Folkvandring

För 1,5 miljoner år sedan reste vi oss på två ben och lämnade våra första fotspår i Rift valley i Kenya. Sedan dess har vi varit på fötterna: för att ta oss fram, för krigföring, för botgöring och så småningom för att hitta oss själva i naturen.

Under medeltiden blev pilgrimsvandring ett sätt att visa botfärdighet. I någon form har det fortsatt in i vår tid. Pilgrimsleden till Santiago de Compostela i norra Spanien har aldrig varit mer trafikerad. Det är mäktigt att vandra där: alla på väg åt samma håll, i en tidvis strid ström.

Det påminner om den folkvandring som man under pandemin har kunnat se morgon, middag och kväll längs promenadstråken i landets städer. En livlina för alla som behöver få komma hemifrån, inte minst de som arbetar hemma, parkerade timmar i sträck framför dator. Parker, naturreservat och andra besöksmål utomhus runt om i landet vittnar om högt tryck.

– Man säger att kriser skyndar på förändringar. Om pandemin fortsätter kommer den kanske att ändra vårt sätt
att leva, säger psykologen och stressforskaren Aleksander Perski, tidigare verksam vid Karolinska institutet och Stressforskningsinstitutet.

Pensionären Aleksander Perski är själv en hängiven vandrare. Tillsammans med vänner håller han på att beta av Via Francigena i etapper, en handels- och pilgrimsled som sedan 1000-talet sträcker sig mellan Canterbury i Storbritannien och Rom i Italien. Numera är han bosatt i Lucca i norra Toscana.

– Problemet med vårt levnadssätt är att de som lever aktiva liv också har aktiva semestrar. Men man borde göra tvärtom. De som har det lugnt borde träffa mer folk och de som kör på borde lugna sig.

– Att vandra är en sorts semester då man är fysiskt aktiv och blir varse sin kropp, sina förmågor och begränsningar.

Om man tränar mindfulness har man kanske tillägnat sig förmågan att, när hjärnan tänker för mycket, växla från tankar till upplevelser. Och därigenom kunna stoppa ältandet och planerandet. Det är en förmåga som också kan tränas med meditation, yoga, trädgårdsarbete och idrottsaktiviteter.

– Men att just gå, inte bara på semestern utan också i vardagen, bromsar tankarna, drar ner dem till en lägre volym så att förmågan att se världen som den är, uppleva den mer på riktigt, ökar, säger Aleksander Perski.

Just det var min egen allra första upplevelse av vandring en sommar för länge sedan. Jag var på konfirmationsläger i Sälenfjällen och vi vandrade många mil över fjället. Skoskavet spelade säkert sin roll för att göra upplevelsen minnesvärd, man var inte så välutrustad på den tiden. Men det jag minns mest är kontakten med marken. Som när man går eller cyklar en sträcka som man brukar tillryggalägga med bil. Plötsligt ser man hur där ser ut.

Att skärpa sina sinnen och vända blicken utåt och allt annat om vandring har Aleksander Perski lärt av sin mamma, säger han.

– Efter krig och elände – hon förlorade hela sin släkt och fick två gånger emigrera – hamnade hon i Orminge utanför Stockholm. Där har hon gått runt i 50 år.

Ja, att låta fötterna gå ger ro. ”Jag går från min ångest, till ett lugn”, säger en röst i radioprogrammet Kropp & själ när jag arbetar med den här artikeln.

Och får sinnet ro, får också intellektet luft, skriver den franske filosofiprofessorn Frédéric Gros. I sin bok A Philosophy of Walking från 2014, anlägger han ett mer filosofiskt perspektiv på vandrandet, som
historiskt har varit en reaktion mot tidsandan – som stadsbildning och järnväg – och yttrat sig i en vurm för naturen.

