stöd till offren under och efter katastrofen. De arbetade på plats i två månader och gav därefter både gruppsamtal och individuell rådgivning till de överlevande och offrens familjer.

– Vi var tvungna att först göra dem bekväma med själva idén om rådgivning och närma oss dem på ett sätt som inte stötte bort dem. Ibland gick vi hem till dem för att ge stödsamtal, säger terapeuten Shoeb Mahmud.

Hittills har 730 överlevande och familjemedlemmar fått stöd, antingen genom gruppsessioner eller, i mer akuta fall, genom individuella samtal. Terapeuter vid BRAC använde sig bland annat av ögonrörelseterapi, EMDR, för att ge stöd åt dem som varit med om traumatiska upplevelser.

– Men trots de bästa intentioner kunde vi tyvärr inte erbjuda en så genomgripande behandling som vi skulle ha velat på grund av begränsade resurser. För tillfället ger vi max fyra sessioner till de som lider av allvarligt posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, men egentligen skulle de behöva minst sex eller helst ännu fler träffar, beroende på hur allvarligt deras tillstånd är. Dessvärre kan vi inte heller följa upp våra patienter när sessionerna är slut, säger Shoeb Mahmud.

Psykologer, terapeuter, utvecklingsarbetare och aktivister menar att Bangladesh borde utveckla ett system för beredskap vid krissituationer och att psykosocial service borde vara i särskilt fokus.

– Det finns en allvarlig brist på organiserade grupper med rätt utbildning för att ta hand om krissituationer av sådana extrema proportioner som Rana Plaza, säger Kali Prasanna Das, psykosocial rådgivare som arbetade med att ge stöd till de överlevande.

– När katastrofen inträffade hoppade vi alla in så gott vi kunde, men stödet gavs på ett oplanerat sätt.

Kali Prasanna Das menar att det är av yttersta vikt att ta fram team som kan reagera direkt. Efter Rana Plaza-katastrofen fick många terapeuter särskild utbildning, men han tycker att det är viktigt att vidareutveckla deras kapacitet och utbilda fler i psykosocial första hjälpen. Dessutom krävs det att folk generellt görs mer medvetna om psykosociala frågor och trauman som kan komma efter en katastrof så att människor mer effektivt kan få stöd.

– Att få andrum är centralt efter en traumatisk erfarenhet. Efter Rana Plaza såg vi att journalister och räddningsarbetare – och till och med vanliga människor – ställde detaljerade frågor till överlevande och till offrens familjer, utan att bry sig om deras psykiska tillstånd. De lämnade dem sedan med öppna sår. Det är väldigt farligt och därför är det viktigt att det finns en medvetenhet om sådana grundläggande aspekter, säger Shoeb Mahmud.

Troligtvis kommer de överlevande från Rana Plaza och de som förlorat familjemedlemmar aldrig att helt och hållet hämta sig från den fruktansvärda upplevelsen. De kommer inte att glömma det outhärdliga i att vara levande fastklämd eller att söka igenom spillror efter stympade vänner eller familjemedlemmar. Minnena kommer att förfölja dem tills de dör, säger de jag pratat med. Men med stöd och omhändertagande kunde deras smärta ha varit, och kan fortfarande bli, långt mer begränsad. Deras situation kunde kanske bli lite mindre eländig och återgången till ett ”normalt” liv hade kunnat bli något lättare. Men för tillfället sitter Asma fortfarande och stirrar tomt in i väggen och Rabeya gråter över sonen, i en enda lång väntan på att livet ska vara över.

Industrins värsta olycka
Den olycka i textilindustrins moderna historia som dödat flest personer skakade Bangladesh den 24 april 2013. Åttavåningsbyggnaden Rana Plaza – som innehöll affärer, en bank och ett flertal klädesfabriker – kollapsade över arbetarna. Minst 1 129 personer dog och nästan 2 600 skadades allvarligt. Räddningsaktionen pågick i 20 dagar och räddningsarbetare var tvungna att såga av armar och ben på många av de överlevande för att dra fram dem ur spillrorna.

Det utreddes aldrig ordentligt hur de överlevande textilarbetarna och familjerna till offren påverkades psykiskt.

Dagen innan Rana Plaza kollapsade hade sprickor blivit synliga i byggnaden. Men trots en evakueringsorder från myndigheterna och upprepade krav från textilarbetarna att få lämna platsen, tvingade fabrikscheferna dem att fortsätta arbeta under katastrofdagen. Grundläggande byggnads- och säkerhetsföreskrifter hade inte heller respekterats. Fabrikerna hade bara tillstånd för en sexvåningsbyggnad, låg på en sumpig grund och undermåliga byggnadsmaterial hade använts. I textilfabrikerna tillverkades kläder för märken som Mango, Benetton och Wal-mart.

BRAC
Bangladesh rural advancement committee är världens största icke-statliga organisation som arbetar med fattigdomsbekämpning. Dess insatser berör uppskattningsvis 138 miljoner människor i 12 länder inom områden som mikrofinanser, utbildning, hälsostöd och juridiskt stöd. I Bangladesh driver organisationen också ett universitet och har spelat en central roll efter Rana Plaza-katastrofen.

Sushmita S. Preetha är frilansjournalist baserad i Bangladesh. Översättning: Karin Elfving. Den här artikeln har kommit till via det Sida-stödda journalistiknätverket One World. Texten publicerades först i Modern Psykologi 4/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera 

Vad gör väntan med en människa? Möt unga asylsökande och psykologerna som försöker hjälpa dem att härda ut.

Pernilla Rempe Sjöstedt var van vid att sätta gränser. Som psykolog träffade hon ofta människor i svåra livssituationer och hade lärt sig att inte uppslukas. Men den här gången var det annorlunda. Killen som satt framför henne hade kommit från Afghanistan till Sverige som ensamkommande. Han var stressad och skör. Plötsligt meddelade Migrationsverket att de bedömde att han var över 18 år gammal. Som minderårig hade han haft rättigheter som nu försvann. Han fick inte längre gå kvar i skolan och inte bo kvar på boendet. Så vad skulle hon göra?

– Han hade ingen annan vuxen i sitt liv. Det var bara jag. Förutom att bedriva terapi var jag också den som fixade busskort och boende. Jag kämpade jättemycket för att han skulle få gå i skolan. Man tänker att man ska hålla gränser, men det är extremt tufft när de är så utelämnade, säger Pernilla Rempe Sjöstedt.

Samtidigt tvingades han vänta. Vänta, vänta, vänta. När skulle han egentligen få besked på sin asylansökan?

Han är långt ifrån ensam om att vänta. Över 35 000 barn och ungdomar sökte asyl som ensamkommande i Sverige år 2015. Majoriteten, 23 000, var afghaner. Många av dem hade aldrig varit i Afghanistan, utan levt som flyktingar i närliggande länder. När den syriska krisen intensifierades växte högarna hos Migrationsverket ytterligare. Redan 2013 bedömdes situationen som så allvarlig att alla syrier som kom fick permanenta uppehållstillstånd. Samtidigt hamnade afghanerna sist i kön.

Så småningom satte Sverige upp gränskontroller och mottagandet blev mer restriktivt. Enligt Migrationsverket är de flesta asylärenden från 2015 avslutade, men några tusen väntar fortfarande på besked.

Pernilla Rempe Sjöstedt, som arbetar som psykolog på Rädda barnen, säger att såväl väntan som ovisshet kan vara förödande. Speciellt för den som upplevt trauma.

– Ett barn kanske får psykologbehandling en timme i veckan, men alla andra timmar då? Bemötandet från lärare, boendepersonal, förskolelärare och fritidspersonal är så otroligt viktigt. Vi märkte att många yrkesgrupper famlade och inte riktigt visste hur de skulle möta de här personerna, säger Pernilla Rempe Sjöstedt.

I dag håller hon utbildningar i traumamedveten omsorg för vuxna som kommer i kontakt med de här ungdomarna.

– Barn och unga som utsatts för trauman har svårare att reglera sina känslor. Många blir jättearga när de är arga och helt apatiska när de är ledsna. En tioårig kille berättade för mig att han ofta hade utbrott i skolan och att hans lärare hanterade det väldigt olika. Den ena pekade med fingret och skrek åt honom att sluta. Då triggades han. Den andra läraren la en hand på hans axel. Då blev han lugn. Det finns så mycket man kan göra för att hjälpa de här barnen, säger Pernilla Rempe Sjöstedt.

Tänk dig ditt allra värsta minne. Föreställ dig nu att behöva återuppleva just det där minnet som om det hände igen. Du känner paniken i hela kroppen. Igen och igen. Varje dag, flera gånger om dagen. Den som målar upp scenen är Frida Johansson Metso, psykolog och specialiserad på att hjälpa traumatiserade och torterade asylsökande och flyktingar.

– Posttraumatisk stress är ett oerhört plågsamt sjukdomstillstånd, säger hon.

Postmigrationsfaktorer som långa väntetider, boendesituation och ensamhet påverkar läkandet negativt. De afghanska ungdomarna tvingas nu också hantera tillfälliga uppehållstillstånd och förhindrad familjeåterförening. Detta efter de nya regler som började gälla sommaren 2016.

– Med rätt behandling kan de läka och slippa leva med traumaminnen. Vi vet att den psykiska ohälsan är hög i gruppen med afghanska ungdomar. Landet har varit krigsdrabbat i många år. Om flyktingmottagandet vore bättre i Sverige skulle fler självläka och slippa utveckla depression, suicidalitet eller posttraumatiskt stressyndrom, säger Frida Johansson Metso.

Enligt en rapport från Karolinska institutet är suicidrisken hos ensamkommande asylsökande mellan 10 och 21 år nio gånger högre än hos jämnåriga.

Samtidigt blir många ifrågasatta, när de egentligen är särskilt utsatta, enligt Frida Johansson Metso.

– I debatten är det ofta kvinnor och barn som brukar anses mest skyddsvärda, men när det kommer soldater till en stad är det unga och starka män som är måltavlorna. IS har numera bas i Afghanistan och är i konflikt med talibanerna – och båda tvångsrekryterar. De unga männen måste fly. Det är grunden för deras skyddsskäl, säger Frida Johansson Metso.

