Magnus Västerbros artikel om skilsmässor publicerades först i Modern Psykologi 5/2016. Foto: Istockphoto.

Ett av två äktenskap slutar i skilsmässa, brukar det heta.

Men är det sant?

Äktenskapets hållbarhet kan bero på när ni gifter er.

Nu närmar sig pingsthelgen, då många par runt om i Sverige kommer att passa på att gifta sig. Fulla av drömmar om en gemensam framtid kommer de att ställa sig inför släkt och vänner och lova att älska varandra livet ut.

Samtidigt kan de dystra, cyniska tankarna vara svåra att helt förtränga, de som påminner om att oavsett vad man lovar varandra på bröllopsdagen så kommer hälften av alla som gifter sig att skilja sig till sist.

Denna upplysning – att vartannat äktenskap slutar i skilsmässa – har blivit en faktabit som används i alla möjliga sammanhang och för alla möjliga syften. I USA har denna statistik ständigt åberopats, av konservativa som bevis på att människors moral måste förbättras, av liberaler som argument för att staten måste satsa stora summor på att stödja ensamstående mödrar. En del har försökt bevisa att den i själva verket är en myt, utan att riktigt lyckas. Men missvisande kan den där siffran faktiskt sägas vara, inte bara i USA utan även i Sverige.

För den talar om ett genomsnitt. Det är onekligen statistiskt sannolikt att cirka 45 procent av de äktenskap som inleds i pingsthelgen 2016 kommer att sluta med att de två går skilda vägar. Men för vissa grupper är risken för skilsmässa betydligt högre.

Sannolikheten för att ett äktenskap ska sluta i skilsmässa varierar nämligen kraftigt beroende på vissa grundläggande demografiska faktorer. Oavsett hur de som gifter sig har det på andra sätt – hur bra de är på att kommunicera, hur väl de är rustade att hantera med- och motgångar i sitt förhållande – så kan man bara genom att dela in dem i olika typgrupper få en klar bild av hur troligt det är att de ska vara gifta livet ut.

Den viktigaste enskilda faktorn är hur gamla de som gifter sig är. Ju yngre man är när man ingår äktenskap, desto högre är den statistiska risken för skilsmässa. Risken minskar sedan ju äldre man är, åtminstone fram till trettiofemårsåldern. När SCB för några år sedan undersökte hur stor andel av de som gifte sig kring millennieskiftet som ännu var gifta tio år senare, visade det sig att i snitt 19 procent då hade skilt sig. Men av dem som var i trettio-årsåldern när de svor evig trohet var andelen skilsmässor bara 16 procent, medan den var närmare 30 procent hos dem som var yngre än tjugofem.

Statistiskt sett kommer sedan antalet skilsmässor i de olika grupperna att bli ungefär dubbelt så många, om man tittar på riktigt lång sikt, på hela livet.

– Det kan verka underligt att åldern ger så tydligt genomslag men, samtidigt, om man tänker efter, är det kanske inte så märkvärdigt, säger Glenn Sandström. Han är historie-demograf vid Umeå universitet och har doktorerat på skilsmässornas utveckling under 1900-talet.

När man är ung genomgår man större förändringar, inte bara av personligheten, utan man kanske börjar och slutför en utbildning, byter jobb, eller flyttar till en annan stad. Allt detta är sådant som gör att en relation sätts under större press, förklarar han.

– Man kan säga att livet är mer dynamiskt ju yngre man är, och mer statiskt och stabilt när man är äldre. Det är en viktig förklaring till att äktenskap som ingås när parterna är äldre håller i större utsträckning.

Dessutom, säger Glenn Sandström, minskar i allmänhet antalet uppenbart dåligt ”matchade” äktenskap när de som gifter sig är lite äldre. De som gör det i 30-årsåldern har ofta hunnit prova flera längre förhållanden, kanske varit sambo en eller två gånger, innan de hittar ett förhållande som bättre passar med vad de verkligen vill ha.

Den andra tydliga riskfaktorn för att ett äktenskap ska ta slut är låg utbildning. Om båda som gifter sig har högskole-utbildning minskar risken för skilsmässa med ungefär en tredjedel, jämfört med om båda bara har gått ut gymnasiet. Detta hänger i sin tur ihop med en annan långvarig trend – nämligen att skilsmässo-frekvensen framför allt ökat hos dem med lägre socioekonomisk status.

Med andra ord håller skilsmässa på att bli vad man förr hade kallat en klassfråga.

– Exakt varför det är på det sättet är omdiskuterat, säger Glenn Sandström. Det är nog troligt att det i varje fall delvis är en följd av att personer som är mer utsatta ekonomiskt utsätts för större spänningar i livet. Friktioner i en relation uppstår ofta kring ekonomi, och har man brist på pengar blir det förstås en viktigare fråga. Dessutom är det väl-bekant att sociala problem, som missbruk och ohälsa, är starkt kopplat till lägre utbildning och inkomst. Och den typen av sociala problem ökar i sin tur risken för skilsmässa. Om partnern får problem med missbruk, eller blir arbetslös, stiger sannolikheten för att äktenskapet ska ta slut.

Att höga skilsmässotal allt mer håller på att skiktas socialt och mer förknippas med lågutbildade och personer med lägre inkomst är något relativt nytt. För hundra år sedan var bilden den omvända, påpekar Glenn Sandström. Då, under 1900-talets första decennier, var det framför allt personer ur överklassen som skilde sig. Men troligtvis inte för att deras äktenskap var olyckligare än gifta i de lägre samhällsklasserna, utan för att det då fanns så stora ekonomiska, sociala och kulturella hinder för skilsmässa. Bara de som hade gott om resurser kunde driva igenom en skilsmässa och ändå ha hopp om en ny och fungerande tillvaro efteråt. Då som nu var det för övrigt i första hand kvinnor som tog initiativ till skilsmässan.

Under resten av 1900-talet byggdes det så sakta upp ett förändringstryck, som ledde till att allt fler – både kvinnor och män – började se det som både möjligt och önskvärt att lämna dåligt fungerande äktenskap. Tidigare i historien hade den missnöjdes lott i allmänhet varit att ”härda ut”. I stigande grad under 1950- och 60-talet skapades förutsättningar för allt fler att i stället söka lycka eller i varje fall tillfredsställelse någon annanstans. Dessa trender fick sedan fritt spelrum på 1970-talet, då lagstiftningen ändrades så att skilsmässor kunde genomföras i stort sett helt utan juridiska hinder.

– Det har skett en demokratisering av skilsmässorna, i takt med att allt fler har fått de praktiska möjligheterna att kunnat lämna dåliga förhållanden. Andelen skilsmässor hade ökat länge, men på 1970-talet stack kurvorna iväg, säger Glenn Sandström.

Statistiken är tydlig. Av alla som gifte sig 1955 hade i genomsnitt 8,2 procent skilt sig efter tio år. Bland dem som gifte sig 1975 hade hela 21,3 procent skilt sig tio år senare. Därefter fortsatte andelen att stiga fram till början av 1990-talet. Hela 26,1 procent av dem som gifte sig år 1991 var skilda efter tio år. Där, under 1990-talets första år, tycks ”peak skilsmässa” ha infunnit sig, påpekar socio-logen Juho Härkönen vid Stockholms universitet.

Under åren som gått sedan dess har nämligen andelen gifta som skiljer sig minskat något, ner till lite drygt 24 procent. Det handlar alltså inte om en dramatisk förändring, men nedgången är statistiskt signifikant. Äktenskapen i Sverige tycks med andra ord ha blivit något stabilare sedan början av 1990-talet.

– Det hänger framför allt ihop med de grundläggande demografiska trenderna – fler har högre utbildning, samtidigt som de också gifter sig när de är äldre, säger Juho Härkönen.

Särskilt det senare syns tydligt i statistiken. Sedan tidigt 1990-tal har den genomsnittliga åldern vid det första äktenskapet ökat med fem år, till ungefär 34 år. Sociologerna talar också om att man kan se ett allt tydligare urval av vilka personer som faktiskt gifter sig – att det allt mer är de par som känner sig relativt säkra på sin gemensamma framtid som tar det stora steget. I allmänhet har de som gifter sig redan ett eller två barn, och äktenskapet blir därför något man gör för att bekräfta att den relation man redan har är långsiktig. För man behöver ju inte gifta sig längre, och långt ifrån alla gör det. Av alla svenskar som föddes i början av 1970-talet har ungefär hälften gift sig.

– I dagens Sverige är äktenskap inte längre det första steget in i vuxenvärlden, vilket det ofta var förr, utan snarare det sista, konstaterar Glenn Sandström.

Det är alltså tydligt att äktenskap som ingås av äldre och högre utbildade är mer stabila än de mellan yngre och lägre utbildade. Men betyder det att de också är lyckligare? Forskningen om detta är inte särskilt omfattande. Men Juho Härkönen har varit delaktig i en studie i Storbritannien som gav ett intressant resultat. Där studerades hur det kom sig att högre utbildade kvinnor skiljde sig i betydligt mindre grad än lägre utbildade. Det visade sig då att de högre utbildade kvinnorna inte alls var mer nöjda med sina äktenskap än andra kvinnor.

– Det verkade snarare som att de hade högre spärrar för att skilja sig, säger Härkönen. Mer att förlora, kort sagt – ekonomiskt men kanske även socialt. Visserligen hade de högutbildade i allmänhet tillgång till större resurser, så när de väl skilde sig hade de goda förutsättningar för att skapa välfungerande liv. Men det verkar som att de var tvungna att vara mer missnöjda i sitt äktenskap än kvinnorna med lägre utbildning innan de tog steget och ansökte om skilsmässa.

Är det då något fel med skilsmässa? Att tala om ”risken” för att par ska gå skilda vägar kan vara provocerande – som om det absolut måste vara något negativt att ett äktenskap tar slut. Experterna på området har också märkt att detta är en laddad fråga, som ofta väcker starka reaktioner. Men kanske är det ändå inte så underligt att använda just ordet ”risk” – i varje fall när man tar sin utgångspunkt i de par som i pingsthelgen 2016 viger sig, och i den stunden ser fram emot att leva länge tillsammans.

För Glenn Sandström är det ingen tvekan om att utvecklingen mot fler skilsmässor, som var så tydlig under 1900-talet, lika gärna kan tolkas som en positiv utveckling:

– Det var ju knappast så att relationer var lyckligare för 50 år sedan, då skilsmässofrekvensen var oerhört mycket lägre. Då fick man i större utsträckning finna sig i att leva i dåligt fungerande förhållanden, vilket man inte på samma sätt gör i dag. Att ha möjlighet att lämna ett äktenskap gör samtidigt att det finns större möjligheter att själv bestämma hur man ska leva och med vem.

De som är kritiska till den stigande skilsmässofrekvensen brukar framför allt lyfta fram de negativa effekter en skilsmässa kan få för de barn vars föräldrar går skilda vägar. På det området är forskningen onekligen tydlig – det finns ett fastslaget samband mellan att som barn uppleva en skilsmässa och både psykisk ohälsa och lägre utbildningsnivå som vuxen. Men mer noggranna studier, gjorda av Michael Gähler och Eva-Lisa Palmtag vid Stockholms universitet, visar att risken framför allt är förknippad med att växa upp i ett hem fullt av konflikter. Det är alltså inte skilsmässan i sig som har en negativ inverkan på barnens livschanser, utan de bråk och de strider som brukar vara en del av förloppet.

– Att växa upp i ett tryggt, stabilt och relativt lyckligt äktenskap verkar ge barnen de bästa förutsättningarna. Men om alternativet är ett dåligt fungerande äktenskap är nog skilsmässa ett bättre alternativ, framför allt om man klarar av att lägga konflikterna bakom sig, menar Glenn Sandström.

Hur kommer det då att gå för de par som gifter sig i pingsthelgen? Kommer de att hålla ihop tills döden skiljer dem åt eller kommer de förr eller senare att tillhöra de skildas skara?

Det är förstås svårt att säga om man tittar på vart och ett av paren, som alla har sina egna förutsättningar. Men ur det mer övergripande perspektivet kan man alltså konstatera att om dagens trend fortsätter så kommer i genomsnitt nästan ett av två par att skilja sig till sist. Men jämför man lågriskgruppen med högriskgruppen ser det alltså helt annorlunda ut. Av alla äktenskap med ”ideala” statistiska förutsättningar – båda är äldre och högutbildade – kommer snarare bara vart femte äktenskap att ta slut till sist. Medan i motsatt ände, där de som gifter sig är unga och lågutbildade, handlar det nästan om två av tre.

Utöver detta finns också en annan mer övergripande trend att ta hänsyn till, som kanske kan vara hoppfull för dem som önskar att äktenskapet ska vara livslångt. Juho Härkönen misstänker nämligen att andelen av alla äktenskap som slutar i skilsmässa kommer att fortsätta att minska framöver.

Detta eftersom de tidigare nämnda demografiska trenderna bara tycks förstärkas – framför allt att allt fler gifter sig senare. Juho Härkönen hänvisar dessutom till forskare som menar att om fler par hittar en ny könsbalans i sitt förhållande, så kommer äktenskapen att stabiliseras ytterligare. Studier har nämligen visat att förändringar i de traditionella könsrollerna till att börja med leder till ökade skilsmässotal. Men i de äktenskap där man både vill leva mer jämställt och faktiskt även i praktiken gör det, tycks risken för skilsmässa minska.

– Fast samtidigt handlar det förstås inte om någon drastisk nedgång. Vi kommer att fortsätta att se höga skilsmässotal under lång tid framöver, säger Juho Härkönen. Vi lever trots allt i ett individualistiskt samhälle där man inte bara tillåts separera om man inte är nöjd, utan man förväntas nästan göra det.

9 x Faktorer som statistiskt sett ökar sannolikheten för skilsmässa

Låg utbildning

Låg ålder vid giftermålet, särskilt under 25 år

Arbetslöshet

Bosatt i hyresrätt

En av dem som gifter sig är född i Sverige medan den andre är född utomlands

Låg inkomst

Bosatt i storstad

Stor åldersskillnad mellan de som gifter sig

Tidigare skilsmässa

Låg risk för skilsmässa – Båda är drygt 30 år gamla samt har högre utbildning, relativt hög inkomst, samt ett eller två barn, ca 20 procent.

Genomsnittlig risk för skilsmässa – En av dem som gifter sig har gymnasieutbildning medan en har högskoleutbildning. Båda är ca 28 år gamla, ca 40 procent.

Hög risk för skilsmässa – Båda har enbart gymnasieutbildning är yngre än 25 år och har inga barn, ca 60 procent.

Magnus Västerbros artikel publicerades först i Modern Psykolog 5/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Lögnarna av Per Grankvist ges ut av Pocketförlaget.

Nä men hej, vad kul att ses! Vilken snygg frisyr du har!
Kanske kommer orden direkt från hjärtat men sannolikheten är hög att de levereras för att det är vad som förväntas, när du stöter på en gammal bekant på stan eller upptäcker att kollegan varit och klippt sig.

RECENSION. I boken Lögnarna: Om hur och varför andra människor ljuger (Pocketförlaget 2016) konstaterar författaren Per Grankvist att lögnen är smörjmedlet som får relationer att fungera.
Försök att avbryta en underhållande skröna med frågor om sanningshalten och du kommer att mötas av både hyschningar och arga blickar. Det är sällan sanningssägaren uppfattas som den socialt begåvade i sammanhanget.

Ändå är lögnen något vi hellre förknippar med andra än oss själva. Få saker sårar så mycket som att få veta att någon man älskar och litar på har fört en bakom ljuset. Det kan ta år innan skadan är reparerad, om någonsin.
Men anledningarna till att vi ljuger skiljer sig åt och det är trots allt stor skillnad på en vit lögn och en tvättäkta bedragare. Eller?
Undersökningar visar att kvinnor oftast ljuger för att få andra att må bättre medan män gör det för att förhöja sina prestationer.
Om din kollega just gjorde en Facebook-uppdatering om att hen sprungit en mil så kan du förmodligen dra av en kilometer. Skillnaden mellan sanning och lögn är för de flesta människor ungefär tio procent. Tillräckligt mycket för att vi ska känna att vi framstår i god dager, men tillräckligt lite för att det inte ska rubba bilden av oss själva som reko medmänniskor. För mest av allt ljuger vi förmodligen för oss själva. Tänk efter: Är det dig själv eller omgivningen du lurar när du adderar ett förlåtande filter på din Instagram-selfie?
Lögnarna är en både välskriven och underhållande bok, som vänder och vrider på våra dagliga lögner för att ta reda både på varför vi ljuger och varför vi låter oss luras.
Vi får veta att lögndetektorn aldrig varit tillförlitlig, att tre fjärdedelar av Donald Trumps uttalanden i stort sett är falska, eller värre, och att kollektivtrafiken inte ligger bakom hälften så många förseningar som det påstås.
Parallellt får vi följa författarens dagboksanteckningar. Men är det verkligen Per Grankvists riktiga dagbok? Även fiktionen är en form av lögn som vi gladeligen accepterar. Och som författaren konstaterar kan en uppdiktad historia vara det bästa sättet att fånga den äkta känslan.
Charlotte Lundqvists recension publicerades först i Modern Psykologi 8/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Sara Hammarkrantz artikel publicerades först i Modern Psykologi 12/2016. Foto Emelie Asplund.

Emma Seppälä forskar om psykologin som kombinerar ambition med lugn och ro.

Hon var nyss fyllda sjutton och hade flyttat ensam från Paris till ett nytt land och till ett elituniversitet med enbart högpresterande människor. Hon var blyg och ängslig. Hennes stressnivåer sköt i höjden så till den milda grad att hon drabbades av ätstörningar.
– Att gå på Yale var så märkligt och så stressande. Du är tillsammans med de absolut bästa studenterna i hela USA och de pushar sig själva långt bortom galenskap. Där finns så mycket stress, det var verkligen inte en lycklig plats, säger Emma Seppälä.
Det är upprinnelsen till den bok som hon är i Sverige för att berätta om: Lev lyckligare (HarperCollins Nordic), eller The happiness track för de som redan hunnit läsa den på engelska.
– På Yale fanns så mycket smärta. Du vet, den där smärtan som säger att du bara är värd ditt betyg, som förföljer dig upp i åldrarna och resulterar i att så många framgångsrika människor antingen är skilda eller alkoholiserade.
I dag är Emma Seppälä forskningschef på The center for compassion and altruism research and education vid Stanford university i Kalifornien, USA. Där forskar hon om välbefinnande, medkänsla, social kontakt, meditation och andningstekniker.
I studie efter studie har Emma Seppälä kunnat konstatera att den stress och press som vi tror krävs för att vi ska bli framgångsrika går stick i stäv med hennes forskningsresultat. Hon menar att vi har fått allt om bakfoten när vi tror att det krävs lidande, stenhårt arbete och att vi måste offra eller skjuta upp vårt välbefinnande för att bli framgångsrika.
– Vi tror att vi får energi av att befinna oss i ett adrenalinstint kamp eller flykt-läge. Att stress får oss att leverera. Därför dricker vi stora mängder kaffe, överbokar våra scheman och väntar till absolut sista stund för att få saker gjorda. Vad vi inte ser är att medan lite stress kan ta oss över en deadline så försämrar mycket stress såväl de kroppsliga som psykologiska och kognitiva funktionerna. I värsta fall bränner vi ut oss, berättar hon från Psykologiscenen på bokmässan i Göteborg där vi ses.

