Konst, ilska och sex med De Geer

När Marianne Lindberg De Geer under årets bokmässa i Göteborg medverkade i seminariet ”Den snäva kvinnorollen”, apropå sin senaste roman, Sig själv närmast, stack hon raskt hål på seminariets själva utgångspunkt. Hon förklarade att det i dag snarare är männen som sitter fast i en snäv roll, inte kvinnorna. Hon upplever det som att män är rädda för att tala om sig själva och menar att kvinnors kunskaper i att samspela, läsa av och kommunicera ger många fördelar i livet. Detta sätt att vända upp och ner på en frågeställning känns symtomatiskt för Marianne Lindberg De Geers egensinnighet.

Vi träffas på ett fik på Södermalm i närheten av Marianne Lindberg De Geers hem, där hon bor tillsammans med sin make, konstnären Carl Johan De Geer. Det första som händer när hon dyker upp är att kaféets ägarinna ger henne en stor kram. Hon är stamgäst.

Vissa tycker att det är obehagligt att sticka ut hakan på det sätt som du ibland gör, eftersom man riskerar att få käftsmällar.

– Ja, men det är jag van vid och jag bryr mig inte. Jag känner mig trygg där jag är i dag: med min familj, min man, mina jobb. Jag tycker att fler borde säga ifrån och jag gillar folk som försöker skaka om, som pekar och säger: ”Men vad fan är det här?”.

När hon var rätt ny som konstnär skrev Dagens Nyheters konstkritiker Lars O Ericsson om en av hennes större utställningar på Kulturhuset: ”Här gör Marianne Lindberg De Geer ett magplask.”

– Jag blev så upprörd.

Varför då?

– Men det tror fan att jag blev förbannad över en så nedlåtande ton i en recension. Men för mig är det minnesvärda det som hände efteråt.

Av en tillfällighet hamnade hon bredvid Lars O Ericsson under en debatt i anslutning till utställningen och överlämnade en lapp där det stod att hon ville prata med honom. Det blev ett lärorikt samtal där han förklarade vikten av att känna till den konsttradition som man sällar sig till, att vara medveten om sina föregångare.

– Det gav mig en mycket viktig insikt. Jag hade en väldigt stor motor och en liten karta, om man säger så. Jag förstod att jag måste läsa på mer för att ge mig in i konstvärlden.

– De gånger jag verkligen har varit upprörd över någonting så har jag tagit itu med det och bett personen säga hur den tänker. Och då har jag lärt mig någonting.

Marianne Lindberg De Geer har lång erfarenhet av att jobba inom psykiatrin. Hon tror att detta kan ha lärt henne att inte vara konflikträdd. Att hon blev van att hantera ilska.

– Som mentalskötare och terapeut får man ta emot många överföringar, alltså folk som är arga för något och som tar ut det på den som står närmast till hands.

Hon är intresserad av psykologi. Det är inte för inte som ett av hennes mest kända verk har titeln ”Jag tänker på mig själv”, en skulptur där en överviktig och en anorektisk kvinna står vända mot varandra och möter varandras blickar. Båda har Marianne Lindberg De Geers ansikte. Hon ser titeln som allmängiltig.

– Jag tänker på mig själv, det kan du också göra. Jag använder en tjock flickas kropp och en anorektisk flickas kropp och så sätter jag dit mitt eget ansikte.

Du är båda?

– Jag är båda. Eller så kanske jag är den som befinner sig mitt emellan dem.

I sin ungdom arbetade hon inom psykiatrin i Göteborg under 14 år, som mentalskötare och terapeut – inom Bup och på Lillhagens mentalsjukhus Göteborg. Och hon har själv erfarenhet av psykisk ohälsa.

– Mina år på ett öppet behandlingshem på Bup vill jag inte ha ogjorda, det var en mycket progressiv tid på 1970- och 80-talen, då vändningen kom från att se patienten som mentalsjuk till att se människan i sin kontext och vad som förorsakat illamåendet.