För några månader sedan uppgraderade FN statusen för Afghanistan till ett land i aktivt krig. Enligt FN är också antalet civila dödsoffer rekordhögt. Under förra året uppges över 10 000 civila ha dödats eller skadats i Afghanistan. Global peace index 2017 klassar landet som världens näst farligaste, efter Syrien.

Frida Johansson Metso har jobbat med asylfrågor sedan 1999. Då som nu var handläggningstiderna långa. Däremot har politiken blivit mer restriktiv.

– Asylskäl har reducerats till att bara handla om liv eller död, inte alla andra skäl som egentligen ryms i asylrätten. Som att fly från förstenande förtryck eller tvångsäktenskap. Många skickas tillbaka till Afghanistan trots att säkerhetsläget förvärrats. Man borde ha reagerat på det och tagit hänsyn till det för länge sedan, men jag hoppas att det kommer att ske, säger hon.

Rätten till vård är inte heller självklar. Primärvården bedömer ibland att traumatiserade och suicidala patienter har för tunga besvär. De behöver remitteras till psykiatrin för mer omfattande vård, men där händer det att personer nekas med motiveringen att ohälsan är relaterad till asylprocessen.

Samtidigt förvärras måendet när världen gungar, i samband med åldersuppskrivningar eller avslag, till exempel. Den som blir åldersuppskriven, och alltså bedöms vara äldre än 18 år, mister över en dag ofta hela sitt nätverk. Den enskilde blir då tvungen att flytta, förlorar vänner och rätten att gå i skola. Som vuxen asylsökande har man dessutom bara rätt till begränsad vård, så kallad ”vård som inte kan anstå”. Enligt Frida Johansson Metso tolkar många vårdgivare det betydligt mer restriktivt än vad Socialstyrelsen instruerat om och tror att det betyder att asylsökande bara ska få akutvård.

– En del hävdar att man inte kan behandla posttraumatisk stress förrän personen har en stabil livssituation, som ett uppehållstillstånd eller ett tryggt boende till exempel. Att vänta in stabilitet kan ta flera år och man kan inte vägra vård under den tiden, säger hon.

Annons:

Det kan tyckas hopplöst, men vid Uppsala universitet har Anna Sarkadi och hennes forskarlag positiva besked. Hon är professor i socialmedicin och har studerat en metod som kallas teaching recovery techniques, TRT. Metoden utvecklades i Norge efter Bosnienkriget och har bland annat använts efter tsunamin i Thailand, jordbävningen i Aten och krigen i Gaza och Kongo.

År 2015, när det kom många ensamkommande till Sverige med trauma i bagaget, blev det snabbt fullt hos BUP och Röda korset. Anna Sarkadis forskargrupp översatte då programmet till svenska och testade det på sammanlagt 46 barn och unga mellan 13 och 18 år. Interventionen bestod av gruppsamtal vid fem tillfällen.

– Väldigt många mådde väldigt dåligt i början. 84 procent led av depression och 45 procent uppgav att de hade självmordstankar eller självmordsplaner. Ändå var det de som mådde sämst som hade störst effekt av programmet. Många mådde mycket bättre efteråt och var femte blev helt fri från sina symtom på posttraumatisk stress. Resultaten uppkom dessutom trots att de befann sig mitt i asylprocessen, säger Anna Sarkadi.

Metoden är inspirerad av traumafokuserad kognitiv beteendeterapi, kbt. Ungdomarna fick hjälp att hantera såväl mardrömmar som flashbacks. De fick i hemläxa att exponera sig för sådant som de normalt undvek på grund av obehagskänslor, som exempelvis tungt trafikerade gator. Ungdomarna fick också öva på att ta en obehaglig bild från huvudet och föreställa sig den som en bild i handflatan. De uppmanades att färglägga och sudda ut, så kallade skärmtekniker. På så sätt fick de kontroll över minnena, i stället för att minnena tog kontroll över dem.

– Jag tror att gruppformatet var viktigt. Att de fick träffa andra i samma situation. Det blev tydligt att de inte var ensamma om sina minnen och de kunde hjälpa varandra. Mycket fungerade faktiskt ganska snabbt! Avslappningsövningarna gjorde till exempel att flera kunde börja sova utan att behöva ta mediciner, säger Anna Sarkadi.

I dag finns ett 50-tal utbildade TRT-gruppledare i landet och metoden sprids via bland annat Bris och Sveriges kommuner och landsting, SKL.

– I de flesta grupper såg vi att asylprocessen och all väntan var värre än ursprungstraumat. Många var livrädda för att få ett nej och behöva åka tillbaka till landet de flydde från, säger Anna Sarkadi.

Den åldersuppskrivna killen som Pernilla Rempe Sjöstedt hjälpte fick avslag på sin asylansökan. Hon tog hjälp av en advokat för att överklaga. Det räckte inte. Samtidigt kände hon en växande frustration.

– Det är många som engagerar sig för de här ungdomarna som själva mår dåligt. Vi brukar prata om sekundärtraumatisering, säger Pernilla Rempe Sjöstedt.

Frida Johansson Metso konstaterar att civilsamhället dragit ett tungt lass för att hjälpa flyktingungdomarna. Just nu präglas samtalen av en växande hopplöshetskänsla.

– Risken är stor att man bränner ut en viktig grupp volontärer i samhället. I så fall blir det ännu svårare för framtida flyktingar att komma till Sverige. I dag är det volontärernas medmänsklighet som räddar många av ungdomarna, säger Frida Johansson Metso.

FAKTA: Lagförslaget om ensamkommande
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har presenterat ett förslag för att underlätta för unga ensamkommande. Tanken var att ensamkommande som kommit till Sverige före den 24 november 2015, och som fått utvisningsbesked mer än 15 månader efter registrering, ska kunna få en andra chans i form av ett tillfälligt uppehållstillstånd om de studerade på gymnasiet. Detta eftersom den stora mängden ensamkommande under 2015 förlängde handläggningstiderna och flera hann bli myndiga medan de väntade på besked, vilket kraftigt minskade deras möjligheter att få uppehållstillstånd. Förslaget gick ut på remiss i slutet av januari och lagändringen föreslås träda i kraft 1 juli. Både Vänsterpartiet och Centerpartiet har sagt att de kommer att rösta för förslaget, trots att Centerpartiet är negativt till förslagets utformning som även kritiserats hårt av Lagrådet.

En längre version av Anna Liljemalms reportage publicerades först i Modern Psykologi 3/2018. Där får du möta Hossein Ali Akbari och andra asylsökande: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Den är det sista du rör vid när du lägger dig och det första du plockar upp på morgonen. Sedan allt från nyheter till underhållning och banker flyttat in i våra telefoner har de blivit allt svårare att lägga ifrån sig. I Sverige äger 85 procent av befolkningen en smartphone och den genomsnittliga användaren tillbringar drygt en timme om dagen på sociala medier.

Samtidigt har det kommit allt fler studier som varnar för riskerna med överdrivet smartphoneanvändande. Vi sitter mer stilla än någonsin på grund av tekniken. Vanan att kolla telefonen så fort vi får en sekund över gör att vi går miste om de stunder hjärnan behöver för fri association och kreativitet. Och ju mer tid vi lägger på att scrolla i våra sociala medier-flöden, desto mer nedstämda blir vi.

Ur ett psykologiskt perspektiv är det inte märkligt att vi har lätt att fastna i våra telefoner. Tekniken är designad för att fånga och bibehålla vår uppmärksamhet och trycker på alla de rätta knapparna för det. Snabba belöningar, sociala förstärkare och förslag på nytt innehåll så fort intresset börjar falna är exempel på krokar som utvecklarna bygger in i apparna för att hålla oss kvar. Att ha en telefon i fickan är som att ständigt gå runt med en godispåse. Det är svårt att inte småäta.

Frågan har väckts om hur vi ska kunna bevara hälsan i relation till den här tekniken. Är lösningen, som vissa förespråkar, att stänga ner sitt Facebook-konto och rota fram den gamla Nokia 3310:an, som föregick de smarta telefonerna, ur garderoben? Kanske. Samtidigt möjliggör ju tekniken många vanor som är bra för hälsan, som att hålla kontakten med släktingar som bor i en annan stad eller att hitta likasinnade som delar ens intressen.

Hur gör man för att få ut de positiva aspekterna av telefonanvändandet och minimera hälsoriskerna? Det gäller att hitta medelvägen, där det är du som styr när och hur du ska använda telefonen, snarare än att telefonen styr dig.

Här är fem tips för hur du kan gå till väga för att återta kontrollen över din smartphone.

1. Ta bort eller göm tidsslukande appar. Händer det att du tar upp telefonen för att kolla en notis och blir sittande en kvart och scrollar i flödet? Undersökningar visar att de appar som folk lägger mest tid på ofta är de som de är minst nöjda med att använda. Många tjänster är designade för att hålla oss kvar, även efter att vårt ursprungliga ärende är utfört, vilket gör att många lägger tid på dem som i efterhand känns bortslösad. Har du några sådana appar?

Testa att ta bort dem i två veckor och se vad som händer. Sannolikheten är stor att du efter ett initialt obehag kommer att trivas rätt bra med det. Ifall det känns som ett stort steg – testa att flytta ikonen från hemskärmen. Du kan till exempel lägga den i en mapp några skärmar bort eller radera genvägen så att du måste gå in via webbläsaren.

Genom att höja tröskeln för att gå in i appen minskar risken för att hamna där av gammal vana.

2. Stäng av alla notiser utom de nödvändigaste. Blir du störd i arbetet tar det i snitt 23 minuter att hitta tillbaka till samma fokus som innan avbrottet. Även om det kan kännas som att du är effektiv när du multitaskar, så är växlingarna ansträngande för hjärnan och tröttar ut den i förtid. I stället för att ha mejlnotiser som poppar upp i ögonvrån på jobbet – kolla inkorgen på bestämda tider.

Detsamma gäller på fritiden. Är du ute och fikar med en vän, fokusera på ert samtal i stället för att försöka ha tre konversationer över chatt samtidigt. Att göra en sak i taget lönar sig i längden.