Emma Seppälä har studerat vid universiteten Yale, Columbia och Stanford, jobbat i Paris, Shanghai, New York och Silicon Valley. Hon har mött människor som blivit miljardärer, röstats in i den amerikanska kongressen, skrivit bästsäljande romaner, blivit framgångsrika skådespelare och grundat stora organisationer. Men hon har också sett att många av dessa begåvade och framgångsrika människor fullständigt kört slut på sig själva, bli kroniskt sjuka i stress och långt ifrån lyckliga.
– Både i de skandinaviska länderna och i USA är vi influerade av en luthersk arbetsmoral som säger att vi måste bevisa oss inför Gud. Vi har blivit hårt arbetande industrinationer som ofta tänker på vårt eget värde i termer av produktivitet, säger hon, när vi trasslar oss fram genom bokmässans alla gångar och ett folkhav av litteraturintresserade.
Forskningen visar att stress faktiskt hindrar oss från att bli så framgångsrika som vi kan vara. Om vi i stället värderar vårt välbefinnande och verkligen tar hand om oss blir vi mer produktiva, mer karismatiska, mer kreativa och innovativa. Vi tar bättre beslut och blir mer emotionellt intelligenta, enligt Emma Seppälä.
– Men då krävs det att vi vårdar vår naturliga återhämtningsförmåga, säger hon.
Vår förmåga att snabbt komma igen efter stressiga situationer och bakslag kallas för resiliens och den är som tur är lika naturlig för oss som stressresponsen. När vi stannar upp efter en period av stress kopplar kroppen om till lugn och ro-systemet och kroppen får vila och återhämta sig. Men om vi inte ger oss tid för återhämtning är kamp och flykt-systemet ständigt aktiverat, och det leder till att vi kör slut på både nerv- och immunsystemen och drabbas av utmattning och stressrelaterade sjukdomar.
Emma Seppälä har gått igenom statistik och studier från flera olika branscher och kommit fram till att 50 procent av alla som arbetar i det amerikanska näringslivet lider av utbrändhet. Här hemma ser det inte mycket bättre ut. Antalet stressrelaterade sjukskrivningar har ökat med 73 procent mellan 2012 och 2014 enligt Försäkringskassan. Den absolut vanligaste orsaken till sjukskrivning – 14 procent – är akut stressreaktion.
– Stressen kidnappar våra system. Vi behöver hitta tillbaka till kroppens egen förmåga att reparera sig, säger hon.

När vi dragit oss undan från det larmande ståhejet på mässan och slagit oss ner i ett tyst mötesrum, berättar Emma Seppälä att den trötthet som många av oss känner efter dagens slut inte alls motsvarar den fysiska ansträngningen på jobbet. Där­emot är vi mentalt utmattade, vilket inte är så konstigt – vi tar in 34 gigabyte information om dagen, vilket motsvarar cirka 100 000 ord, enligt rapporten How much information? 2009 report on American consumers gjord vid University of California i San Diego.
– Det får en bärbar dator att krascha på en vecka. Vi behöver lära oss att hushålla med vår energi och det gör vi främst genom att bevara vårt lugn. Vi tror inte att lugn och stillhet kan vara ett produktivt tillstånd, men faktum är att det hjälper oss att utöva självkontroll utan ansträngning, minska negativa tankars genomslagskraft, samt bredda vår uppmärksamhet så att vi har möjlighet att ta in mer och tänka utanför boxen, säger Emma Seppälä.
– Meditation, andningstekniker och korta promenader i naturen är några saker som tar hand om ditt nervsystem och får dig att behålla ditt lugn.
Lugn är inte en kvalitet som värderas särskilt högt i dag, utan när forskarna frågar människor hur de helst vill känna sig nämner de flesta högintensiva positiva känslor som upphetsning, upprymdhet, spänning. Och högintensiva känslor (oavsett om de är negativa eller positiva) kostar fysiskt och psykiskt, det vill säga att de förbrukar din kropps viktigaste tillgång – energi.

Men är det inte något som skaver i Emma Seppäläs vurm för lugn och ro – kombinerat med ambitioner om framgång och produktivitet? Själv argumenterar hon för att det inte behöver finnas en motsättning i att försöka stressa ner och ändå ha framgång som målsättning.
– Framgång är subjektivt, det är olika för oss alla. Någon drömmer om att starta sitt eget företag, andra om att vara en underbar mamma och en tredje om att arbeta för en välgörenhetsorganisation. Med framgång menar jag att nå dina egna drömmars mål oavsett vilka de är. Du kommer att ha betydligt större chans att lyckas om du tar hand om dig själv.
Inte heller menar hon att all stress är dålig. Emma Seppäla berättar om hur hon lärt sig att rida på stressvågen, vilket hon menar är vägen till långsiktig och hållbar framgång.
Inför att hon skulle operera sin gallblåsa påminde Stanfordkollegan och psykiatriprofessorn Firdaus Dhabhar om sin egen upptäckt som väckt stor uppmärksamhet internationellt. Han hade nämligen upptäckt att den stressrespons som uppstår under ingreppet kan underlätta läkandet genom att stärka immunförsvaret – förutsatt att patienten inte redan är kroniskt stressad och har tömt immunförsvaret på sina resurser.
Emma Seppälä tillbringade därför de två sista dagarna inför operationen på en tyst meditationsretreat. Och hon återhämtade sig mycket bra efter ingreppet.

Det är just meditation med fokus på olika andningstekniker som kommit att bli Emma Seppäläs sätt att hantera stress, eller ska vi säga, hela livet. En enda meditation kilade nämligen in ett tidsglapp i det tvångsmässiga beteendemönster hon led av som nyinflyttad student på Yale. Varje gång hon mådde dåligt hetsåt hon först och sedan grät hon.
En dag följde hon med en kille som hon var kär i till sitt livs första meditation.
– Det var så märkligt. Vi var tvungna att stirra ner i golvet i en timme och jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle göra om det. Nästa dag, när jag passerade en pizzaslice och tvångs­impulsen kom, då fanns det plötsligt en tanke i mitt huvud som sa: ”Varför gråter du inte först så kan du äta så mycket du vill efteråt?”. Och så gjorde jag det, och då fanns helt enkelt inte behovet att hetsäta kvar efteråt. Det var slutet på mina ätstörningar.
Hon är noga med att påpeka att det här inte är en quick fix för alla med ätstörningar, bara för att det var det för henne. Men för henne öppnade meditationen en liten lucka mellan tvångsimpulsen och själva beteendet.
– Vi har alla något beteende som vi hänfaller åt när vi är stressade eller olyckliga. Choklad, alkohol, rökning. När jag upptäckte att bara jag kunde vara med känslan så gick den över av sig själv. Det var som mindfulness, fast jag inte visste vad det var på den tiden.
En liknande upplevelse berättar komikern Louis C.K. om i en rolig scen där han beskriver hur han sitter i sin bil och mår så fruktansvärt dåligt – han vill bara bli av med den hemska känslan och är beredd att göra i princip vad som helst för att slippa den. ”Jag mådde så dåligt och kände mig så otroligt ensam att jag körde in bilen till sidan av vägen och bara grät”, berättar han i Conan O’Briens tv-show. ”Det kändes för djävligt men efter ett tag kände jag mig lycklig.”
– Jag tror att livet ger mig påminnelser om vad som är bra för mig. När jag bodde i Shanghai, efter mina litteraturstudier vid Yale, var det en leende gammal man som gång på gång sa åt mig att gå och sätta mig i soffan och titta på bambuträden och andas. En sorts informell meditation.
Den gamle mannen var professor i biokemi. Han hade flera traumatiska händelser bakom sig men var ändå så förnöjd och fridfull. Han inspirerade Emma Seppälä till att återvända till USA och Columbia university, för att läsa en master i östasiatiska studier efter två år i Kina.
Hon kom till ett New York som var starkt påverkat av terror­attacken den 11 september 2001.
– Luften var fylld av oro och ängslan. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det.
Hon letade över hela stan efter något som kunde hjälpa henne. Hon yogade och mediterade, men såväl vanlig meditation som mindfulness gjorde henne bara mer ängslig.
– Jag tror att många upplever det så. Först när jag gjorde olika andningsövningar hos en organisation som heter Art of living hjälpte det. Jag tänkte wow, jag känner mig verkligen fridfull. Det gjorde stor skillnad.

Organisationen drivs av Sri Sri Ravi Shankar som lär ut gamla yogiska tekniker anpassade för den moderna världen, bland annat hur vi med andningens hjälp kan lugna vårt nervsystem på 20 minuter. Enligt ett flertal studier kan regelbundna andnings­övningar normalisera nivån av stresshormonet kortisol. Det kan återställa kroppen till ett lugnare läge och hjälpa den att komma igen snabbare efter stress.
Den belgiske psykologen Pierre Philippots forskning visar dessutom att känslorna förändrar vår andning, och att det även fungerar på motsatt sätt – att andningen kan förändra våra känslor. I ytterligare studier såg man att ångesten inför ett stressfyllt möte minskade när deltagarna andades långsammare.
Emma Seppälä blev så fascinerad av den meditationsforskning som bedrevs att hon efter Columbia doktorerade i psykologi vid Stanford. Bara för att upptäcka att där fanns ett lika hårt studieklimat som på Yale.
– Mitt i soliga Kalifornien, bland Google, Facebook och vajande palmer, är folk så stressade, pressade och olyckliga. Jag hade ju lyckats hjälpa mig själv och tänkte att jag kunde försöka hjälpa andra.
Hon startade kurser i positiv psykologi och höll workshopar i andning, meditation och yoga. Massor av studenter kom.
– Jag pratade om värdet av att hjälpa andra, om altruism. Hela deras liv cirklade runt dem själva och jag fick dem att förstå att lycka inte handlar om vad man ska köpa eller hur man ska lyckas.

När Emma Seppälä fick höra om självmorden bland krigsveteranerna från Irak och Afghanistan – 22 veteraner tar livet av sig varje dag i genomsnitt – fick hon möjlighet att verkligen testa sin teori.
– Jag drabbades av dessa människor som lyckats överleva krig, där de offrat sig för oss andra, för att återvända hem och ta livet av sig. Det är så sorgligt. Dessa ödmjuka, unga människor lider svårt av posttraumatisk stress, men vill inte medicinera och inte gå i terapi. I stället självmedicinerar de med droger och alkohol. Jag testade att göra andningsövningar med dem och när det verkligen hjälpte ville jag göra en studie om det.
Studien, som Emma Seppälä gjorde tillsammans med hjärnforskaren Richard Davidson – som bland annat är känd för sin forskning om buddhistiska munkar – finns dokumenterad i den danska dokumentärfilmen Free the mind. Där testade de Sri Sri Ravi Shankars andningsteknik och efter ett intensivt veckolångt andningsprogram minskade veteranernas akuta ångest och posttraumatiska stress kraftigt.
– De kunde slappna av och sova bättre, och de kunde börja fungera normalt igen. Det var så vackert att se deras förändring. Flera av dem har tackat mig för att jag räddat deras liv. Det är det mest meningsfulla jag någonsin gjort.

En längre version av Sara Hammarkrantz artikel finns i Modern Psykologi 12/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Karin Skagerbergs intervju med Moa Herngren publicerades först i Modern Psykologi 1/2017. Foto: Anna-Lena Ahlström

Efter att själv ha levt länge i bonusfamilj, bestämde sig författaren och journalisten Moa Herngren för att skriva boken Fältguide för bonusfamiljen (Bonnier Fakta 2016). Moa Herngren är också medskapare till SVT-serien Bonusfamiljen som  har premiär 30 januari.

– Jag har känt ett stort behov av vägledning och det fanns inte så mycket skrivet i ämnet, som ju är svårt och väcker många frågor. Bonusfamiljen är ingen kärnfamilj och det är ett misstag att tro att den ska fungera likadant. Det är lätt att känna sig misslyckad med kärnfamiljen som norm. Då är det bättre att gå in i det med lite lägre förväntningar, säger Moa Herngren.

I sin bok blandar hon berättelser från bonusföräldrar och bonusbarn med tips och tankar från psykologer.
– Mycket av deras tankar handlar just om detta att sänka ribban och vara mer realistisk när man går in i en bonusfamilj. En pollett som trillade ner hos mig var när en psykolog påpekade att vi människor ju är flockdjur, vana att hjälpas åt i större konstellationer. Så bonusfamiljen kanske inte bara är det här nya moderna begreppet, utan kan lära kärnfamiljen något om att fungera i en större utvidgad flock.

Att leva i en bonusfamilj kräver personlig mognad och ställer höga krav på dig som vuxen, menar Moa Herngren.
– Bonusfamiljen innebär en otrolig möjlighet till personlig utveckling! Man konfronteras med mindre trevliga delar av sig själv, till exempel svartsjuka. Personligen har det hjälpt mig att sätta ord på och våga prata om den. Det kändes viktigt att få med den aspekten eftersom det är en känsla många brottas med.
– I bonusfamiljen kan svartsjukan gå kors och tvärs – mellan sambor, barn, bonusbarn och expartner. Det behöver avdramatiseras lite, men man måste som vuxen ta sitt ansvar och i stället för att agera på svartsjukan ta reda på var den kommer ifrån och förstå den. Det är tufft att leva i en bonusfamilj, men också en jäkligt häftig resa där man kan lära sig mycket om sig själv.
En tidigare version av Karin Skagerbergs artikel publicerades i Modern Psykologi 1/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Artikelförfattaren Anna-Maria Stawreberg har skrivit boken Två världar möts: Att leva med Aspergers syndrom tillsammans med Andreas Brunnström som intervjuas här. Foto: Mikael Johansson.

Det kan de neurotypiska lära sig av aspergare.

Den 24 april 1997 fyllde Andreas Brunnström 17 år. Framåt eftermiddagen skulle han och familjen ut och äta middag. Men först skulle han klara av ett viktigt möte.
Efteråt skulle han beskriva det som om det var då livet började. På mötet fick han diagnosen asperger – och saker och ting föll på plats.
– Plötsligt förstod jag varför jag inte var som alla andra. Varför jag alltid känt att jag inte passade in. Lättnaden var enorm, säger Andreas Brunnström i dag.
Direkt efteråt gick han ut och firade födelsedagen tillsammans med sina föräldrar och sin syster. Det var en omtumlad familj som satt runt bordet. Ingen visste riktigt hur de skulle hantera beskedet om att Andreas plötsligt blivit en aspergare.
– Nu insåg jag att jag varken var trög eller att det var något fel på mig, att jag bara förstår saker och ting på att annat sätt.
Han är tydlig och välformulerad. Att informera om asperger är nämligen en av Andreas Brunnströms viktigaste uppgifter här i livet. Han är övertygad om att människor utan asperger och aspergare har massor att lära av varandra.
– I hela mitt liv har jag behövt anpassa mig efter hur ni neuro­typiska tänker. Jag är trött på det, säger Andreas.

Neurotypiska, det är alltså de andra, som inte har asperger eller någon annan neuropsykiatrisk funktionsvariation. Att tala om variation i stället för en funktionsnedsättning är också ett sätt att minska stigmatiseringen av diagnosen.
Andreas Brunnström tycker att det är ett evigt tjatande om att man ska acceptera varandra som man är och menar att det i själva verket betyder att det är han som har asperger som ska anpassa sig.
– Jag har svårt att följa de andras sociala samspel. De säger saker som de inte menar. Slarvar med orden. Uttrycker sig otydligt, så att det blir en massa missförstånd.
Under många år strävade Andreas Brunnström efter att anpassa sig. I dag har han lärt sig hur det fungerar i världen utanför asperger. Och han vet hur man ska kommunicera för att bli förstådd. Men samtidigt är han tydlig med att människor med asperger har mycket att tillföra för att göra världen till en enklare plats att vara i.
Andreas Brunnström jobbar som vaktmästare på Spoon, ett företag som arbetar med redaktionell kommunikation. Trots att de jobbar med kommunikation beskriver Andreas Brunnström att flera av kollegerna har sagt att de blivit bättre på att kommunicera sedan de lärde känna honom.
Det är inga större förändringar som krävs, menar han. Däremot tror han att många kan tycka att det känns ovant att kommunicera på ett tydligt, mer ”aspergerliknande sätt”.
– Det kan handla om till synes enkla saker som att på den vardagliga frågan ”stör jag?” svara ”ja, just nu stör du faktiskt – kan jag återkomma till dig om en halvtimme?” Att säga så, har jag förstått, känns obehagligt för många. Men ändå, tänk vad skönt om alla kunde bete sig på det sättet, då slipper man ju ens fundera.
Han har tänkt mycket på varför människor utan asperger är så luddiga i sina formuleringar. Han förstår att det har att göra med artighet, men tycker att det är märkligt att beteenden som bäddar för missförstånd skulle ha med artighet att göra.
– Säg vad som gäller i stället. Var rak och du slipper konstigheter. Är du irriterad, skratta inte samtidigt som du uttrycker din frustration. Eller ännu värre, om du ska formulera något i mejl, sätt inte en smiley efteråt, om du är allvarlig.

Psykologen Adam Helles följer i sin forskning vid Sahlgrenska akademin unga män med autismdiagnos, där asperger ingår, upp i vuxenlivet. Han håller med.
– Vi behöver bli duktigare på att acceptera olikheter, och att förstå att olikheter kan tillföra mycket, säger han.
Adam Helles tror att världen skulle bli lite lättare att leva i om alla anpassade sig till ett mer aspergerliknande sätt att tänka.
– Vi är dåliga på att vara tydliga och säga vad vi tycker. Här kan vi lära oss mycket, säger Adam Helles.
– Genom att vara tydliga tvingas vi också att först tänka igenom vad vi vill säga. Det hjälper också oss själva. Det vi vill ha sagt blir tydligare även för oss själva.
Genom att inte linda in det vi vill säga i en massa omskrivningar eller luddiga, tänkta snällheter, menar Adam Helles att vi skulle spara energi och tid. Vi slipper fundera på vad personen vi talar med ”egentligen menar” och kan fokusera på det som sägs och innebörden av det.
– Det blir en trygghet för alla.

Bemöt en person med asperger
1) Undvik luddiga formuleringar som ”vi hörs sen”. För en människa med asperger är det svårt att avgöra om ”sen” är om fem minuter, fem dagar eller fem år. Ska ni höras av, säg när ni ska höras.
2) Passiv-aggressivitet är både onödigt och obehagligt. För alla. Är du irriterad eller arg, säg det.
3) Fundera på hur du kan uttrycka dig rakt, men ändå på ett artigt sätt. Det går alldeles utmärkt, men kan kräva lite träning.

Fakta: Asperger
Aspergers syndrom är en av diagnoserna i AST, autismspektrumtillstånd. I den senaste amerikanska diagnosmanualen DSM-5 har asperger strukits som enskild diagnos och blivit en del av AST.

Anna-Maria Stawreberg är frilansjournalist och har skrivit boken Två världar möts: Att leva med Aspergers syndrom (Gothia fortbildning 2017) tillsammans med Andreas Brunnström. Anna-Maria Stawrebergs artikel publicerades först i Modern Psykologi 2/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Frida Malmgren kombinerar serietecknandet med arbete som skolpsykolog. Foto: Gabriel Liljevall.

Psykologen Frida Malmgren gillar direktrespons på sina serier. Mats Almegård har intervjuat henne om nya albumet Tjejerna på höjden.