I dag är hennes tillvaro stabil och självkänslan rätt god, men som ung var den svajig. Hon var oroligt lagd, stundtals ett ”nervvrak” som led av sociala fobier och panikångest.

– Den typen av fobier har funnits länge i min släkt. På jobbet var jag stabil men i privatlivet kände jag mig nervös och missanpassad. Tyckte inte att jag passade in riktigt någonstans.

Hon beskriver det som att Lillhagen var enda platsen där hon just då fick känna sig normal.

– Att jobba på Lillhagen var ett försök att rädda mig själv, tror jag. Jag tror jag mentalt la in mig där, för att försöka förstå också mig själv. Jag vacklade mellan att se mig som patient och som vårdare. Jag var livrädd för att jag skulle avslöja mig som en nervös person. Och där tror jag att min klasstillhörighet hjälpte mig.

När hennes pappa, som var överläkare, hade gått i i korridorerna på Köpings lasarett hade alla sköterskor nigit. Men på Lillhagen neg inte Marianne Lindberg De Geer, som då var mentalsköterskeelev, för läkarna. Hon var uppvuxen i en familj som sågs som lite upphöjd och speciell.

– Min barndom var i mångt och mycket en förtryckande miljö men det jag fick med mig från uppväxten var en attityd av att jag, som de andra vuxna, hade rätt att säga mitt och att beträda rum som andra kände sig främmande inför. Detta förhållningssätt har hjälpt mig i konstlivet där status tyvärr, som överallt annars, är ett av verktygen för att hålla sig kvar.

Mona i Sig själv närmast, som är sista och avslutande delen i den trilogi där de första två romanerna är På drift och Under belägring, har mycket gemensamt med sin författare. Inte bara rent biografiskt, som att de båda har jobbat inom psykiatrin och gått maskörutbildningen på Dramatiska institutet, utan också när det gäller känslolivet. Men det är ingen självbiografi, betonar Marianne Lindberg De Geer.

Titeln är dubbeltydig – att vara sig själv närmast kan lätt tolkas som att vara egoistisk men i romanen handlar det snarare om att ta hand om sig själv, lyssna på sin inre röst. Om frigörelse. Huvudpersonen Mona genomgår ett slags metamorfos där hon inser att det krävs att hon ibland sätter sig själv främst i stället för att till exempel anpassa sig till den passionerade men ständigt svikande musikern Johnny, som samtidigt är den man som förlöst henne sexuellt. En relation som hon under en lång period inte kan leva i, men inte heller utan. För att inte tappa bort sig själv måste hon till slut bryta med Johnny. Det är ingen hemlighet att musikern som Marianne Lindberg De Geer skriver om har Björn Afzelius som utgångspunkt. Hon har skrivit om deras kärleksrelation tidigare, bland annat i sin pjäs Johnny Boy. Hon verkar inte ha något behov av att släppa minnena av denna kärleksrelation.

– Jag vill i stället bevara dem. Det var en viktig tid i mitt liv som dessutom resulterade i att vi fick vår kloka dotter Rebecca och i nästa led vårt begåvade, roliga barnbarn Carmen. Kan det bli bättre?

I sitt 35-åriga äktenskap med Carl Johan De Geer har hon hittat trygghet, trivsel, en lugnare form av kärlek. Man kan följa deras liv tillsammans i hennes dagbok Tvära kast, som hon började skriva under coronapandemin. De brukar äta hemlagad äppelpaj med vaniljsås och titta på fotboll om kvällarna. Och så delar de på en insomningstablett … Hon skriver också om att hon är mer intresserad av sex än hennes make.

Det är fortfarande lite laddat att påminna om att äldre kvinnor kan längta efter ett sexliv.

¬– Det var därför det var lite kul att skriva om det. Men man måste faktiskt inte ha sex tillsammans för att ha ett lyckligt äktenskap. I alla fall inte i den här åldern.

Moderskapet är viktigt för Marianne Lindberg De Geer. Att hon ensam hade huvudansvaret för barnen när de var små var tufft, och hon kände ibland att hon inte räckte till, men kärleken till barnen gav henne det viktiga sammanhang som hon saknat i tillvaron. De var främst det som höll henne uppe.