Annons:

3. Avbryt ströscrollandet. Sociala medier gör det enkelt att interagera med andra människor och sociala band är något som generellt är bra för hälsan. Något som däremot visat sig leda till nedstämdhet och ångest är att passivt scrolla i flöden. Då matas vi med bilder av hur härligt alla andra verkar ha det, något som lätt väcker avundsjuka och mindervärdeskänslor.

Om du märker att du fastnat i scrollande eller ströklickande är det en signal på att det är dags att lägga ifrån sig telefonen. Det kan vara svårt – apparna är som sagt designade för att hålla oss kvar. Du kan säga till dig själv att du bara ska ta en kort paus. Lägg ifrån dig telefonen och fråga dig själv om det kändes så viktigt att du vill fortsätta scrolla. Det är ofta lättare att tänka till när du inte har skärmen för ögonen.

Det här är särskilt viktigt ifall du kände dig nere redan innan du gick in i appen. Vårt humör färgar våra tolkningar och känner du dig ensam kan det upplevas som att alla är på fest utom du. Ett bättre tidsfördriv är då att söka kontakt på annat sätt, som att ringa eller messa en kompis.

4. Var närvarande i dina viktiga stunder. Att tekniken kan få oss att må dåligt beror inte nödvändigtvis på tekniken i sig, utan också på att den stjäl fokus från annat som skulle fått oss att må bättre om vi bara uppmärksammat det. Till exempel är det många som slösurfar på telefonen i stället för att prata med familjen om hur dagen har varit eller att gosa med husdjuret. Eller så står du och tittar på en fantastisk solnedgång – men i stället för att njuta av den fastnar du i att välja den perfekta bildtexten till fotot på Instagram.

Tänk efter en extra gång innan du tar upp telefonen vid sådana tillfällen. Och om det är något du gärna vill fota, ta en bild men vänta med att lägga upp den till senare.

5. Lägg undan telefonen. Eftersom telefonen är förknippad med så mycket distraktion kan det räcka att ha den inom synhåll för att uppmärksamheten ska söka sig dit. Många har telefonen framför sig på bordet när de sitter på möten eller äter middag. Testa att i stället ha den i väskan eller i ett annat rum. Kanske känns det ovant i början och du oroar dig över ifall du missar något viktigt. Precis som med att sluta röka är det en avvänjningsperiod. Efter de första abstinensbesvären blir det enklare att vara i nuet – och kanske känns det till och med lite lättare att andas.

Siri Helle är psykolog och författare, aktuell med romanen Bränn alla broar (LB förlag) om hur vi mår bakom våra polerade profiler på sociala medier. Den här artikeln publicerades först i Modern Psykologi 3/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera 

Vår största utmaning i livet är döden. Filosofin har traditionellt uppfattats som konsten att leva och dö, och i den palliativa vården skulle den därför kunna ha ett särskilt bidrag till den helhetsförståelse av livet som är oss kärt, skriver Sebastian Rehnman, professor i filosofi vid Universitetet i Stavanger.

Hur kan vi bli bättre på att inte bara lindra kroppsliga och själsliga smärtor inför döden, utan också möta patienters, anhörigas och kollegers önskan att tala om livsfrågor? Den frågan har av olika omständigheter förblivit hos mig. Tidigt mötte jag en sjuksköterska i ett forskningsprojekt om existentiella gruppsamtal med äldre som suckade över att de existentiella samtalen nedprioriteras under arbetsdagen. Det engagemanget och den frustrationen har jag mött hos många som arbetar inom vården, men inpräntades kanske denna gång av att jag samtidigt deltog i en konferens om hur offentliga institutioner kan betjäna olika livssyner. På konferensen deltog agnostiker, ateister, buddhister, judar, kristna, muslimer med flera, och det var påtagligt att oavsett andra skillnader så har vi alla behov av att föra existentiella samtal inför sjukdom och död. Senare blev jag inbjuden att tala om frågandets konst i existentiella dialoger på en vårdvetenskaplig hermeneutikkonferens, men jag svarade nog bara delvis på hur vi bättre kan möta varandras livsfrågor.

Kanske var det allt detta som förde mig tillbaka till boken At undres ved livets afslutning: Om brug af filosofiske samtaler i palliativt arbejde. För några år sedan undrade personalen på ett danskt hospis hur de skulle kunna stärka sin kompetens för existentiella samtal. De var givetvis alla övade i samtal för att lindra själslig och kroppslig smärta, men erfor att de behövde något mer i mötet med patienter, anhöriga och kolleger. De verksamhetsansvariga hade läst den filosofiske praktikern Finn Thorbjørn Hansens arbete om filosofi som existentiell egenomsorg och de inledde ett spännande samarbete med honom under fyra år. I projektet var hela det palliativa teamet – ledningen, sjuksköterskor, musikterapeuten, psykologen och prästen – involverat, och Hansen forskade inte om eller på utan med vårdpersonalen genom att stötta deras handlande. Utgångspunkten var vårdpersonalens uppfattning att de måste stå i ett dialogiskt förhållande till sina egna existentiella och etiska frågor för att kunna mottaga och följa patienter, anhöriga och kollegor i deras livsfrågor.

Det primära målet var att etablera en existentiell samtalskultur på hospis där varje medarbetare kan ta vara på underbara ögonblick under de veckor patienten har kvar att leva. Därför inrättades en ”undringsverkstad” på arbetsplatsen där personalen kunde utveckla sin egen undran inför liv och död samt stärka sin kompetens för existentiell och andlig omsorg. De ingick i undrande samtal med varandra och med klassiska källor om existentiella och etiska temata för att bli klokare och visare i yrkesutövningen. Varje deltagare utgick i en sådan dialog från en personlig vardagserfarenhet som väckt en livsfråga – vad är hopp, lidande, kärlek, trygghet, försoning, förlåtelse med mera – och tillsammans undersökte de det allmänmänskliga och universella genom att söka efter grundantaganden i den enskilda och individuella berättelsen. De erfor att ju mer de förmådde bli stående inför en ganska enkel och påtaglig livserfarenhet och undra över vad som tas för givet, desto mer kunde de rikta sig till en komplex och ofattlig livsvisdom.

Personalen skrev senare undrande essäer för att fördjupa förståelsen av sig själva och sina yrkeserfarenheter, för att spåra outtalade men önskade tolkningar av sin profession och för att finna ett språkbruk som känner ett subjekt och inte observerar ett objekt. I slutet av projektet anställdes en ”hospisfilosof” för att stötta samtalskulturen.

Annons:

Projektet är centrerat kring försöket att framvisa ett tredje slag av själavårdssamtal, nämligen det filosofiska undringssamtalet, där filosofi betyder den helhetsförståelse av livet som är oss kärt. Sådana samtal avser inte att konkurrera med utan komplettera de psykologiska och teologiska slagen av själavårdssamtal. Hansen tycks mena att skillnaden mellan dessa slag av samtal kommer dels av olika kognitiva förhållningssätt, dels av en påföljande symmetri respektive asymmetri mellan samtalsparterna. Det palliativa arbetet utgår vanligtvis från det ena förhållningssättet, nämligen att utifrån bästa tillgängliga vetenskapliga faktaunderlag frambringa kroppslig och själslig lindring hos patienten.

Hansen förnekar inte vikten av detta, men menar att problemet med empirisk och kvalitativ forskning ”är att vi alltid kommer för sent till erfarenheten.” Med det förhållningssättet kan vi inte enligt honom uppmärksamma det egentligt existentiella: ”Da er man kun oppdaget af ’at spejle det kendte’ fram for ’at pejle det ukendte’.” Vi når inte oss själva eller den andre i blivandet; i det som framträder här och nu. För att kunna tala om existentiella frågor behöver vi i stället närma oss den andres och vår egen undran med en icke-vetande hållning, så att vi kan söka klokhet om vårt leverne och vishet om vår livsåskådning. I projektet övades därför ett annat förhållningssätt, nämligen att uppmärksamma antydningar och yttringar av undran inför det ännu outtalade hos en patient, anhörig, kollega eller hos sig själv. Detta leder enligt Hansen till en symmetri mellan samtalsparterna, nämligen att envar jämställt och likvärdigt undrar inför samtalsämnet. En symmetrisk relation uppkommer för att parterna är lika upptagna av undran inför det gemensamma samtalsämnet, medan en asymmetrisk relation uppkommer av att en av parterna antas ha överordnad kunskap som skall frambringa något hos den andre. En av deltagarna beskriver skillnaden mellan förhållningssätten och förbindelserna som att ”gå från att vara en primärt process- och relationsorienterad […] till att bli innehålls- och saksorienterad.”

Hospispersonalens undrande förhållningssätt kan summeras lite utförligare. Först och främst kräver en undrande arbetsgång och arbetsmiljö lyhördhet för den andre. Av de i boken ingående åtta essäer skrivna av vårdpersonal uttrycker nästan alla att de behöver lyssnastillsamt och tala långsamt, så att den andre får utrymme att treva sig fram till orden och begripa det angelägna som försöker komma till uttryck. Livsfrågan yttrar en försiktig och sårbar öppenhet inför det (för)underliga, och många upplever att de kommer till sig själva genom att få dväljas vid den. Här gäller det att låta den andre finna sin egen stämma i berättelsen om sin erfarenhet. Personalen vittnar om att vi kan vara lyhört stilla inför det underfulla genom att öva ödmjukhet om det kända och okända. Ödmjukheten förhåller sig icke-vetande till vad som försöker komma till uttryck och tyglar professionens självsäkra begrepp, metoder och tekniker, genom att öppna sig inför det osagda och kanske rentav outsägliga. Samtidigt undrar inte ödmjukheten ihjäl det underliga, betvivlar inte det otvivelaktiga, och påtvingar inte den levande existentiella frågor inför döden. Den stämmer av när det är passande och opassande att undra tillsammans med en patient, anhörig eller kollega, eftersom undran kan vara utmanande, ja, rentav mycket utmanande. Många i det palliativa teamet uttrycker också att lyhördhet och ödmjukhet samverkar med mod. Det kan vara att våga göra sig mottaglig för undran inför det okända, att inte överväldigas av det obehagliga, att säga sanningen om vården, eller att bara vara och inte göra.