Att hon blev psykolog har hon förklarat med att hon är ett mellanbarn och som sådant väldigt bra på att lyssna och att iaktta. Iakttagelseförmågan har hon också haft stor nytta av som serietecknare. Parallellt med psykologutbildningen i Lund började Frida Malmgren nämligen teckna en självbiografisk serie om sig och sina två tjejkompisar. Seriestripparna spreds bland vänner och behandlade ämnen som killar, krogbesök, feministisk dubbelmoral samt nojor över ålder, träning och det där med att hitta den rätte. Serien Tjejerna på höjden kan läsas i Metro och Aftonbladet. Nu har det blivit dags för en samlingsvolym på Kartago förlag.

– Det är lite märkligt att se den ligga här som färdig bok, men eftersom de flesta serierna redan har publicerats är det ingen chock. Det hade varit värre med en roman, säger Frida Malmgren när vi träffas på ett kafé på Södermalm i Stockholm.

Har du funderat på att skriva en roman också?

– Nej, jag tycker om det snabba och direkta med serier. Jag hade inte orkat tro på mig själv tillräckligt mycket för att skriva en roman. Att sitta med flera hundra sidor och tvivla på att de är bra, nej tack! Direktresponsen på det jag gör har varit skön. Jag är som en liten hund som gör ett trick, får beröm och så dreglar jag efter mer beröm, säger hon och skrattar.

Drabbas en serietecknare inte av självtvivel?

– En gång i månaden träffar jag ett gäng serietecknare bara för att dricka öl och älta, så jo. Det krävande att försöka vara rolig. Den största skammen är när en drar ett skämt som faller platt.

Hon arbetar halvtid som skolpsykolog i Stockholm. Den andra halvan fylls ut av serieskapandet och en roll som relationsexpert i Aftonbladet TV. Psykologvardagen håller hon utanför serien.

Du har aldrig funderat på en serievariant liknande tv-serien In treatment?

– Det är en kul idé, men jag känner inte att jag kan dra klassiska ligga på divanen-skämt. Även om jag inte arbetar mot klienter vill jag inte väcka misstankar om att jag som psykolog skulle bryta mot yrkesetiken.

Men en tv-serie baserad på Tjejerna?

– Gärna, det kanske är dags att kolla med norska Skam-gänget om de vill gå vidare till en ny serie!

Mats Almegård är frilansjournalist.

Sven Olov Karlssons artikel publicerades först i Modern Psykologi 9/2016.

I Sverige begår så många samer självmord att psykiatrin fått kritik av FN.

Bland samerna, norra Skandinaviens och Kolahalvöns urfolk, tar ovanligt många sitt liv och svenska samer är inget undantag. År 2006 uttryckte FN:s särskilda rapportör om rätten till hälsa, Paul Hunt, att han såg få, om ens några, bevis på att Sverige vidtagit meningsfulla åtgärder i Sápmi för samernas hälsa i enlighet med internationella konventioner.
Då började psykiatrin i Umeå att forska om självmordens mönster. Petter Stoor och flera andra samiska studenter på universitetets psykologprogram involverades.
– Vi insåg att det är ett stort misstag att inte göra kulturell bakgrund relevant i vården, säger han. När jag började se mitt ”fält” med samiska ögon blev det omöjligt att sluta forska.
Vården och sametinget lobbade för kulturellt anpassade behandlingar. Det intresserade inte dåvarande sjukvårdsministern, Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund.
– Kanske uppfattades det som en gräddfil för samer, säger Petter Stoor.
Efterträdaren, socialdemokraten Gabriel Wikström, gav i stället sametinget och Petter Stoor uppdraget att utreda samernas psykosociala hälsa. Petter Stoor beskriver sina fynd som rena självmords-kluster, omgärdade av tystnad. Först tigs det om att man mår dåligt och efter självmordet kommer omgivningens chockade tystnad.
– Men de senaste tio åren har svenska samer, och i viss mån övriga Sverige, börjat tala om det. Fler och fler renskötare berättar att de har tänkt på självmord.

Alla arktiska urfolk har höga självmordstal och självmorden begås av ofta unga, till synes friska män. Renskötare har ungefär samma nivå av självmordsförsök som genomsnittssvensken – men högre dödlighet i självmord. Bland renskötare görs självmordsförsöken också i högre grad av personer som inte uppfattats som deprimerade. Att ingen anar något ont ökar risken för att de lyckas.
Ytterligare en tänkbar orsak till den högre andelen fullbordade självmord är att samer i högre grad använder ”hårdare” metoder, som jaktvapen.
– Renskötsel är fysiskt tungt, mycket ensamt och ansträngande. Det skapar lätt en tuffhetskultur där ingen ber om hjälp.
Petter Stoor tycker egentligen inte att samer har särskilda vårdbehov, utan liknar deras situation vid hur hbtq-personer vars hbtq-identitet inte märks kan uppleva vården.
– Att omgivningen inte förstår är hårt präglat i oss. Många samer som träffat en psykolog har fått ägna tre–fyra samtal till att förklara renskötseln. Då finns en risk att man slutar gå dit.
Han berättar om en psykolog på 1980-talet som i stället följde med ut på snöskotern för att förstå patientens samiska kontext.– Men det hinner ingen vårdpersonal i dag.

Äldre forskning visar att renskötare har fler ångestsymtom än genomsnittet. De är starkt ansatta av saker de är maktlösa inför, som rovdjur och oväder. Men även rennäringen i sig och de ekonomiska föreningar den drivs inom, samebyarna, kan vara psykiskt påfrestande:
– Bland annat skapar lagarna för rennäring ett ekonomiskt nollsumme-spel. Samebyarnas invånare både konkurrerar med, och är beroende av, varandra. Alla vet att du har en tuff sits. Men du kan inte prata med din kompis om det, för då försämras din ställning.
Och att ha renar är så självklart att om patienten tillfrågas varför han inte bara slutar, kan det tas som en förolämpning eller som att terapeuten inte förstår det mest grundläggande.
– Svensken i gemen är okunnig om att det samiska området koloniserades. Således vet psykiatrins medarbetare sällan att de ingår i ett koloniseringsprojekt.
Att som same gå en högre utbildning beskriver Petter Stoor som en anpassningsprocess. Samiska läkarföreningen i Norge – som saknar svensk motsvarighet – har ett talesätt om att när man tar på sig den vita rocken tar man av sig kolten.
– Så upplevde jag det också, säger Petter Stoor.

Många svenska samer söker psykiatrisk hjälp i Norge, som kommit mycket längre. Till exempel tog norska regeringen efter en våg av samiska självmord i nordnorska Karasjok initiativ till en enhet för samisk självmordsproblematik, sedermera SANKS (Samisk nasjonalt kompetansesenter).
– Det är bra att vi fått en rapport nu så vi ser vad som behöver göras och vilka kunskapsluckor som behöver täppas till, har folkhälsominister Gabriel Wikström sagt till SR Sameradion om utredningen.
I höst träffar Petter Stoor departementet med målet att skapa en gemensam plattform för kunskaper och behov, kända som okända. Flera saker har blivit bättre sedan han började – som Jämtland-Härjedalens samarbetsavtal med norska SANKS för att ge samer likvärdig vård, att SANKS undervisar i Östersund och att svenska samer får gå hos samisktalande terapeuter i nordnorska Karasjok. Väster- och Norrbottens landsting diskuterar liknande lösningar.
– Att stat och landsting till sist tar tag i frågan är en stor omsvängning. Det går delvis mot regeln om lika vård för alla. Men Norge menar att behandlingen måste anpassas efter person, att ett enda recept inte passar alla.

6 x samers psykiska hälsa

1) Mer än varannan ung samisk kvinna säger sig ha haft självmordstankar.

2) Var tredje ung samisk renskötare har allvarligt övervägt eller haft planer på att ta sitt liv.

3) Två av fem manliga renskötare rapporterar en kliniskt relevant ångeststörning. Andelen stiger till i princip varannan för medelålders renskötande män.

4) Fler manliga renskötare har en farlig alkoholkonsumtion jämfört med andra män i Sverige.

5) Varannan ung same upplever sig vara utsatt för etnisk diskriminering. Att uppleva etnisk diskriminering är förenat med sämre psykosocial hälsa, såsom större risk för att ha haft självmordsplaner och lägre hälsorelaterad livskvalitet.

6) Renskötande samer rapporterar lägre förtroende för primärvård och psykiatri än andra norrlänningar, vilket antas vara kopplat till vårdens brister i samisk språk- och kulturkompetens.

Källa: Petter Stoors rapport: Kunskapssammanställning om samers psykosociala ohälsa (Sametinget 2016)

Sven Olov Karlsson är frilansjournalist och författare. Artikeln har tidigare publicerats i Modern Psykologi 9/16: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Åsa Kruses artikel publicerades först i Modern Psykologi 12/2016. Illustration: Graham Samuels.

Allt fler drabbas av arbetsrelaterad stress och utmattning. När utbrändhet och sjukskrivning blivit verklighet kan vägen tillbaka vara både tung och lång.

Här är psykologen Åsa Kruses bästa råd för hur du kan vända utvecklingen i tid, innan utbrändheten är ett faktum:

1. Lär känna dina stressignaler. Alla har sina personliga, tidiga stresstecken som kan vara både fysiska och psykiska. Det kan handla om spännings­huvudvärk, sömnproblem, att bli lättirriterad och inte tåla vardagsgnissel eller att vilja dra sig undan och inte orka med att ha människor omkring sig. Ofta tänker man inte på att det är tecken på stress, utan lägger bara i en högre växel för att ta sig över dem och kör på.
Börja i stället bli observant på vad som är just dina tidiga stressymtom och kartlägg dem. När uppstår de? Vad känner jag i kroppen? Vilka tankar dyker upp? Och när du lärt känna dem – ignorera dem inte när de dyker upp, utan börja vidta åtgärder.

2. Granska kraven. När man är stressad finns uttalade eller outtalade krav i bakgrunden. Ofta är det inre krav som vi satt upp för oss själva, om hur vi måste vara/prestera för att duga. Inte sällan övertolkar vi också krav som andra ställer på oss. Granska kraven, både de du ställer på dig själv och de som kommer utifrån. Är ambitionsnivån rimlig för just den här uppgiften eller det här åtagandet? Sätt saker i per­spek­tiv: Vad skulle en vän säga om detta? En kollega? Om du vet att du har tendenser att sätta ribban för högt – börja experimentera med att sänka din ambitionsnivå på olika områden.

Låt vissa uppgifter bara få ta en viss tid, kontrollera inte lika mycket, testa att lägga mindre tid på förberedelser och se om det kanske fungerar lika bra (eller bättre?) ändå. Gå med på din sambos lägre städnormer och vänj dig vid att allt inte behöver vara perfekt.

3. Skilj på arbete och fritid. Arbetsliv och fritid har en tendens att flyta ihop allt mer med våra flexibla arbetstider, möjligheter att jobba hemma och att vi ständigt kan kom­municera med varandra även efter arbetstid. Fall inte för frestelsen att jobba bara för att du kan – din hjärna behöver vila efter arbetstid, precis som resten av dig. Försök hålla dina arbetstider, träna på att lämna saker oavslutade på skrivbordet och gå hem! När du blir hejdad klockan fem i fem av en kollega som vill ha hjälp – säg bara: ”Ledsen, men jag hinner inte, måste iväg.” Skaffa en privat mobiltelefon och lämna kvar jobbmobilen på skrivbordet.

Under alla omständigheter: Gå inte in och kolla jobbmejlen när du är ledig. På kort sikt kan det kännas som om man har ”bättre koll” men din hjärna börjar direkt arbeta med det du hittar i din mejlkorg och du får ingen mental avkoppling.

4. Sätt gränser. Människor som är bra på att sätta gränser – för sig själva och andra – drabbas sällan av stressproblematik. Träna på att säga ett vänligt nej när du inte kan, vill, hinner eller orkar. Du kommer att upptäcka att de flesta tar ett nej utan problem och kan till och med uppskatta att man är rak och ärlig. Säg inte ja eller åta dig något per automatik, utan skaffa dig i stället betänketid och ställ följande frågor till dig själv först:
– Har jag tid?
– Orkar jag?
– För vem gör jag det?
– Är det min uppgift?
– Är det viktigt – även på lång sikt?
– Är detta något jag vill göra och i så fall varför?
Det gäller både på jobbet och i privata situationer. Den sista frågan handlar om att bli bättre på att urskilja varför man vill åta sig saker eller alltid ställa upp. Är det en över­driven pliktkänsla? Bekräftelsebehov? Prestige? Oberättigade skuldkänslor?

5. Bli tydlig. Träna på att vara mer offensiv än den defensiva person du kanske brukar vara, som inrättar dig efter andras önskemål och behov. Föreslå villkor kring dina åtaganden som gör det rimligt för dig själv: Tidsgränser, tidpunkt när du kan hjälpa till, ja till vissa delar, nej till andra.
Uttala gränser i stället för att fråga efter gränser: ”Det här kan jag inte fixa i dag men på torsdag.” Förmedla dina förslag mer som påståenden än som frågor: ”Jag kan göra detta om jag får en vecka till på mig” i stället för ”Är det okej om jag tar en vecka till på mig?”
Uttala gränser också vid möten eller när andra frågar om du har tid: ”Jag har fem minuter, sen måste jag …” ”Jag kan stanna till klockan fyra, sen måste jag gå.” Viktigt är också att sedan hålla på de gränser du satt upp, annars lär sig din omgivning att det bara är något du säger, och sen sitter du snällt kvar i alla fall.

6. Ta vara på pauserna. Använd de mer eller mindre ofrivilliga pauser som uppstår i din vardag till att bara koppla av och låta tankarna flyga fritt. Hjärnan behöver vila från ständig informationsbearbetning, problemlösning och planering. Släpp mobilen! Dra inte upp den ur fickan så fort du hamnar i en kö, åker buss eller väntar på något. Ta vardagshindren med trafikljus och väntetider som ett välkommet avbrott – nu kan du ju passa på att koppla av i stället för att gå upp i varv av irritation eller belasta hjärnan med meningslös information, som knäppa spel eller vad andra människor gör på Facebook. Tillämpa i stället lite mindfulness och gå ner i varv.

7. Motionera – livsviktigt. Att vara fysiskt aktiv är jätteviktigt ur flera aspekter. Forskning visar att fysisk inaktivitet är en stark riskfaktor för olika typer av sjukdomar, inklusive psykisk ohälsa, stresstillstånd och smärtproblematik.

Motion stimulerar också nybildning av hjärnceller och minskar halten av stresshormoner, vilket även sänker blodtrycket. Det ökar frisättningen av signalsubstanser i hjärnan som ger lugn och välbefinnande, minskar ångest och depression.

För att förbränna stresshormoner räcker det dock inte med promenader eller styrketräning. Det måste vara konditionsträning på en nivå som gör att pulsen går upp och man blir svettig och andfådd. Många prioriterar bort sin träning när stressen ökar i tillvaron, men faktum är att då behöver man sin träning ännu mer. Det kan räcka med en kvarts intensiv träning för att uppnå hälsosamma effekter, som man i längden mår dåligt av att prioritera bort.

Åsa Kruse är psykolog och psykoterapeut som arbetat med stressrelaterad ohälsa i 15 år. Hon är författare till boken Tillbaka till jobbet: Hållbar återgång efter stressrelaterad ohälsa (Natur & Kultur 2016). Hennes artikel publicerades först i Modern Psykologi 12/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Dan Stevens spelar den schizofrene superhjälten Legion. Foto: Fox.

Paranoid schizofreni i fokus i superhjälteserien Legion som nu visas på svenska Fox.

Psykiska problem är centrala i superhjältevärlden. Spindelmannen har tolkats som kroniskt depressiv, Hulken som bipolär och Wolverine som lidande av borderline. Men ingen slår X-Men-karaktären Legion, som är intagen på en psykiatrisk klinik för sin schizofreni. Nu får han en egen tv-serie.
– Många superhjälteberättelser handlar om människor som kämpar med att acceptera sina egenskaper och attribut, vare sig det är på ett genetiskt eller psykologiskt plan, säger skådespelaren Dan Stevens, när vi träffas i Los Angeles.

Tidigare har han setts ibland annat Downton Abbey, men är nu aktuell som Legion i den nya tv-serien med samma namn.
– Legion är en extrem version av detta, eftersom han har en diagnos. Allt eftersom berättelsen utvecklas, dyker det upp fler psykiska problem hos honom.

Legions huvuddiagnos är paranoid schizofreni, vilket i serietidningarna och i tv-serien vävs ihop med Legions förmågor, som telepati, telekinesi, tidsresor och verklighetsförvrängning. Dan Stevens studerade diagnosen inför rollen, och blev delvis nedslagen.
– Den bittra verkligheten för de drabbade var något jag inte helt hade förstått innan. Huruvida Legion är feldiagnosticerad eller ej, är en fråga för tv-serien. Men för många är paranoid schizofreni hela verkligheten, och få av dessa får den vård som de behöver. Samtidigt är vanföreställningar förstås något som det går att identifiera sig med ganska lätt just nu, då dessa i så hög grad präglar vår värld. Paranoia har varit på mångas läppar de senaste tolv månaderna. En del riktigt hemska läppar, säger han.

Säsong ett av Legion visas på svenska Fox.

Erik Augustin Palm är frilansjournalist.

Modern Psykologi 3/2017 kommer ut 1 mars.

Utvecklingspsykologi behöver inte bara handla om barn. I nästa nummer förklarar psykologen Tor Wennerberg hur vi som vuxna går från att vara beroende av social bekräftelse och sammanhang till att bli allt mer självständiga som individer. Du får även möta författaren Johannes Anyuru i ett långt samtal om tro, terrorism och föräldraskap. Plus mycket mer!

”Boken har varit skrämmande att skriva för den kan missförstås på så många sätt.”
Författaren Johannes Anyuru har skrivit en dystopisk roman om människorna bakom terrorismen.

”Övergången till det autonoma självet utgör den centrala utmaningen i vuxenlivet.”
Psykologen Tor Wennerberg skriver om Robert Kegans teori om personlig utveckling genom livet.

”Var man än fängslades i DDR var systemet lika. Man fick sitt värde berövat, man förstördes psykiskt.”
28 år efter Berlinmurens fall lider tusentals tyskar fortfarande av svåra psykiska problem efter DDR-regimens förtryck. Följ med till kliniken där de får hjälp i dag.

”Denna process av förändrade köns­iden­titeter frigör oss.”
Skilsmässorna blir färre och en minskande andel barn växer upp med halvsyskon. Demograferna ser en helt ny trend, och det är kvinnornas beteende som driver på utvecklingen.

”Freeman sökte enklare tekniker och det var då han utvecklade metoden med ishackan.”
Vid 1900-talets mitt stympades tiotusentals hjärnor i psykiatrins namn. Inte minst i Sverige var läkarna ivriga att lobotomera sina patienter.

Plus:
Jenny Jägerfeld lyfter in sociologin i psykoterapin.
Alexander Rozental lär dig att fokusera på en sak i taget.
Thordis Elva konfronterade och förlät sin våldtäktsman.

Modern Psykologi 3/2017 kommer ut 1 mars: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Karin Skagerbergs artikel publicerades först i Modern Psykologi 2/2017.

