Jag kämpar mot min inre gubbe

En sak jag är rädd för är att bli gammal. Jag fyllde nyligen 40 år och kan inte längre gömma mig bakom tanken på att vara ung och lovande. Det är bara att inse: jag är inte ung längre. Inom några få yrken går det att åldras med värdighet, och psykolog-yrket är ett sådant. Där är det ett plus att åldras, på samma sätt som rödvin som mognar ju längre det lagras. Men när jag ser mig omkring är de flesta mogna rödvin … kvinnliga psykologer. Äldre män åldras sällan med värdighet och finess. Inte ens psykologer. Det är som om värdigheten rinner av oss män. Våra erfarenheter är inte heller i samklang med omgivningen, som sällan efterfrågar gubbens perspektiv. Få män över 60 år klarar av att vara nyfikna på världen. I stället berättar de för oss andra om hur allt ligger till. Outhärdligt! Jag märker dock hur lätt det är att gå den vägen. Ju äldre jag själv blivit, desto mer sympati har jag börjat få för de äldre männen. Inte så mycket för deras problematiska och jobbiga sidor, utan för att jag känner igen mig.

Av slentrian ser jag hur jag själv tar ”den gubbiga vägen” ibland. Där slipper jag utsätta mig för världen och saker jag inte känner till. Jag tycker inte om den sidan av mig själv. När jag ser mig omkring märker jag de där tendenserna lite här och var. Jag ser vännernas gubbiga sidor och inser att jag är likadan. Filosofen Arne Naess var berömd för att han som gammal gubbe brukade klättra på tågsätena, över och bland medresenärer. Han lekte, sa han. Jag gillar också att leka, men det är lätt hänt att gubbar leker på andras bekostnad. Det går inte.

Jag känner att det är lätt att bli ett surt rödvin, ett sådant där man glömt att sätta korken på. Nästa gång en farbror förklarar hur världen ligger till, tänk då på att många av oss faktiskt försöker, men att det är svårt att lyckas kämpa mot sin inre gubbe. De flesta av oss som försöker kommer att misslyckas. Jag tror att den yngre generationen måste ha mer överseende. Samtidigt inser jag att jag begär något av de unga som jag själv har haft svårt för. Jag känner också att den här texten blev självupptagen, precis på det där gubbiga sättet som jag inte står ut med, varken hos mig själv eller hos andra medelålders män.