Projektet tycks visa att lyhördhet, ödmjukhet och mod är några av de individuella karaktärsdrag som kan upprätta en undrande gemenskap. Dit förs vi av att långsamt lossa det givna med muntert, lekfullt eller improviserat frågande om vad som är, kunde eller borde vara annorlunda, och denna grundläggande undran blir dialogisk genom den gemensamma undersökningen. I en undrande gemenskap är också den professionelle sårbar, eftersom alla parter ger och tar likvärdigt och ömsesidigt från sina egna livsberättelser och från mänsklighetens stora berättelser och undringar. I den undrande gemenskapen förhåller sig parterna personligt och inte bara yrkesmässigt till grundantaganden om vad som ytterst är gott, sant och vackert; till vad vi människor djupast sett har kärt. Om detta söker dialogen klokhet och vishet.

Det synes mig som att det här projektet visar på något viktigt om hur vi kan bli bättre på att ta vara på varandras livsfrågor. Vårdpersonal som kan uppmärksamma och understödja existentiell och etisk undran i ögonblicket har viljan att göra den andre väl, stillheten att lyssna och erkänna den andre, ödmjukheten i talet inför den andres annanhet, lekfulla uppslag, modet att följa den andres tankar och känslor, självdisciplin som uppehåller nyfikenhet, öppenhet och undran, och vänligheten att slå följe i gemensam undran inför det osagda och kanske outsägliga.

Men hur filosofin kan bidraga till det existentiella samtalet tycks vi behöva precisera. Till exempel synes karaktäriseringen av det psykologiska samtalet förenklad, eftersom det finns hundratals psykoterapeutiska riktningar och de flesta psykologer och psykoterapeuter är i sin praktik förmodligen eklektiska. Hansen torde ha rätt i att existentialistisk psykoterapi reducerar ”existentiell” till ”existentialistisk”, så att patientens angelägenhet antas kunna återföras till en handfull temata på basis av en handfull kanoniska texter. Det borgar inte för jämställd undran. Men även om vi antar att de flesta psykologiska samtal förutsätter och intar en asymmetrisk relation till den andre, så eftersträvar uttryckligen till exempel Seikkulas och Arnkils dialogiska praktik, Epston och Whites narrativa praktik, samt Millers och Rollnicks motiverande intervju alla en symmetrisk relation till den andre. Givetvis fokuserar de på drog- och familjeproblem, saknar filosofiutbildning för existentiella och etiska temata, och reducerar ofta filosofiska till psykologiska spörsmål, men det är just här som Hansen kunde ha dryftat vad den samtalsutbildade filosofen kan komplettera med. Dessutom torde han medge att någon asymmetri kan ingå i filosofisk vägledning om än av ett annat slag.

Det filosofiska komplementet synes också svagt hos Hansen. Filosofin har traditionellt sin början i undran, men han tycks missta den delen för helheten. Visserligen trummar Hansen också på dygdernas betydelse i det filosofiska samtalet, men uppvisar en förståelse som synes såväl historiskt som systematiskt bristfällig. Detta är olyckligt, eftersom den dygdetiska traditionen har till exempel en mer omfattande redogörelse för känslor än mig veterligen någon psykologisk teori och denna skulle kunna utgöra ett viktigt komplement i livsförståelsen. Det är förvånande att Hansen inte anger fler filosofiska bidrag.

Kanske är det som sig bör om vi inte helt har svar på frågan om hur vi bättre tar vara på vår önskan att tala om livsfrågorna. Ty delvis är kanske svaret att vi ingår i undrande gemenskaper på livets väg inför den död som väntar oss alla. I vilket fall avslutar sjuksköterskan snart kursen i sokratiska dialoger med äldre och gläder sig åt de stärkta färdigheterna. Låt oss hoppas att hon och andra kan hjälpa oss alla att ta vara på vår undran inför liv och död.

Sebastian Rehnman är professor i filosofi, Universitetet i Stavanger, adjungerad professor i religionsfilosofi, VID vitenskapelige høgskole, och filosofisk praktiker, Dialogikos samtalspraktik. Den här texten publicerades i Modern psykologis nätupplaga i maj 2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera 

Året var 1969. Hemma i Brooklyn, New York, började Robert Sapolsky förbereda sig för en framtid på den afrikanska savannen. Han lärde sig swahili på egen hand och skickade brev till sina idoler, primatforskarna. ”Hej, jag heter Robert Sapolsky och skulle vilja göra fältstudier på apor i Kenya.”

Han avslutade med en liten upplysning. By the way, jag är 12 år.

Sedan dess har Robert Sapolsky gjort dubbel karriär som biolog och primatolog, blivit mångfaldigt prisad som professor på Stanford och slagit igenom som populärvetenskaplig författare med boken Varför zebror inte får magsår (Natur & Kultur 2003).

Nu kommer Robert Sapolskys sjätte bok ut på svenska. Varför vi beter oss som vi gör är en kartläggning av biologin bakom det bästa och sämsta i oss människor. På drygt 600 sidor försöker han göra allt mellan värstingbeteenden och hjälteinsatser biologiskt begripligt och kommer fram till att … it’s complicated. För varken mord eller medkänsla kan förklaras med endera uppväxten eller ett visst hormon, eller en alldeles särskild gen, eller ett exakt område i hjärnan, eller evolutionen, eller varför inte hur frontallobsbarken formades under tonåren?

Glöm det, för att använda Robert Sapolskys egna ord.

I stället hänger våra handlingar ihop med allt det här på en gång. Vad vi än gör – skjuter ihjäl folk eller är vänligt förstående – så har beslutet påverkats av biologiska processer längs en oändlig tidslinje, från sekunderna innan till miljoner år bakåt. Och att förklara detta är … komplicerat. Så låt oss låna författarens grepp i boken och utgå från ett beteende i nuet och backa, genom forskningsområde efter forskningsområde, ända till urtiden.

”Nuet” får bli ett visst ögonblick i min intervju. Jag har just erkänt att jag kommer att ställa frågor som ”Det handlar väl om uppväxten?”, ”Kan inte det hänvisas till våra gener?” Det är precis det kategoriska stuprörstänkande som han vill göra upp med. Ska han nu bli irriterad? Nej, Robert Sapolsky svarar med ett vänligt kluckande:

– Hehe, du har verkligen ingen lätt uppgift att beskriva något så multi-faktoriellt-tvärvetenskapligt …

Sekunder till minuter innan: Neurovetenskap. Klockan är åtta på morgonen för Robert Sapolsky hemma i San Francisco. När han skrattar varmt förstående åt mig har hjärnan just skickat signaler till ansiktsmusklerna bakom det lurviga skägget. Samtidigt styrs dessa signaler av vad som hänt sekunderna innan. Tänk om han hade hört ett skott från redwood-kullarna utanför huset? Då hade reptilhjärnan reagerat automatiskt, slagit på aktiviteten i amygdala och höjt stressnivån i kroppen. Det ökar risken för att han ska tolka min fråga fientligt.

Men om familjens hund just hade tassat upp bredvid honom, tittat med sin långa blick och velat bli klappad? Då hade kroppens lugn och ro-system aktiverats, vilket ökar sannolikheten för att han ska reagera vänligt förstående i stället.

Timmar till dagar innan: Hormoner. Bemötandet kommer också att påverkas av om Robert Sapolsky har ätit frukost eller ej – och han gillar att ge stöd åt detta faktum genom att hänvisa till en studie om jurymedlemmar i israeliska rättssalar: Var de hungriga och trötta dömdes nästan ingen av de åtalade villkorligt. I början av dagen och direkt efter lunch var siffran 65 procent.

– Frontallobsbarken fungerar inte så bra om man är hungrig, trött eller har ont, förklarar han. Och det är den delen av hjärnan som gör att vi kan hejda känslostyrda impulser eller sätta oss in i en annan människas situation. It’s the hard work, sådana processer som hjärnan upplever som krävande.

Stress ökar också testosteronnivån hos både kvinnor och män. Hormonet höjer risken för att till exempel bedöma en okänd människas neutrala ansiktsuttryck som hotfullt.

Veckor till månader innan: Hjärnans plasticitet. Hjärnan svarar hela tiden på vad vi är med om genom att göra nya kopplingar mellan nervcellerna, det som kallas hjärnans plasticitet. Robert Sapolsky har månaderna före vårt samtal som vanligt haft mycket undervisning vid Stanford-universitetet, en timmes pendeltågsresa bort. Dessutom har han gett en mängd intervjuer om sin nya bok. Om den här tiden skulle ha stressat honom hade hans amygdala blivit mer lättretad och prefrontala barken långsammare. Utan stress svarar hjärnan med nya kopplingar och lär sig nya saker.

År till decennier innan (beroende på hur gammal du är): Puberteten och epigenetik.Puberteten är nästa viktiga område, en tid som mest av alla formar prefrontala barken. I 25-årsåldern har den vuxit klart och den versionen kommer sedan att påverka våra beslut och hur vi beter oss.

Robert Sapolsky skriver: ”Tonåren och de tidiga vuxenåren är den tid då risken/chansen är störst att en människa dödar någon, blir dödad, offrar sig för behövande, utvecklar ett missbruk, rånar en gammal dam eller engagerar sig och förändrar saker och ting. Det är med andra ord en tid i livet då vi tar maximala risker, söker det nya och lierar oss med likasinnade. Allt på grund av den omogna prefrontala barken.”

Vilka händelser och omgivningar under puberteten formade Robert Sapolskys frontallobsbark? Dels var han en extrem bokmal. Hans enda intresse var studier och han sökte ofta de vuxnas beröm. Dels blev han ateist och har sedan dess inte haft ”det minsta intresse för någon andlig väg”. I den lilla familjen med storasyster, mamma och pappa, dominerad av ortodox judisk tradition, gjorde Robert revolution, 13–14 år gammal.