Sprungen ur medeltida vårfester och berättelser om helgonet Sankt Valentin, firas Valentine’s day stort den 14 februari, inte minst i USA. I Sverige har firandet växt de senaste decennierna och många uppvaktar sina kära med blommor, kort eller choklad – men hur ser psykologin bakom fenomenet ut?

1. Kärlek 2.0
Barbara Fredrickson, emotionsforskare och profil inom området positiv psykologi, skriver i sin bok Love 2.0 (Plume 2013) om kärlek utifrån ett biologiskt perspektiv. Hon menar att kärlek handlar om positiv resonans mellan två individer, där man delar känslor, synkroniserar biokemin och känner ömsesidig omsorg. Detta sker inte bara mellan kärlekspar, utan också i möten med vänner eller främlingar.

2. Presentparadoxen
Om din käresta glömde alla hjärtans dag, kan det betyda att hen är en trygg person som inte behöver hävda sin kärlek genom gåvor eller årsdagar. Får du däremot ofta överdådiga presenter kan din partner vara ambivalent i sin anknytning och känna ett behov av att ge för att inte förlora dig. Detta enligt Harold Siegel, psykologiforskare vid Rutgers university i USA, som dock höjer ett varningens finger för att dra slutsatser om relationen endast utifrån gåvor.

3. Kärlekens färg
Psykologiforskare vid University of Rochester i USA har  belagt att vi attraheras av rött. Och det gäller inte bara den stereotypa bilden av en kvinna i röd klänning. Både heterosexuella män och kvinnor var mer attraherade av en person av det motsatta könet klädd i rött, än i någon annan färg.

4. Chokladhjärtan
Du har säkert hört om alla hälsovinster som finns med att äta måttliga mängder mörk choklad, men visste du att äldre män som äter choklad är hälsosammare, lyckligare, mindre deprimerade och till och med tränar mer? Eller snarare: Män som rapporterar att de är lyckliga och tränar mycket, äter också mer choklad. I alla fall i Finland, där studien gjordes.

5. Brustna hjärtans dag
Det är dubbelt så troligt att par gör slut kring alla hjärtans dag jämfört med andra tider på året. I alla fall bland de tillfrågade studenterna vid Arizona state university. Enligt the catalyst hypothesis fungerar dagen som en katalysator för uppbrotten.

Karin Skagerbergs artikel publicerades först i Modern Psykologi 2/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Den här artikeln publicerades först i Modern Psykologi 1/2016.

Forskaren Alva Appelgren visar hur du ger feedback som motiverar med hjälp av rätt mindset.

Ljudet från väckarklockan får oss att förstå att det är dags att stiga upp. En lukt från matlådan i kylen från förra veckan signalerar att den blivit möglig, och vi kastar den. På samma sätt fungerar vårt språk, även om det inte alltid är lika tydligt som med en unken lukt vad ord egentligen gör med oss. En uppmuntrande kommentar från en kollega kan göra att vi orkar kämpa på resten av dagen, medan en liknande kommentar fraserad något annorlunda från chefen kan få oss att vilja lämna jobbet vid första möjliga tillfälle.

Lärare, chefer och föräldrar har i uppgift att ge feedback för att förklara, uppmuntra och upplysa om vad som gått bra och vad som ska ändras. I förlängningen verkar feedback även kunna påverka vår uthållighet och motivation.

Frågan om hur det här fungerar – och hur vi kan förbättra vår återkoppling – har gett upphov till ett växande forskningsfält som fått namnet mind, brain and education science (MBE). Här integrerar forskarna neurovetenskap, psykologi och pedagogik för att bättre förstå hur inlärning fungerar och för att utveckla bättre utbildningsmodeller.

På Karolinska institutet i Stockholm har mina kolleger och jag studerat inlärning med hjälp av funktionell hjärnavbildning, fMRI, som är en teknik där man kan undersöka skillnader i hjärnaktivitet genom att analysera och jämföra blodflödet till olika områden i hjärnan.

I en av våra studier fick testpersonerna göra en övning som handlade om att lära sig en uppgift där olika symbolkombinationer visades på en skärm, medan de låg i magnetkameran.

Deltagarna fick två olika sorters positiv feedback när de svarade rätt. Vid det ena inlärningstillfället lärde de sig uppgiften med hjälp av det jag kallar karaktärsfeedback: ”Du är smart.” Vid det andra tillfället fick de feedback som i stället förklarade att deras handling var rätt: ”Du valde rätt.” Vi jämförde hjärnaktiviteten för att mäta skillnader i hur deltagarna reagerade på dessa två typer av återkoppling. Det visade sig att när de fick beröm för sin intelligens ökade aktiviteten i caudatus, ett område i hjärnan som i tidigare studier visat på ökad aktivitet när personer är osäkra på om de handlar rätt – och om det leder till en belöning eller inte. Detta tolkar vi som att deltagarna blev mer osäkra på sin förmåga när de berömdes för sin intelligens.

Kanske kan det bero på att beröm för att vara smart väcker tankar om ens personlighet och flyttar fokus från själva uppgiften till ”jaget”. När deltagarna berömdes för sin intelligens såg vi även en svagt ökad aktivitet i en del av hjärnan som har att göra med just självreflektion. Detta talar för att beröm som fokuserar på karaktär eller personlighet kan flytta fokus från uppgiften till tankar om en själv, vilket i sin tur kanske även gör försökspersonerna mer osäkra.

När vi undersökte testpersonernas subjektiva upplevelser visade det sig att de kände sig mer stressade när de fått beröm för sin intelligens. Detta kan ha att göra med att begreppet att vara smart kan väcka mer kravfyllda tankar än vad konkret återkoppling på uppgiften gör. Vid konkret beröm, lärde sig deltagarna dessutom uppgiften något bättre och blev mer motiverade att fortsätta.

Resultaten antyder att olika typer av beröm har direkta effekter på vår inlärning. Men vi behöver förstås ytterligare forskning för att kunna dra slutsatser om huruvida dessa effekter är stabila på gruppnivå. Men, om det är så att vi påverkas redan i stunden när vi får olika sorters beröm, vad kan detta då leda till? Hur påverkas vi i det längre perspektivet av beröm?

Carol Dweck är professor i psykologi vid Stanford university i Kalifornien, och har fått stor uppmärksamhet för en mängd studier om barns syn på inlärning, talang och intelligens. I en studie tittade hon på långtidseffekter av det beröm som föräldrar ger. Det visade sig att barns olika sätt att hantera motgångar och deras vilja att lära kan vara kopplade till vilken typ av beröm de har fått. Carol Dwecks forskargrupp undersökte långtidseffekterna av beröm som handlar om barnets personlighet – till exempel ”Du är så duktig” – och beröm som har att göra med barnets handlingar – till exempel ”Bra att du försökte lägga ihop sakerna”. Studien visade att de barn som fått beröm för sina handlingar med tiden utvecklade ett tankesätt där de ansåg att man kan bli smartare om man övar. Detta utvecklande tankesätt (growth mindset) kännetecknas av föreställningen att det går att bli bättre och smartare genom träning. Carol Dweck har tidigare visat att detta sätt att tänka på kan vara fördelaktigt för att våga anta utmaningar och för att inte tappa motivationen vid krävande uppgifter. Hon och hennes kolleger drog därför slutsatsen att föräldrar som berömmer och uppmuntrar barns handlingar och ansträngning bidrar till ett utvecklande tankesätt senare i livet.

Det som man fått beröm för kommer man att göra mer av, vilket inom forskningen sedan tidigt 1900-tal kallats för the law of effect. Vi handlar på det sätt vi förstått är bra.
Har vi fått höra att vi gjort något bra, så fungerar detta beröm som en förstärkare, vilket gör att vi försöker fortsätta göra saker så att vi får höra just detta igen. Är berömmet specifikt – ”Bra att du torkade upp det du spillt ut” – så vet vi vad vi kan göra för att få detta beröm. Barn som fått höra mest beröm för sina karaktärsdrag, till exempel hur duktiga och smarta de är, försöker agera för att få höra detta beröm igen.

Men när vi ger beröm för karaktärsdrag kan det signalera att förmågan sitter i en inneboende talang. Kanske börjar man tänka att saker ska gå lätt och av sig självt och att det inte ska krävas någon ansträngning. När personer som tänker på detta sätt stöter på motgångar eller provar något som inte går lätt på en gång, ger de lättare upp eftersom de tror att de saknar talang. De kanske tänker något i stil med: ”Om jag måste anstränga mig betyder det nog att jag inte är bra.” Om det går dåligt med något som vanligtvis är lätt, kan det kännas som att hela självbilden är rubbad. ”Har jag förlorat min talang nu?” tänker de kanske. Med detta statiska tankesätt kring talang kan det vara lätt att glömma att anledningen till att saker går bra är att man har gjort det många gånger, övat och blivit bra på det.

När något går fel eller när de inte kunde lösa hela uppgiften med detsamma, betyder detta egentligen att de har fått en uppgift som är anpassad till deras förmåga, att det är något att bita i, där de kan utvecklas.

Människor som är ovana vid att anta utmaningar håller sig oftast till det som de redan är bra på. Så undviker de motgångar och därmed också kritik. De vill upprätthålla bilden av sig själva som duktiga, och därför vill de inte prova på något nytt med risk för att de inte klarar det galant direkt. Ofta handlar detta om att deras ansikte utåt och deras självbild skulle raseras om de inte gjorde bra ifrån sig. De mäter sitt värde med sina prestationer, vilket forskarna Marie Dahlin, Jenny Fjell och Bo Runeson vid Karolinska institutet i en studie från 2007 beskrivit som en prestationsbaserad självbild. Att upprätthålla bilden av sig själv som duktig och smart kan skapa en enorm prestationsångest, speciellt när man ska lära sig något nytt utan att göra fel.

Att ge beröm för att vara smart kan därför ha negativa effekter, om man glömmer att koppla berömmet till den bakomliggande ansträngningen. Beröm för intelligens eller att vara duktig är dessutom en ganska ospecifik form av beröm. Det gör det svårt att veta vad man egentligen ska göra mer av för att få höra detta igen. Hade berömmet i stället handlat om hur och vad som gjorts, är det lättare att förstå vad som uppskattas och vad man bör fortsätta göra.

En invändning här är att fokuset på handling framför personlighet blir väldigt resultatorienterat. Men det är ett statiskt tankespöke som lurar oss – för vi kan faktiskt vara specifika utan att fokusera på resultatet. Exempelvis kan vi ge beröm för hur uthålligt någon kämpat på, att hen lagt ner en massa tid och inte gett upp. En lärare kanske säger: ”Jätte-bra kämpat i dag! Ni har visat att ni förstått flera av de metoder vi gick igenom förra veckan och prövat dem för att angripa problemet. Det visar på ett bra samarbete.” Då uppmärksammas vad eleverna gjort, hur de har jobbat med uppgiften och att ansträngning är bra, utan att lägga fokus på resultatet.

Om vi även ger tips på vad eleverna kan testa, och ger dem möjlighet att visa att de har förstått, så har vi uppnått kunskapskravet. Både berömmet och tipset fokuserar på vägen dit och skapar på så vis en signal om att det är bra att anstränga sig. Att övning ger färdighet. Då blir inte motgång och misstag lika smärtsamma, eftersom motgången i sig kan generera beröm, för att eleverna kämpar och inte ger upp.

Så sättet vi förhåller oss till att lära oss något nytt kan vara kopplat till sättet vi tidigare fått återkoppling på, vilket kan förklara en del om varför människor kan förhålla sig till inlärning på så olika sätt. En del personer sätter upp mål med en uppgift för att framstå som smarta. Deras mål är då kopplade till den yttre belöningen att vara högt respekterad. Andra har en drivkraft i att lära sig en ny förmåga, exempelvis ett språk, och har som mål att utvecklas och bli bättre på detta. Hur vi förhåller oss  till olika uppgifter handlar om vad vi har för målsättning och förväntningar på uppgiften och på oss själva.

I en av mina studier vid Karolinska institutet, som publicerades i november 2015, har vi undersökt 13-åringars attityder och målsättningar inför en minnesuppgift och hur dessa påverkade deras ihärdighet. Eleverna skulle vid tjugo tillfällen göra minnesövningar som var cirka 50 minuter långa. De fick själva välja när de ville avsluta träningen. Övningarna var anpassade till varje individs nivå, så att alla skulle träna på sin svåraste nivå där de gjorde många misstag. Detta medförde att alla fick kämpa lika hårt för att utvecklas. Innan eleverna satte igång ställde vi frågor om vad de tänkte inför träningen de skulle genomgå. Vi frågade bland annat om de tyckte att den skulle bli kul, om den skulle vara användbar och om de trodde att den skulle kräva mycket energi. Vi frågade också om de trodde att de skulle slutföra alla uppgifterna.

Det vi ville mäta med dessa frågor var elevernas inre motivation, alltså drivkraft att göra detta för att de själva vill och inte känner sig tvingade till det. Ungefär hälften av eleverna genomförde alla 20 träningstillfällen, medan hälften hoppade av. Vi fann att ju högre inre motivation eleverna hade innan de satte igång, desto fler övningar gjorde de. Vi ställde även frågor om hur eleverna såg på intelligens. Ju mer eleverna tänkte på att vara smart som något man kan förändra (utvecklande tankesätt), desto fler minnesövningar slutförde de. Dessa resultat antyder att både inställning till uppgiften och tankesättet kring intelligens påverkade elevernas vilja att göra dessa minnesövningar, och att inte ge upp. De som trodde på sin förmåga att slutföra alla övningarna, som förväntade sig att träningen skulle bli kul och givande, gjorde fler övningar.

Om nu forskning visar att vår inre motivation och vår inställning till en uppgift har effekter på elevers motivation och vilja att slutföra uppgifter, vill vi gärna skapa möjligheter som kan utveckla detta sätt att tänka på. Hur kan vi då skapa förutsättningar för att kunna fokusera på en uppgift, veta vad vi ska utveckla och känna att vi vill genomföra uppgiften? Det vi kan göra är att försöka ge återkoppling som handlar om vad som gjorts och hur, beskriva inlärning på ett sätt så att eleven förstår att det är okej att göra misstag och att det är en del i lärandeprocessen. Det gäller att förklara att vi kan göra saker bättre och smartare genom att öva. Vill vi bli bättre i matte så övar vi på matte. Vill vi lära oss ett språk måste vi öva på det. När man lär sig något som är svårt så kräver det ansträngning och vi kan ge uppmuntran för ansträngningen. Men utöver detta måste vi även få möjlighet att koncentrera oss på uppgiften.

John Hattie heter en känd pedagogikforskare vid universitetet i Melbourne. När han har studerat vilka faktorer som påverkar en elevs lärande, har han sett att återkoppling inte alltid är så bra. I två av våra studier vid Karolinska institutet har vi därför undersökt effekten av en enklare form av feedback, när våra försökspersoner var som mest koncentrerade. Vi använde oss av ljud som informerar försökspersonerna om hur det går medan de gör en uppgift. Ljuden gav information om huruvida de hade gjort rätt eller fel. För att kunna koncentrera sig är det viktigt att ha fokus på uppgiften i stället för att börja tänka på annat. Våra studier tyder på att ljuden som försökspersonerna fick höra verkade göra det svårare för dem att minnas saker i själva testet. Även om ljuden var till för att hjälpa, så påverkade en stor mängd av ljud på både rätt och fel svar personernas inlärning negativt. En teori är att när feedback ges i stor mängd under uppgiften flyttas fokus till återkopplingen i stället för på uppgiften, vilket gör att koncentrationen på själva uppgiften rubbas. Detta är bara ett exempel på när återkoppling inte alltid är bra.

Utifrån dessa resultat ser vi att vi lätt störs av ljud som pockar på vår uppmärksamhet eller beröm som riktas till vår intelligens. Våra studier visar även på goda effekter av förväntningar och en inre motivation, vilket belyser vikten av att ge instruktioner och återkoppling på ett sätt som väcker nyfikenhet och en vilja att prova igen.
Karaktärsberöm verkar i ett längre perspektiv kunna göra att vi glömmer hur mycket arbete som lagts ned på att lära sig just den aktuella färdigheten. De studier jag har beskrivit här talar för att vi borde ge mer beröm och uppmuntran för vad vi gjort och hur vi gjort något, och på vår ansträngning, snarare än att fokusera på karaktärsdrag som drar fokus från uppgiften till frågan om vad vi är eller inte.

Alva Appelgren är doktor i kognitiv neurovetenskap. 2015 disputerade hon vid Karolinska institutet med avhandlingen Error, praise, action and trait: Effects of feedback on cognitive performance and motivation. Den här artikeln publicerades första gången i Modern Psykologi 1/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Maria Leijonhielms intervju publicerades först i Modern Psykologi 5/2016. Foto: Caroline Tibell.

För författaren och psykologen Kristina Sandberg är tidsandan det avgörande för vem en människa blir i världen.

I en liten fransk by i en avfolkningsregion bor Murielle. Hon är hemmafru.
De med högre utbildning och de unga som vill något annat än att bli arbetslösa har flyttat därifrån för länge sedan. Men bouleplanen, bageriet och bistron är fortfarande kvar. För en besökare som jag är byn en pittoresk pärla. Jag behöver inte bry mig om att det gluttas bakom luftiga gardiner och att det tisslas och tasslas om vem eller vilka som har gjort vad, när och hur.

Innan Murielle träffade sin man i slutet av 1970-talet arbetade hon på kontor, men han föredrog att hon skulle ta hand om hemmet. Så blev det och så har det förblivit. Murielle är nu nästan 60 år och de tre barnen för länge sedan utflugna. Men hon fortsätter att städa och gno i sitt kliniskt rena hem, och hon verkar alltid lika glittrande glad.
Att hon inte är det förstod jag den eftermiddagen vi hamnade mitt emot varandra vid hennes köksbord.

Det var mycket länge sedan hon hade känt någon samhörighet med sin make. Egentligen hade hon alltid känt sig osäker och oälskad.

Förra vintern hade Murielle försökt begå självmord med tabletter, men maken hade hittat henne. Nu skämdes hon för det också.

Men skilja sig? Nej, vad skulle folk säga? Och förresten hade hon inte råd.

I min stora medkänsla dolde sig kanske en liten gnutta förakt.

Varför gjorde människan inget åt sin situation?

Jag tänker mycket på Murielle medan jag läser Kristina Sandbergs romantrilogi om hemmafrun Maj: Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012) och Liv till varje pris (2014).

Det kan tyckas märkligt att de 1 500 sidorna om en hemma­frus enahanda liv, från slutet av 1930-talet till början av 1970-talet, kan bli en blad­vändare och bestseller.
Men så är det. För den sista delen fick hon Augustpriset, Svenska Dagbladets litteraturpris och Moa Martinson-priset.

För alla som upptäckt Kristina Sandbergs författarskap genom Maj-böckerna kommer nu Ta itu från 2003 i nytryck. Handlingen utspelar sig i början av 1970-talet, där Maj­trilogin slutar. Hemmafrueran lutar mot sitt fall och huvudpersonen vill något mer med sitt liv, men plågas av samma slags osäkerhet som Maj.

De senaste fem åren har Kristina Sandberg gjort flera hundra framträdanden på bibliotek, folkhögskolor och kulturföreningar. I kväll ska hon besöka biblioteket i Nyköping.
När hon om några timmar ställer sig framför sin förväntansfulla publik kommer hon att känna sig som en skicklig skådespelare, som egentligen är lite trött på sin roll och den berättelse hon med små variationer dragit så många gånger. Men åhörarnas berättelser och funderingar tröttnar hon aldrig på.