Hennes förebild som mamma var den frodiga, varma matriarken. Det har sin förklaring. Under barndomen togs hon omhand av hembiträden och framför allt Ilse satte djupa spår i henne.

– Hon betydde nästan allting för mig. Jag var väl fyra, fem när hon började hos oss. Hon visade mig uppmärksamhet och kärlek, hon brydde sig om mig. Jag älskade henne, jag kände mig trygg med henne.

Marianne Lindberg De Geers relation till sin egen mamma var komplicerad. Hon upplever det som att mamman aldrig tyckte om henne. Men å andra sidan tyckte inte mamman om några barn alls, konstaterar hon.

– Jag har försökt att inte ta det personligt.

Hennes mamma signalerade att modersrollen mest var jobbig och klagade ofta; hon pyste av undertryckt ilska, brottades med depressioner och drack periodvis för mycket alkohol.

– Hon var så kylig. Jag minns inte att jag någon gång har suttit i hennes knä. Jag fick över huvud taget inte röra henne. Men hon kunde också vara väldigt rolig. Det är från henne jag har fått min humor och mitt sarkastiska sätt.

– Jag stod min pappa närmare än min mamma. Han gillade och trodde på mig, att jag skulle kunna åstadkomma något i livet. Men han kunde bli arg på mig och ta till lite stryk, ändå var det honom jag tyckte om. Det säger ju något om min relation till min mamma.

Marianne Lindberg De Geer beskriver sin uppfostran som sträng och hierarkisk. För att inte säga kärlekslös. Det är den typen av erfarenheter som påverkar barn allra mest, säger hon.

– Att känna att man egentligen är i vägen eller är fel.

När hon var i tonåren hände något katastrofalt. Pappan tog livet av sig. Enligt Marianne Lindberg De Geer berodde det på att han fått veta att hans hustru varit otrogen under flera års tid.

– Jag fick inte prata om självmordet hemma, det var tabu. Och jag kände mig väldigt osäker på vem som efter det skulle styra skutan hemma.

Att hennes mamma sedan fastnade i alkoholism gjorde inte situationen tryggare. Marianne Lindberg De Geer fick rycka in och ta hand om hemmet, ta vuxenansvar. Det som skadades allra mest hos henne var hennes tillit.

– Allt detta tillsammans har gjort att jag har haft, och fortfarande har, bristande tillit till människor. Den enda person jag litar på fullt ut är Carl Johan.

Framför allt har hon inte litat på kvinnor. Och det har påverkat hennes väninnerelationer. Hon hamnar lätt i konflikter med dem.

– Det handlar såklart om min relation till mamma.

I romanen Sig själv närmast beskriver Mona en känsla av att förlora sig själv tillsammans med väninnorna: ”Hon har aldrig kunnat stå ut med den kontrollförlust hon alltid upplever, när kvinnlig vänskap blir för tät. Hon blir helt enkelt för rädd att tappa bort vad det är hon själv vill, vad hon egentligen tycker.”

Där finns också en feministisk vinkel på det:

– Jag tycker vi har så mycket gemensamt i de systemkrig vi kvinnor tvingas föra för att vi är det andra könet. Men det gör också att vi konkurrerar med varandra om männen, om deras uppmärksamhet, eller rent yrkesmässigt … och många kvinnor tycker jag har svårt att förhålla sig till detta.

Genom åren har det vuxit fram en försoning hos Marianne Lindberg De Geer, gentemot hennes föräldrar.

– I dag kan jag känna en stor ömhet för mamma, för det liv hon fick, hur sorgligt allting var kring henne och den ensamhet som hon kände. Det kan gripa mig väldigt starkt nu. Så känner jag även för det öde som blev min pappas. Han förverkligade aldrig sina drömmar. Han blev överläkare men drömde egentligen om att bli dirigent.

Hon säger att hon är väldigt lik sin pappa, som var temperamentsfull och hade nära till sin ilska.

– Den ilska jag själv bär på handlar både om gener och om de erfarenheter jag haft.

Att visa ilska kan upplevas som skrämmande. Kanske särskilt när kvinnor är arga.

– Ja, och jag är trött på att skämmas för min ilska.

Därför hymlar hon till exempel inte med att hennes två söner tycker att hon ibland varit en sträng mamma, som kunde bli arg i stunden.

– Det är jävligt jobbigt att höra.

Känner du igen det själv, att du varit sträng?

– Ja, gud ja. Verkligen. Men min dotter har aldrig uttryckt det så. Hon hade kanske lättare med att jag var den som bestämde, och jag klev gladeligen in i den rollen. Det var jag dessutom tvungen till som ensamstående mamma.

Något som ofta triggar Marianne Lindberg De Geers ilska är patriarkalt förtryck. Hon säger att hon har haft en övertro på intellektuella män som har tagit plats.

– Jag har varit väldigt nyfiken på de framgångsrika människor som jag har träffat inom kulturvärlden och jag har försökt förstå hur de tänker. Ibland har jag tänkt: ”Men jag är inte sämre än dem.”

Tycker du att du har genomskådat den intellektuella världen?

– Jag har genomskådat min syn på auktoriteter. Jag trodde att de satt på någon hög häst och var huggna i brons. Och så märker jag att så märkvärdiga är de inte.

– Jag vill inte själv vara en förebild. Jag tror inte att jag är ett stort geni utan jag tror att jag har passat bra in i min samtid. Alla kan spänna sin båge, om de känner behov av det och tydligen har jag gjort det.

I och med pandemin började Marianne Lindberg De Geer, likt många andra, känna av åldrandet på allvar när hon blev klassad som riskgrupp.

– Det var det tråkiga, tycker jag, att jag betraktades som äldre. Plötsligt var jag inget annat än min ålder och jag har jobbat i hela mitt liv. Jag är väldigt energisk, men ett tag blev jag nästan fråntagen min energi … Jag hade tagit ett kliv in bland dem som inte sågs som så levande längre.

2007 gjorde sig döden påmind i form av ett cancerbesked – en tumör i halsen. Hon gick igenom cellgiftsbehandling, strålning och operation. Alla är ju rädda för att få cancer, konstaterar hon, men när hon väl fick beskedet blev hon snarare lugn.

– Det förvånade mig. Min första reaktion till läkaren var: ”Vad jättejobbigt att komma med sådana besked till en patient.” Jag antar att de som läser den här tidningen kommer säga att det är ett försvar, och det är det säkert.

Taxichauffören som körde henne till Huddinge sjukhus för att ta emot beskedet, erbjöd sig att vänta och även köra henne hem.

– När jag kom ut och satte mig i baksätet tittade han på mig genom backspegeln och sa: ”Hur gick det?”

Just där och då brast det.

– Då vänder han sig om och tar min hand, han sitter och håller den ända till Södermalm. Jag hann samla mig tills jag kom hem och skulle berätta för maken. Efter det tänkte jag att nu måste det komma en reaktion från min sida och jag väntar på den än, faktiskt.

Tanken på att dö skrämmer henne inte längre. Hon menar att vi alla har vår utmätta tid och att hon har haft ett rikt liv.

– Jag har försökt att göra mitt och jag fortsätter att göra mitt.

Fortfarande har hon ett starkt driv i sig, tycker det är roligt att jobba och gör det konstant. Hon säger att hon är ”lite stridslysten och revanschistisk”:

– I’ll show the bastards. Det är nog mest mig själv som jag vill bevisa något för.

Men känner du att du har visat de jävlarna nu?

– Ja, det är nog därför jag inte är rädd för att dö. Jag tycker fortfarande livet är kul men om det skulle ta slut i morgon, då är jag nöjd med det jag har gjort, att jag fick så fina barn och alla de här åren med Carl Johan. Vi äter gott, tittar på samma tv-program, upprörs över samma saker, hamnar i intressanta diskussioner, vi kramar varandra och håller varandra i handen. Det är som att få en barndom på nytt, på ålderns höst.