– Jag hittade för många motsägelser i Bibeln och började kontrollera berättelserna. Plötsligt fick jag ett slags klarhet, aha! Allt är bara påhittat, det är därför det inte stämmer!

Hur klarade du det i en sträng judisk familj?

– Jag fortsatte att vara en lydig, praktiserande son hemma, men min tro var noll.

Robert Sapolsky genomförde sitt uppror genom en paradoxal kupp. Den ”lydige” sonen låtsades vara så djupt religiös att föräldrarna fick anledning att uppmana honom att dra ner på antalet böner och ritualer.

Vid det laget hade han precis börjat i högstadiet på John Dewey-skolan. Den var helt ny och stod för en alternativ pedagogik. Nu förberedde Robert Sapolsky sitt drömyrke: skrev brev till primatforskarna och tog en självstudiekurs i swahili. Sedan kom han in på college tidigt, tog sin examen vid Harvard när han var 21, doktorerade vid Rockefeller university när han var 27, blev assisterande professor på Stanford när han var 30 …

Var du alltid yngst?

– På college fanns en annan 15-årig kille som också var rätt cerebral. Jag antar att många som blir forskare har haft en liknande bakgrund.

Men Robert Sapolsky hängde inte bara över böcker under de tidiga vuxenåren – han tog också varje chans att gå i väg ensam på vandringslederna mellan New York och Florida.

Men du hade kompisar och så, eller …?

Nu liksom hejdar sig Robert Sapolsky och säger lugnt:

– Alltså, jag är helt och fullt social, jag tar på mig kläder … Men visst – på Harvard var jag varenda helg ensam i skogarna på ett primatforskningscenter åtta mil väster om Boston.

Kan man säga vad ett sådant drag beror på?

– Jag antar att jag, av outgrundlig anledning, i särskilt hög grad tolererar att vara ensam. Och att jag vill det.

Robert Sapolsky blev klar med sin examen i biologisk antropologi 1978 – med absolut högsta betyg. Han flyttade direkt till ett forsknings-
reservat med 60 babianer i Masai Mara i Kenya och stannade i ett och ett halvt år, ensam i ett trångt tält och utan rinnande vatten.

– Jag hade ingen aning om någonting när jag kom dit – mer än att babianerna redan blivit kompisar med människorna. Några gillade mig och några gillade mig absolut inte.

Robert Sapolsky arbetade med att ta blodprov på babianerna i åtta, tio timmar per dag. Många kom att bli hans vänner och han gav dem gammaltestamentliga namn: Har Benjamin behövt försvara sin position i dag? Hur går det för Batseba? Har Aaron och Nebudkadnessar putsat varandras pälsar? Och babianerna lärde känna Robert så väl att de kunde skilja på om han andades in för att han snarkade eller för att han i nästa ögonblick skulle skjuta iväg en pil med sömnmedel mot dem genom sitt blåsrör.

Det var så han fick blodproven. I boken A primate’s memoir beskriver han hur nära han måste gå för att pilen skulle träffa och han sedan direkt skulle hinna täcka över den sövda kroppen innan kompisarna kom och räddade den. Varje gång fick han hjärtklappning och var på helspänn.

I 33 år kom Robert Sapolsky tillbaka för fältstudier tre, fyra månader varje sommar. Övriga delen av året gällde laboriatorieråttorna på Stanford som manipulerades till olika stressreaktioner. I början handlade hans forskning om neurobiologi och inte bara rent beteende.

– All stress vi kunde stu-dera hos labbråttor, men fanns något av detta också i naturlig miljö? Fysiologin hos babianerna var ett område som intresserade mig. Jag ville försöka förstå vem som är sårbar för stress. Det blev banbrytande resultat.

När han var klar med sin doktorsavhandling i neuro-endokrinologi om hormoners och nervbanors roll för stress och åldrande var han 27 år och fick några år senare utmärkelsen Mac Arthur fellowship för sina upptäckter. En del av Robert Sapolskys arbete, som att primater stressas mest om de står lågt i hierarkin och inte har kontroll över sin situation, skildras i dokumentären Stress: Portrait of a killer från 2008. Den har setts 1,5 miljoner gånger på Youtube.

I filmen får man också träffa hustrun Lisa, då fortfarande forskare i neuropsykologi, och deras två barn – döpta efter favoritbabianerna Benjamin och Rachel. Barnen kom inte till med lätthet. Flera graviditeter misslyckades på grund av en genetisk sjukdom i Lisas släkt. Under en och samma månad 1994 dog pappa Thomas Sapolsky, till följd av stressrelaterade sjukdomar, Lisa och Robert tvingades abortera ytterligare ett foster och en finansiering till labbet på Stanford drogs in. Robert Sapolsky fick avskeda anställda och kunde inte åka till Masai Mara på sommaren som vanligt.

Han hade aldrig haft så många motgångar och gick in i en klinisk depression.

Samma år slog han igenom med Why zebras don’t get ulcers, en populärvetenskaplig bok om stressens roll för bland annat blodtryck och diabetes.

Decennier innan. Barndom och fosterstadium: Gener. Det är dags att backa till barndomens betydelse för våra beslut och beteenden i nuet.

Robert Sapolsky fick börja ta pianolektioner när han var fyra år. Han kunde redan läsa och föräldrarna var rädda att han skulle bli uttråkad i skolan. Till den första långa vistelsen i Kenya tog han med sig sin keyboard.

– Från andra eller tredje året i Afrika slutade spelandet vara mitt uttryck för känslor och skrivandet blev min grej i stället. Efter att min pappa hade gått bort skrev jag hellre än spelade.

Pianolektionerna och de otaliga besöken på Naturhistoriska museet i Central park präglade Robert Sapolskys barndom. Han drömde om att bo i glasmontrarna hos de uppstoppade bergsgorillorna. Från det att han var nio, tio år visste han vad han skulle bli. Primatforskare i fält. I Afrika.

Men varför savannen, du var ju uppvuxen i Brooklyn, värsta stadsmiljön?

– Det var ett förfärligt område, aggressivt och fientligt. Det var inget för en kort, boklärd pojke. Jag antar att jag bara bestämde att jag hellre ville bo på Naturhistoriska.

Under barndomen sker så kallade epigenetiska förändringar, då samspelet med miljön gör att vissa gener aktiveras permanent eller stängs av för gott. Hade Robert Sapolsky vistats mer på gatorna i Brooklyn hade andra gener varit aktiva nu i stället för de som samspelade med hans erfarenheter från museet. Det gäller också för det som händer i fosterstadiet, förklarar han. Om hans mamma hade varit utsatt för stark stress under graviditeten 1956–57 hade också Roberts amygdala som vuxen kunnat bli mer lättretad och oftare höja hans nivå av stresshormoner.

Mamman, som dog för ett par år sedan, 99 år gammal, hade motsvarande en svensk gymnasieutbildning. Pappa Thomas, född 1907, började läsa medicin i New York. Men så kom den ekonomiska depressionen i slutet av 1920-talet och han kunde inte finansiera sina studier. Han fick jobb som ritbiträde, kunde så småningom slutföra en arkitektexamen genom kvällsstudier och öppnade eget arkitektkontor.

Sekel och millennier innan: Kultur. Nu backar Robert Sapolsky ännu längre bak i tiden, till förfäderna. Också vad dessa har ägnat sig åt har betydelse för nuet.

Pappa Thomas kom som ung judisk flykting till USA från trakterna runt Moskva. Mammans hemvist i Ryssland är mindre klar – kanske var det Ukraina, säger Robert Sapolsky, kanske någon by på landsbygden. Bägge familjerna flydde ryska revolutionen – och föräldrarna träffades i USA. Så mycket mer vet han inte om dem.

Robert Sapolskys judiska släkt påverkar ännu hans beteende, menar han, genom den kultur som odlats i århundraden. Värderingar överförs från generation till generation, och handlar till exempel om hur man ser på konflikter och hur man löser dem. Robert Sapolsky brukar berätta om en återkommande mardröm som han haft sedan barnsben – han mördar Hitler på det mest bestialiska sätt. I verkliga livet är han emot dödsstraff, tycker att vapeninnehav ska förbjudas och är pacifist. Att både kunna vara mordisk i drömmen och som vaken emot våld brukar Robert Sapolskys ta som exempel på att vi alla har en potential att vara såväl jävliga som änglalika.

Miljoner år innan: Genernas evolution. Vi har många gener gemensamt med reptiler. Vi har ännu fler gemensamt med alla däggdjur. Och nästan alla gemensamt med dem som blev primater. Robert Sapolsky berättar hur vissa mönster i genernas evolution slår igenom  hos till exempel schimpanser och babianer. Några primater har utvecklats till att ha extremt låga nivåer av aggression och andra i motsatt riktning. ”Flytande däremellan finns utan jämförelse människan”, enligt Robert Sapolsky. I all vår motstridighet har vi potential att vara både riktigt onda och riktigt goda mot varandra. Och – möjlighet att påverka åt vilket håll vi ska gå.

Finns det någonting vi kan göra för att styra in oss mot det goda beteendet?

– Inget som vi kan förutse. När vi studerar människor som heroiskt räddat andra, för dem helt okända, finns det nästan ingenting som på förhand visar vem det skulle kunna bli. Det handlar varken om utbildning eller religiös läggning.Men möjligen, berättar Robert Sapolsky, finns ett gemensamt drag: Att de har vuxit upp i familjer som trummat in budskap om att man ska göra rätt. Värderingar där föräldrarna tagit ställning för hjälpsamhet. Det kan få dem att vara just den som rycker ut och gör hjältedåd.

– Moralisk reflektion är inom psykologin något som är krävande för hjärnan, the hard work, men de här upplever inte sina insatser som svåra. De flesta berättar att de ”handlat utan att tänka”, automatiskt, utan att först resonera.

Då måste väl kulturen vara viktig för att ett gott handlande ska bli automatiskt?

– Oerhört viktig, säger Robert Sapolsky med eftertryck. Processen under barndom och tonår – här blir en hel hög med beteenden och åsikter och moral-uppfattningar och sociala uppfattningar automatiska, och därför snabbare än din hjärna är medveten om.