Det kan vara en ung kvinna som berättar att hon har läst trilogin tillsammans med sin mamma och mormor, och att de aldrig har kunnat prata med varandra så som de gör nu.
Det kan vara en äldre man som så länge hans mamma levde alltid var arg på henne för att hon städade bort sitt liv. Nu förstår han och sörjer att han inte kan säga henne det.
Det kan vara en 20-årig kvinna som varken känner till sambeskattningens konsekvenser, synen på ogifta mödrar, eller hur abortlagstiftningen såg ut för 50 år sedan. Men hon känner igen sig i Majs kontrollbehov och oro för att göra fel.
– Jag är djupt tacksam över mötena med mina läsare, då jag får reda på hur böckerna om Maj och Tomas har satt igång deras egna livsberättelser och fördjupat förståelsen för tidigare generationer, säger Kristina Sandberg. Kanske stämmer det som någon sa, att jag är ute på en försoningsturné.

Det är möjligt att hennes icke-dömande och samtidigt icke-förskönande beskrivning av sina litterära gestalter har gjort lika stor psykoterapeutisk nytta som om hon hade fortsatt att arbeta som psykolog. Helt säkert är att betydligt fler har nåtts av budskapet: Premisserna är olika för olika människor, men både män och kvinnor gör i allmänhet så gott de kan. Det avgörande för individens strävan är de övergripande samhällsidealen – och de växlar. Det som var rätt och eftersträvansvärt för en generation kan vara fel och förkastligt för nästa. Fördömanden kommer man inte långt med.

Hittills har Maj­-trilogin sålts i runt 350 000 exemplar i Sverige och har översatts till holländska och norska.

När Kristina Sandberg som 22-åring hade gått skrivarlinjen på Biskops Arnös folkhögskola visste hon att hon ville – måste – skriva. Hon visste också att chansen för att på så sätt få ihop till livets nödtorft var mikroskopiskt liten. Hon var helt enkelt tvungen att hitta ett arbete som kunde försörja författandet. Psykologi var det som lockade mest.
Då, i mitten av 1990-talet, var psykoanalytisk litteraturteori på modet. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacans och den bulgarisk-franska psykoanalytikern, lingvisten och feministen Julia Kristevas teorier om att människans psyke struktureras genom språket passade hennes egna tankar.
– Språk, berättande, försöken att förstå sig själv och andra … Skrivande och psykologi har många beröringspunkter, säger Kristina Sandberg. Jag har alltid varit intresserad av människors berättelser och av psykiskt lidande. Men att kombinera skrivande och psykologarbete visade sig vara nästan omöjligt, eftersom jag fylldes så helt och fullt av mina klienters berättelser. Sam­spelet oss emellan och hur vi strävade efter att komma vidare, var så otroligt roligt. Processen liknar i mycket mitt skrivande. Både i litteraturen och i verkligheten vill vi så gärna få ihop saker och ting, få lyckliga slut, men att se och acceptera att lidande hör till människans villkor är förlösande.

Det enda hon saknade i psyko­logutbildningen var ett genusperspektiv och en bredare tvärvetenskaplig utblick. Själv har hon varit extremt genusmedveten, sedan barnsben.

Kristina Sandberg är uppvuxen i Sundsvall, där hennes mamma arbetade deltid som kanslist på biblioteket och hennes pappa var stålförsäljare. Ingen av dem var speciellt intresserad av frågor om jämställdhet men däremot av litteratur. Också Kristina Sandberg älskade att läsa. Hon var bara åtta, när hon plöjde Moa Martinsons självbiografiska Mor gifter sig, från 1936.
– Det är inte fullt så heroiskt som det kan låta, säger hon. Mamma gav mig en lättläst variant sedan vi sett tv-serien tillsammans. Boken är skriven ur flickan Mias perspektiv. Hon var i min egen ålder och jag blev enormt berörd av hennes öde och de hårda villkoren som hon och hennes mamma levde under.

Kristina Sandberg var också tidig med att skriva dagbok, en vana hon har behållit.
För att ”hitta” den unga Maj, gick hon tillbaka till sina anteckningar från tonåren upp till 20-årsåldern.
– Jag fann ett slags febrig intensitet i gränslandet mellan barndom och vuxenhet, säger hon. Det jag också hittade var min upptagenhet av den ironi som var populär under den tiden. Jag tyckte inte om den. Jag ville ha äkta samtal.

Tio år tidigare, när hon var tio år, skrev hon om hur arg hon var för att Gud ansågs vara man och för att historieböckerna bara handlade om män. Och varför fanns det nästan inga kvinnliga professorer?
– Förhärligandet av män och maskulinitet har aldrig varit min grej. Jag vet inte varifrån jag fick min blick, men är tacksam över att jag aldrig har anammat den underliggande strukturen om kvinnors mindre värde, säger Kristina Sandberg.
Ändå är det inga starka och självständiga Pippi­-gestalter som befolkar hennes litterära verklighet. Hon är mer intresserad av att skriva om det vi är måna om att dölja hos oss själva, än om det önskade och ideala egenskaper.

Hennes kvinnor är djupt osäkra, rädda för att göra fel och för att inte duga i andras ögon.
I debutromanen I vattnet flyter man, från 1997, är berättarjaget en ung vilsen kvinna, vars mamma troligen har begått självmord. Mormodern rumsterar i köket, städar och sopar under mattan.
– Jag var nog präglad av tidens teorier om ”den onda modern”, och lät ana att mormodern var orsak till sin dotters mörker. Som ung är det lätt att vara högmodig och jag tyckte att jag hade rätt att göra mig lite lustig över en kvinna ur en äldre generation som glider undan, städar och bjuder på kaffe.

Också Kristina Sandbergs verkliga mormor städade och bjöd på kaffe. En gång när Kristina kom hem till henne lyfte hon blicken från den nyutkomna boken och tittade frågande, men inte anklagande, på sin dotterdotter.
– Vi pratade aldrig om det, men hon undrade nog om mormodern i romanen var hon och vad jag i så fall ville säga henne. Det är klart att det inte var mormor. Allt jag skriver är alltid fiktion, samtidigt som det alltid är sant, i någon bemärkelse. Enligt min poetik måste jag gå väldigt nära mina karaktärer – bli dem – med allt vad det innebär av gott och ont. Skrivandet är makt. Min trilogi om Maj är ett sätt att säga: Nu vet jag oändligt mycket mer än jag gjorde då. Förlåt för min tidigare okunskap!

Inte heller när hon efter gymnasiet arbetade inom hemtjänsten hade hon klart för sig att den kvinnogenerationen hade fått lära sig att ett ostädat hem spred sjukdom och smitta, att smuts och slarv var ett tecken på att familjen inte var respektabel och att en husmor som inte var lycklig över att enbart få ägna sig åt hemmet inte ansågs vara en riktig kvinna.

När kvinnorna på 1960-talet sökte sig ut på arbetsmarknaden, och hemmafruns status rasade, berodde det inte bara på kvinnorörelsen, utan lika mycket på att de behövdes för den ekonomiska tillväxten.
– Vissa av kvinnorna jag städade hos, gick tätt bakom och kontrollerade att jag inte slarvade – trots att allt redan var skinande rent. Det var irriterande. Men en av dem var annorlunda. Hos henne var det stökigt och det skulle verkligen behöva städas, säger Kristina Sandberg.
– Men hon ville hellre att vi skulle dricka kaffe och prata. Jag tyckte att hon var jätterolig när hon sa att henne väninnor städade bara för att de inte hade roligt i sängen. Vi var väl lika fördomsfulla båda två …

När Kristina Sandberg väntade sitt första barn för tolv år sedan började hon på allvar fundera över vilka hennes mormor och farmor var och villkoren de levt under.
Både var uppvuxna i Norrland, båda var från arbetarklassen, båda var hemmafruar. Men sen?

Hennes farmor var ett av 15 syskon, och bara hon och två till blev vuxna. De andra dog i tbc, spanskan, lunginflammation, epidemier.
– Min envisa sida har jag nog från henne, säger Kristina Sandberg. Mot slutet var hon ganska arg. Jag kan tänka mig att det var för att hon så ofta togs för given och sällan fick ett tack för att hon i hela sitt liv var till för andra. Mormor fick nog inte heller någon uppskattning för sitt slit.

I samband med det växande intresset för sina förmödrar kom Kristina Sandberg på att hennes mormor måste ha blivit med barn långt innan hon gifte sig. När hon frågade henne om hur det hade varit fick hon inget svar. Mormodern reste sig bara för att hämta påtår och blev kvar länge i köket.

Under sina senare författarbesök har hon hört många berättelser om skam och tyst­nad efter att ha blivit p.d.v. (på det viset). I Gästrikland till exempel, vet hon numera att det finns ett mylingsbälte, där dödade barn sägs gå igen. I området fanns förr många fäbodar, där de ensamma stintorna hade svårt för att freda sig. De nyfödda lämnades att dö i skogen.

Men långt in på 1960-talet var det på många småorter en social katastrof att bli gravid utan att vara gift.

Kristina Sandbergs mormor hade haft tur. Men att någonsin tala om tankar och känslor kring om hon varit tvungen att gifta sig – nej det var omöjligt.
– Inom mig bär jag både på min farmors, min mormors och min egen berättelse, säger Kristina Sandberg. I mig finns både deras skörhet och envishet. Jag formulerar det de inte hade ord för. I min tid går det. Hur skulle jag kunna skriva om ångest om jag inte visste vad det var?

Vid andra tillfällen i livet har det varit den robusta sidan som har varit den bärande tillgången.
Den första romanen, I vattnet flyter man, togs över lag väl emot men skrevs ner i Dagens Nyheter. Den andra, Insekternas sång (2000), sågades även av Svenska Dagbladet.
– I Stockholm där jag bodde läser ”alla” just de tidningarna och jag var väl lite förundrad och chockad över den skadeglädje jag kunde möta hos kolleger och bekanta. Det var jobbigt att hantera kommentarerna, men det allra jobbigaste var mina egna, inre, kritiska röster som tog skrivglädjen ifrån mig. För att kunna fortsätta var jag tvungen att ta itu med dem.

Nästa bok, den som nu kommer i nytryck, fick heta just Ta itu. Första kapitlet inleds med en obehaglig sexscen, där huvudpersonen Maria är utsatt – och låter sig utsättas.
– Det är just detta författande handlar om. Att utsätta sig – och bli utsatt för granskning – är villkoret för allt mitt skrivande. För att klara det behövs självkärlek. Utan ömsinthet mot sig själv, är risken stor att låta sig definieras av andra. Och att tystna.

I början av 2000-talet fanns en längtan bort från beskrivningar av kvinnor som uppfattades som offer. Det som efterfrågades var mer utopiska porträtt av starka normbryterskor. Skildringar av kvinnor med ätstörningar och självskadebeteenden ansågs till och med kunna vara självgenererande.
– Jag tycker att berättelser om kvinnor som bryter sig loss är viktiga och det är klart att jag blev lite träffad av kritiken, men jag lät den inte styra mig. Jag frågade mig i stället vad som kändes mer riskabelt, farligt och kanske till och med pinsamt. Att skriva om en kvinna som gör det som önskas av henne och försöker leva upp till normerna var ett annat slags utmaning för mig som feminist. Det blev hemmafrun Maj. Ett modigt beslut tycker jag, för hur många människor i dag vill spegla sig själva och sina liv i en ekonomiskt beroende hemmafru?

Men det visade sig att tiden var precis mogen för att klä en tyst och förbisedd kvinnoarmés erfarenheter i ord.

I alla nutider finns spår av det förflutna. Fortfarande döms kvinnor som inte trivs med att vårda familjen hårdare än män. Och enligt Kristina Sandbergs sageskvinnor från boksamtalen runt om i landet, bör ensamstående mammor vara extra noga med att hålla sina barns kläder hela och rena för att inte förskolepersonalen ska titta snett.
Det som står alldeles klart är att en svensk hemmafru i dag är lika ovanlig som en kvinnlig professor var för 50 år sedan.

Men Maj är lika vanlig nu som då. I vår tid behöver hon inte kunna laga oxrullader eller putsa silver varannan vecka, men hon ska vara intressant, vältränad och kulturintresserad, ha ett utvecklande arbete, stor vänkrets och göra spännande resor. Hon ska veta sitt värde och aldrig sätta sitt ljus under skäppan. Och så ska hon ha god självkännedom och vara bra på att uttrycka sig.
– Eva Magnusson, som är psykologiprofessor med genus­inriktning, har sagt: ”Vi lär oss att vilja det vi måste, för att bli godkända som kvinnor och män, i den tid och miljö vi lever i.” Precis så tror jag att det är. Jag har gjort om meningen till en fråga som jag ofta ställer mig själv: Vill jag det här för att jag verkligen vill, eller för att jag måste vilja det för att bli godkänd i mina egna och andras ögon?

Dåtidens Maj hade inte orden till hjälp för att ta reda på vem hon var och vad hon ville. Psykoterapi fanns inte på kartan. Det gör den för hennes nutida systrar.
Ord kan befria, men de kan också användas för att bygga skyddsmurar.

När Kristina Sandberg gjorde sin PTP-tjänstgöring, innan hon blev legitimerad psykolog, blev hon uppmärksammad på hur vanligt det kan vara i psykoterapier att klienten pratar om, och psykoterapeuten försöker förstå och tolka, det som verkar viktigt och angeläget, men som är ett sätt att slippa att beröra det som verkligen är svårt att tala om eller acceptera hos sig själv.
– Kanske är det först när man orkar och klarar att se hur det egentligen ”är”, och sätter ord på det, som man kan komma vidare i livet. Det är de sanna – eller giltiga – orden jag letar efter också som författare. Min drivkraft är att fortsätta att söka. Vad har jag ännu inte kommit åt? Vad har jag blundat för?
Maria Leijonhielms intervju publicerades först i Modern Psykologi 5/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Den här ledaren publicerades först i Modern Psykologi 2/2017.

Det är lätt att le åt Donald Trump när han säger att han kommer att bli ”the greatest jobs producer God has ever created”. Det är bara för stolligt! Det är lättare att hålla sig för skratt när han kallar CNN för fake news.

Bägge sakerna sa han på sin famösa presskonferens den 11 januari. För att friska upp minnet: Det där med falska nyheter syftade på att CNN hade berättat om ett dokument som läckt från säkerhetstjänsten och som redogjorde för besvärande men obekräftade uppgifter om att Ryssland har diverse hållhakar på Trump.

Tidigare på dagen hade detta fått Trump att likna sin egen säkerhetstjänst vid Nazityskland.

Det är inte utan att en overklighetskänsla infinner sig. Genom att slänga tillbaka etiketten fake news – som syftar på fabricerade lögner med politiska eller ekonomiska motiv – på ett av de mest respekterade medierna framkallar han ett slags begreppsmässig svindel.

Samma vecka gick Sverigedemokraterna till angrepp mot SMHI för hur expertmyndigheten presenterar klimatscenarier. För extrema, tyckte SD:s Martin Kinnunen, som också tyckte att staten inte ska ägna sig åt klimatpolitik.
År 2016 utsågs post truth, postsanning, till årets internationella ord. Vi lever i en tid där känslor, åsikter och rena lögner ofta vinner över fakta.

Många tycker att man inte ska jämföra med 1930-talet, och visst ska man vara försiktig med det. Men när jag nyligen läste Kjell Westös förkrigsskildring Hägring 38, som vann Sveriges Radios romanpris 2014, kände jag samtiden flåsa i nacken. Vi får följa en nyskild Helsingforsadvokat och hans kompisgäng, som hängt ihop sedan ungdomen. Tyskland mullrar, men är till en början inget som på allvar påverkar fler än den enda judiska medlemmen i gruppen. Hitler ses, åtminstone i början av året 1938 då romanen utspelar sig, med lätt förundran, parad med en misstro mot att han skulle utgöra något verkligt hot. Det är inte alls olikt hur dagens populister och nyauktoritära ofta har betraktats.

I Modern Psykologi 2/2017 reder Lotten Wiklund ut psykologin bakom Trump, post­sanningar, filterbubblor och konspirationsteorier. Missa inte heller Åsa Nilsonnes krönika i samma nummer. Den hjälpte mig att förstå de försåtliga strategier som används för att skapa misstro, inte minst mot klimatforskningen.

Det är dags att sluta skratta åt stolligheterna och börja slå vakt om verkligheten.

Jonas Mattsson är chefredaktör för Modern Psykologi. Den här texten publicerades på ledarplats i Modern Psykologi 2/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Karin Skagerbergs artikel publicerades först i Modern Psykologi 1/2017. Illustration: Istockphoto.

Här är psykologen Anna Kåvers bästa råd till den som oroar sig mycket.

Det var en lördag för några år sedan och Per och kompisen han bodde med hade bestämt med sina grannar att ses på söndagsmorgonen och lyssna på Melodikrysset. Mest som en rolig grej. Men på kvällen kunde Per inte somna, utan låg och vred sig med en stark oro i kroppen över att inte vakna av klockan.
– Det låter så banalt. Det var inte ens särskilt tidigt på morgonen och jag skulle gå till lägenheten bredvid och hänga med människor jag kände, och ändå var jag så himla orolig. Sådana grejer kan jag förstora upp så mycket, säger Per.
Numera sover han bättre, men oron finns kvar i hans liv.
– Jag har alltid varit orolig, så länge jag kan minnas. Varje dag oroar jag mig för något, men jag har accepterat att det är så här jag är och lever med det.

Anna Kåver, legitimerad psykolog och psykoterapeut samt författare till flera böcker, har många patienter som likt Per lider av återkommande oro.
– Oro är den tankemässiga komponenten av det vi kallar ångest. Vi fokuserar på framtiden och kommande problem i termer av ”tänk om”-frågor, säger Anna Kåver, som skriver på en bok om just oro.
Hon menar att skillnaden mellan oro och ångest är kraften i känslan. Medan ångest oftast ger upphov till kraftigare kroppsliga reaktioner som hjärtklappning, yrsel, illamaående och riktigt dysfunktionella undvikandebeteenden, handlar oro mer om våra tankar.
– Det handlar om ett överdrivet framtidstänk i kombination med en låg självkänsla och låg förmåga att hantera osäkerhet. Det blir som en mental förberedelse på det värsta, vilket ger en känsla av kontroll.

Per känner igen sig i att det handlar om något slags kontrollbehov.
– Jag tänker alltid på det värsta tänkbara scenariot, både i stort och i smått. Jag kan känna stark oro, både på det personliga och professionella planet, som att gå till tandläkaren eller inför en presentation på jobbet. Det är inte bara att det är lite jobbigt, utan jag ligger vaken och tänker att det verkligen kommer att gå åt helvete. På jobbet handlar det mycket om att prestera, att jag tror att jag ska göra bort mig och är orolig för vad folk ska tycka.

