Kris & utveckling

Fullständig harmoni och inte ett moln på den lyckligt blå himlen – det måste väl ändå vara den perfekta bilden av en sund relation. Eller?

Psykologen Ed Tronick och barnläkaren Claudia M. Gold håller inte med. Relationer mellan människor är till sin natur komplicerade och röriga, skriver de i sin bok The power of discord: why the ups and downs of relationships are the secret to building intimacy, resilience and trust (Little, Brown Spark, 2020). Och det är inte bara okej att det är så, menar de – det är viktigt, rentav avgörande – för hur våra relationer och vi som individer ska utvecklas.

Den disharmoni som mer eller mindre ofta uppstår i sunda relationer ser de som nödvändig för att relationen ska kunna fördjupas och vara trygg. Men det finns en förutsättning för det: att vi är öppna för att reparera missförstånd. Det vill säga, att vi återknyter till varandra när missförstånd har uppstått, att vi försöker förstå den andra och berätta om oss själva.

Emma Engdahl är professor i sociologi vid Göteborgs universitet. Hon forskar om kärlek och hon är helt med på Ed Tronicks och Claudia M. Golds resonemang.

– Det de skriver om är kärnan i vad jag håller på med! säger hon entusiastiskt. Både de och jag jobbar med vad som händer när människor möts och vad vi har för hjälp av att klara ut de små missförstånd som alltid sker mellan oss.

En kärleksrelation är, enligt Emma Engdahls definition, en relation med (minst) två aktiva parter som vågar uttrycka två saker. Det första är vilka de är. Det andra är vilka behov, önskningar och begär de har som de inte kan tillfredsställa på egen hand.

– Just det här gäller barn- och föräldrarelationer också. Även det lilla barnet är ju aktivt och uttrycker sina behov. Ett barn skriker för att uttrycka de behov det inte kan tillfredsställa på egen hand – som hunger eller närhet.

När föräldern tillgodoser behovet är det en kärleksfull gest, menar Emma Engdahl – och hon ser det på samma sätt när det gäller relationer mellan vuxna.

– Men barn är mycket bättre på att uttrycka vad de behöver. Vi vuxna kan vara rädda för att göra det; vi kan känna oss alltför sårbara och utlämnade för att uttrycka våra behov. Men om vi inte gör det kommer vi inte att bli älskade, för vi människor behöver känna den vi vill älska.

Visserligen kan vi aldrig nå en punkt där vi verkligen känner varandra, poängterar hon.

– Någon sådan punkt existerar inte. Vi får ju ständigt nya erfarenheter som förändrar oss och vår självförståelse. Men att sträva efter det är ändå en förutsättning för att kunna reparera missförstånd och få en fördjupad och trygg relation.

De där behoven, önskningarna och begären som det är så viktigt att uttrycka handlar om enkla saker, förklarar hon – som närhet, till exempel.

– Vi behöver fysisk närhet, det sätter fart på endorfinerna inom oss. Men för att få det behöver vi en annan människa, säger Emma Engdahl.

– Vi har också ett behov av att få känna och uttrycka våra känslor; det får oss att må bra. Till det behöver vi också någon annan, för vi måste bli speglade. För att bli en strålande, säregen individ krävs en annan människa. Och om vi har varit med om något som vi inte förstår oss på, om vi kommer hem och berättar att “Den här människan gjorde mig så jäkla arg och jag sa X och hen sa Y – vad gjorde jag för fel?”, då kan vår partner hjälpa oss att utforska och förstå oss själva. Det krävs en annan människa som vi har tillit till för att få hjälp med sådant.

Det handlar om vårt behov av mellanmänsklighet, sammanfattar Emma Engdahl. Om vårt behov av att vara ett jag och ett du, om att upptäcka olikheter och förstå att de kan överbryggas genom kommunikation, genom missförstånd och reparation.

Men hon poängterar att det inte är något som kan åstadkommas med en quick fix.

– Det är en process att lära känna varandra och få den tillit som krävs för att uttrycka sig själv på det här sättet. Under processen uppstår ofta missförstånd som behöver repareras, och då måste man ta sig tid att lyssna på och förstå varandra – annars förlorar man tilliten.

I många relationer når man av olika skäl inte ända fram, säger Emma Engdahl.

– Man ger partnern det man själv helst vill ha, men partnern kanske inte vill tröstas med till exempel mat, om det är det man ger. Hen kanske vill tröstas med något helt annat.