Många tänkare och författare har varit ivriga vandrare: Alltifrån Johann Wolfgang von Goethe, Dorothy Wordsworth och Daphne du Maurier till Jack Kerouac. Sigmund Freud gick långt för att må bra. För att inte tala om Friedrich Nietzsche som var en fanatisk vandrare. ”Rot- och rastlöshet präglar dem alla, en kombination av sträng självdisciplin och flyktbeteende. Ensam är fri, och friheten föder tanken som stiger”, skriver Frédéric Gros. Enligt honom är det mer specifikt frånvaron av det talade språket som befriar tanken från konventioner som fjättrar oss.

Gåendet får oss att ifrågasätta det vi tror är meningsfullt, menar han. Det gäller även under kortare promenader, men blir mer uppenbart på längre vandringar. Inte minst handlar det om vår upptagenhet av oss själva. ”Molnen, träden, stigarna speglar inte betraktaren. Därför är det viktigt att söka sig utomhus. Att cirkla runt i rummet låser inte upp spärrarna som hindrar flödet i hjärnan”, heter det.

Studier vid Umeå universitet av behandling av deprimerade patienter på institution, ger stöd för att människor återhämtar sig snabbare om de har tillgång till natur eller grönområden. Och studier av löpning utomhus respektive inomhus visar att energinivån är högre utomhus. Man har bättre vigör, är mer nöjd och bättre motiverad att göra om samma sak.

Aleksander Perskis ämne som forskare var stressjukdomar, men de sista tio åren som aktiv skiftade han fokus till det som gör att vi inte blir sjuka. Att röra på sig är en sådan sak, och huvudsakligen handlar det om att man är rörlig snarare än intensiteten. Aleksander Perski har dock särskilt uppehållit sig vid ytterligare en faktor, nämligen återhämtning och sömn.

– Det handlar om att få tid att sova och att inte störa sin sömn. Och att göra saker som gagnar en själv och ger återhämtning, till exempel vandring.

Själv levde Aleksander Perski lite för aktivt för vad han mäktade med: fyra barn, klienter och arbetet med att övertyga allmänheten om faran med stressjukdomar. Nu har han hittat en lugn plats och energin är tillbaka, med muren som omger Lucca som skydd.

– Jag fann inspiration i benediktinernas klosterregler från 500-talet som delar in dygnet i tre beståndsdelar: sömn och vila, arbete samt reflektion – vita contemplativa. I linje med fackföreningarnas krav när industrialismen långt senare gick till överdrift: 8 timmars arbete, 8 timmars vila (eller det man i dag skulle kalla egentid), 8 timmars sömn. Det gäller att få balans mellan de tre delarna i livet.

Behovet av återhämtning beror rent fysiologiskt på att kroppen återställer sig genom att regenerera, förnya, uppskattningsvis ett kilo celler per dygn. En process som kräver tid och delvis sker under den djupa sömnen. Det har visat sig att de som stör sin återhämtning minst får minst hälsoproblem (undantaget cancersjukdomar som inte bara har med livsstil att göra).

– Det moderna levnadssättet är precis tvärtom. Då är avbrott nödvändigt, liksom att träna sig i att uppmärksamma sinnena. Vandring ger tillfälle att öva sig i detta. Det ger också gympa för hjärnan när man rör på sig utomhus i kuperad natur – och bättre sömn. Allt i ett.

– Som med allt vi gör: ju mer vi gör det, desto bättre. Vandra gärna under lite längre tid. Det är väldigt skönt, även om det tar några dagar innan man kommer in i det. Men det bör också bli en del av vardagen.

Också idrottsfysiologen Mikael Mattsson ser numera vandring som en motpol i dagens samhälle. Han forskar bland annat vid Karolinska institutet och Stanforduniversitetet i Kalifornien och konstaterar att intresset för vandring bland motionärer har ökat mycket de senaste fem åren.

– Det går ju i cykler, det som passar in i samhället. Värdet av att vara ute i naturen och koppla av har alltid varit lika stort, men nu finns mer stöd i forskningen, säger Mikael Mattsson som varvar intensiv träning av olika slag med vandring, gärna med ryggsäck i kuperad natur.