Och nu kommer vi till det som driver Robert Sapolsky – att vi kan förändras så att det sämsta av beteenden byts mot det bästa. Han ger exempel på flera personer som skiftat från att föra krig och sko sig på andra till att bli altruistiska och göra gott, ofta på kort tid. Framför allt framhåller han 1700-tals-teologen John Newton, som först gjorde sig en förmögenhet på slaveriet och sedan engagerade sig för att det skulle avskaffas. Han blev präst och skrev texten till psalmen Amazing grace. Ett slags avbön.

På samma sätt har Robert Sapolsky sett ”sina” babianer förändras. Efter över 20 år dog plötsligt alfahannarna i tbc. Nästa gång Robert Sapolsky kom till reservatet satt vuxna hannar och plockade varandras pälsar, ett fredligt sätt att stärka grupptillhörigheten som bara småpojkarna gör annars. Sedan, i tonåren, blir det hårdare tag och i nya flockar brukar de utmana alfahannarnas aggressiva beteende.

– Men när andra tonårshannar sökte sig till min grupp blev de åthutade av de vuxna: ”Sån skit håller vi inte på med här.” Det tog ett halvår, sedan hade kulturen i gruppen förändrats och umgänget mellan hannarna blivit mindre aggressivt.

Trots det menar han att våra beteenden i så hög grad är biologiskt betingade och styrda av sammanhanget att människan saknar fri vilja. Han säger att bilden av oss som rationell art är övervärderad.

– Människor som inte tror på den fria viljan brukar delas upp i antingen mjuka eller hårda. Jag är så hård som det bara går. Fast jag försöker vara en trevlig middagsgäst. Samtidigt har jag inte den blekaste om hur världen skulle se ut om alla trodde att det inte finns någon fri vilja. Det skulle kräva ett ofattbart annorlunda tankesätt.

I Robert Sapolskys ögon är det biologin det beror på om någon inte har impulskontroll, inte att den personen är en ond varelse. Att vi i så fall inte skulle kunna döma folk enligt nuvarande juridik är ett resonemang som flera recensenter av boken uppehållit sig kring.

Därför skipas ingen rätt-visa i dag, enligt Robert Sapolsky. Rättvisa skulle vara – som en metafor – att ställa undan en bil med trasiga bromsar i garaget tills den är lagad – inte att fördöma den.

– De som inte kan medicineras för sin epilepsi får till exempel inte köra bil. Det är jobbigt för dem att bli av med körkortet – men de blir inte brända på bål. Det tog några hundra år att förändra det tänkandet. Nu är det självklart att betrakta epilepsi som ett biologiskt problem, säger han.

– Det kommer att ta tid att förändra synen så att man också ser andra beteenden som främst biologiska problem. För folk ger inte det biologiska perspektivet tid. Där kan jag bli pessimistisk.

Samtidigt har han blivit mer optimistisk med åren, efter alla berättelser om människans förmåga till förändring.

– Det kan ta decennier, men ibland går det på en sekund.

Han säger att varenda liten bit biologi som han nämner i boken kan förändras under vissa omständigheter. Det är så det fungerar. Ekosystem förändras. Kulturer förändras. Och viktigast av allt – våra hjärnor förändras. Neuroner skapar nya kopplingar, andra nervbanor kopplas bort. Sådana biologiska processer ligger bakom extraordinära exempel på mänsklig förändring, förklarar Robert Sapolsky.

– Vi kan transformeras från vårt värsta till vårt bästa beteende, och det kan biologin lära oss mer om. För om en aggressiv art som  babianer plötsligt uppfostrar de unga hannarna till att bli fredliga, så stå inte där och tro att det inte kan hända med människor.

6 x Robert Sapolsky
Född: 6 april 1957 i New York.
Yrke: Professor i biologi, neurologi och neurovetenskap samt neurokirurgi vid biologiska institutionen, Stanforduniversitetet.
Familj: Lisa, chef för ett danskompani i San Francisco, barnen Rachel och Benjamin.
Aktuell: Varför vi beter oss som vi gör: Biologin bakom människans bästa och sämsta sidor (Natur & Kultur 2018).
Tidigare böcker: Varför zebror inte får magsår 1994, på svenska 2003. The trouble with testosterone 1996. A primate’s memoir 2002. Monkeyluv 2005.
Talang: Spelar piano sedan fyraårsåldern. Ackompanjerar på repetitionerna varje vecka på hustrun Lisas danskompani.

Agneta Lagercrantz artikel publicerades först i Modern Psykologi 3/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

KRÖNIKA. I början av 1990–talet publicerades en spännande och oväntad studie. Marsha Linehan, psykologiprofessor från Seattle, USA , visade att kvinnor med borderline personlighetsstörning (numera oftast kallad emotionellt instabil personlighetsstörning) kunde ha nytta av en ny sorts psykoterapi.

Hon hade själv varit patient. Hennes mål när hon hade tillfrisknat och blivit psykolog var att skapa en behandling som kunde hjälpa personer som hade samma typ av svårigheter som hon hade brottats med. Hennes studie visade att hon hade lyckats, vilket överraskade många eftersom emotionellt instabila, som grupp, inte ansågs klara att gå i terapi.

Nu skulle hennes metod – den dialektiska beteendeterapin (DBT) – importeras till Sverige.

Vi som skulle arbeta med detta upptäckte till vår överraskning att metoden var mindfulness-baserad. Vi hade ingen aning om vad det betydde, men Marsha sa att vi skulle fatta så småningom, att det bara var att sätta igång. Så det gjorde vi.

En av målsättningarna inom DBT är att minska maktobalansen mellan patient och terapeut. Därför bestämde vi att våra modiga pilotpatienter som hade tackat ja till att vara med och utveckla metoden, och de lika modiga blivande terapeuterna, skulle lära oss tillsammans.

Utrustade med var sin manual satte vi igång. När vi hade gått igenom början av mindfulnessavsnittet och samlades igen frågade jag hur det hade gått.

Annons:

Det hade uppenbarligen varit svårt.

Terapeuterna skruvade på sig. En hade glömt sina böcker och anteckningar i badhuset så hon hade inte kunnat öva. En annan hade haft magsjuka barn, och hade inte heller hunnit göra något.

Då var det en patient som höjde rösten. Hon hade tränat, och kunde berätta vad som hade hänt, och hur det faktiskt redan hade hjälpt henne. En av de andra patienterna hängde på – hon hade också testat, läst i manualen, testat igen, och kommit på hur hon kunde göra.

Plötsligt var det patienterna som undervisade gruppen. Det var svårt att säga vem som blev mest överraskad.

Jag drog slutsatsen att de hade hittat något de verkligen hade nytta av, och att det var det som sporrade dem, trots att många levde i ett känslomässigt mycket utsatt läge. De som skrattade åt oss när vi sa att vi skulle bedriva psykoterapi med emotionella instabila hade fel.

Jag minns fortfarande upplevelsen av att något stort och viktigt hade hänt.

Och så var det ju.

Åsa Nilsonne är professor emeritus i medicinsk psykologi, psykiater, psykoterapeut och författare. Hennes krönika publicerades först i Modern Psykologi 3/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

KRÖNIKA. Redan dagarna inför att regeringens nationella samordnare inom psykisk hälsa, Kerstin Evelius, i morse lämnade över sin utredning till socialministern hyllades den på sociala medier. Ämnet var ungas psykiska ohälsa och i stället för att tala om de unga tog hon ett steg tillbaka. Överst som avsändare till Ungas beställning till samhället, som utredningen heter, står Sveriges elevkårer, Tilia och Maskrosbarn. Det är tre organisationer som drivs av unga för unga. Under dem nämns samordnaren – och Psykologförbundet som också står bakom utredningen.

Beställningen har tagits fram under ett par workshoppar på Rosenbad, en adress som i sig signalerar att det här är viktigt, och har resulterat i en lista på områden som de unga själva prioriterar.

Enligt flitigt rapporterade siffror från Socialstyrelsen, även i den här tidningen, har den psykiska ohälsan bland unga fördubblats på tio år. Vissa, som psykologiforskaren Jean Twenge, vill skylla på sociala medier. En annan förklaring kom nyligen från Folkhälsomyndigheten, som kopplar den psykiska ohälsan till skolan – med dess kommunalisering, friskolereform och sjunkande resultat – samt en allt osäkrare arbetsmarknad de senaste decennierna.

vad säger de berörda själva om dessa förklaringar? Jag ställer frågan vid överlämnadet av Ungas beställning till samhället. Tilias Jacqueline Stål svarar att det är problematiskt att söka ett separat svar. Det går inte att säga att skolan är problemet, och det går verkligen inte att säga att sociala medier är problemet, tycker hon. För lika många som mår dåligt, lika många svar finns det.

– Så det kanske inte är det bästa alternativet att hela tiden leta efter ett varför, utan i stället ta till sig det som vi presenterar här i dag: sätt att lösa problemen och förebygga dem.

Vad de ungas förslag handlar om är bland annat att unga ska inkluderas i beslutsprocesser som berör unga, att psykisk hälsa – inte bara ohälsa utan förebyggande stöd – ska ingå i läroplanen och en elevhälsa som rutinmässigt frågar om psykiskt mående och inte bara fysiskt. När Jacqueline Stål och hennes medutredare presenterar sin beställning till samhället tänker jag att det är ett mysterium att dessa förslag inte redan tillämpas.

Psykisk ohälsa debuterar oftast före 20 års ålder. Därför borde det vara en självklarhet att lyssna mer på de unga och deras behov. Sedan är det upp till politiker och professionella att hitta sätt att tillmötesgå de ungas beställning.

Jonas Mattsson är chefredaktör för Modern Psykologi: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Annons:

I Modern Psykologis juninummer undersöker vi med hjärnforskningens hjälp vilka mentala förmågor som kan avgöra fotbolls-VM. Och så jagar vi det mänskliga medvetandet – genom en vadslagning. Dessutom bjuder vi på naturterapi och skogsbad.

”Mittfältspositionen ställer höga krav på såväl korttids- som arbetsminne”
Modern hjärnforskning ger en ny bild av exekutiva funktioner och vad som krävs av spelarna i sommarens fotbolls-VM.

