När syrran blev min idol

Nyligen var jag med i en podd där ämnet var svåra samtal med barn. Plötsligt säger programledaren att de har en förinspelad hälsning till mig. Den var från min lillasyster:

”Vi har ju en syskonrelation, men eftersom det skiljer femton år mellan oss så har ju du också haft lite av en föräldraroll och dessutom varit min idol! Under de första tre åren av mitt liv var vi båda barn och efter det så följde femton år av att du var vuxen och jag var barn. Sedan jag fyllde arton har vi båda varit vuxna.

Hur tycker du att det har påverkat vårt sätt att prata om jobbiga saker, att så stor del av vår kommunikation har varit när jag har varit barn. Och hur du tycker att det har förändrats?”

Min systers röst gör att jag får tårar i ögonen. Jag älskar henne så mycket, men vi träffas för sällan.

Mitt svar blir att det sätt som vår kommunikation har förändrats på genom åren är själva grunden till att vi står varandra så nära.

Länge var jag en typisk storasyster, som kom med tips och råd om vad min lillasyster borde göra i olika situationer eller relationer, vad hon kunde plugga och jobba med. Jag läste hennes texter och lyssnade på radioreportage och kom med konstruktiv kritik. Visst hjälpte jag henne, men jag förutsatte också att hon skulle göra och tycka som jag.

En avgörande vändning kom för sju år sedan då jag befann mig i en livskris och vände mig till min syster. Jag hade pratat med henne om svåra saker förut, men aldrig tidigare visat mig så sårbar. Jag slogs av hur insiktsfull hon var, hur klok. Att hon kunde leva sig in i min situation och gav mig stöd utifrån mina behov.

Ytterligare en vändning kom ett halvår senare då jag bad henne läsa mitt bokmanus. När vi gick igenom hennes anteckningar blev jag mållös. Hon hade sett logiska luckor som gått mig, förläggare och redaktörer förbi, och hon hade konkreta förslag som gjorde manuset tusen gånger bättre. Då blev hon min idol!

Sedan dess är vår relation mycket mer dynamisk. Vi kan både vara den starka och den sårbara, den som lär ut och den som lyssnar, den som ber om hjälp och den som hjälper. Det faktum att vår relation inte stelnat i en klassisk stora/lillasyster-dynamik, utan att vi har kunnat uppdatera våra grundantaganden om vad relationen är, gör att jag vet att vi kommer att kunna prata om svåra (och lätta!) saker ända tills döden skiljer oss åt.