5 anledningar att du går in i väggen. Det är faktiskt inte ditt fel.

Det är lätt att vi klandrar oss själva när vi drabbas av utmattning, depression eller ”går in i väggen”. Skulden läggs ofta på den drabbade, liksom ansvaret för att bli frisk. Så det är inte konstigt att många känner skam när de ”misslyckats” med att hålla sig ifrån utmattningen eller med att bli friska. Men faktum är att det är allt annat än ditt fel. Utmattningssyndrom eller så kallad utbrändhet, är en konsekvens av långvarig stress, och forskningen är tydlig: det är inte du som är problemet. Riskerna finns i vår psyko­sociala miljö.

1. Risker i arbetsmiljön. Vi har vetat det här länge: de främsta riskerna för utmattningssyndrom och liknande psykisk ohälsa finns i arbetsmiljön och i förutsättningarna för din försörjning, oavsett om det är en tillsvidaretjänst, om du jobbar på tidsbegränsade ”gig” eller studerar.

Oavsett om något i vårt privatliv utgör droppen som får bägaren att rinna över så har bägaren långsamt fyllts på i arbetslivet – under de förutsättningar vi arbetar och anstränger oss för vår försörjning.

2. Myten om krav. Effektiviseringar och korta anställningskontrakt riskerar att öka kraven för den som arbetar. Ofta antas det att en hög arbetsbörda kan ”hanteras” med rätt verktyg, och till och med kan vara motiverande. Men detta kan närmast ses som en modern myt.
 är jag i min forskning följt personer över tid, har det visat sig att höga krav alltid innebär en ökad risk för psykisk ohälsa. Det är så oavsett om du samtidigt får bestämma hur du ska hantera kraven, om kraven är spännande och ger dig möjlighet att utveckla dina färdigheter, och oavsett om du har härliga kolleger. Att ha något att säga till om när det gäller hur arbetet ska utföras, att ha möjligheter till utveckling och ett socialt stöd från kolleger är viktigt för hur vi mår – men dessa goda ting trollar inte magiskt bort den risk som en hög arbetsbörda, betungande ansvar och ett pressat arbetstempo innebär.

Att utmanas kan vara motiverande och en källa till lärande och utveckling men det är skillnad på att erbjudas möjligheten att engagera sig och att ställas inför krav som vi inte får misslyckas med att leva upp till.

3. Speciellt utsatta yrken. Varför drabbas då inte alla på en arbetsplats, och varför verkar vissa grupper vara mer sårbara? Även om vi delar kontor ställs vi alla inför olika krav, har skilda erfarenheter och färdigheter i ryggsäcken och bemöts på olika sätt av kolleger och ledning. Vissa yrken är mer drabbade – ofta traditionellt kvinnliga yrken med hög arbetsbörda, avsevärt ansvar för andras väl och ve, men med otillräckligt erkännande ifråga om lön, respekt och karriärmöjligheter. Det är lätt att klandra sina egenheter men oavsett personlighet, våra strategier för att hantera påfrestningar (coping) eller livsstil, så finns de främsta riskerna återigen i arbetsmiljön.

4. Arbetsmiljön – arbetsgivarens ansvar. Från arbetsgivare hörs ibland röster om att anställda själva har ansvar för sin arbetsmiljö, men det stämmer inte. Lagen är tydlig med att detta ansvar ligger på arbetsgivaren. Det är utöver det få förunnat att ha råd med de ”kostnader” det innebär att påverka sin arbetsmiljö och minska mängden krav. Att tacka nej till arbetspass eller uppdrag kan för vissa innebära att man helt enkelt inte längre får en lön att klara sig på. Att åsidosätta uppgifter kan sätta möjligheten till en tryggare anställning på spel eller göra att man ses som oengagerad när kolleger med bättre kontakter och förutsättningar springer förbi mot bättre positioner. Dessutom visar forskning att symtom på utmattning riskerar att förvärras när man även måste anstränga sig för att påverka sin arbetsmiljö. Det blir helt enkelt sten på börda.

5. ”Hjälpen” tillåter det faktiska problemet. Det är lätt att känna hopplöshet när man inte mår bättre trots kurser i avslappning, medicinsk yoga eller de enstaka psykologsamtal som arbetsgivare och företagshälsovård erbjuder. Än mer hopplöst blir det när det inte alls känns bättre att börja jobba igen trots att Försäkringskassan och läkaren insisterar på det.

Eftersom problemen finns i arbetsmiljön så räcker det inte att förändra tankar, känslor eller beteenden hos den som drabbats. Det kan till och med göra att symtom på utmattning förstärks – utöver kraven i arbetet måste den utmattade nu även lyckas med att vara avslappnad eller medvetet närvarande. Det är först när problemen i arbetsmiljön adresseras man kan se en förbättring.

Slutligen finns det inget som tyder på att en tidig återgång i arbete skulle vara bra för personer med utmattningssyndrom. Om problemen i arbetsmiljön inte åtgärdas hetsas offret bara tillbaka till brottsplatsen där förövarna fortfarande håller till.

Snarare än att vi bränner ut oss så falnar den eld vi har inom oss under höga krav, osäkerhet och brist på erkännande, liksom alltför stora stockar och brist på syre kväver vilken eld som helst. Det är speciellt syrefattigt under glastaket; de ofta osynliga barriärerna som förhindrar främst kvinnor att ta sig till bättre positioner. Allt detta innebär inte att det är hopplöst eller att vi är hjälplösa – tvärtom. När det verkliga problemet erkänns kan verkliga lösningar komma till stånd. Det bästa vi kan göra är att sluta skuldbelägga dem som har drabbats och förlägga ansvaret där det hör hemma.

Anna-Carin Fagerlind Ståhl är psykolog och arbetsmiljöforskare. Hon är aktuell med boken Arbete och psykisk hälsa (Studentlitteratur).