”Vår hjärna går på högvarv – i naturen får den lagom mycket intryck”
Underskattar vi naturen som en verklig lösning på psykologiska problem? Vi går till skogs och testar den japanska trenden shinrin-yoku.

Annons:

”Högst upp i en trave kassettband hittar jag inspelningen från Bremen 1998”
På en rökig tysk bar för 20 år sedan bestämde sig en hjärnforskare och en filosof att slå vad om en låda vin: Går det att ringa in något i hjärnan som motsvarar medvetandet?

”Det är omöjligt för mig att glömma, det är därför jag har skrivit boken”
Vi har träffat Nadia Murad, som var sexslav hos IS men lyckades fly och nu berättar sin gripande historia.

PLUS
5 steg till att förlåta dig själv och andra.
Ingmar Bergman 100 år – här är psykologin och demonerna i hans filmer.
Så gick Linda-Marie Nilsson från självhat till kroppsaktivism.

Modern Psykologi 5/2018 kommer ut den 5 juni: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Vår personlighet är relativt stabil under vuxenlivet, även om vi generellt blir bättre på att samarbeta och ta ansvar efter hand. Men redan i 60-årsåldern vänds den utvecklingen till sin motsats, enligt ny svensk forskning.

Olika skolor inom psykologin har skilda uppfattningar om vad personlighet är och därför olika syn på hur föränderlig den är. Enligt den psykodynamiska teorin grundläggs personligheten under de första levnadsåren, då en unik repertoar av försvarsmekanismer utvecklas. Dessa påverkar hur vi hanterar inre och yttre konflikter, vilket är vad personlighet är, enligt den psykodynamiska teorin. Personligheten anses ganska stabil och relativt oåtkomlig, eftersom den är omedveten.

Anhängare av social-kognitiva teorier anser i stället att personligheten syns i de tankar som styr vårt beteende. Personligheten anses sålunda mer föränderlig, eftersom vi kan bearbeta våra tankar och därmed påverka vårt mående och våra beteenden.

Trait-teorier, slutligen, bygger på övertygelsen att vi föds med tendenser att bete oss på ett visst sätt, som är relativt bestående. En bebis kan till exempel vara känslig för sinnesintryck och därmed ha lätt för att bli ängsligt lagd. Tendenserna förstärks eller försvagas under uppväxten i samspel med miljön. Ett exempel på en trait-teori är femfaktormodellen, som anger fem grundläggande personlighetsdrag som varje individ uppvisar i större eller mindre utsträckning.

Trots olika personlighetsteorier är de flesta överens om att personligheten är stabil från cirka 25–30-årsåldern. Men inte till hundra procent. Den så kallade mognadsprincipen beskriver hur vår sam-arbetsvilja och skötsamhet ökar generellt under vuxen-livet medan eventuell ängslighet minskar. Förändringen anses spegla en utvecklad förmåga att uppfylla vuxenlivets sociala roller och bli en ansvarstagande del av samhället.

Men på senare tid har det kommit studier som ifrågasätter mognadsprincipen och påstår att den processen avstannar eller till och med går åt motsatt håll vid högre ålder. Men forskarna är inte eniga om när den förändringen sker eller hur den ser ut i detalj.

I en studie vid Linnéuniversitetet mättes personligheten hos drygt 300 individer med tolv års mellanrum. De yngre deltagarna, drygt 200 individer, var vid första mätningen antingen 60 eller 66 år gamla och de äldre, totalt 100 individer, var 72 eller 78 år. Försökspersonerna ingår i The Swedish national study on aging and care, en nationell, tvärvetenskaplig hälso-studie om åldrandet som pågått sedan 2002. Deltagarna är slumpmässigt utvalda från befolkningen i Karlskrona kommun.

I ett självskattningsformulär svarade försökspersonerna på 60 påståenden som beskriver personlighet utifrån fem-faktor-modellen. Man använde en femgradig skala från 1 (instämmer inte alls) till 5 (instämmer helt och hållet). I förhållande till varandra förändrades de olika deltagarnas personlighet väldigt lite under uppföljningstiden, det vill säga den som skattade högst i gruppen på extraversion gjorde det även tolv år senare, den som skattade lägst på neuroticism gjorde det även vid uppföljningen, och så vidare.

– Det här visar att personligheten, alltså balansen mellan de fem dragen, är mycket stabil över tid, i enlighet med trait-teorin och personlighetsbegreppets definition, säger Mikael Rennemark, professor i psykologi vid Linnéuniversitetet och en av forskarna bakom studien.

Annons:

Däremot fann forskarna att mognadsprincipen inte stämde. Alla blev mindre samvetsgranna och utåtriktade. De yngre försökspersonerna blev dessutom mindre samarbetsinriktade och öppna för nytt. Tidigare studier har angett att den förändringen skulle ske först efter 80-årsåldern.

– Det kan handla om att man blir mer tillbakalutad efter pensionering, släpper taget om krav och blir mindre medgörlig och tillagsinställd, vilket jag tycker är en sund reaktion, säger Mikael Rennemark. 

Att äldre är mindre öppna för nytt är en välkänd kliché som får stöd i studien.

– Minskad utåtriktning och  öppenhet kan hänga samman med att många börjar rikta sig mer inåt och tittar tillbaka på livet. Man kanske upplever att man ”sett det mesta”. Fast det kan också vara en skyddsmekanism, att man klarar sig bättre om man begränsar sin värld mer. Inom äldreforskning talar man om selektiv optime-ring, det vill säga att man väljer vad man vill fokusera sina krafter på.

Forskarna såg också en marginell ökning av ängslighet hos den äldre åldersgruppen.

– Ju äldre vi blir, desto mer ansatta är vi för det vi är oroliga för. Risken att bli sjuk och att anhöriga blir sjuka ökar. Vi närmar oss livets slut och blir mer sårbara totalt sett.

Inna Sevelius artikel är hämtad ur Modern Psykologi 5/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Att vi dras till vackra människor tycks ha en evolutionär förklaring. Men skönheten kan bedra.

Kärlek vid första ögonkastet? Utseendet är onekligen det första vi ser hos en annan människa. Snygg, solbränd, självsäker … En vacker person utstrålar hälsa och framgång och upplevs därmed som attraktiv. Det tycks finnas en evolutionär bakgrund till vilka människor vi tänder på. Allra viktigast verkar symmetri vara, men det återkommer vi till.

– I grunden är det samma parametrar som ligger bakom det som anses vackert i olika kulturer, även om hur vi smyckar oss kan variera, säger Torun Lindholm, professor i socialpsykologi vid Stockholms universitet.

Inte nog med att folk är ganska överens om vilka människor som är fysiskt attraktiva eller inte. Snyggingarna behandlas dessutom bättre av omgivningen.

– Vi upplever att vackra människor även har andra positiva egenskaper – trevliga, intelligenta och duktiga, säger Torun Lindholm.

Det kallas halo-effekt, och stämmer överens med annan forskning om utseendets betydelse. Enligt en forskningsöversikt gjord av den amerikanska psykologiprofessorn Judith Langlois vid University of Texas, får vackra människor en rad olika fördelar. De är mer populära, träffar fler partner, får bättre betyg, bättre jobb och har högre löner … Listan kan göras lång.

Detta mönster bekräftar Magnus Söderlund, professor på Handelshögskolan i Stockholm, i sin forskning om konsumentbeteenden. 2006 gjorde han ett experiment som visade att kunder som mötte snygg personal på flygplan och hos bokhandlare var mer nöjda än de som blivit omhändertagna av mindre vackra anställda, trots att alla andra omständigheter var lika. Dessutom trodde man att de vackra flygvärdinnorna och expediterna var trevligare och hade roligare liv med fler vänner.

– Det skapas positiva känslor när man möter en vacker person. Det vackra utseendet ger extra pluspoäng i den allmänna bedömningen och spiller över på hur bra service man tycker att de ger, säger han.

Psykologiforskaren Jean-Christophe Rohner vid Lunds universitet har undersökt våra fördomar kopplade till attraktivitet och menar att positiv särbehandling av vackra människor kan bero på att vårt minne spelar oss ett spratt.

– Hjärnan har lättare att bearbeta information som stämmer överens med stereotyper. Och många människor har en subjektiv föreställning om att ett vackert yttre hänger ihop med positiva egenskaper.

I hans experiment fick försökspersoner se olika kombinationer av attraktiva och icke-attraktiva ansikten, kopplade till antingen en positiv eller negativ personlighetsegenskap. När de sedan fick se samma bilder igen, i samma eller nya kombinationer, skulle de ange om de sett kombinationerna tidigare. Oftast trodde sig deltagarna minnas kombinationerna ”attraktiv + positiv” och ”oattraktiv + negativ”.

– Det går snabbare för hjärnan att bearbeta ett attraktivt ansikte med en positiv egenskap än ett attraktivt ansikte tillsammans med en negativ egenskap. Vi gör det för att vi tror oss minnas att attraktiva personer är bättre och trevligare, säger Jean-Christophe Rohner.

Det här används förstås inom reklam, där man vill ge folk en positiv känsla av en produkt eller ett företag. Enligt Magnus Söderlund på Handelshögskolan vill annonsörer ha vackra människor i sina kampanjer eftersom det helt enkelt säljer bättre.

– Effekten är tydlig när man tar samma annons och byter ut en relativt attraktiv person mot en relativt oattraktiv person. Den positiva inställningen till den attraktiva personen fortsätter i huvudet och färgar av sig på företaget och produkten.

Men vi kan fatta mer informerade beslut om vi är vaksamma på marknadsföringens knep, menar han.

– En konsument som vill försöka vara kritisk borde motarbeta sina ryggradsreflexer i mötet med det som är vackert och ge sig själv möjligheten att tänka några extra sekunder för att inte svepas med av positiva emotioner.

Frågan är vad det betyder i höstens riksdagsval. Hur snygga är våra politiker egentligen? Och klarar vi att se bakom ytan? Det är något som nationalekonomen Niclas Berggren undersöker. Han forskar på skönhetens betydelse i politiken, vid Institutet för näringslivsforskning i Stockholm.

