Hanna Wirdegård hade tänkt skriva en bok om sina ätstörningar när hon blev frisk från dem.
– Tanken var att det skulle vara en solskenshistoria med lyckligt slut och jag skulle berätta hur man blir frisk. Men trots timmar av terapi och självhjälpsböcker blev jag inte det. Så då kom jag till en punkt där jag kände att det fick vara nog och jag fick en kraft att berätta utifrån någon slags ilska, säger Hanna Wirdegård.
I boken berättar hon om en uppväxt kantad av bitvis svår anorexi som i vuxen ålder byttes ut mot en problematisk hetsätning, och inte minst om hennes försök att som förälder gång på gång försöka bryta högst icke-fungerande mönster, samtidigt som hon försöker vara en fungerande mamma.
– Jag berättade för första gången om min ätstörning i ett reportage i DN förra året, men i boken får jag tala mer till punkt. Och så får jag lägga mitt eget pussel och berätta om de många olika delar som lett fram till det här. När människor likt jag själv, har levt med den här problematiken så länge, då tror jag att det ofta finns en mer komplex historia och bakgrund än att man blivit påverkad av enbart skönhetsideal och samhällsnormer.
Hanna Widegård säger att hon under sina decennier av sjukdom och efter tre genomgångna graviditeter också har blivit varse hur lite kunskap som finns inom vården – och mödravården – vad gäller vuxna med ätstörningar. Att berätta om att bli mamma och sedan leva som förälder med ätstörning, hoppas hon ska kunna bidra till att andra som lever med samma problematik känner sig mindre ensamma.
– Ofta känns det som om man äger rätt till ordet först när man är frisk – men den här historien behöver komma ut. För någonstans i tjugoårsåldern, då tystnar man, men många har kvar problematiken och lider i det tysta. Och ofta byter då sjukdomen skepnad som den gjorde för mig. Man kanske ser friskare ut för att man hetsäter i stället för att svälta. Men det är mycket värre att vara 33 och bulimiker än att vara 15 och anorektiker.
Hon berättar i boken om en djup skam och frågar sig vad som varit värst, skammen eller ätstörningen i sig.
– Genom att jobba aktivt med att känna självmedkänsla har jag kommit framåt. Jag är inte fri från sjukdomen men jag är fri från skammen. Jag är bättre på att ta hand om mig själv, även när jag faller. Att slippa lägga energi på att gömma och skyla och i stället lägga kraft på mig själv, det är viktigt.
Vad har du lärt dig?
– Hur mycket kraft jag lagt på att försöka dölja i stället för att läka. Skam kan verkligen begränsa människor. Och så har jag förstått att det inte går att göra en 180 graders sväng och tro att man ska kunna bli fullt frisk över en natt. Läkningen behöver tid. Hur otroligt förrädisk sjukdomen är, det har jag också lärt mig.
Hanna Wirdegårds bok Varför blir jag aldrig fri? ges ut i januari på Parus förlag 2022.
Inlägget ”Jag är fri från skam, men inte från sjukdomen” dök först upp på Modern Psykologi.