Vad tror du hjärnans viktigaste uppgift är? Om du inte vet är du i gott sällskap. Jag har frågat kolleger och fått de mest skilda svar. ”Det är en ointressant fråga” är ett av de mest minnesvärda. Hjärnans viktigaste uppgift är att kontrollera kroppen. Den utvecklades alltså inte för att tänka, känna eller göra oss medvetna, utan för att kontrollera vår kropp.
Till senare års mest intressanta vetenskapliga upptäckter hör hur viktig kroppen är när hjärnan skapar känslor. Att det kroppsliga bidraget har undervärderats blev uppenbart av reaktionerna på min bok Hjärnstark, om hur hjärnan påverkas av motion. Efter att boken gavs ut har människor dagligen berättat hur den har påverkat deras liv. De flesta säger att de har börjat motionera och därför mår bättre. Man ska naturligtvis vara försiktig med att dra slutsatser av reaktioner på en populärvetenskaplig bok, men det är slående att så många sagt samma sak: innan boken kom ut avfärdade de motionens effekt på känslolivet som floskler.
Jag tror att det beror på att västerländsk tanketradition delat upp kropp och själ. Tänkare från Platon och framåt har beskrivit en själ som lever utanför hjärnan. En sådan uppdelning, som bygger på tron om ett ”spöke i maskineriet” – alltså en själ – är intuitivt tilltalande, det är ju oerhört märkligt att tänka sig att ens innersta utspelas i något som ser ut som tätt packade korvar.
Successivt har allt fler, kanske lite motvilligt, börjat acceptera att våra känslor, tankar och vårt medvetande uppstår i hjärnan och att det inte finns några spöken i dess vindlingar. Det har fått människor att överge uppdelningen mellan kropp och själ. I stället har de börjat göra en uppdelning mellan kropp och hjärna.
Men en sådan uppdelning rimmar inte heller med forskning. Kropp och hjärna kan inte ses som separata enheter med vattentäta skott mellan; de är nära sammanlänkade delar av samma system. Hjärnan skapar i varje ögonblick av livet känslor baserat på yttre signaler – från våra sinnen – och inre signaler, från kroppen. Det betyder att känslor inte bara kan påverkas genom att hjärnan ”talas tillrätta” eller ”balanseras med medicin”, även kroppens tillstånd är viktigt. Jag tror att forskningen bara börjat rasera den kulturellt konstruerade och artificiella gränsen mellan kropp och hjärna. Det kommer att leda till att tillstånd som depressioner och ångest inte bara ses ur ett psykologisk, utan också fysiologiskt, perspektiv.
Inlägget Det finns inga hjärnspöken dök först upp på Modern Psykologi.