Så varför oroar sig vissa mer än andra? Förklaringen är i vanlig ordning både biologisk och beroende av vår miljö, enligt Anna Kåver.
– Vi reagerar olika, vilket dels beror på att vi föds med olika grader av känslighet, dels på miljöbiten där en inlärningskomponent finns. Om vi exempelvis är uppvuxna i en miljö med ängsliga eller kanske överbeskyddande föräldrar kan det bidra till att vi lättare utvecklar oro, vilket kan cementeras till en mental livsstil.
Blir oron för intensiv behöver man söka hjälp. Påverkar den ens relationer och gör att man exempelvis väljer bort vissa typer av jobb eller utbildningar kan det vara ett varningstecken. Också symtom som koncentrationssvårighet, rastlöshet och trötthet kopplade till oro bör man ta på allvar.
– Vi rör oss alltid på en skala, men när oron påverkar ens liv så mycket att man inte tycker att man kan leva på ett bra sätt är det dags att söka hjälp. När det blir tillräckligt handikappande bedöms det i psykiatrin som GAD, generaliserat ångestsyndrom, säger Anna Kåver.
Ungefär fem procent av befolkningen uppfyller kriterierna för GAD, som bland annat handlar om att man ska ha upplevt fler dagar med än utan ångest de senaste sex månaderna och att inte kunna stänga av oron.

Trots att Per utåt sett är välfungerade så gör hans oro att han periodvis sover dåligt och känner sig stressad. Men han tycker ändå inte att den begränsar hans liv.
– Jag har ju ett bra jobb, tjänar bra och har en fin sambo. Just nu är min oro mest kopplad till jobbet, men där är det snarare så att jag tar på mig arbete och gör grejer, trots att det ger mig lite ångest när jag tänker på vad andra ska tycka.
Anna Kåver menar att det kan vara bra att göra just sådant man är obekväm med och tänja på gränserna. Då hamnar man inte lika lätt i dysfunktionella undvikarbeteenden. En lagom dos oro är en del av att utvecklas och kan vara konstruktivt.
För den som ägnar en stor del av sin dag åt att oroa sig för det ena eller det andra tipsar Anna Kåver om en klassisk kbt-intervention signerad psykologen Thomas Borkovec: Samla oron till en viss tid och plats på dagen. Då får man sätta sig ner och tillåta sig att oroa sig för allt man samlat på sig under dagen. När oron kommer kan man skriva upp vad det handlade om på en lapp, lägga i fickan och ta upp vid sin ”orosstund”. Då får man också ägna sig åt att hitta konstruktiva lösningar på eventuella problem som verkligen existerar.
– Det fungerar såklart inte för alla, men ofta märker man att oron har tappat kraft när man ska ta tag i den, och att man kan ha lite mer distans till sina farhågor och gå vidare, säger Anna Kåver.

Anna Kåvers 5 tips för att hantera oro
1) Praktisera mindfulness, att styra dina tankar till just det du håller på med precis nu: samtalet, tv-programmet eller boken – inte känslan av oro.
2) Vänj dig vid och stå ut med osäkerhet. Tänj på gränserna för ditt kontrollbehov genom att ta lite risker, tacka ja till grejer impulsivt och låt bli att förbereda dig stenhårt.
3) Öppna upp och ”välkomna” oron i stället för att bekämpa den.
4) Ha självmedkänsla och mjuka upp den inre tonen: ”Jag gör så gott jag kan, det räcker.”
5) Förväxla inte all oro med dålig oro. En viss form av konstruktiv oro gör oss empatiska, produktiva och hjälper oss att fokusera på problem som ska lösas.

Karin Skagerberg är redaktör på Modern Psykologi. Per heter egentligen något annat. Den här artikeln publicerades först i Modern Psykologi 1/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Lotten Wiklunds artikel publicerades först i Modern Psykologi 2/2017. Illustration Marco Melgrati.

När känslorna blir allt viktigare i debatten sjunker sanningen i kurs. Här är psykologin bakom post truth-samhället.

På världens mest inflytelserika post sitter en man som porträtterats som impulsstyrd, fördomsfull och narcissistisk. USA:s president beskrivs som en förnekare av fakta, en man som avvisar saktmod och eftertanke, som sprider lösa rykten och skvaller och i många avseenden framstår som en foliehatt. En konspirationsteoretiker.
– Jag är egentligen inte så förvånad över att människor röstade på Donald Trump. Det som förvånar men också fascinerar mig är Donald Trump själv, säger Frida Stranne, doktor i freds- och utvecklingsforskning och lektor vid Högskolan i Halmstad.
– Han är som ett barn. När någon går emot honom politiskt så attackerar han på personnivå och driver personliga vendettor. Han reagerar i affekt och slår under bältet. Det finns nog många politiker som drivit kampanjer med budskap som inte håller för närmare granskning tidigare, men Donald Trump har tagit detta till helt nya nivåer.

Listan över Trumps anklagelser om konspirationer och oegentligheter är lång och låter sig inte presenteras i sin helhet. Mest uppmärksammat är kanske hans engagemang i birther-rörelsen, som hävdar att Barack Obama inte är född i USA. När det visade sig att Hillary Clinton rent numeriskt fått fler röster hävdade han att tre miljoner ”tjuvröstat” på henne. Han har sagt att klimathotet är ett påhitt av Kina och att Clinton var inblandad i mordet på sin advokat.

Det konspirationsteoretiska tänkandet har en lång tradition. En av 1800-talets mest spridda teorier är Sion vises protokoll – ett dokument som sades bevisa att judar världen över gått samman för att nå världsherravälde. Redan på 1920-talet motbevisades detta och i dag vet man att dokumentet har helt andra källor, bland annat en satirisk pamflett riktad mot Napoleon III.

De flesta konspirationsteorierna handlar om vetenskap, politik och på senare år klimatet. En artikel i American journal of political science från 2014 visar att ungefär hälften av amerikanerna tror på någon av de mer spridda konspirationsteorierna, som att staten var inblandad i 11 september­attackerna 2001 eller att det finns bot mot cancer som myndigheterna hemlighåller. Opinionsundersökningar pekar på att 70 procent av USA:s befolkning tror att någon form av konspiration ligger bakom mordet på president John F. Kennedy 1963.

Forskning visar att svenskar har betydligt större tillit än amerikanerna, både till sina medmänniskor och till stat och myndigheter. Men även här grasserar idéer om exempelvis chemtrails, alltså att myndigheterna utsätter oss för en systematisk giftbesprutning med hjälp av flygplan, eller att myndigheterna mörkar forskning om farlig strålning från mobiler och wifi. Händelser som Palmemordet och Estoniakatastrofen har sina egna floror av konspirationsteorier.

I oktober utsåg Oxford Dictionaries 2016 års internationella ord. Valet föll på post truth, eller postsanning. Bland annat Brexit­-omröstningen i Storbritannien och Trumps valkampanj i USA bidrog till att användningen av ordet ökade med hela 2 000 procent. Postsanning handlar om ett politiskt klimat där opinionen påverkas av känslorelaterade argument snarare än av fakta.

Efter det amerikanska presidentvalet har Frida Stranne som en del av sin forskning rest runt i USA och pratat med väljare. Just Trumps tendens till känslomässiga argument tycks vara nyckeln till framgång.
– Många röstade på honom för att han upplevs som autentisk. Människor säger: ”Ja, ja, Trump säger överdrivna saker, han talar inte alltid sanning men eftersom han alltid säger precis vad han menar och inte ljuger som andra politiker så litar jag på honom.” Så resonerar många som jag talat med, berättar hon.

Donald Trump kan oroväckande lite, både om det amerikanska politiska systemet och om utrikespolitik, men det han kan är att läsa av stämningsläget, menar Frida Stranne.
– Han är oerhört insatt i alla de känslor som finns i det amerikanska samhället och han vet hur han ska spela på dem. Han har trummat ut vissa enkla budskap som triggat igång känslor hos många, oavsett om du är vit arg man, fattig eller tillhör medelklassen.

Det finns många sätt att förklara konspirationsteoretiskt tänkande och misstro. Ibland hänförs det till olika personlighetstyper och andra individuella faktorer.
Studier visar exempelvis att tron på konspirationsteorier ofta kan relateras till sådant som låg självkänsla, en instabil tillvaro och misstro mot myndigheter. Ibland pratar man inom psykologin om en jumping to conclusions-bias  hos individer som har lätt att dra förhastade slutsatser och som är mer benägna att tro på konspirationsteorier. Studier har också visat att tron på konspirationsteorier ofta sammanfaller med tron på paranormala fenomen.

Andra forskare menar att det individuella perspektivet blir allt för förenklat, att vi måste se det ur ett samhällspolitiskt och kulturellt perspektiv.

Mattias Lundberg är psykolog och debattör som gjort sig känd som en motståndare till pseudovetenskap och fakta­resistens. Nyligen gav han och Stefan Söderhäll ut ”Det är sant – det stod ju i tidningen!” En bok om hur du undviker att bli lurad (Aplato 2016).
– Även om vi blivit bättre på källkritik så är flödet av information så stort att vi inte kan eller klarar av att ifrågasätta allt vi läser och hör, säger han.

Att fastslå exakt vad som är en konspirationsteori kan vara ganska knepigt. Många forskare pratar om det som en sorts berättelser om makt och pengar, om hur individer eller organisationer kämpar för att befästa eller bibehålla kontrollen över andra människor genom att skapa hemliga sammanslutningar eller överenskommelser.

Konspirationsteorierna kan ses som ett kulturellt uttryck där lekmän och medborgare tillåts ifrågasätta trovärdigheten och tillförlitligheten hos makten. Genom konspirationsteorierna kan man skapa sammanhang kring företeelser som upplevs som obegripliga.

Samtidigt ser man i forskningen att det konspirationsteoretiska tänkandet har stark koppling till destruktiva krafter som rasism, politisk extremism och våld. Risken att helt felaktiga teorier och vanföreställningar får fäste hos allmänheten och påverkar människors beteende på sätt som får negativa konsekvenser, är ett viktigt skäl till att forska om konspirationsteorier, menar forskarna själva.

En i dag helt motbevisad konspirationsteori är att vaccin orsakar autism (något som inte hindrat Donald Trump från att sprida myten) och att vaccinationsprogram är ett sätt att hålla den ekonomiskt viktiga läkemedelsindustrin om ryggen. I dag låter mellan 97 och 98 procent av föräldrarna i Sverige vaccinera sina barn. Men om konspirationsteorierna om vaccination får fäste, så att människor slutar vaccinera och barnsjukdomarna börjar spridas igen i större skala, skulle det få oerhörda konsekvenser. Å andra sidan så finns det en rimlighet i att vara kritisk mot läkemedelsindustrin, som är en bransch som varit inblandad i många korruptionsskandaler och andra allvarliga händelser, exempelvis Neurosedynskandalen på 1960-talet.

Att argumentera mot utsagan att världen styrs av ödlor från rymden, så som den brittiske miljöpartisten David Icke påstått, är nog ingen stor utmaning för den som vill slå ett slag mot faktaresistens. Men när det gäller branscher där vi vet att det förekommit korruption, och som verkligen förtjänar ordentliga genomlysningar, så är det svårare att skilja mellan det destruktiva konspirationsteoretiska tänkandet och ett sunt ifrågasättande.

För att komma till rätta med den här problematiken krävs nya verktyg. År 2016 publicerade forskaren David Robert Grime vid Oxford university i Storbritannien en studie, där han skapat en metod för att räkna ut sannolikheten för att någonting verkligen är en konspiration. Rent statistiskt, menar Grime, är sannolikheten för verkliga konspirationer mycket låg. Framför allt visar han statistiskt att konspirationer sällan förblir dolda eftersom konspiratörerna avslöjar sig.
– Vi måste också komma ihåg att de flesta som håller på med konspirationsteorier, pseudovetenskap eller faktaresistens inte är charlataner. De är bara okunniga, säger Mattias Lundberg.

Ofta har de drabbats av det som brukar kallas Dunning-Kruger-syndromet, menar han. Det är en sorts kognitiv bias – ett systematiskt tankefel. I studier kunde forskarna David Dunning och Justin Kruger vid Cornell university i USA visa att det finns ett samband mellan okunnighet och självöverskattning. Ju mindre du kan om ett ämne, desto sämre är du på att uppskatta din egen kompetens och tenderar därför att överskatta dina egna förmågor.

En annan kognitiv snedvridning som Trump systematiskt använder sig av är det som inom psykologin kallas för confirmation bias.
– Han säger saker som får människor att reagera med ”precis så är det”, säger Mattias Lundberg. Vi söker hela tiden ordning och reda i vår förståelse av världen. Kan någon presentera ett snyggt och sakligt budskap som stöder det perspektiv vi har från början, så tenderar vi att köpa det.

I våra filterbubblor, där de sociala mediernas algoritmer sållar fram budskap som liknar det vi redan läst och gillat, får vi allt svårare att ta till oss motstridig information. I postsanningens tidevarv tar konspirationsteorierna hela tiden nya vändningar. Hur ska vi till exempel förstå att vissa av de konstigaste men också mest spridda ”nyheterna” om Donald Trump visade sig vara påhittade? Som anklagelserna om att Trump skulle har anlitats av paret Clinton för att ställa upp som Hillarys motkandidat. Genom att bete sig kontroversiellt och provocerande skulle han se till att Hillary vann.

Och under hösten anklagades oljebolaget Exxon Mobil – vars dåvarande vd, Rex Tiller­son, i december nominerades till utrikesministerposten av Trump – för att finansiera klimatförnekare. Exxon Mobil själva kallade anklagelserna för konspirationsteorier som härrörde från Rockefellers välgörenhetsfonder.

Vad ska vi tro när konspirationsteorierna nu haglar från alla håll?
– Vi vet från forskning, bland annat från Göteborgs universitet, att det finns en liberal eller vänstervriden tendens inom medier och akademi och en konsensussyn på sanning och om vad som är rätt. Men det är inte så enkelt som att Trump alltid ljuger och att Hillary Clinton representerar det ultimata uttrycket för sanning, säger Lars Trägårdh, professor i historia och USA-kännare.

Konsensusmentaliteten i medierna är enligt Lars Trägårdh något som retar upp dem som står utanför och detta blir en grogrund för populistiska företeelser, som Breitbart News vars tidigare chef, Steve Bannon, är Trumps chefsstrateg.
– Vi vet också att förutsättningarna för det offentliga samtalet har förändrats. Att vi i dag talar förbi varandra på grund av ett fragmentiserat medielandskap, där vi framför allt får information som bekräftar sådant vi redan tycker.
Lars Trägårdh tycker att det finns anledning att förhålla sig kritisk till medierna.
– Trumps vinst är ett tecken på att de liberala medierna har förlorat tolkningsföreträdet om sanningen och jag gissar att många är upprörda över det. Vi har redan sett konspirationsteorier från liberalt håll och vi kommer säkert att se fler konspirationsteorier framöver om vad Trump och hans gäng har för sig, säger han.

USA har alltid varit en hemvist för västvärldens dominerande konspirationsteorier. Kanske beror det på att det i det amerikanska samhället saknas något som annars i hög utsträckning har präglat exempelvis det svenska, nämligen tilliten till medmänniskor och till staten och dess institutioner.
– Institutioner fungerar som redskap för att bygga upp gemensamma värderingar. Den höga tilliten som vi har i Sverige går att härröra till sådana fenomen som folkskolan och värnplikten. Samhällets institutioner och gemensamma medier var länge det som gjorde att människor integrerades in i en hyfsat liknande ideologi om vad som är ett gott samhälle och hur det ska utformas.
Gemensamma medier gjorde dessutom att man var tvungen att ta till sig åsikter och synpunkter som inte alltid stämde överens med de egna.
– Men i det medielandskap vi ser växa fram befinner vi oss i stället i små bubblor där vi endast möter människor och åsikter som liknar oss själva. I den här polariseringen får tvivelaktiga fakta och konspirationsteorier starkare fäste.

Lars Trägårdh ser en utveckling som oroar honom.
– När förutsättningarna för de gemensamma samtalen försvinner och förtroendet för de gemensamma institutionerna sjunker har vi receptet på ett samhälle i förfall. I USA har det här gått långt, och i Sverige ser vi en liknande utveckling. Än är det inte för sent här, men vi måste våga prata med människor som inte tycker som vi. Annars lämnar vi fältet öppet och förlorar på walk over mot odemokratiska krafter.

6 ord som tänjer på sanningen
1. Konspiration. En komplott eller sammansvärjning. En konspirationsteori är en hypotes om en sammansvärjning som kan visa sig stämma men som lika gärna kan vara felaktig.
2. Postsanning. Post truth betecknar omständigheter där objektiva fakta påverkar den allmänna opinionen mindre än känslor och personliga uppfattningar.
3. Filterbubbla. Personligt anpassade resultat av en sökning efter information, till exempel då en användare använder en sökmotor på internet och en algoritm anpassar eller filtrerar träfflistan, beroende på uppgifter om användaren, såsom vad denna har sökt och klickat på tidigare eller var den befinner sig.
4. Faktaresistens. Förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning, som i stället grundas på till exempel konspirationsteorier.
5. Falska nyheter. Fake news är påhittade nyheter som sprids via sociala medier. Syftet kan vara att sprida politisk propaganda och desinformation eller helt enkelt bara att skämta eller driva trafik till en specifik webbsida och tjäna pengar.
6. Kognitiv bias. En systematisk snedvridning i vårt sätt att tänka, som kan få en människas subjektiva bild av omvärlden att avvika från verkligheten.

Lotten Wiklunds artikel publicerades först i Modern Psykologi 2/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Artikeln om coparenting publicerades första gången i Modern Psykologi 10/2016. Foto: Istockphoto.

Föräldrarnas samspel har stor påverkan på barnen. Coparenting kan få samarbetet att fungera bättre.

– Nu när jag är pappaledig har det blivit lite bättre, men jag känner det ändå som att min sambo tycker att hon vet bäst och liksom vill att jag ska göra allt på hennes sätt när det gäller vår dotter.
Det säger Ola, som är föräldraledig med sin dotter. När han pratat med andra pappor har han förstått att han inte är ensam om sin känsla. Han får även medhåll från psykologiforskaren och familjeterapeuten James McHale.
– Den här typen av gatekeeping från mödrarnas sida är ganska vanlig, alltså att fadern inte tillåts relatera till barnet på sina egna villkor, utan bara på mammans premisser, säger han.
Inom familjeforskningen har man ofta använt sig av en 2+1-modell, där mamma och barn setts som en enhet och pappan som en + 1, lite vid sidan av. Själv talar James McHale hellre om coparenting, ett begrepp som kan översättas till medföräldraskap eller gemensamt föräldraskap.
– Det handlar om vikten av att se familjen som en helhet. Då bjuder man in pappan och försöker i stället hitta styrkorna och svagheterna i den familjetriangeln.

James McHale har grundat Family study center in St. Petersburg i Florida, USA, där han tillsammans med sina kolleger forskar och utbildar andra psykologer och socialarbetare utifrån konceptet. När vi ses är han i Sverige för att föreläsa för psykoterapeuter och socionomer om coparenting, ett begrepp som inte bara syftar på de biologiska föräldrarna, utan avser de vuxna som är ansvariga för barnet.
– Även om de biologiska föräldrarna inte finns i barnens liv så har alla barn coparents, ofta flera, man måste bara lista ut vilka de är. Det kan exempelvis handla om mor- och farföräldrar eller fosterhemsföräldrar, säger James McHale.
I forskningen om föräldrasamarbete har James McHale sett att förmågan att relatera till vuxna eller andra barn påverkas negativt av att samarbetet mellan föräldrarna fungerar dåligt. Första gången han drog den slutsatsen var i en studie 1995, då han också lanserade begreppet coparenting i den vetenskapliga tidskriften Developmental psychology.
Året därpå påbörjades en internationell studie som följde kärnfamiljer från att de väntade barn fram till att barnen var fyra år gamla. I projektet deltog forskare från Sverige, USA och Schweiz. I Seattle i USA följdes familjerna av en doktorand till John Gottman, psykologiprofessorn som är mest känd för sitt så kallade kärlekslabb där han studerat parrelationer.

