Min mamma irriterar mig

Jag är 39 år och min mamma är 72 år och jag önskar inget annat än en fin relation de år vi har kvar tillsammans, men jag irriterar mig så på henne och får då alltid skuldkänslor, vilket börjar bli jobbigt att bära på.

Vi bor en bit ifrån varandra och kan inte spontant ses, utan det blir hela helger. Jag ser ofta fram emot att träffa henne men känner samtidigt en rädsla för att jag ska bli irriterad på henne.

Jag tycker att min mamma är svår. Hon har periodvis varit deprimerad. Ibland ser jag en stark kvinna som tar plats, men ibland en kvinna med mycket dåligt självförtroende. Det märks exempelvis när hon är med andra människor. Då sitter hon mest tyst, tittar och ler, ser obekväm ut samtidigt som hon sprider en känsla av att vara lite bättre än andra eller rent av ointresserad av dem som är runt henne. I dessa sammanhang undviker jag att möta hennes blick, då den ofta känns anklagande men också osäker. Hennes utstrålning och blickar irriterar mig så!

Jag irriterar mig även på småsaker som att hennes hår är i vägen när hon äter, att hon går med stora jackor och väskor som fastnar och egentligen är lite tunga och opraktiska för henne.

Ibland kan hon prata om sådant som ingen är intresserad av. Hon tar heller ingen hänsyn till om jag sitter och läser en tidning eller ser på tv. När jag säger att jag är upptagen med annat och att jag inte orkar höra mer, slutar det oftast med att hon blir arg, ledsen och sätter på sig offerkoftan! Och jag går därifrån med skuldkänslor, och en hel helg kan vara förstörd.

Jag skulle vilja ha en mamma som är mer öppen och social, men jag förstår att jag inte har det och inte kan ändra på henne. Men hur ska jag hantera min irritation och kunna acceptera min mamma de år vi har kvar tillsammans? För även om jag irriterar mig på henne så tycker jag ju om min mamma.

Jag tror att många kan känna igen sig i din situation. Vår familj och våra föräldrar har vi ju inte valt och ändå förväntas vi tillbringa tid med dem och ofta vill vi det också. Även om man irriterar sig så tycker man ju oftast om sin förälder. Det låter på din beskrivning som att din mamma har vissa problem, dels med att känna av när andra inte är intresserade av vad hon pratar om eller när andra är upptagna med annat, dels med att ta emot kritik, försvara sig och stå upp för sig själv. I stället sätter hon sig i underläge och tar, som du skriver, på sig ”offerkoftan”.

Den typ av beteenden tillhör sällan personligheten utan är ofta något personen lärt in under sin uppväxt för att anpassa sig till sina föräldrar. Kanske vet du något om hur det var i din mammas ursprungsfamilj och kan därmed få en förståelse för hur hon beter sig? Tyvärr leder ofta den här typen av beteenden till att personen själv mår dåligt – du säger att hon i perioder har varit nedstämd. Dessutom skapar det också ofta irritation hos andra.

Utifrån det du skriver om din egen irritation mot henne låter det som att det finns en kritisk röst inom dig som säger att du inte borde känna så här. Men känslor är inget vi själva styr över. Det är inte konstigt att bli irriterad om någon avbryter när man sitter och läser och speciellt inte om det händer vid upprepade tillfällen.

Det är hälsosamt att uttrycka sina behov och markera att man är upptagen, vilket du verkar göra. Här kan du dock fundera över om sättet du säger det på låter väldigt kritiskt eller ilsket och om du kan uttrycka det på ett lugnt sätt i stället.

Om vi irriterat oss länge på någon så kan det ofta leda till att man lätt hamnar i ett irriterat tonläge. Om din mamma som reaktion på din markering tar på sig ”offerkoftan” så försöker hon visa att hon inte gillar ditt agerande, men hon gör det på ett passivt aggressivt sätt. En sådan reaktion kommer att väcka mer ilska hos dig eller leda till att du blir självkritisk och får skuldkänslor om du har svårt att acceptera din ilska. Det innebär dock inte att du har gjort något fel. Du har enbart uttryckt ditt behov och om din mamma inte kan hantera det så är det faktiskt hennes problem.

Det är förståeligt att du har tankar om att din ilska är ett problem. Vi vill såklart inte ständigt vara irriterade på människor vi tycker om. Men ju mer du brottas med känslorna desto mer kommer de ta över i er relation.

I slutet skriver du att du förstår att det inte går att ändra på din mamma och jag tänker att du även behöver ta in att du inte kan ändra på dina känslor. Om du fullt ut kan acceptera att du är irriterad på henne så kommer det bli lättare för dig. Fortsätt stå upp för dina behov och säg ifrån när hon går över dina gränser även om hon visar sitt missnöje.

När du kan vila i att du har rätt att ha dina känslor så kommer du förmodligen även kunna känna mer av de positiva känslorna för henne, samt att det minskar risken för att du hamnar i anklagelser mot henne. Hon är som hon är och du är som du är och det har ni båda känslomässiga reaktioner på, vilket är fullt naturligt även om det är jobbigt.

⁄ Sofia Viotti, legitimerad psykolog/Psykologiguiden.se