När han började forska var Folkhälsomyndighetens rekommendationer 30 minuter medel- till högintensiv träning per dag. Frågan var om man kunde få samma effekt om man höll på länge med lägre intensitet. Han studerade därför så kallad ultrauthållighet, det vill säga träning på långa distanser.

– Då visste vi inte hur kroppen funkar.

Men det visade sig gå bra. Sedan dess har det kommit många studier som visar positiva effekter på blodtryck, blodsocker, bukfetma vid lågintensiv träning.

– Det har också visat sig att fysisk aktivitet är en sak och fitness/träning en annan, och att dessa har oberoende påverkan på hälsa, livslängd, risk för att dö i hjärtinfarkt med mera. Det räcker alltså inte att göra stenhårda träningspass, utan man behöver mer fysisk aktivitet för att få alla positiva effekter.

För elitmotionärer som är framgångsrika i arbetslivet har vandringen blivit något av en statusmarkör, berättar han.

– Löpskorna har ersatt golfbagen. Som kontrast till korta, intensiva löppass gör man långa, lugna pass i naturen för mental avkoppling.

Inte för inte kom den uråldriga japanska företeelsen ”skogsbad” i ropet för några år sedan. Avkoppling i skogen har dokumenterat goda effekter.

– I och med det blev vandring ett alternativ för många, säger Mikael Mattsson.

För den grupp motionärer som inte är fullt lika aktiva har vandring snarare blivit lyx. Att kunna åka på en vandringsresa ger dubbel effekt; man får uppleva nya saker, fina platser och känna sig duktig.

De senaste fem åren har motivation och individanpassning framstått som allt viktigare för vilken träning som ger
effekt, något som Mikael Mattsson ägnar sig mycket åt i sin forskning.

– Stenhård träning passar vissa, medan andra är mer benägna att hålla på länge men med lägre intensitet.

Även individens attityd till träningen har visat sig spela roll. En Stanfordstudie av människor som går mycket i sitt arbete visar att de som utöver att gå i jobbet inte tränade och var missnöjda med sig själva för det, fick sämre hälsoresultat än de som fick höra att deras insats var fullt tillräcklig.

– Ja, slutsatsen är att om man tycker att vandring är träning nog, blir effekten bättre! säger Mikael Mattsson.

En annan positiv effekt rör kreativiteten. Ytterligare en studie vid Stanford visar att unga personer som fick gå på gåband var mer kreativa än de som satt still.

Tidigare har det varit svårt att studera hur hjärnan påverkas av att gå. Nu finns nya möjligheter till det, något som har blivit viktigt när stillasittande visat sig vara en tickande hälsobomb. I en avhandling vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet har Frida Bergman studerat storleken på hippocampus, ett område i hjärnan med stor betydelse för minne och inlärning, hos människor som går olika mycket på en arbetsplats.

– Resultaten antyder positiva samband. Det talar för mer forskning och antagligen för att vandra, säger Frida Bergman.

Förutom att vara ett fullgott träningsalternativ har vandring alltså många positiva psykologiska effekter. I Sverige var dock vandring länge synonymt med fjällvandring. När Mikael Mattsson är ute och föreläser om träning brukar han slå ett slag för de många sätt man kan vara ute och gå på. Själv gör han som så många andra under pandemin.

– Nu när jag jobbar hemma och sitter still på samma plats är jag noga med att lägga in promenader. Det är så praktiskt; ställtiden är kort. Det är lätt att ta sig ut och man behöver inte duscha efteråt.

– Vandringarna innebär avbrott i min skrivprocess. I tystnaden rensar jag mentalt; idéer kan mogna och lösningar presentera sig, säger Mikael Mattson.

Det är vi många som har upplevt. Och något som skapar behovet av att ”upp och ut och gå” som det heter i folkvisan. För att gå, att vandra, blir snart till ett måste.