Sinne utan bilder

Bokbloggaren Martin Ackerfors läser 100 böcker per år men ser inte handlingen spela upp sig för sitt inre, han ser ingen ”inre film”. Att inte kunna se inre bilder är ett fenomen som kallas för afantasi.

– Det var först för några år sedan som jag förstod att när andra människor säger att de ser inre bilder, så gör de verkligen det, säger Martin Ackerfors.

När han hör ordet visualisering så är det blankt, han kan intellektuellt förstå vad begreppet innebär, men inte föreställa sig hur det skulle upplevas. Han förklarar att redan som liten var det något som skavde i lekarna, när andra sa att golvet var lava fick han acceptera att det var så även om han inte kunde relatera till den visuella fantasin. Likadant när han blev tillsagd att räkna får.

– När andra sa att de såg får så kände att jag att de ljög, eller i alla fall att det inte fanns ett bättre sätt att säga det på. Att det var ett gemensamt kontrakt och att detta med att se saker framför sig mest var ett uttryck.

Martin Ackerfors beskriver det som att han trodde det var en lögn, men också att han själv har upplevt att inte bli trodd, att andra tror att han ljuger när han säger att han inte kan se inre bilder.

För ungefär ett och ett halvt år sedan fick han för första gången höra talas om fenomenet afantasi, som alltså beskriver den variation han utgör, och som kunde ge en förklaring till det är han upplever.

En av de första att beskriva fenomenet var antropologen och sociologen Francis Galton, (annars mest känd för att ha myntat begreppet rashygien), i en kartläggning beskriven i artikeln Statistics of mental imagery. Namnet på fenomenet, afantasi, myntades dock mer än hundra år senare, av den brittiska neurologen och professorn i kognitionsvetenskap Adam Zeman, verksam vid University of Exeter – som också är den första att tala om dess motsats, hyperfantasi. Det hela började när Adam Zeman år 2003 fick en patient som remitterades till honom för att han hade förlorat förmågan att skapa inre bilder helt och hållet. Mannen, som kom att kallas Patient MX, var då i sextioårsåldern och hade genomgått en hjärtoperation. Innan denna hade han haft en livlig fantasi, men efter operationen hade den oförklarligt försvunnit. Adam Zeman, som alltid har varit intresserad av syn utifrån ett neurologiskt perspektiv, beskriver den inre synen som en form av ekosyn inne i hjärnan, det vill säga att det ögonen ser reflekteras mentalt och lämnar en form av resonans som hjärnan sedan kan återskapa.

– Om du och jag visualiserar, så använder vi vissa delar av vår hjärna. Vi såg att när den här patienten tittade på bilder så hade han normal aktivitet i de områdena, men när han försökte visualisera så underanvände han dem, säger Adam Zeman.

– Områden i pannloben och hjässloben är involverade i vår kognitiva kontroll. De blir aktiva när vi försöker föreställa oss något eller när vi får en svår uppgift.

Det var i delar av dessa områden som man kunde konstatera att aktiviteten avvek från det normala hos Patient MX, genom att använda funktionell magnetresonanstomografi, fMRI. Han undersöktes också genom att forskarna ställde hans upplevelser mot en kontrollgrupp via frågeformulär om visualiseringar.

Adam Zeman förklarar att det finns två större strömmar av visuell bearbetning i hjärnan. En som går från nackloben till tinningloben och styr att vi ser saker i färg, ser former och känner igen objekt. Denna kallas ibland för den ventrala banan, eller ”vad-banan”, eftersom det styr vad vi ser. Den andra går från nackloben till hjässloben och styr synen för att skapa aktivitet. Denna kallas ibland för den dorsala banan, eller ”var-banan”, då den lokaliserar synintrycket i rummet.

Vi använder båda dessa för att skapa inre bilder, men de som har afantasi verkar vara påverkade i strömmen mellan nackloben och tinningloben. De har problem med att föreställa sig objekt, medan förmågan att förstå rumslighet verkar intakt. Patient MX hade till exempel låg aktivitet i de delar som påverkar visualisering men hög i de delar som påverkar beslutsfattande och felbedömning.

Efter att Adam Zemans undersökningar av Patient MX uppmärksammades i en tidningsartikel strömmade vittnesmålen om afantasi in och sedan dess har Adam Zeman fortsatt bedriva forskning på området och träffat många människor med afantasi. I sin forskning har han även sett att minnet hos dessa personer är påverkat.

– Vi skiljer på episodminne, som lagrar upplevelser och sinnesintryck, och semantiskt minne, vilket är informationens innebörd i långtidsminnet och den kunskap vi besitter. Personer med afantasi har ett starkt semantiskt minne. De kan förstå abstrakta resonemang men har svårare att minnas speciella händelser eftersom de inte har några inre bilder av dem, berättar Adam Zeman.

Emily Holmes är professor i psykologi vid Uppsala universitet och forskar om inre bilder, eller mental imagery som det heter på engelska. Hon undersöker bland annat hur detta kan användas kliniskt och hur vårdpersonal som arbetat under pandemin påverkas av sina inre bilder med eventuell förhöjd risk för posttraumatiskt stressyndrom.

– Det handlar om vår förmåga att kunna se och föreställa oss bilder, både från minne och fantasi. Om vi har en bild av någon, så kan vi visualisera hur personen ser ut när vi pratar med denne, till exempel. Det påverkar våra känslor, hur vi känner oss i stunden. Men en person med afantasi kan vara mer mottaglig i andra sinnen, vilket kan påverka måendet.

Ungefär en till tre procent av befolkningen lever med afantasi, tror Adam Zeman och hans team. Han beskriver det som en mänsklig variation, inte en störning eller diagnos. Det verkar också finnas ett genetiskt samband där det är tio gånger vanligare om man har en släkting med afantasi. Men forskningen på området är fortfarande i sin linda, och än så länge bygger mycket av materialet på personers egna berättelser och data insamlad via enkäter.

För Emily Holmes öppnar fenomenet afantasi även upp för nya forskningsfrågor kring hur människor förhåller sig till visualisering och att jobba med inre bilder.

– Det är ett fält som är ganska outforskat. Vi vet mer om rymden än om afantasi.

För Martin Ackerfors har insikten om att afantasi existerar gett honom en förståelse för sig själv; han kan prata om sina upplevelser på ett annat sätt och känner sig inte längre ensam. Dock lever han fortfarande med en osäkerhet kring om han gör saker och ting ”rätt” och funderar kring hur hans upplevelse skiljer sig från andras.

– Jag minns inte hur jag hittade termen men jag gjorde en mental anteckning; jag är faktiskt inte ensam om att känna så här. Sedan är inte detta något jag lider av direkt, vardagen fungerar fint ändå. Jag har dock gjort en viss språklig justering och säger att jag kan föreställa mig något i stället för att jag kan se det framför mig, för det kan jag ju faktiskt inte.

Adam Zeman berättar att hans patienter inte heller ser det som ett lidande, utan snarare något som de behöver leva med.

– Även om det påverkar det inre livet så påverkar det inte möjligheten att bli framgångsrik, eller lyckade prestationer. Folk lever produktiva och rika liv. De saknar att de inte kan se sina nära för sitt inre, eller minnas hur någon som har dött såg ut.

Adam Zeman tror till och med att det kan vara så att de med afantasi är mer närvarande i nuet.

– Om vi har en klar bild av gårdagen, eller ser fram emot morgondagen, så gör vi det utifrån de inre bilder vi producerar, vilket också upptar vår tankeverksamhet. Ett sinne som är fritt från detta kan ha lättare att hitta sinnesfrid i nuet, befriat från alla inre bilder som pockar på. Afantasi kan alltså vara en genväg till mindfulness, kan man säga.