– Att det blir så kan bero på att partnern har svårt att uttrycka sina behov och vem hen är, men det kan också ligga hos en själv, att man inte vill eller inte har förmågan att lyssna och förstå.

Men när viljan, förmågan och tilliten finns där finns också möjligheten att uttrycka sina behov, önskningar och begär på ett sätt som gör att den andra förstår och frivilligt bestämmer sig för att tillfredsställa dem, menar Emma Engdahl.

– Och frivilligheten är viktig. Utan den blir det ett exploaterande.

Att älska någon är ett hårt arbete, konstaterar hon.

– Men det är så spännande! Det är ett äventyr där man hela tiden återupptäcker varandra och kan känna sig nyförälskad för att den andra, eller man själv, har förändrats. Man kanske hittar nya begär och önskningar, eller man har sina gemensamma projekt, nya eller gamla.

Anna Sylvén är psykolog, psykoterapeut och parterapeut med ett särskilt intresse för anknytning och mentalisering. Hon ser reparerandet av missförstånd som något grundläggande och oerhört viktigt i alla nära relationer.

– Det är det som utgör skillnaden mellan trygga och otrygga relationer, mellan fungerande och icke fungerande relationer, säger hon.

Men det är inte alltid något som kommer naturligt och lätt.

– Om man har med sig en trygg anknytning sedan tidigare i livet har man en känsla av att det som blir fel kan repareras, att man kan hjälpas åt att lösa det.

Anna Sylvén tar ett exempel från spädbarnsforskaren Daniel Stern, som var hennes handledare under psykologutbildningen i Genéve:

– Han pratade om den inkännande mamman som håller sitt barn och känner att “Oj, nu blev det fel, nu är det inte bekvämt för dig lilla vän, nu får vi ändra ställning lite här” – och det är precis där det börjar. Har man fått sådant med sig från barndomen kan man lättare utgå från att den andra har goda intentioner och vill en väl. Men om man inte har den erfarenheten kan man i stället känna “Nu är det kört. Det är lika bra att vi separerar”.

Men vad man än har fått med sig från tidigare i livet är det aldrig för sent att lära om, poängterar Anna Sylvén.

– Man kan absolut lära om som vuxen – antingen genom en bra relation med en partner, med hjälp av vänner eller med terapi. Och det är viktigt att försöka, för det är ofta det här som är grunden till allt.

En annan svårighet är att vi kan ta det personligt när det uppstår missförstånd i vår kärleksrelation, säger hon.

– Vi kan vara väldigt kloka och lyhörda med vänner och på jobbet, men inte alltid i parrelationen – i alla fall inte när den där anknytningshettan slår till. Vi har mycket lättare att ta kolleger som är lite störiga, men om vår partner är det kan vi känna oss övergivna, inte sedda, inte bekräftade, överkörda – allt möjligt.

Nyfikenhet är den viktigaste nyckeln till förmågan att reparera missförstånd, enligt Anna Sylvén – nyfikenhet både på den andra och på sig själv.

Hennes tankar utgår från begreppet mentalisering, förmågan att “se sig själv utifrån och andra inifrån”, som hon uttrycker det.

– Om man förstår att varje person har sitt perspektiv, sin uppfattning och sin förmåga, då kan man också förstå att det ibland kommer att leda till krockar som man kan behöva jobba med. Kanske behöver man till exempel fundera på vad den andra har för avsikt med sitt beteende: Är det bara nonchalans, ren elakhet – eller något annat? Och när jag känner mig angripen – hur mycket handlar det om mig själv?

– Och om den andra reagerar på något man säger kanske kan man kan fråga: “Hur upplevde du mig nu? Aha, du tyckte att jag lät arg? Så var det inte, jag vara bara trött”.

Vi har mycket att vinna på att hitta nya, mer nyfikna sätt att hantera de missförstånd som uppstår, menar Anna Sylvén.

– Missförstånd är ofta början på bråk och konflikter, men om man klarar av att möta relationskrockarna med nyfikenhet på den andra och genom att berätta om sig själv, då blir det i stället positivt. Då kan relationen fördjupas. Man kan lära känna varandra på nya plan, man får syn på sig själv i relation till en annan och man får syn på hur man kan upplevas av en annan. Man får också en tillit till den andra – man blir mindre ensam. Det blir en större stabilitet i livet.