– Parrelationen är basen i Gottmans forskning, men han ville titta på vilken spill over-effekt parrelationen hade på barnet, säger Monica Hedenbro, som varit ansvarig för den svenska delen av projektet.
Hon är psykoterapeut och senior forskare vid Karolinska institutet och den enda i projektet som fortsatt följa sina familjer fram till i dag, när barnen ska fylla 20 år.
– Vi har kontinuerligt filmat dem i en så kallad triad-situation, där man studerar interaktionen mellan föräldrar och barn respektive föräldrarna emellan. Vid fyra års ålder skattades barnens utveckling och sociala samspel av en förskolepedagog och vid 16 års ålder av en lärare.

Studien visar att hur barnen fungerar socialt när de blir äldre, har till stor del att göra med hur tryggt förhållandet till föräldrarna varit. Det i sin tur beror på föräldrarnas förmåga att samarbeta och vara lyhörda för barnet under de tidiga uppväxtåren.
Ett annat resultat som glatt Monica Hedenbro är att de svenska föräldrarna i studien i stor utsträckning också har hållit ihop som par. När deras barn var 15 år gamla var det bara 4 av 20 föräldrapar som separerat, medan genomsnittet i samma del av landet låg på mer än det dubbla.
– Jag tror att det har att göra med att de här föräldrarna har fått möjlighet att på ett nytt sätt diskutera sin relation till barnet, men även till varandra. De säger själva att det har varit värdefullt att prata om föräldrablivandet och idéer man har med sig från sin egen bakgrundsfamilj, säger Monica Hedenbro.
Hon tror att alla föräldrar skulle vara betjänta av att prata mer om sitt samarbete. Vi lägger i dag stor vikt vid att ta oss tid att vårda parrelationen efter att vi fått barn – vilket är bra – man vi behöver också ta oss tid att tillsammans vårda vårt föräldraskap, menar hon.

Pappalediga Ola har ibland kommit på sig själv med att tänka på något kring dottern som han och sambon borde prata om, men avstått ”för att inte göra det värre”.
– Jag vill inte hänga upp mig på det, men det blir lätt lite spänt mellan mig och min sambo när det har att göra med vår dotter. På många sätt har det fört oss närmare varandra att bli föräldrar, men vi glider samtidigt ifrån varandra när vi inte är överens om hur vi ska vara mot henne, säger Ola.
Men det viktigaste är just att man pratar, enligt Monica Hedenbro.
– Fungerar inte föräldrarnas samspel måste barnet anpassa sig till föräldrarna i stället för tvärt om. Då blir barnet upptaget av att handskas med den konflikten och tappar möjligheten att fokusera på sig själv och sin egen utveckling.
Monica Hedenbro understryker att detta inte enbart är förbehållet kärnfamiljer – kliniskt arbetar man med alla typer av familjesystem. Däremot är det fortfarande om mamma–pappa–barn-familjer som det forskats mest, men allt fler studier görs i andra konstellationer.

Sedan början av 2000-talet arbetar James McHale uteslutande med andra typer av familjer än de mest typiska. Han har bland annat tittat på homosexuella par, familjer med svåra vårdnadstvister, familjehemsföräldrar och flergenerationsfamiljer.
Just nu arbetar han i ett projekt med afroamerikanska par i utsatta områden i USA, där föräldrarna är mycket unga och aldrig varit ett par, men fått barn ihop.
– Det är speciellt fint att se hur de unga blivande fäderna, som ofta kommer från splittrade familjeförhållanden, kan lära sig resonera kring hur deras egna upplevelser av frånvarande fäder kommer att påverka dem själva som pappor, säger James McHale.

3 x ord om familjer 

1) Familjesystemteori:
Används för att beskriva hur familjer fungerar som grupp och hur de enskilda personerna formas genom sin roll och ställning i familjen.

2) Coparenting:
Samarbetet mellan föräldrar eller vårdnadshavare. Begreppet används för att beskriva familjesystem och dess påverkan på barns beteendeutveckling i flera diagnosmanualer.

3) Familjetriad:
En situation med föräldrar och barn som används för att förstå och förändra kommunikationen dem emellan. Inom behandlingsarbete med barn och familj arbetar man på många håll med ett familjetriadsperspektiv. Då tittar man på hur familjesamspelet fungerar och kan exempelvis upptäcka om barnet använder sig av olika strategier för att parera ett icke-fungerande samarbete mellan föräldrarna.

Karin Skagerberg är redaktör på Modern Psykologi. Ola heter egentligen något annat. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 10/2106:

Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Åsa Nilsonnes krönika publicerades först i Modern Psykologi 2/2017.

Agnotologin lär Åsa Nilsonne att se okunskapen.

KRÖNIKA. Har ni hört talas om agnotologi? Inte det? Det hade inte jag heller trots att begreppet myntades redan 1995 av vetenskapshistorikern Robert Proctor och lingvisten Iain Boall. Ordet kommer från grekiskans agnosis ”att inte veta” och ontologi som är läran om sakernas sanna natur (en av många definitioner). Tillsammans blir de ”agnotologi” som är studiet av handlingar som syftar till att sprida okunskap och förvirring.

Proctor studerade tobaksindustrins sätt att misstänkliggöra den forskning som talade för att rökning var skadligt för människors hälsa. Bolagens strategi var att skapa tvivel.
Gick det verkligen att lita på ”experterna”? Knappast – de var ju oense. Det gick alltid att hitta någon studie som inte påvisade negativa hälsoeffekter av rökning.

Tobaksindustrin ville få människor att tro att ett stort antal välgjorda studier inte hade större värde än ett litet antal antagligen mindre välgjorda studier. En fråga som ”Är det farligt för mina barn att jag röker i bilen?” fick därmed ett otydligt och felaktigt svar, ett svar som fick olyckliga konkreta konsekvenser.

Jag har hört det oroande påståendet att vi är på väg mot en värld av radikal okunskap – radical ignorance. Den radikala okunskapen som diskuteras handlar inte om kunskap vi saknar på grund av att fakta inte finns. Inte heller den okunskap som kommer av att vi ännu inte har satt oss in i en fråga. Den radikala okunskapen handlar om befintlig kunskap som medvetet misstänkliggörs för att påverka människors beteende.

Så hur kan vi parera försök att manipulera vår åsikt om vilka fakta som går att lita på?
Ett hett tips är att dra öronen åt sig när någon säger, inte sällan med triumferande röst: ”Men experterna är ju oense!” Det får aldrig bli ett trumfkort som kan plockas fram när argumenten tryter. Experterna kommer alltid att vara oense, det ligger i forskningens natur. Det betyder inte att ingen av dem kan ha rätt. Här behöver vi bli mer sofistikerade konsumenter av vetenskap.

Nästa tips är att se till att aldrig dras in i ”vi/dom”-tänket, där ”vi” är individer men ”dom” är en grupp. Där ”vår” kunskap är viktig men ”deras” är trivial, där ”våra” värderingar är sunda, medan ”deras” är uttryck för omoderna idéer som inte förtjänar respekt.

Åsa Nilsonne är psykiater, senior professor i medicinsk psykologi och författare. Hennes krönika publicerades först i Modern Psykologi 2/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Mats Almegårds porträtt av Birgitta Ohlsson publicerades i Modern Psykologi 2/2017. Foto: Linda Forsell.

Liberalernas Birgitta Ohlsson vill peppa alla ambitiösa flickor.

Astrid Lindgrens barnbokskaraktärer Pippi och Annika ställdes för några år sedan mot varandra i debatten kring den duktiga flickan. Den utagerande Pippi mot den ordentliga Annika. Liberalernas Birgitta Ohlsson är båda. Hon är Pippi nog att gå emot partilinjen. Samtidigt omhuldar hon sin Annika: Som barn var hon tystlåten, intresserad av skolan och flitig. På rekordkort tid i partiet blev hon utsedd till förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet och hon valdes in som riksdagsledamot som 27-åring. Med sin nya bok Duktiga flickors revansch (Forum) tar hon nu strid för duktigheten och slår ett slag för snällheten. Hon älskar sin egen duktiga flicka och ser fenomenet som ett individualistiskt projekt.

Vi har stämt träff i entrén till riksdagen. Efter säkerhetskontroll får fotografen Linda Forsell och jag vänta. En kvart senare kommer en jäktad Birgitta Ohlsson. Hon ber om ursäkt för att hon är sen. På väg upp mot biblioteket köper hon med sig kaffe till oss och sedan slår vi oss ned i öronlappsfåtöljerna. Birgitta Ohlsson pratar på, ställer frågor om vår upplaga och läsekrets, varvar med kommentarer om en fest hon var på kvällen innan och kommenterar nyhetsläget. Hennes vanligaste ord är ”absolut” som hon jakande skjuter in efter mina kommentarer. Ibland dubblerat till ett ”absolut, absolut”.
Det är kort sagt full fart. Full närvaro och fullt fokus. Men också stor lyhördhet. Hon ställer frågor till både mig och fotograf-Linda. Hon lyssnar intresserat när jag berättar om min femåriga dotter som dagen innan stolt deklarerat att hon får hjälpa killarna att bre mackorna på förskolan.
– Och då kände du bara arrrhg!
Hon hytter med näven och ser arg ut. Sen börjar hon skratta.

Ungefär så. Har ilska varit en drivkraft för dig när du skrev boken?
– Till en viss del, absolut. Men det är inga politiska memoarer och uppgörelser. Det är en debattbok, eller handbok, som hamnar på managementhyllan i en bokhandel.

I boken varvas teoretiska resonemang med konkreta tips (”Den duktiga flickans 10 budord”) och personliga reflektioner. Boken är både en hyllning till den duktiga flickan och en stridsskrift mot dem som vill hålla henne tillbaka. Ordet revansch förekommer redan i titeln.

– En duktig flicka mår bra av uppförsbackar. Jag accepterar inte ett dåligt ledarskap och att bli motarbetad är en morot för mig. Ända sedan jag var liten har jag irriterat mig på alla som vill hålla oss duktiga flickor tillbaka.

På vilka sätt var du duktig flicka som liten?
– Jag var väldigt riskkalkylerande och gungade aldrig för högt. Ofta fick jag agera ”kuddflicka” mellan bråkiga killar.

Kuddflicka är termen Birgitta Ohlsson använder i boken om de tystlåtna och duktiga flickor som placeras mellan stökiga pojkar för att ha en lugnande effekt på dem. Ett slags krockkudde som ska dämpa pojkarnas beteende och få dem att koncentrera sig på skolarbetet.

– Jag tycker att det är att förminska de duktiga flickornas kapacitet och att göra dem till biroller i killarnas liv. Men hemma var jag van att diskutera och stå för min åsikt.

Under gymnasiets sista år på Katedralskolan i Linköping läste Birgitta Ohlsson Susan Faludis feministiska klassiker Backlash, som diskuterade 1980-talets feministiska bakslag, då konservativa rörelser ville skicka tillbaka kvinnan till hemmet – bland annat genom att medierna spred negativa stereotyper av karriärkvinnor. Efter läsningen bestämde sig Birgitta Ohlsson för att skriva ett specialarbete om feminismens backlash i Sverige under 1990-talet. Där lades grunden till hennes politiska röst. Men trots att hon hade starka åsikter var hon anonym.

Du nämner i boken att du var blyg som ung. Hur övervann du blygheten?

– Jag var inte menlös. Det fanns mycket ilska inom mig. Samtidigt var jag ganska lillgammal. Mina föräldrar lät mig se nyheterna och mycket annat som kanske inte var lämpat för barn: Rötter, om slaveriet, och tv-serien om förintelsen. Det gjorde att jag blev allvarlig rätt tidigt.

Du tyckte inte om att uppträda på roliga timmen.

– Det gör jag fortfarande inte. Att delta i skämtprogram i tv undviker jag. Jag kan ge djupa intervjuer, blotta mig och tala om svåra frågor men jag är ingen lattjo lajban-person. Men därmed inte sagt att jag inte har humor. Jag kan tramsa och flamsa med mina vänner.

Efter gymnasiet flyttade Birgitta Ohlsson till Stockholm för att läsa statsvetenskap på Stockholms universitet. Där blev hon medlem i Folkpartiets ungdomsförbund och startade en snabb och framgångsrik politisk karriär. Med två folkpartister till föräldrar var valet av parti självklart.

– Även om jag haft mina duster med mitt parti genom åren har jag verkligen svårt att uppge mitt näst bästa parti. Liberalerna har betytt så oerhört mycket för mig genom livet. Det gör att det är väldigt känsligt när jag tycker att partiet går fel.

Efter fem år som medlem utsågs Birgitta efter en ovanligt hård och uppslitande valkampanj till ordförande i Liberala ungdomsförbundet.

– Jag fick mycket stöd, framför allt av ett gäng Linköpings-killar som läste på Handelshögskolan i Stockholm. De uppmuntrade mig att våga vara yvig, stå på mig, samt kandidera till uppdrag.

Stödet var viktigt. Men ännu viktigare för karriären var faktumet att hon är en duktig flicka, den sort som hon nu vill lyfta med sin bok. Tanken på att skriva den har funnits länge. En förläggare kontaktade henne redan för tio år sedan. Han hade fått upp ögonen för Birgitta Ohlssons penna efter hennes bidrag i antologin Liberal feminism (Ekerlids 2001).

– Efter den där antologin skrev Svenska Dagbladets Karin Thunberg att mitt kapitel hade litterära kvaliteter. Det var uppmuntrande.

Inspirerad av det och av Hanne-Vibeke Holsts roman Kronprinsessan, som senare blev tv-serie, och andra fiktiva skildringar av livet inom politiken, funderade hon på att skriva en roman. Så blev det inte. Efter valförlusten 2014 hörde förlagsredaktören åter av sig och ville skriva kontrakt. Hon började skriva under våren 2015 med intentionen att lämna manus redan samma höst, samtidigt som hon var föräldraledig med sitt andra barn.

– Just i det fallet svek jag min duktiga flicka. Jag hann inte.

Att hinna skriva är inte en självklarhet för en tvåbarnsförälder som arbetar heltid som politiker. Men med en man som tagit mycket ansvar för familjen och genom att skriva på helger och kvällar har det gått. Ibland har hon ”dygnat”. Det innebär att arbeta en hel dag, skriva hela natten, gå hem och duscha och så tillbaka till jobbet för en ny arbetsdag.

– Jag har märkt att jag fått högre status bland vakterna i riksdagen. Hårt arbete går hem hos dem, säger hon och skrattar.

Har det varit lustfyllt att skriva?

– Nej, det kan jag inte påstå. Det har varit ett projekt jag velat slutföra eftersom jag vill diskutera hur vårt samhälle är utformat och vilka strukturer som möter de duktiga flickorna. Men, lustfyllt? Nej. Jag har också haft en del skrivkramp och det har jag aldrig tidigare haft.

Hur har det yttrat sig?

– Som före detta ledarskribent är jag driven och när Expressen ringer kan jag leverera 3 500 tecken på en timme. Men detta, att både vara personlig och teoretisk och att skriva något större och sammanhängande, det var en utmaning.

Runt millennieskiftet diskuterades begreppet duktig flicka flitigt. I en rad böcker analyserades kvinnliga prestationer och utbrändhet. Ett av begreppen som användes i debatten var ”prestationsprinsessa”.

– Det är en nedlåtande, raljant term. Dessutom pratar vi aldrig om prestationsprinsar. Många av böckerna var bra, men debatten som följde var förenklande. Den banade väg för att hemmafruidealet fick ett uppsving och det är jag väldigt negativ till. Vi pratade för lite om orsakerna: Varför går vissa kvinnor in i väggen? Jo, för att vi lever i icke-jämställda familjer. Det är strukturen det är fel på, inte att kvinnor har ambitioner.

Att skriva en bok innebär att reflektera. Det är hon bra på. Hon säger sig vara känslig för sinnesstämningar och upplever sig som en betraktare.

– På möten analyserar jag ofta människors beteenden. Jag hade nog tyckt om att vara psykolog.

Psykolog var också ett av de yrken hon drömde om när hon var ung. I boken citerar hon många psykologer och hon säger att hon läser mycket om psykologi.

Har du gått i terapi?

– En gång. Jag var 25 år och hade blivit dumpad av en kille. Jag borde väl inte säga detta i Modern Psykologi men jag tyckte det var hemskt. Jag ville ha konkreta tips och feedback på hur jag skulle gå vidare, men psykologen satt bara och lyssnade. Jag har många vänner som blivit hjälpta av terapi och jag har många i min bekantskapskrets som är psykologer. Men det var inget för mig då.

Sommaren 2006 var Birgitta Ohlsson nära den berömda väggen. Hennes make arbetade i nederländska Haag, själv begravde hon sig i arbete. Hon tränade inte och åt bara skräpmat. Efter en promenad med hunden svartnade det framför hennes ögon. Hon togs in på sjukhus för akut stressammanbrott. Men inte ens då sökte hon hjälp. Hon skakar på huvudet och ler åt sig själv. Åt den ”duktiga” flickan:

– Jag jobbade mig tillbaka. Men visst. Det var en väckarklocka. Nu försöker jag träna regelbundet och ser till att ta hand om mig. Trots att jag är tvåbarnsmamma lever jag i dag mindre stressigt.

Hur stressar du ned?

– Oavsett hur intensiva dagarna är har jag lätt för att koppla av. Jag kan jobba intensivt, komma hem, borsta tänderna och somna direkt.

Sover du gott?

– Ja, nästan alltid. Men sedan Trump vann valet har jag vaknat några gånger och känt en oro för världens tillstånd.

Hur mycket sömn behöver du?

– Jag är inte någon Margaret Thatcher. Jag behöver sex timmar. Men om jag inte behöver jobba på kvällen och det är jag som nattar barnen, då kan jag sova längre utan problem.

Många duktiga flickor blir ”perfekta” bullmammor med höga krav på sitt föräldraskap, men inte du?

– Jag värdesätter att vara mamma högt, men på mitt sätt. För mig är det inte viktigt att ha det perfekta hemmet, att göra långkok eller pyssla. En bulle från Konsum funkar. Det behöver inte vara hembakt. Med boken vill jag visa att det går att vara karriärist och mamma.

Du kallar det ”jag vill ha allt-feminism”.

– Ja, det går att ha allt. Det förutsätter bara att man lever i en jämställd relation.

Hon har varit medveten feminist länge. Men även en så dan kan drabbas av skönhetsideal och utseendefixering.

– Under 1990-talet var jag halvvägs inne i ett ätstört beteende. Kate Moss och andra supersmala modeller var idealet då och jag rycktes med. Som tur var tog jag mig ur det.

Hur gjorde du?

– Jag bara gjorde det. Möjligen för att jag reagerade på hur konstigt det var när en släkting frågade om jag gått upp i vikt när jag var trådsmal. Det är för övrigt något jag fortfarande tycker är så konstigt: att andra riksdagsledamöter ibland kommenterar min vikt.