– Vi inspirerades av tidigare nationalekonomiska studier om så kallade skönhetspremier på arbetsmarknaden, som visar en tydlig koppling mellan utseende och inkomst. Vackra människor tjänar mer, fula människor tjänar mindre.

Annons:

Niclas Berggren och hans kolleger var bland de första i världen att studera om det fanns ett samband mellan skönhet och framgång även bland politiker. De lät över tiotusen personer i olika länder titta på ansiktsbilder av ett stort antal finska politiker, och bedöma hur attraktiva de var.

Den statistiska analysen visade tydligt att ju högre skönhetspoäng politikerna fick, desto fler röster hade de också fått bland väljarna.

– Jämför vi två personer med bara en skönhetspoäng i skillnad, så resulterar det i 20 procent fler röster för den som ser bättre ut. Det är en ganska stor och tydlig effekt!

Niclas Berggren understryker dock att skönhetspoängen inte återspeglar kompetens. Försökspersonerna hade också fått bedöma kompetens utifrån utseendet, vilket sedan jämfördes med objektiva mått på kompetens, som utbildning och yrke.

– Folk tolkar inte skönheten som tecken på kompetens, men ändå kvarstår skönhets-effekten i valsituationen. Vår tolkning är att vackra politiker värderas högre, antingen för att andra människor tycker om att se på dem, eller för att snygga politiker är bättre på social interaktion. Det kan vara en effekt av att de alltid fått ett bättre bemötande och därmed vuxit upp med gott självförtroende. En större social förmåga kan göra att dessa politiker kanske uppfattas som mer trovärdiga och tilltalande när de framträder i tv.

Både vänster- och högerpolitiker gynnas av att vara vackra. Men högerpersoner något mer, och särskilt i lokalval. Där är ”skönhetspremien” mer än dubbelt så stor. Förra våren visade Niclas Berggren och hans kollegor att en extra skönhetspoäng för vänsterpolitiker ger ungefär åtta procent fler röster, men uppemot 21 procent fler röster för högerpolitiker i lokalvalen.

– Vi kan konstatera att högerpolitiker i genomsnitt ser betydligt bättre ut. I alla fall enligt respondenternas subjektiva bedömning.

Men varför är just högerpolitiker snyggare? Niclas Berggren vänder på det. De snygga är mer högerorienterade, menar han.

– Vackra människor är mer framgångsrika på arbetsmarknaden. Och om man tjänar mycket pengar är man kanske mindre intresserad av omfördelning – och söker sig till en mer liberal/konservativ politik. Högermänniskor tjänar i genomsnitt mer pengar.

Att sambandet mellan skönhet och högerpolitik förstärks i lokalval, förklarar han med att väljarna där ofta är sämre informerade om personernas politik. Då är det lätt att bara gå på utseendet när man ska rösta.

– Skönhet värderas uppenbarligen högt i både ekonomiska och politiska beslutssituationer. Det är intressant eftersom det får oss att fundera över hur det politiska spelet egentligen fungerar och visar på grunderna för våra röstbeslut.

Nå, så kommer vi då slutligen till vad det är som upplevs så attraktivt att vi låter oss luras att rösta på politiker vars ståndpunkter vi kanske inte känner till, eller köpa dyra produkter vi inte behöver, eftersom en vacker människa använder den.

Grejen är symmetri.

– Den som har ett symmet-riskt ansikte upplevs som vackrare än den som har ett asymmetriskt ansikte, säger socialpsykologen Torun Lindholm.

Den biologiska förklaringen är att symmetri kan vara en indikation på goda gener, att vi är starka och friska och därmed är fertila och kan få friska barn. Regelbundna drag tilltalar både människor och djur och är ett tecken på att man evolutionärt klarat av både miljömässig och utvecklingsmässig stress.

– Att avvika för mycket är inte hälsosamt, med ett för avlångt huvud eller ett för stort avstånd mellan ögonen. Även hos djur döms asymmetri ut av flocken eftersom det är förknippat med något sjukligt. Så är det med alla så kallade binära drag, två ögon, två öron, två näsborrar …

Det finns till och med statistiskt uträknade mått på de optimala proportionerna utifrån upplevd skönhet. Det ideala avståndet mellan ögonen och munnen ska till exempel vara drygt en tredjedel av avståndet mellan hakan och hårfästet. Och en kvinnas ansikte anses mest attraktivt om avståndet mellan pupillerna är 44 procent av ansiktets bredd. (Tänk Salma Hayek eller Scarlett Johansson, skådespelare med dokumenterat vackra, symmetriska ansikten.)

Torun Lindholm lyfter fram ytterligare några aspekter som brukar ge höga skönhetspoäng när försökspersoner fått bedöma olika ansiktsbilder. Bland annat så kallad sexuell dimorfism, att typiska kvinnliga drag anses vackert hos kvinnor, och typiskt manliga drag anses vackert hos män.

En annan aspekt är ungdom.

– Folk tycker att det är vackert med slät hy, fin och frisk färg. Allt som är förknippat med ungdom har förmodligen en evolutionär utgångspunkt. Vi dras till individer som är fertila eftersom det leder till egen framgång, det vill säga avkomma.

Det kan också förklara varför ett barnsligt ansikte upplevs som extra attraktivt. Det har forskare bland annat visat i tester där ansiktsbilder manipulerats så att ögonen blir större i förhållande till ansiktet, och avståndet mellan näsa och mun större.

Men allra starkast för attraktion är alltså symmetrieffekten. Och den blir än tydligare när flera olika ansiktsbilder slås samman och bildar en ”genomsnittsperson”. Denna upplevs då som snyggare.

– Det är en väldigt tydlig effekt som syns redan när man lagt ihop fyra bilder. Ju fler ansikten som läggs ihop, desto vackrare upplevs den genomsnittliga personen.

Förklaringen kan vara att alla små asymmetriska detaljer jämnas ut med ett genomsnitt av många ansikten.

Samma mönster finns när man på liknande sätt mixar ansikten av olika etnicitet. Ett blandat genomsnittligt ansikte upplevs vackrare än till exempel en genomsnittsvit eller en genomsnittsasiat. Även här kan det finnas en biologisk förklaring. Förutom symmetrin, så har en person med en bred repertoar av gener fördelar rent överlevnadsmässigt.

– Vi har ju dubbla uppsättningar gener. Är föräldrarna väldigt olika så kan de båda generna för en viss egenskap vara av olika typ. Om inte den ena funkar när vi måste anpassa oss till nya omständigheter, så kanske den andra gör det. Det är mindre risk för ärftliga sjukdomar när generna erbjuder stor variation.

Allt det här har varit viktigt evolutionärt sett, men är kanske inte lika viktigt längre.

– Sambandet är svårare att belägga i dag eftersom vi har penicillin och andra mediciner som sätter evolutionen ur spel. Vi kan vara friska och fertila även med asymmetriska drag, säger Torun Lindholm.

Dessutom kan vi påverka vårt utseende med olika hjälpmedel. I ett försök som konsumentforskaren Magnus Söderlund gjorde kring reklam, sminkades en kvinnlig modell av en professionell sminkös, i 16 olika varianter.

– Det var tydligt att rätt sminkning förhöjde modellens utseende, så vi är inte fullständigt utlämnade till vad naturen har gett. Ju mer smink vår modell hade, desto högre skönhetspoäng fick hon. Särskilt tydligt var det hos de manliga bedömarna. Killarna kunde man lura lättare med smink, konstaterar han.

Även om vi dras till vackra människor – och gärna själva vill vara attraktiva – så kan vi alltså fatta klokare beslut när vi förstår mekanismerna bakom ytans dragningskraft.

Utseendet säger inte nödvändigtvis någonting om kvaliteten.

– Visst, man får extremt mycket gratis om man är vacker, säger Torun Lindholm. 

– Men som tur är, är psykologin sådan att när vi gillar en person så tycker vi att den är vacker! Utseendet är bara en faktor när vi väljer partner.

En längre version av Eva Barkemans artikel publicerades i Modern Psykologi 3/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

I vår nya specialtidning Modern Psykologi & HÄLSA har vi samlat artiklar om allt från vad forskningen säger om hur du tränar bäst, till hur gentekniken bidrar till framtidens läkemedel – och de etiska utmaningar som frågan om dödshjälp ställer vården och oss alla inför. Vi har även satt ihop en rejäl avdelning med guider som innehåller konkreta och forskningsbaserade råd, steg för steg, inom centrala livsområden som stress, sömn och sex.

”När du läser om rön om dieter bör du ställa dig ett antal kontrollfrågor.”
Forskaren Emma Frans förklarar hur du känner igen en opålitlig kostnyhet.

”Det var när våra förfäder var fysiskt aktiva som de behövde sin koncentration.”
Läkaren Anders Hansen förklarar varför hjärnan mår bra av motion.

”När du försöker gå ned i vikt kopplas ett uråldrigt system in för att motverka detta.”
Läkaren Frida Duell förklarar hur du går upp i vikt – och vilka dieter som faktiskt funkar för att gå ner …

”Risken för att insjukna i depression är en tredjedel så stor bland dem som tränar.”
Vi listar idrottsforskarnas svar på hur du tränar bäst.

”iGen, de som är födda 1995–2012, skiljer sig markant från tidigare generationer.”
Därför bråkar forskarna om skärmars påverkan på barn och ungdomar.

”Tekniken går ut på att reparera skador i arvsmassan eller tillföra nya gener””
Bara en bråkdel av alla substanser som utvecklas för att bli nya läkemedel passerar nålsögat och godkänns. Mest lovande just nu är olika former av genterapi och genetiska analyser.

”Känslan är där. Jag är ju ett problem. Jag begränsar också andra människors liv.”
Möt läkaren och etikexperten som bytte åsikt om dödshjälp, då han själv drabbades av en svår cancer.

STEG FÖR STEG SPECIAL:
6 steg till mindre stress
6 steg till bättre sex
10 steg till god sömn

Modern Psykologi & HÄLSA kommer ut 3 juli. beställ redan nu till specialpris på: www.vetenskapsmedia.se/halsa-mp