Det absurda i att kvinnors kroppar inte enbart är föremål för märkliga kommentarer från kollegor, utan att de också kan bli ämne för allmän debatt fick Birgitta Ohlsson erfara då hon tackade ja till posten som EU-minister 2010. På ledarsidorna diskuterades huruvida hon var lämplig för sin nya post eftersom hon då var gravid med sitt första barn. Då hade hon under några års tid redan fått kommentarer om att hon valt karriären före barnen. Sin tid som ofrivilligt barnlös och längtan efter barn tog hon upp i sitt sommarprogram i P1 2011.

– Det var en tid av bottenlös sorg. Vi försökte få barn och samtidigt fick jag höra av andra att jag var en karriärkvinna som valde bort barnen. Det var smärtsamt. Jag valde att sommarprata om det för jag tror att en av mina största förtjänster inom politiken är att jag vågar vara öppen och personlig och prata om svåra saker.

I sitt sommarprogram berättade Birgitta Ohlsson också om hur det är att möta våldtäktsoffer och bevittna etnisk rensning på platser som Darfur.

Vad är det jobbigaste du varit med om som politiker?

– Jag har sett mycket hemskt. Ett minne som etsat sig fast extra mycket är när jag besökte ett katolskt barnhem i Bulawayo i Zimbabwe och träffade en apatisk flicka. Som 15-åring hade hon blivit våldtagen av en gammal gubbe som smittat henne med aids och gjort henne gravid. På sängen bredvid henne låg den lilla pojke hon fött. Hon kunde verkligen inte ens ta i honom. Sådant fastnar.

Finns det något slags krishantering för politiker som återvänder efter sådana resor?

– Mitt sätt att krishantera är att skriva. Sen pratar jag med min make. I hans polsk-judiska släkts historia finns mycket tragik. Dessutom har han stor insikt i politikens villkor, vilket gör att han har lätt att förstå och lyssna. Vi delar samma humanistiska grundvärderingar.

Möten med krigsoffer och våldtagna barn är extremsituationer även för en hårdhudad politiker som Birgitta Ohlsson. För det har hon blivit, efter en lång karriär i politikens tjänst. Hon har gjort sig känd som en orädd, individualistisk politiker som inte tvekar att gå emot partiledningens linje.

– Ibland beskrivs det som att jag är i ständig opposition. Det stämmer inte. I nio av tio fall tycker och röstar jag som partiet. Men om jag anser att något rent ideologiskt är fel, då säger jag det.

I höstas höjdes krav på hennes avgång efter att hon offentligt kritiserat partiledaren Jan Björklunds uttalanden om att regeringen borde bjuda in SD till blocköverskridande samtal och ifrågasatt Liberalernas partilinje om att sätta stopp för etableringen av nya religiösa friskolor. Efter ett par turbulenta dygn lämnade hon riksdagsgruppens styrelse. I en DN-intervju bad hon sedan om ursäkt för att hon gått för fort fram i vissa frågor, men inte för utspelen i sig.

– Många som blir utsatta för ett sådant drev skulle ligga hemma och gråta i fosterställning. Jag gör inte det. Det enda jag känner är att det ibland är för stora likheter mellan hur politiken fungerar och tv-serien House of Cards, säger hon och ler finurligt.

Efter det sju timmar långa extrainsatta mötet med riksdagsgruppen belägrades hon av journalister som ville ha en kommentar. Birgitta Ohlsson var hemma ensam med barnen. Bolibompavolymen vreds upp för att dölja att det ringde på dörren hela tiden.

– Barnen var rätt exalterade och undrade vem som ringde på. Det tog en stund att natta dem. Det är tråkigt att det går ut över dem, men samtidigt har jag full förståelse för journalisterna. Det är deras jobb.

Du har refererat till riksdagsgruppsmötet som ett ”mobbingmöte”. Hur orkar du?

– Jag kände samtidigt ett stort stöd. Inte bara av mina partikamrater, utan från politiker från andra partier, grannar och folk på gatan.

Stödet gör att du orkar med konflikterna?

– Absolut. Och för att politiken är så viktig för mig. I vårt samhälle råder en tystnadens kultur. Det är tragiskt att så få vågar ta strid. Ibland förvånas jag över hur orebelliska många riksdagsledamöter är, oavsett partifärg.

Att hon i förra valet samlade 6 646 personkryss i Stockholms kommun ger henne givetvis ett visst manöverutrymme (partiledaren Jan Björklund fick jämförelsevis 3 896 personkryss i samma valkrets).

– Visst är det så att jag kan vara lite mer bråkig eftersom jag också har en stark egen bas och är duktig på att leverera.

Du blev nyligen utsedd till officer av franska Hederslegionen. Vad betyder sådana utmärkelser för dig?

– Klart att jag blir jätteglad. Extra mycket denna gång eftersom jag är republikan! Jag ser också på sådana utmärkelser som en revansch för mig som duktig flicka gentemot alla jantelagsmänniskor därute.

Birgitta Ohlsson sitter fortfarande kvar i partistyrelsen. Hon är fortsatt utrikespolitisk talesperson i Liberalerna. Vissa talar om henne som Liberalernas nästa partiledare. Hur det blir med den saken är ovisst. Men som den duktiga flicka hon är lär hon spränga fler glastak. Och på hennes gravsten ska det alltjämt stå I did it my way.

– Absolut, individualismen är den största anledningen till att jag är liberal. Det är grunden för mig, duktig flicka som jag är.

Mats Almegårds artikel publicerades första gången i Modern Psykologi 2/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Den nya duktighetsfällan

När Aleksander Perski, stressforskare och chef för Stressmottagningen vid Karolinska institutet, och vetenskapsjournalisten Joanna Rose år 2008 skrev Duktighetsfällan: En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor (Norstedts) trodde de att kulmen var nådd för stressrelaterade sjukskrivningar.
Men så var inte fallet. I stället har sjukskrivningarna fördubblats sedan dess. Nu kommer boken i en ny och reviderad upplaga.

– Vi resonerar mer kring vilka olika slags terapiformer som finns att tillgå när det handlar om att komma till rätta med stressproblemet. Sedan är både litteraturlistan och statistiken självklart uppdaterade, säger Aleksander Perski.

Trots att samhället blir mer jämställt (män stannar hemma längre med barnen och tar mer ansvar i hushållet) är det fortfarande stor kvinnlig dominans i duktighetsfällan, som i sin tur leder till stress och utmattningssyndrom.

– Vi blir mer jämställda. Men jämställdheten ökar mest på kravsidan, inte på resurssidan. Tyvärr ser samhället fortsatt ut så att kvinnor måste anstränga sig mer än män i arbetslivet. Samhället ställer dessutom högre krav på kvinnor så fort det handlar om familjebildning. För dem som dessutom har en tendens till duktighetsproblematik utgör detta en riskabel kombination, säger Aleksander Perski.

Alexander Rozentals artikel publicerades först i Modern Psykologi 2/2017. Illustration: Emma Hanquist.

Många mår bättre av att gå i psykologisk behandling. Men inte alla. Utifrån sin egen forskning skriver Alexander Rozental om negativa biverkningar.

Strax utanför Boston i USA ligger Somerville med cirka 80 000 invånare. Här ligger låga tegelhus inklämda mellan några av världens mest prestigefyllda universitet: Harvard, Cambridge och Massachusetts institute of technology. Det var också här som forskare på 1930-talet ville studera ett behandlingsprogram som skulle motverka kriminalitet och problembeteenden hos unga på stadens ungdomshem.
Projektet kom att kallas Cambridge Somerville youth study och initierades av läkaren Richard Cabot. Upplägget var banbrytande på sin tid eftersom man under väldigt kontrollerade former ville undersöka utfallet. Över 500 individer ingick, varav hälften var en kontrollgrupp som bara observerades för att kunna avgöra vad som gav effekt. De som hamnade i behandlingsprogrammet åkte på läger och fick samtala i grupp, under vägledning av utbildad personal. Tanken var att de barn och ungdomar som fick tillgång till insatserna skulle må bättre och komma in på rätt bana i livet.
Vid utvärderingen skulle det emellertid visa sig att inga skillnader gick att utröna mellan grupperna – behandlingsprogrammet var inte bättre än att få ingenting. Dessutom visade det sig att många av dem som redan från början hade varit småkriminella blev ännu mer brottsbenägna efter insatserna, något som höll i sig vid långtidsuppföljningen 30 år senare. Forskarna Edwin Powers och Helen Witmer sammanfattade forskningsprojektet med orden ”ett av de mest förödande nollfynden av alla studier”.

Cambridge Somerville youth study blev känt som det första beviset för att psykologisk behandling inte bara kunde vara verkningslös, utan att den till och med i vissa fall var skadlig. Orsakerna tros ha varit det stigma som individerna upplevde, liksom den gruppdynamik som uppstod genom att placera många likasinnade i samma miljö. Inom gruppbehandling är detta i dag vida känt. Så kallade scared straight-program, där barn och unga ska bli avskräckta av en äldre och mer ärrad person, visar sig oftast vara förknippatde med motsatt effekt.
Det oväntade fyndet kom att väcka många forskares fascination. En del undrade om inte samma sak kunde inträffa i andra sammanhang. På 1950-talet pågick en intensiv debatt, initierad av en brittisk forskare vid namn Hans Eysenck, om huruvida psykologisk behandling som ges individuellt över huvud taget hade några fördelar. Han menade att allt som fanns tillgängligt vid den tiden var värdelöst. För att motbevisa honom lät en amerikansk kollega, Allen Bergin, undersöka utfallet från sju stora studier på området. Resultatet visade att en förändring sker under behandlingsperioden, men att den går åt olika håll – en del blir bättre, några förblir oförändrade och vissa kan till och med försämras. Allen Bergin hade därmed inte bara funnit belägg för att psykologisk behandling fungerar, utan även att vissa blir sämre av det – ett fenomen han kallade för försämringseffekten.

En av Allen Bergins adepter, den i dag världsberömda forskaren Michael Lambert, professor i psykologi vid Brigham Young university i Salt Lake City i USA, berättar om fyndet:
– Det Bergin lyckades visa i sina översiktsstudier var att mellan fem och tio procent av alla vuxna patienter försämras. Det är också vad vi har sett i senare undersökningar, så man skulle kunna säga att försämringseffekten i dag är mer eller mindre belagd.
De undersökningar som Michael Lambert refererar till ingår i ett forskningsprojekt på över 6 000 patienter med olika psykiatriska diagnoser. Flera former av psykologisk behandling har använts: kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk terapi och humanistisk terapi. Resultatet visade att andelen som försämrades under sin behandling var 8,2 procent. En liknande studie på barn och ungdomar visar en ännu högre siffra, 24,1 procent.
I min avhandling om negativa effekter av internetbaserad kognitiv beteendeterapi är resultatet ungefär detsamma. Av nästan 3 000 patienter som fick behandling för depression, ångestsyndrom eller ett antal andra problemområden försämrades 5,8 procent, vilket är snarlikt psykologisk behandling ansikte mot ansikte. Desto mer intressant är dock att en större andel blev sämre av att vänta på behandling, en så kallad väntelista, en form av kontrollgrupp som ofta används i forskning för att säkerställa att eventuella goda resultat inte beror på spontan­förbättring eller upprepad mätning.
Det är den första stora studien som har undersökt hur det går för enskilda patienter som väntar på behandling, och jag och mina forskarkolleger fann att 17,4 procent försämrades under perioden de väntade. Det är väldigt oroväckande och pekar på vikten av att kontinuerligt följa hur de mår – inte bara patienterna i behandling.
Vidare visade det sig att en rad faktorer minskade risken för att försämras, bland annat att vara äldre, ha en partner samt högre utbildningsnivå, åtminstone för de patienter som genomgår behandling. Det här är kända skyddsfaktorer, så det är egentligen inget konstigt. Det indikerar att man har ett mer utbyggt socialt skyddsnät och lättare att be om hjälp, något som i sin tur innebär att man är bättre rustad att stå emot stressorer i livet och kanske även försämring.
Däremot verkar inte den psykiatriska diagnosen spela någon roll, åtminstone inte för de tillstånd som ingick i min avhandling. Det finns i nuläget heller ingen forskning som pekar på att exempelvis deprimerade patienter skulle försämras mer än andra, men det spekuleras i att svårare problem som exempelvis personlighetsstörningar kanske kan vara en riskfaktor.

Men försämringseffekten har inte varit oemotsagd. En del forskare var tidiga med att kritisera Allen Bergin för hans slutsatser. Många har också fortsatt att vara skeptiska till idén eftersom det är svårt att bevisa vad som orsakar försämringen. Per Carlbring, professor i klinisk psykologi vid Stockholms universitet, förklarar varför:
– Det stora problemet är att fastställa ett kausalt samband, alltså att det faktiskt är behandlingen som leder till att patienten försämras. Det kan ju lika gärna vara privata omständigheter som ligger bakom.
Det finns i dag dessutom ingen långsiktig undersökning av de patienter som har försämrats, vilket gör det svårt att avgöra om det är en kortvarig biverkan eller något som faktiskt ger bestående men.
– Å ena sidan kan man tänka sig att försämringen är ett tecken på att det man gör i behandlingen faktiskt har en effekt, att det är tufft att konfrontera tankar, känslor och situationer som man länge har undvikit. Det kanske krävs att man mår lite sämre innan man mår bra. Å andra sidan finns det också en risk för att en patient mår dåligt och inte ser nyttan med sin behandling, vilket får dem att tappa hoppet om att bli bättre och sluta träffa sin psykolog, förklarar Per Carlbring.
Försämring är samtidigt inte den enda negativa effekten av psykologisk behandling. En som tidigt påpekade detta var den numera framlidne forskaren Hans Strupp, före detta professor vid Vanderbilt university i Nashville i USA. Han var intresserad av psykoanalys och psykodynamisk behandling, framför allt de patienter som det gick dåligt för. Genom att tillfråga andra experter inom psykologisk behandling och studera videoinspelningar av patienter påpekade Hans Strupp att det fanns många andra saker som kan ses som negativt i en behandling, däribland nya symtom, lägre självförtroende och stigma. Dessutom påpekade han att det som betraktas som en biverkning i slutänden beror på vem man frågar – patienten, psykologen eller omgivningen.
Det perspektivet är viktigt att ha med sig, för det kan vara så att andra saker än försämring äger rum eller att personer runt omkring upplever saker som negativa. Ta till exempel någon som vill bli bättre på att hävda sig själv och sätta gränser. Det kanske uppnås i behandlingen och gör patienten nöjd, men samtidigt kan kollegerna eller ens partner uppfatta detta som dåligt.

I min avhandling undersökte jag också patienternas egna erfarenheter av negativa effekter. Det visade sig att de vanligaste biverkningar var just nya symtom. En tredjedel upplevde stress och ångest av att gå i behandling, liksom att de blev påminda om obehagliga minnen. Samtidigt var det många som uppfattade brister i både behandlingen och relationen till sin psykolog.
En del saker går nog inte att undvika i en behandling. Till exempel är det kanske naturligt att det känns jobbigt att ta upp saker som man tidigare har lagt locket på. Andra delar behöver vi som träffar patienter däremot bli bättre på att uppmärksamma och rätta till, som att personen tycker att behandlingen inte håller måttet eller att relationen till behandlaren brister.

Kanske går det inte att helt undvika alla negativa effekter av psykologisk behandling, men för att hantera några av de biverkningar som uppstår eller förhindra att vissa patienter försämras krävs det i synnerhet bättre mätning, menar Michael Lambert:
– Vi behandlare behöver inse att vi är rätt usla på att uppmärksamma när det går dåligt för en individ. Vi tenderar att överskatta vår förmåga och vi förlitar oss blint på klinisk erfarenhet när det egentligen är bättre att be patienten skatta sitt mående inför varje besök. Faktum är att kontinuerliga mätningar minskar andelen försämrade drastiskt, särskilt om man som behandlare får återkoppling på vad man kan behöva göra annorlunda, säger han.
Många är dock rädda för vilka konsekvenser alla insamlade data kan ge, både vad gäller behandlare och de som ansvarar för hälso- och sjukvården. Till exempel kan man tänka sig att konsekvenserna blir att man enbart väljer att jobba med lättare patienter för att inte riskera att pekas ut som dålig eller att informationen kan få ekonomiska följder för en mottagning. Dessutom är många fortfarande skeptiska till att psykologisk behandling faktiskt kan medföra negativa effekter, vilket gör att de har svårt att ta till sig forskning på området. Enkätstudier gjorda både i Sverige och USA visar att få känner till att negativa effekter förekommer inom psykologisk behandling. Samtidigt drar sig många behandlare för att nämna det för sina patienter, av rädsla för att de ska tveka inför att ta itu med sina problem.
Undersökningar visar att behandlare tror att deras patienter ska bli avskräckta om de blir informerade om biverkningar, något som saknar stöd i forskningen. Det allra bästa vore, enligt mig, om samtliga patienter fick information om för- och nackdelarna med att gå i behandling innan man sätter igång. På så sätt kan patienten fatta ett väl avvägt beslut och bli förberedd på att vissa händelser kan uppfattas som negativa.

I den forskning som finns på området har man fokuserat på psykologisk behandling med starkt vetenskapligt stöd som är utförd av utbildad personal. Samtidigt finns det många personer som behandlar psykisk ohälsa utan rätt kompetens, liksom mer eller mindre tveksamma metoder. Det kan handla om ”auktoriserade kbt-terapeuter” eller ”coacher”, samt ”regressionsterapi” och ”debriefing”, två metoder som man numera vet kan ha skadliga effekter i form av fabricerade minnen respektive förvärrad posttraumatisk stress. Tyvärr är den enskilda patienten rätt oskyddad i dag om den väljer att gå till en behandlare utan legitimation, eftersom det saknas en kvacksalverilag när det gäller psykisk ohälsa. Många som mår dåligt vill snabbt ha hjälp och det kan vara svårt att veta vem man ska vända sig till, ibland med svåra konsekvenser som följd. Tumregeln bör alltid vara att efterfråga legitimerad personal, exempelvis en psykolog. Även om det bevisligen kan förekomma försämring och andra negativa effekter även vid korrekt genomförd behandling inom hälso- och sjukvården har man som patient ett bättre skydd och möjlighet att ställa krav på sin behandlare.

3 x råd till patienter
1) Ta reda på vad din behandlare har för utbildning och kompetens. Om hen har en legitimation utfärdad av Socialstyrelsen har du större trygghet och möjlighet att anmäla personen vid felaktigt utförd behandling. Varningstecken är godtyckliga titlar som ackrediterad, diplomerad eller auktoriserad.
2) Be om en behandlingsplan innan ni sätter igång med en behandling. Oftast bestäms detta gemensamt utifrån vilka mål du har som patient och vad din behandlare kan erbjuda. Behandlingsplanen ska vara konkret och möjlig att utvärdera, gärna efter ett visst antal sessioner.
3) Be om en så kallad rational, ungefär analys och förslag på åtgärder. Behandlaren ska kunna formulera sin syn på problemet och vad ni behöver jobba med för att nå en förbättring. På så sätt kan du lättare ta ställning till om behandlingen passar för just dig.

Alexander Rozental är legitimerad psykolog och la fram sin doktorsavhandling Negative effects of Internet-based cognitive behavior therapy: Monitoring and reporting deterioration and adverse and unwanted events vid Stockholms universitet i början av februari. Den här artikeln publicerades först i Modern Psykologi 2/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera