Sara Hammarkrantz porträtt av Mihály Csikszentmihályi publicerades först i Modern Psykologi 8/2015. Illustration: Jens Magnusson.

Míhály Csíkszentmihályi är psykologen som gett världen ett ord för det där tillståndet där vi uppslukas av det vi gör så tilld en grad att vi glömmer både tid och rum. För Modern Psykologi berättar han sin egen historia om vägen till flytet.

1945. Svarta bönder, vita löpare, kung och drottning, diagonalt eller rakt fram. Ruta för ruta. Den tolvårige Míhály Csíkszentmihályi är så uppslukad av schackspelet att han inte ens märker att bomberna faller runt omkring honom, där han sitter i ett interneringsläger i slutet av andra världskriget. Hans familj har blivit ditskickad av engelsk-amerikanska trupper som misstänker att hans far, en ungersk diplomat som arbetar i Italien, sympatiserar med fascistregimen. Först efter sju månader släpps familjen med en platt ursäkt. Men det var där och då på en sovbrits i en smutsig barack i det brinnande slutskedet av andra världskriget som Míhály Csíkszentmihályi för första gången blev medveten om hur tillfredsställande och totalt absorberande en riktig flowupplevelse kan vara.

2015. Någon lyfter upp en liten vilsekommen sköldpaddsunge ur poolen. Det är eftermiddag på konferensanläggningen i Coronado Springs i Orlando, Florida. Flera av deltagarna på den fjärde världskonferensen i positiv psykologi vill kyla ner sig efter en engagerande dag. Simning är en av de aktiviteter där tid och rum plötsligt kan upphöra, där simmaren kan bli ett med vattnet. Mr Flow himself, Míhály Csíkszentmihályi, nöjer sig dock med ett dopp. Hans doktorander och studenter flockas runt honom, alla lika angelägna om att hitta en ledig solstol till den 81-årige professorn i psykologi. Överallt där Míhály Csíkszentmihályi går möts han av den största respekt. Det är fler än jag som är star struck över att få möta denne nestor.

Mellan dessa två tidpunkter finns en 70 år lång resa i jakt på lek, kreativitet, lycka och meningen med livet, som vindlat fram över två kontinenter och ett stort antal forsknings-projekt. Míhály Csíkszentmihályi ses som en av grundarna till den relativt nya vetenskapen positiv psykologi. Hans stordåd är introduktionen av flow, den optimala upplevelsen med högsta möjliga utdelning och tillfredsställelse, det som i idrotts-världen ofta kallas för ”being in the zone”. Flow uppstår när man blir så engagerad att man slutar tänka på vad det är man gör, när ens färdigheter precis matchar svårighetsgraden och med-vetandet smälter samman med handlingen. Det är ett tillstånd som blir allt svårare att uppnå i takt med alla blippande aviseringar och pushnotiser från sociala plattformar, mejl och sms – men som är ytterst belönande när det kickar in. Flow är nyckeln till kreativitet och innovation. Och många människor säger sig ha gjort sina absolut bästa prestationer under flow.

Míhály Csíkszentmihályi beskrev upplevelsen första gången i sin bok Beyond boredom and anxiety: Experiencing flow in work and play 1975, men det var först 1990 med boken Flow: Den optimala upplevelsens psykologi (Natur & Kultur) som hans teorier spreds brett. Det är en bok som fortfarande trycks om, gång på gång. Det påstås att Míhály Csíkszentmihályi har varit besatt av att hitta svaret på vad som gör oss lyckliga under hela sitt liv. Och jag undrar förstås om han själv är lycklig, när vi slagit oss ner i soffgruppen under trappan i det gigantiska konferenscentret i Orlando. Men innan han svarar, låt oss få det överstökat – Csíkszentmihályi uttalas chick-sent-me-high.

– Jag har inget annat liv att jämföra med, men jag var nog mer tillfreds innan jag började skriva. Nu blir jag avbruten så ofta. Folk ringer mitt i natten och skriker att de ska ta livet av sig och ber att jag ska tala om varför de ska leva, säger han med en svag ungersk brytning, trots att han bott i USA sedan han var 22 år gammal.

– Jag tror att jag var lyckligare innan jag försökte förstå mig på allt det här. Men som den professor och lärare jag är, skulle jag vara mindre lycklig om jag inte visste vad flow var. Nu förstår jag bättre vad det är jag ska göra. Det innebär förvisso inte att jag gör det men jag vet vad jag borde göra.

Det visar sig dock vara lite av falsk blygsamhet, för visst lever han som han lär. När jag mejlar honom efter konferensen står han inte att finna. Trots upprepade försök och trots att han tidigare svarat blixtsnabbt får jag inget svar. Så kommer jag ihåg. Han berättade ju att han och hans fru drar sig undan världen tre månader varje år, för att utan avbrott av nattliga telefonsamtal och andra störningsmoment få bestämma vad de vill fokusera på och ge sig själva chansen till kreativitet och flow. De har en stuga i bergen utan radio och tv, och fram till för två år sedan fanns där inte heller någon internetuppkoppling. Nu har han varit tvungen att acceptera att han inte kan vara helt onåbar, men oftast låter han bli att sätta på datorn.

– När den 11 september-attackerna skedde 2001 visste vi inte om det förrän den 13 september. Däruppe i bergen lär du dig leva med dig själv. Sedan åker du tillbaka och lever med datorerna igen, i vetskap om att det finns ett annat sätt att leva på och att du kan göra något annat om du tröttnar. Det gör mig lyckligare än om jag skulle leva konstant uppkopplad.

Han plockar med snöret till mobiltelefonfodralet som han lagt på datorn framför sig och gäspar stort. De stora buskiga ögonbrynen far upp i pannan.

– Barn försätter sig i flow från tidig ålder men förlorar den förmågan när de i skolan tvingas lyssna i stället för att interagera med världen. Som vuxna har vi till och med svårt att minnas hur det var.

Han gör dock ett försök varje år med sina elever vid Claremont graduate university i Los Angeles, där han fortfarande är professor i psykologi och management. Han inleder terminen med att låta dem läsa kortromanen Ivan Iljitjs död av Leo Tolstoj. En berättelse om en döende man som ser tillbaka på sitt liv som domare i tsarens Ryssland. Han har tvingats kämpa för något annat än det han egentligen ville och kan inte minnas att han någonsin varit lycklig. Men strax före dödsögonblicket ser han för sitt inre hur han vid fem, sex års ålder åkte släde nerför ett snöigt berg och han inser att det var då han var lycklig.

– En väldigt kraftfull berättelse, säger Míhály Csíkszentmihályi. Leo Tolstoj hade bra intuition för hur livet ska vara.

– Flow är en väldigt viktig ingrediens. Det är då du fungerar som allra bäst. Barnet som far ner på släden, totalt i kontakt med snön och vidderna. Det finns inget annat där, han är helt sig själv. När du blir äldre blir det svårare. Det är så många saker du ska göra och du letar efter det som kan ge dig den där känslan. Musik, sport, en bra bok. Men det kommer inte gratis. Det är lätt att bli en konsument av flow genom att sjunka ner i ett biosäte eller gå på en konsert. Det svåra är att själv producera flow, men det är fullt möjligt om du låter dig involveras. Jag gör det så ofta jag kan. Du kan hamna i flow när du undervisar, spelar musik, skriver men också när du är mamma och pappa eller till och med en god vän.

Det var just via leken som Míhály Csíkszentmihályi fick vittring på flow igen, långt efter barndomens schackspelande. Det berättas ofta att det var i kontakt med konstnärer som han började förstå vidden av att vara i upplevelsen, men nedsjunken i den beige lädersoffan återvänder han till den stund då han gav sina elever i uppgift att studera olika former av vuxenlek.

– De intervjuade personer som idrottade, spelade schack, kort eller ett datorspel. En av frågorna var: Varför gör du detta? Vi förväntade oss en massa olika svar men alla pratade om att det fanns en utmaning som de ville lära sig bemästra. I sport är det väldigt tydligt, i andra spel inte lika uppenbart, men det handlar om att det finns något som du behöver fokusera på, som gör allt annat ovidkommande. Du glömmer dig själv, du glömmer att du är trött. Alla de olika komponenterna i flow dök upp i studien, utan att vi då visste att det var flow eller som vi då kallade det – en autotelisk upplevelse.

Ordet autotelisk kommer från grekiskan och står för att aktiviteten har ett eget syfte och är meningsfull i sig själv.

– Men det var ingen som uppmärksammade det vi publicerade. Det var ju bokstavligen rena rama grekiskan. Ingen förstod vad autotelisk betydde.

Intresset tog fart först efter ytterligare en studie, där hans forskarlag lät människor beskriva hur det kändes när de klättrade, spelade schack och så vidare. Efter det tog forskare över hela världen över stafett-pinnen och fortsatte fråga hur det känns när människor upplever sina bästa stunder och gör sina bästa prestationer. Det började med experter som schackspelare, kirurger och konstnärer för att gå vidare till lite vem som helst – italienska bönder, fabriksarbetare i Chicago och japanska motorcykelgäng. Gemensamt är att de uttrycker att det känns som att de är burna av en våg, att de bara flyter med, utan att behöva göra någonting själva.

– Det kom helt spontant och vi bestämde oss för att kalla det för flow.

Men låt oss backa bandet. Från allra första början var det flygande tefat som fick honom intresserad av psykologi. Míhály Csíkszentmihályi, som är från Ungern, växte upp i en stad där han inte kunde tala språket – italienska Fiume (som nu tillhör Kroatien) – där hans pappa var konsult på uppdrag av ungerska regeringen. Han beskriver sig själv som ett lite udda barn som ändå växte upp under behagliga omständigheter, fram till den dag andra världskriget bröt ut och staden därefter utsattes för konstant bombning. Míhály Csíkszentmihályi, hans mamma och syskon skickades tillbaka till Budapest, men när ryska trupper klev in i Ungern fick de återvända till Fiume och blev alltså satta i interneringsläger i samband med krigsslutet. Några år senare beslöt sig Míhály Csíkszentmihálys pappa för att ge upp sin diplomatiska karriär och blev en framgångsrik krögare i Rom. Den tonårige Míhály sprang mellan borden och serverade turister på det som blev 1940- och 50-talets hetaste restaurang, ett stenkast från Fontana di Trevi. Fyra timmar latin och två timmar grekiska om dagen fick honom att hoppa av skolan innan han gått ut gymnasiet.

– Men jag ägnade mycket tid åt att försöka lista ut varför människor var så dumma att de kunde bygga vackra flygplan och radioapparater samtidigt som de massakrerade varandra i krig. Jag försökte också förstå varför det inte fanns någon som helst kommunikation mellan arbetarna och överklassen. Jag insåg att det inte kunde hålla i längden – vi kunde inte leva liv som stod i så stor motsats till varandra. Därför studerade jag religion, konst, filosofi och historia på egen hand vid sidan om mitt heltidsjobb som servitör.

Men så kom den dag då den 16-årige Míhály Csíkszent-mihályi hade sparat ihop pengar och åkte till Schweiz för att spänna på sig laggen och fara nerför backarna. Men väl där sken solen oavbrutet, snön smälte och det gick inte att åka skidor. Han hade inga pengar till bio utan fann en tidningsannons om en gratis föreläsning om flygande föremål.

– Det var helt väsensskilt från vad jag förväntade mig. Så intressant. Budskapet var att de ting vi såg i skyn som runda upplysta farkoster egentligen var projektioner av arketyper för enighet, det hinduerna kallar för mandalor, en gammal symbol för sammanhang och harmoni. Det var för att Europa fullständigt förlorat sin känsla av samhörighet och enhet under kriget som vi nu trodde oss se dessa saker på himlen.

Föreläsaren var psykiatern och psykologen Carl Jung, den kanske mest berömda av Sigmund Freuds lärjungar. Míhály Csíkszentmihályi började läsa allt av Jung, som brutit med Freud och utvecklat sina egna teorier om det mänskliga psyket. Han tyckte att Jung erbjöd honom en möjlighet till att förstå vad mänskligheten behöver och det fick honom att bestämma sig för att bli psykolog.

22 år gammal reste Míhály Csíkszentmihályi ensam till USA för att börja studera. Han tog nattjobb för att dagtid kunna gå färdigt gymnasiet och han sov tre till fyra timmar per natt under två års tid för att ha råd att ta sin psykolog-examen i Chicago.

– Men det var en chock att upptäcka vad psykologi var i USA på den tiden. Jag hade turen att hitta några få professorer som kunde förstå mitt intresse för Jung. Alla andra hängde i laboratorier, gjorde experiment på råttor eller ägnade sig åt teorier. Till slut tog jag min examen i utvecklingspsykologi genom att forska på hur barn växer.

Hans intresse för Abraham Maslow – han med behovstrappan – och den humanistiska psykologin fick honom att söka sig till institutionen för antropologi och sociologi vid universitetet i Lake Forrest efter sin examen i Chicago. Han ville utveckla Maslows teorier om självförverkligande och att lycka inte är något som bara händer.

– Hans teorier gav mig en riktig wow-känsla, minns Míhály Csíkszentmihályi.

Han skrockar lite och minns den första artikeln som publicerades i Journal of anthropology på 1970-talet, där han beskrev en bollsport som mayaindianerna spelade. I dagar höll de på med något som liknade basketboll. Man skulle kasta en sten genom en cirkel fyra meter upp i luften med hjälp av armbågar, knän och axlar, för man fick inte använda händerna. Spelet kunde pågå i fem, sex timmar utan att bollen gick i marken.

– Det vinnande teamet offrades till gudarna – och alla kämpade som galningar för att vinna, säger Míhály Csíkszentmihályi och skakar på huvudet.

Efter åren med antropologi och sociologi fortsatte han att undersöka det som skulle komma att bli teorin om flow, men var nu tillbaka vid universitetet i Chicago. Han studerade flow i mer vardagliga situationer, på arbetet och i familjelivet och gjorde den första studien någonsin med personsökare. Varje gång personsökaren pep skulle deltagarna i studien skriva ner vad de gjorde just då och hur de mådde. Studien gjordes i samarbete med det amerikanska republikanska partiet, som redan då ville veta hur man kunde göra arbete mer lustfyllt och engagerande. Genom att använda sig av personsökare och fånga känslan i stunden ville han kringgå vår tendens att endast fokusera på höjdpunkter och lågvattenmärken. Och studien visade att folk var som mest nöjda när de upplevde flow.

– Det var då flow verkligen blev en del av psykologin, konstaterar Míhály Csíkszentmihályi. Det var 1976–1977. Det är alltså nästan 40 år sedan.

Men än i dag ägnar han sig helhjärtat åt det. Trots sina 81 år skriver han tillsammans med sin kollega, professor Jeanne Nakamura, på en bok om uppmärksamhet och koncentration – några av de viktigaste komponenterna för att få flow. Och när vi nu bryter upp från intervjun ska Míhály Csíkszentmihályi äta lunch med sina doktorander. Med viss möda tar han sig upp ur soffan och skyndar långsamt iväg i sina Birkenstock-tofflor längs den breda gången bort mot den stora föreläsningssalen. I eftermiddag ska han bisitta sina doktorander när de presenterar sin forskning kring livskvalitet utifrån flow.

Martin Seligman, tidigare ordförande i det amerikanska psykologiförbundet, APA, har utsett Míhály Csíkszentmihályi till världens främsta forskare inom positiv psykologi. Själv skrattar han mest när jag tar upp det.

– Det sa han för många år sedan och utvecklingen har kommit så mycket längre sedan dess. Men det är klart, en del av det vi gjort är fortfarande state of the art.

Och så berättar han att Google precis har utvecklat en app, där forskarna kan ställa frågor och mäta flow med hjälp av ett tidsschema.

– Vi kan mäta alla möjliga saker som hur många träd som människor ser runt omkring sig just då. Det har visat sig att ju fler träd en människa har i sin omgivning desto lyckligare är hon. Vi mäter också hur kreativitet uppstår, bland annat genom att titta på vad personer gjorde dagen innan och dagen efter att de fått en ny idé.

Så jakten på lek, kreativitet, lycka och meningen med livet stannar inte här. När jag morgonen därpå simmar några extra vändor i poolen, tänker jag på hur väl ett av påståendena i hans avslutningstal på konferensen stämmer överens med hans gärning. ”Varje bestående förbättring av människans villkor kräver tid och ansträngning.” Det tog en livstid av forskande och ihärdigt nyfiket undersökande av Míhály Csíkszentmihályi för att kunna slå fast att flow är en viktig väg till ökad kreativitet och välmående. Och även om han valde just ordet flow för att det bäst beskriver känslan av rörelse utan ansträngning, så är det en sanning med modifikation. Det stämmer under själva flowupplevelsen men du måste så gott som alltid anstränga dig för att komma dit.

4 x flow enligt Míhály

Míhály Csíkszentmihályi har tillsammans med sin fru, Isabella, tagit fram ett frågeformulär för att öka förståelsen för när och hur flow uppstår i våra liv.
1. Läs följande citat:

”Mina tankar har slutat irra omkring. Jag tänker inte på något annat. Jag är helt engagerad i det jag just för tillfället gör. Min kropp mår bra. Jag är avskuren från övriga världen. Jag är knappt medveten om mig själv och mina bekymmer.”

”Min koncentration faller sig lika naturlig som att andas, jag tänker inte ens på att jag koncentrerar mig. Jag har stängt ute resten av världen. Jag är faktiskt helt omedveten om allting runt omkring när jag är helt inne i min uppgift. Telefonen kan ringa, dörrklockan likaså, ja hela huset skulle kunna brinna ner. När jag väl fokuserar stänger jag ute allt annat. Men så fort jag slutar blir jag medveten om allt runt omkring mig igen.”

”Jag är så engagerad i det jag gör. Jag ser inte mig som separerad från min uppgift.”

2. Har du någonsin upplevt något som liknar detta?

3. Om ja, vilka aktiviteter var du engagerad i när du upplevde det?

4. Skriv ner den aktivitet som bäst representerar upplevelsen som motsvarar något av citaten, det vill säga den aktivitet som gav dig den mest intensiva flowupplevelsen.

Sara Hammarkrantz är journalist och medförfattare till boken Lycka på fullt allvar: En introduktion till positiv psykologi (Natur & Kultur 2014). Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 8/2015: För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)

Modern Psykologi 7/2016 kommer ut 7 december.

Klara av trycket med mindre stress. Det är fullt möjligt enligt den amerikanska forskaren Emma Seppälä som du möter i decembernumret av Modern Psykologi. Där får du också lära dig hur du vänder i tid, innan utbrändheten är ett faktum. Och så får du följa med till opioid-epidemins USA och IS-kidnappningarnas Irak. Plus att vi fördjupar oss i den svenska skolkrisen, BDSM-relationers mått av ärlighet och vad Dylanmannen har att lära oss.

”Vi behöver lära oss att hushålla med vår energi och det gör vi främst genom att bevara vårt lugn.”
Emma Seppälä forskar om psykologin som kombinerar ambition med lugn och ro. Sara Hammarkrantz möter henne i ett stort porträtt.

”Jag ville belysa synen på feta och på vår irrationella beundran av späkning och självdisciplin”
Därför är det en protesthandling att skriva om anorexi. Möt författarna som skriver skönlitterärt om ätstörningar.

”När jag var ung var heroinisten den orakade lodisen, nu är det den vackra 21-åriga studenten”
Varje dag dör 78 amerikaner i opioidöverdoser. Läs historien om hur USA hamnade i sin värsta drogepidemi någonsin.

”Varför ska jag prata med en psykiatriker – hur kan det ge min familj tillbaka?”
De flydde från IS. Möt kvinnorna som bearbetar fångenskap och övergrepp.

”Ju mer positiva bilder elever har om framtida betyg, desto sämre blir resultatet”
Kan mental kontrastering vända elevernas sjunkande resultat? Forskaren Jonas Olofsson argumenterar för mer psykologi i skolpolitiken.

Dessutom:
7 steg för att inte bli utbränd.
Sture Bergwalls självbiografi recenseras.
Jonas Mosskin slår ett slag för det goda omdömet.
Dylanmannen analyseras.

Modern Psykologi 12/2016 utkommer 7 december: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) 

Eva Barkemans artikel om ögonkontakt publicerades först i Modern Psykologi 5/2016. Illustration: Jens Magnusson.

Vem vänder bort blicken först?
Tio sekunder är lång tid och ofta händer det något i den djupa ögonkontakten
som framkallar reaktioner. Längre än så kan vara en kärleksinvit eller en dominansövning.

30 sekunders ögonkontakt leder antingen till våld eller sex, säger neuropsykologen Bo Hejlskov Elvén med hänvisning till den amerikanske utvecklingspsykologen Daniel Stern.
– Men redan efter cirka tre sekunders ögonkontakt med en främling börjar det hända något. Tio sekunder är jobbigt. 20 sekunder är oerhört lång tid, fortsätter han.
De flesta har säkert känt kraften i djup ögonkontakt med en annan människa, en privat och intim upplevelse.
Men exakt hur ögat, ett ytligt organ på kroppen, kan ha sådan makt är svårt att få grepp om. Är det tårvätskans glans som skapar ”själens spegel”? Är det känslan av att samtidigt se och bli sedd? Eller är ögonkontakten kanske en evolutionär rest av ursprungliga kommunikationsbeteenden? Ingen verkar veta. Däremot finns det travar av beteendestudier.

Vi lär oss tidigt att skapa ögonkontakt och följa en annan människas blick. Redan ett par dagar efter födseln börjar ett spädbarn söka ögonkontakt. Före tre månaders ålder är vi experter på att hålla kvar ögonkontakten och vid nio månaders ålder kan vi inte bara följa föräldrarnas blick, utan även återkoppla med blicken för bekräftelse på att man sett samma sak. Ögonkontakten skapar en viktig relation mellan barn och förälder, bland annat genom att välbefinnandehormonet oxytocin utsöndras vid ögonkontakt. Människans blick är ovanligt lätt att följa eftersom vi har en tydligare ögonvita än schimpansen och andra djurarter. Det verkar alltså uppenbart att ögonkontakt är viktig för anknytning och personlighetsutveckling. Och omvänt är brist på ögonkontakt ett av de tidigaste tecknen på autism hos barn.
– Alla affekter syns i ögonen. De syns även i munregionen, men blir tydligast i ögonen. Ögonkontakten triggar de så kallade spegelcellsprocesserna i större utsträckning, säger Bo Hejlskov Elvén och avser den effekt som gör att man själv ofta börjar gäspa när man ser någon annan göra det.
– Hjärnan imiterar den aktivitet som den andra har, vilket också påverkar den egna känslan. Är du arg och tittar någon i ögonen så reagerar den andra på det. Ögonkontakt är ett kraftfullt verktyg.

Både positiva och negativa känslor förstärks med ögonkontakt, men även en neutral ursprungskänsla förändras snabbt.
– Vi klarar inte tio sekunders ögonkontakt med en annan person utan att behöva hantera det. Även om det börjar bra så kommer någon av oss att få en liten ”ångestreaktion” och när känslorna ökar måste vi reglera dem. Vi börjar agera på något sätt, le lite eller larva oss, säger Bo Hejlskov Elvén.
Men han vet inte varför det är så. Som neuropsykolog är han mest intresserad av vad som händer i situationen, men menar att det kan ha att göra med att ögonkontakten alltid använts i dominanssyfte, evolutionärt.
– Det enklaste sättet att visa ilska eller bestämdhet är ju att titta folk rakt i ögonen, med ett väldigt bestämt uttryck. Spegelcellsprocesserna gör att den andra får en upplevelse av ens känsla, att det är jag som bestämmer. Men om den andra inte accepterar det – då blir det våldsamt.

Men det går att undvika våld och konflikter genom ett ”låg-affektivt bemötande”, menar han, det vill säga att utstråla lugn så att vi varken smittar eller smittas av andras affekt. Hans arbete på gruppboenden och skolor handlar ofta om att inte använda ögonkontakt, framför allt inte dominansmässigt. Det blir ovärdigt och obehagligt – föräldrar mot barn, chefer mot anställda eller personal mot personer med särskilda behov.
– Vi har alltid använt ögonkontakt i social rankning. Sådana djupa spår i vår utveckling, som vi inte kan beskriva på annat sätt än med färdiga mönster i hjärnan, behöver vi utveckla genom övning.

I demokratiska kulturer använder vi inte ögonkontakten lika mycket för dominans som man gör i vissa andra kulturer. Tvärtom kan vi tycka att det är respektlöst att inte möta den andres blick. I Japan är det i stället respektfullt att inte se en person med högre status i ögonen. Och i muslimska kulturer räknas det ofta som en invit om en kvinna håller kvar blicken längre än mannen.
– Ögonkontakten i sig är densamma överallt, men kan användas på olika sätt. Den blir en spegel av kulturen, säger Bo Hejlskov Elvén.

Att vara försiktig med ögonkontakt har alltså sina fördelar. Men det kan också bli fel att undvika blicken helt. Människans behov av att tillhöra en gemenskap gör att hon kan känna sig utesluten om någon undviker hennes blick bara en kort period. Till och med att bli ignorerad av någon på stan kan skapa en känsla av utanförskap, enligt psykologen Eric D. Wesselmann, vid Purdue university i Indiana, USA, där han har studerat hur människor reagerar på ögonkontakt från främlingar.
Så hur lång ögonkontakt är lagom lång? Kanske 3,2 sekunder. Det blev resultatet i en studie av psykologen Alan Johnston viwd University college London, när 400 frivilliga fick möta blicken hos en filmad skådespelare under olika lång tid. Det visade sig dock att det gick att ha något längre ögonkontakt om man uppfattade skådespelaren som tillitsfull. En slutsats var att trygga människor generellt är mer bekväma med lång ögonkontakt än de som känner sig osäkra i sociala situationer.

Vid KTH i Stockholm har samtals-forskaren Jens Edlund just påbörjat ett projekt för att spåra ögonkontaktens betydelse i vanliga samtal. Han ser ögonkontakten som grunden till kommunikation och talat språk, en tidig social funktion i vår utveckling för att upprätthålla och hålla samman större grupper.
– Att man adresserar en person med blicken när man talar känns som något mycket basalt. Blicken har varit med från början, och därför är det vettigt att studera dess roll i vardagliga samtal, eftersom det överensstämmer bäst med vårt ursprungsbeteende.
Fortfarande är vardagskonversationen den vanligaste samtalstypen, menar han. Forskargruppen på KTH spelar därför in ett stort antal 30-minuterssamtal mellan tre personer. Dels i grupper där alla känner varandra, dels där ingen känner någon. Både i enkönade och blandade grupper. De får prata fritt om vad de vill i en halvtimme.
– Våra trepartssamtal vid ett bord kan verka konstruerade, men de är precis som det är på en middag. Man placeras bredvid någon och förväntas konversera artigt.
Hypotesen är att direkt ögonkontakt bara förekommer i några få procent av samtalstiden. Men när och hur länge?
Blickarna mäts genom en eye-tracker på bordet för att spåra ögonrörelser. En IR-stråle sveper över kroppen i ögonhöjd och reflekterar blicken genom att utnyttja det faktum att den välvda linsen sticker ut från ögongloben.
– Normalt tittar vi inte varandra i ögonen särskilt mycket. Jag tittar på dig när jag börjar prata, sedan tittar jag bort medan jag pratar vidare, men möter din blick vid viktiga punkter för att stämma av att du är med, och till sist för att lämna över ordet.
Man kan också förvänta sig att lyssnaren tittar på talaren – medan talaren inte tittar på lyssnaren, vilket stämmer överens med andra studier som visar att vi oftare följer blicken hos dem vi känner förtroende för, eller som har hög status.
Jens Edlund har tidigare studerat samtal mellan två personer, men menar att många av våra blickbeteenden, som är utvecklade för att fungera i grupp, faller bort då.
– När vi bara är två behövs inte alla dessa beteenden. Jag behöver inte titta på dig för att visa att det är dig jag riktar mig till – men jag gör det ändå, som en gammal rest från vårt ursprungsbeteende. Det skulle kosta onödig energi att avgöra om blicken verkligen behövs eller ej.
Syftet med projektet är att ta reda på hur mänsklig kommunikation normalt fungerar. Statistiska modeller för folks beteenden när det gäller blickar och samtal kan användas för att visa på avvikelser, förklarar han och nämner tillämpningar för olika diagnoser inom vården, till exempel demens och autism.
– Det är vanligt att titta på varandras ansikten i samtal, men inte samtidigt. Jag tror att det är därför det blir jobbigt att titta på varandra en längre stund. Håller man fast blicken blir det väldigt meningsbärande. Bryter man mot djupt liggande mönster som är basala, så får det stor betydelse helt enkelt, säger Jens Edlund.
Så är vi tillbaka i tio-sekundersregeln och ögonkontaktens kraft, på gott och ont. Insikten kan vara nyttig i vardagen, till exempel när det gäller att prata allvar med någon.
Genom att undvika att se personen i ögonen kan man slippa onödiga komplikationer, menar Bo Hejlskov Elvén.
– De bästa samtalen har vi ofta i bilen. Då kan vi snacka med hjärnan i stället för med känslorna.

Träning i ögonkontakt underlättar vid autism
– Ögonkontakt är något speciellt. Tittar man rakt in i en annan människas ögon blir det intimt, säger Sven Bölte. Han är professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska institutet och psykolog vid BUP Stockholm. Han är även chef för kompetens-centret KIND, som står för neurodevelopmental disorders at Karolinska institutet.

Ögonkontakten är särskilt viktig hos små barn som ännu inte lärt sig kommunicera med tal. Därför kan bristande ögonkontakt vara ett tidigt tecken på autismspektrumtillstånd och det används för att ställa diagnos. Vid KIND tränar man barn och ungdomar i sociala färdigheter med ett program av olika beteenden för att fungera väl i sociala sammanhang. Det kan handla om att träna ögonkontakt, tolka ansiktsuttryck och känna igen känslor.

– För att träna ögonkontakt gäller det först att få barnets uppmärksamhet till ansiktet, till exempel genom att para ihop en viss leksak som barnet gillar med ett ansikte, och sedan länka uppmärksamheten till ögonen.

I träningsgrupperna på KIND ingår fyra till åtta barn och två tränare. Bäst fungerar det när gruppen träffas en gång i veckan under ett halvår.

En del har själva valt att träna upp sina sociala färdigheter eftersom de känner att de saknar något och inte vill vara annorlunda, medan andra motiveras av någon annan att delta, ofta föräldrarna.

– Få hoppar av. De flesta börjar gilla det sociala sammanhanget förr eller senare, säger Sven Bölte.

Så här tränas sociala förmågor som att samtala och samtidigt ha ögonkontakt upp stegvis på KIND:
1) Titta på den andra för att få uppmärksamhet.
2) Om det inte fungerar, tilltala personen med namn först och sök ögonkontakt.
3) Fundera ut passande saker att prata om.
4) Tolka den andra personens reaktioner och anpassa ditt beteende efter det.
5) Träna på att prata en längre eller kortare stund.
6) Träna på dialog, att turas om i ett replikskifte – inklusive ögonkontakt.

Ögonen hjälper oss att minnas
Det är lättare att minnas saker som vi hör om vi samtidigt möter blicken hos den som säger det. Judith Holler, professor vid Max Planck-institutet för psykolingvistik i Nederländerna, gjorde en studie där 32 personer fick se korta videofilmer med en skådespelare som berättade om ett objekt. I de fall där skådespelaren gestikulerade och vände sig direkt in i kameran – i stället för mot en fiktiv person någon annanstans i rummet – kom försökspersonerna lättare ihåg budskapet efteråt. Kontentan är att ögonkontakten aktiverar vår hjärna.

Eva Barkeman är vetenskapsjournalist. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 5/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) 

Eva-Lotta Hulténs artikel publicerades först i Modern Psykologi 7/2016.

De mest tävlingsinriktade förlorar i längden. Det menar författaren Eva-Lotta Hultén som går till botten med idrottandets psykologi.

De fyra papporna möts vid förskolans cykelställ efter barnlämning och inser att de ska åt samma håll. Männen hoppar upp på cyklarna och lämnar de lekande döttrarna bakom sig. Inom någon minut har den sociala cykelturen förvandlats till en vansinnestävling bredvid dragspelsbussar och genom rondeller. En av dem kör in i fronten på en bil och cykeln blir skev men han ger inte upp. Loppet fortsätter. ”Kom igen! Det där ska inte få hindra dig, fortare!” Genom Stockholms innerstad går den rasande kampen. Och så händer det. En budfirmabil kör ut från en tvärgata. En av männen faller av cykeln och hamnar under bilen. Ingen av de andra stannar. ”Kom igen nu då! Sista lilla biten bara!”
Framme vid slutmålet är kropparna fulla av adrenalin. De skrattar. Så börjar pulsen gå ner. ”Och Vilmas pappa då?” De tittar längs vägen men han syns inte till. De tre nickar lätt åt varandra och rycker på axlarna innan de hoppar upp på cyklarna för att ta sig sista biten till sina jobb.
I Jerker Virdborgs djupt obehagliga novell Värtavägen ner förvandlas lekfullhet snabbt till hänsynslöshet. Den som sig i leken ger får leken tåla.

Att ta ut sig fysiskt ger oss kickar i form av hormontillströmningar som skapar välbehag. Det tyder på att vi är gjorda för att röra på oss. Hjärta, lungor, muskler, leder, psyke – med lagom motion mår vi bättre. Men med idrotten grundläggs vår syn på livet som en tävling där alla kan indelas i vinnare och förlorare. Den vänjer oss vid prestationshets, fostrar oss till konkurrenter och lär oss att bli mindre hänsynsfulla. Medmänniskor reduceras till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi försöker boosta vår självkänsla. Tävlande är för många människor, på alla nivåer inom idrotten, också förknippat med skador och allmän olust. Den väcker rädsla för att inte duga, för att stötas ut, för att vara svag eller för att bli det. Hur hälsosamt är det, och varför pratar vi så sällan om det?
Gång på gång snubblar jag över ordet ”förbrödring” när jag läser om sportens betydelse. Man kan smaka lite på ordet. Rent semantiskt betyder det att åstadkomma att människor blir som bröder. Men mycket lite tyder på att sportande har sådana effekter.
I en amerikansk studie lät en forskare lärare bedöma sina elevers tävlingslust. Därefter fick de göra ett test för att mäta sin empati för andra. Pojkar som rankats som tävlingsinriktade fick lägre poäng på empatiskalan än de som rankats som mindre tävlingsinriktade. En annan studie visade att barn som var mer tävlingsinriktade också var mindre generösa att dela med sig av godis.
I sin avhandling Förenings­idrott som socialisationsmiljö: En studie av idrottens betydelse för barns och ungdomars psykosociala utveckling från 2009 kommer Stefan Wagnsson vid Karlstads universitet fram till att det inte finns mycket fog för idrottsrörelsens aspiration på att göra unga mer socialt och demokratiskt kompetenta. Hans studie bygger på enkätsvar från sammanlagt över tusen elever mellan 10 och 18 år.
Vad gäller prosociala handlingar, som att vara ärlig, hjälpsam och givmild, så visar enkätsvaren att idrottande tioåringar begår fler sådana än icke-idrottande, men skillnaden är liten. Vid tretton års ålder är den utraderad, eftersom idrottarna sjunkit till icke-idrottarnas nivå. En slutsats man skulle kunna dra av det är att prosociala barn i större utsträckning söker sig till idrotten, som efter hand bidrar till att ta detta ur dem.
Jag fastnar också för en graf som visar självkänsla. Av den framgår att idrottare visserligen har högre självkänsla än icke-idrottare men att skillnaden är liten, och att den minskar ju äldre man blir. Vid 18 års ålder är den så gott som utraderad. Det går att dra slutsatsen att effekten av självkänsla har mer med status att göra än med något som ligger inom själva idrottandet.
Alla som minns sin yngre tonårstid vet att de som idrottar i den åldern har högre status än de som håller på med musik, teater, friluftsliv, politik, scouting eller schack – och av Stefan Wagnssons en­käter framgår också att de som idrottar generellt upplever sig som mer populära än de som inte idrottar. Att ha hög status bidrar till god självkänsla.
Stefan Wagnsson konstaterar att det främst är barn och ungdomar som via idrotten får möjlighet att känna sig duktiga i en speciell idrott, som har relativt goda förutsättningar att kunna stärka sin självkänsla. Effekterna uppstår dessutom framför allt i miljöer där man fokuserar på uppgiften och inte på resultaten – alltså där tävlandet hålls tillbaka.

Det hänvisas gärna till att vi har en tävlingsinstinkt som gör att vi måste få utlopp för vårt behov av att tävla på något sätt. Jag har inte lyckats hitta några trovärdiga vetenskapliga belägg för det. Studier visar i stället att små barn har väldigt vaga begrepp om vad tävlande är, och får förståelse för det först i tre–fyraårsåldern.
Av den forskning jag hittar framstår det som mer troligt att vi föds med olika stark disposition för att utveckla tävlingslust och att hur tävlingsinriktade vi blir beror på hur vår omgivning hanterar denna lust.
Nu uppmuntras vi från alla håll till att tävla, eller se på när andra gör det, bland annat med argumentet att tävlandet kanaliserar negativa känslor och aggressivitet och låter oss få utlopp för dem på ett område som är ofarligt. Men stämmer det?
Idén att tävlingsidrott hjälper till att kanalisera frustration vi redan känner kommer ursprungligen från Aristoteles tanke om katharsis. Genom att se tragiska dramer skulle vi frigöra oss från obehagliga känslor. Långt senare påstod psykoanalytikern Sigmund Freud och etologen Konrad Lorentz att aggression är en del av människans natur och att vi därför måste hitta acceptabla sätt att få den ur oss. Att delta i eller se på kontrollerade sammandrabbningar skulle bidra till att minska våldsamma konflikter i samhället.
Teorin om katharsis genom idrott har blivit mycket omhuldad men det mesta pekar på att det i själva verket är tvärtom. Socialpsykologerna Albert Bandura och Michael B. Quanty visade redan på 1970-talet att idrottande och kontrollerade urladdningar inte kanaliserar aggression, utan skapar den. Den nyaste forskning jag hittar på området är en stor norsk studie från 2008 som undersökte kamp- och styrke-sporters (boxning, brottning, asiatiska kampsporter och styrkelyft) effekter på pojkar mellan 11 och 13 års ålder. Den visade att idrotten gör dem mer våldsamma och asociala. Ändå lever idén om katharsis kvar, antagligen för att den är ett så utmärkt argument när man vill bortförklara idrottsaggressiviteten.

Det var i början av 1900-talet som tävlingsidrottens erövring av världen inleddes, delvis som en del i den uppblommande nationalismen. Tävlandet ansågs karaktärsdanande och skulle fostra samarbetsförmåga, laganda och viljestyrka. Dessutom skulle den ena landsmän i stället för att ställa klasser emot varandra. Men alla var inte positiva. Kritikerna vände sig emot konkurrenstänkandet och menade att idrotten drog ungdomen bort från mer meningsfulla aktiviteter. Vänstern ansåg att idrotten störde arbetet för ett reformerat samhälle, lärare tyckte att de unga borde ägna sig åt läxläsning i stället och nykterhetsförbunden befarade ökat drickande bland idrottarna. Det är lätt att konstatera att idrottsivrarna ganska snart fick tolkningsföreträde. Efter hand kom idrotten också att bli en del i det individualistiska förverkligandet av oss själva och bidra till att tävlandet erövrade allt fler delar av vårt samhälle.
Under senare delen av 1900-talet började vi i västvärlden se på individen som ansvarig för att hela tiden utvecklas till det bättre. Vi började förväntas anstränga oss för att finna vårt sanna jag, som stod i motsättning till andra individer. Det bidrog till att lösa upp känslan av gemenskap – och till att ställa oss emot varandra. Plikten att utveckla oss själva ledde vidare till en plikt att försöka vinna över andra. Richard Dawkins bok Den själviska genen, som kom 1976, ansågs ytterligare rättfärdiga egoistiskt beteende: Det låg i våra gener att armbåga oss fram. Vi människor påstods vara tävlingsinriktade och i ständig jakt på egen vinning.
I dag är hela samhället sportifierat och tävlingsindoktrinerat. Den allmänna åsikten är att det är roligt och utvecklande för både individ och samhälle med tävling. Men vi människor tycks faktiskt inte må särskilt bra av att vara konkurrensinriktade. Under sitt första år som doktorand på Stanford genomförde psykologiforskaren Sonja Lyubomirsky en studie där hon intervjuade dels människor som av vänner sågs som ”extremt lyckliga”, och dels de som ansågs ”extremt olyckliga”. Hennes tes var att lyckliga i första hand jämförde sig med dem som hade det sämre, medan de olyckliga jämförde sig med dem som hade det bättre. I efterhand betraktar hon sin ursprungliga teori som naiv. Det visade sig att de lyckliga inte riktigt förstod hennes frågor. De jämförde sig nämligen inte alls med andra. Sig själva bedömde de efter en egen, inre måttstock. När andra lyckades så gladdes de och när de misslyckades så kände de med dem.
Medan individualism som ger oss möjlighet att gifta oss av kärlek, välja våra vänner och uppleva frihet från socialt tvång gör oss lyckliga, bidrar konkurrens-inriktad individualism, som kännetecknas av inställningen att var och en av oss bara har ansvar för oss själva och har rätt att ignorera andras välbefinnande, till minskad lycka.

Men är inte lite konkurrens bra för att få oss att prestera?
Trots att individuell konkurrens regelbundet används för att pressa fram bättre resultat av människor saknas det stöd för att det skulle ha positiva effekter på ett övergripande plan. När forskarna Kou Murayama och Andrew J. Elliott gjorde en metaanalys av tillgänglig forskning om tävlande och prestationer, kunde de konstatera att tävlandet sammantaget varken stärkte eller försämrade prestationerna. När de undersökte sitt material närmare, och prövade sina teser med nya experiment, framträdde ett mönster. Människor som tycker om att tävla presterade bättre medan de som ogillar att tävla presterade sämre.
Tävlande slår dessutom ut samarbete. Människor som normalt samarbetar tenderar att härma de tävlingsinriktade när de måste interagera med dem. På så vis ”vinner” tävling över samarbete – samtidigt som hälften av oss alltså bara kan få fullt utlopp för vår potential i uttalat icke-konkurrerande sammanhang. Samhället förlorar alltså i sammanlagd prestation när tävlande blir norm. Tävlingsinriktade kan ju alltid i hemlighet jämföra sig med andra om de vill.
Att vi presterar sämre i tävlingar som inbegriper priser har vi dessutom vetat länge. Redan på 1960-talet använde sig psykologiprofessorn Sam Glucksberg av det klassiska stearinljusexperimentet för att visa det. Försökspersonerna fick en liten papplåda med häftstift, ett stearinljus och tändstickor och uppmanades att arrangera så att ljuset satt fast på väggen och kunde tändas utan att stearin droppade på golvet. (Tricket var att komma på att lådan med häftstift kunde tömmas och häftas fast på väggen så att ljuset kunde ställas i den.) Människor i den grupp som ombads lösa problemet så snabbt de kunde för att få fram ett medelvärde på tiden som gick åt, löste problemet 3,5 minuter snabbare än den grupp som tävlade om belöningar.
Att vara upptagen av sin egen prestation och status minskar vår eftertänksamhet och vår fördomsfrihet. Att i stället fokusera på uppgiften ökar dessa förmågor. Vi är mer benägna att ställa nya och utmanande frågor och mer villiga att försöka lösa problem om vi är mindre intresserade av hur vi tar oss ut i jämförelse med andra.
En tanke: Vi pratar om ätstörningar men kanske borde vi också börja tala om tävlingsstörningar. Liksom ätstörningar i dag främjas av en utseende- och smalhetsfixerad kultur, främjas tävlingsstörningar av tävlingshets och ständig utsatthet för konkurrens. Men om ätstörningar i sig främst drabbar den som slutar äta, och de närmast anhöriga, drabbar tävlingsstörningarna långt fler än så. Tävlingshetsen plockar i många avseenden fram det sämsta i oss.
Eva-Lotta Hulténs artikel publicerades först i Modern Psykologi 7/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) 

Eva-Lotta Hultén är författare till Klara färdiga gå: En bok om konkurrism (Karneval förlag 2016).

Karin Weman Josefssons artikel publicerades först i Modern Psykologi 8/2016. Illustration: Graham Samuels.

Ungefär hälften av alla som börjar träna slutar inom tre–sex månader. I sin forskning har Karin Weman Josefsson därför undersökt motivationens mekanismer inom fysisk aktivitet och motion/träning. Här kommer några av hennes bästa råd.

1. Tänk igenom dina motiv. Varför vill du bli mer aktiv, för vems skull vill du förändras och vad ska det leda till? För att hitta motivation att hålla ut över tid och skapa en hållbar vana är det bra att fokusera på sådant som vi gör för vår egen skull och som känns meningsfullt. Om du kan bena ut dina underliggande motiv blir det enklare att använda dem som målsättningar, som du kan fokusera på när det känns motigt. Den bästa drivkraften är om själva aktiviteten känns trivsam, rolig eller skön i sig (inre motivation), men eftersom en ny träningsrutin ofta innebär en viss fysisk ansträngning och andra uppoffringar är det ovanligt att den känslan infinner sig i början.
Det är däremot vanligt att man inledningsvis drivs av ”borden och måsten” – yttre motiv som att gå ner i vikt, få mer muskler, bli accepterad av andra och så vidare. Men det är inga bra drivkrafter i längden eftersom de grundas i negativa känslor som skam och skuld. Då är det bättre att fokusera på positiva drivkrafter, som att känna sig nöjd efteråt, eller att det leder till något som är värdefullt för dig.
Några exempel är att få bättre kondis, bli starkare, sova bättre, förbättra immun­försvaret och att kroppen utsöndrar hormoner när man tränar, som ger bättre humör, bättre minne och ökad stresstålighet. Det leder i sin tur till att man orkar mer samt att man känner sig friskare och gladare. Efter några månader, när man fått in rutinen och börjar känna av de positiva effekterna, brukar de inre drivkrafterna blir mer påtagliga, men inte alltid och inte för alla.

2. Sänk ambitionerna. Hör du till dem som ständigt börjar ditt nya liv? Då har du ju en väldigt stark motivation, ta vara på den, ha tålamod och anpassa i stället doseringen så att den passar dina förutsättningar.Det krävs inte blod, svett och tårar för att få positiva hälsoeffekter. Vi bombarderas med budskap som no pain–no gain men det gäller i princip bara om du vill höja prestationen för att tävla, eller är ute efter att skulptera fram kroppens muskler. Du behöver inte heller göra storslagna förändringar och göra allt samtidigt. Försök i stället att börja där du befinner dig och ta helst en förändring i taget.

3. Börja med små steg. Går du ut för hårt är risken stor att du inte orkar fortsätta i längden. Det är faktiskt lågintensiva vardagliga aktiviteter som ger de största hälsoeffekterna, främst för att de upptar den största delen av vår vakna tid jämfört med den tid vi lägger på träning. I stället för att bestämma sig för att börja jogga eller gå på gympa flera gånger i veckan kan det därför vara smart att börja med små förändringar, som att minska sitt stillasittande, ta korta promenader, gå i trappor i stället för att ta hissen, stå upp och jobba emellanåt om man har möjlighet, parkera bilen en bit bort eller hoppa av bussen en hållplats tidigare. När dessa rutiner känns naturliga är det enklare att lägga till något träningspass, men börja då gärna med korta, enkla pass som känns lagom krävande.

4. Gör upp en plan. Det vanligaste felet vi gör när vi försöker göra en livsstilsförändring är att vi slarvar med målsättningsarbetet. Målsättningar kan jämföras med att använda karta eller GPS när vi ska åka någonstans där vi aldrig varit. De handlar nämligen inte bara om slutmålet, utan om vägen dit, själva processen, samt uppföljning och revidering.
Eftersom fysisk aktivitet kräver underhåll för att ge hälso­effekter finns det egentligen inte heller något slutmål. Vi blir ju aldrig ”färdiga” utan kan hela tiden omvärdera målen, höja dem efter hand eller bara underhålla det vi uppnått. Bra målsättningar är mätbara (det ska vara lätt att mäta dina framsteg), realistiska men utmanande (inte för lätta men inte heller omöjliga att uppnå), tidsbestämda (för att kunna mäta och utvärdera behöver du veta när du ska stämma av målen) och flexibla (du ska kunna revidera dem om de visar sig vara för lätta/för svåra). Det är också bra om du skriver ner dina mål och sätter dem på någon synlig plats, så att du blir påmind om dem ofta.

5. Ha en plan B. En viktig nyckel är att ha alternativ redo när vardagens prioriteringar eller konkurrerande aktiviteter slår till. För att bana in en vana handlar det mycket om att få in rutinen att agera och komma över trösklarna. Så om du bestämt dig för att göra något, men när det närmar sig känner att du kanske inte har tid eller lust, är det bra om du kan övertala dig själv att i alla fall göra någonting i stället för ingenting. Skriv ner olika alternativ som du vet att du ganska enkelt skulle kunna göra. Det kan vara att gå ett varv runt huset, göra 20 knäböj, kliva upp och ner från liggande ställning tio gånger, tio minuters stretching, hushållssysslor (tvätta bilen, dammsuga). Du vet bäst själv vad som funkar för dig. Ofta funkar det faktiskt om vi bara kommer över den första barriären, till exempel om du tar på dig skorna och går ut med intentionen att gå ett varv runt huset, så brukar det bli lite mer av bara farten.

6. Tänk inte quick fix. Det finns inga genvägar, utan de positiva effekterna kommer bara om vi fortsätter över tid, egentligen livet ut. Ser man det på det viset är det ganska lätt att konstatera att alltför stora förändringar kan vara svåra att upprätthålla i längden och att det är bättre om du försöker anpassa aktiviteterna efter din verklighet. Fundera över hur mycket tid du kan/vill lägga, vad du tror är genomförbart i din vardag och vilka aktiviteter som skulle kunna passa dig och dina förutsättningar.

7. För en inre dialog. Vi argumenterar och resonerar ofta med oss själva och om du blir medveten om vilka resonemang som är framgångsrika för dig kan du använda dem när det tar emot. Vad var det som gjorde att du gick och tränade den där gången när du egentligen inte ville, eller när du sa nej till den där kakan på fikapausen? Hitta dina egna styrkor och använd dem tillsammans med dina målsättningar i din inre dialog. Fokusera mer på att analysera tillfällen när du lyckats än när något gått fel.

8. Var snäll mot dig själv. Sett ur ett livslångt perspektiv spelar det mindre roll om du missar några planerade pass eller kommer ur fas några veckor, så var snäll mot dig själv när det händer och ta upp tråden igen när du kan. Det är vanligt att vi ser det som ett misslyckande och ger upp helt, i stället för att se det som naturligt eller fundera över om vi kanske satt för höga mål och behöver omvärdera dosering eller typ av aktivitet. Allt är bättre än ingenting. Å andra sidan kan det ibland faktiskt gynna motivationen om du ger efter för latmasken och softar i soffan i stället för att träna, men då ska du njuta av det till fullo och inte plåga dig själv med dåligt samvete. I morgon fortsätter ditt nya liv.

Karin Weman Josefssons artikel publicerades först i Modern Psykologi 8/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)

Hon doktorerade vid Göteborgs universitet 2016 med en avhandling om motivation och motion.

Jonas Olofsson är docent och lektor i psykologi vid Stockholms universitet. Hans artikel är hämtad ur Modern Psykologi 12/2016.

Kan mental kontrastering vända elevernas sjunkande resultat? Forskaren Jonas Olofsson argumenterar för mer psykologi i skolpolitiken.

Hur ska svenska skolans resultat förbättras? Vilka metoder ger bäst förutsättningar för inlärning? Hur ska de bästa studenterna lockas till lärarutbildningen, och hur ska de förberedas för arbetet, så att de kan hantera den stress och de krav som läraryrket ställer? Den som inte känner till hur den svenska utbildningsforskningen går till skulle kunna tro att dessa frågor besvaras utifrån psykologisk forskning om inlärning, motivation och stress. Men psykologiforskare är förvånansvärt osynliga i den svenska skoldebatten. Internationellt ser det annorlunda ut. Vid den ledande psykologi­konferensen Association for psychological science i Chicago tidigare i år spelade utbildningsfrågor en viktig roll.

Ett huvudspår inom svensk pedagogisk forskning handlar om den psykosociala lärandemiljön i skolan. Men internationella jämförelser har funnit att svenska elevers trivsel i skolan faktiskt är ovanligt hög. Det stora problemet tycks i stället vara att detta förhållande inte verkar främja inlärning. Psykologisk forskning kan bidra till att man förstår dessa problem. Den visar bland annat att en positiv bild av verkligheten inte nödvändigtvis leder till goda resultat, utan ofta får motsatt effekt. Ju mer positiva bilder elever har om framtida betyg, desto sämre blir resultatet. Detsamma gäller för vuxna som kämpar med viktminskning, karriärutveckling eller sjukdomsbehandling. Optimism leder ofta till färre handlingar för att faktiskt nå de mål vi fantiserar om.

I stället förordar psykologer något som kallas mental kontrastering. Det innebär att jämföra de positiva fantasierna med verkligheten, för att ge insikt i huruvida de kan realiseras eller ej och hur man ska göra för att åstadkomma detta. Sådana strategier har visat sig främja målförverkligande beteenden, eller – om målen är ouppnåeliga – en omprioritering till mer realistiska mål. Psykologiforskare har visat att mental kontrastering leder till att kritik upplevs konstruktivt, som en hjälp, i stället för som en personlig kränkning: Vad hindrar mig från att nå mina mål? Hur ska jag bete mig för att övervinna hindren?

Mental kontrastering bör inte förväxlas med gott självförtroende. Svenska barn vars lärare och föräldrar alltid berömmer dem går miste om den positiva effekten. I USA har forskare specialstuderat asiatiska elever, som i genomsnitt presterar bättre än barnen av europeisk härkomst, trots att de ofta har sämre socioekonomiska förutsättningar. Det som utmärker de asiatiska familjerna är att barnen har en stark målbild att jobba mot – ofta är barnen faktiskt rädda för att misslyckas. De positiva effekterna är dock ovedersägliga. Den svenska skolan, med sin omvittnade betygsinflation, bristande respekt för lärare och curlande föräldrar tycks vara i desperat behov av mental kontrastering: Är rädsla för att misslyckas möjligen en rimlig insats om det leder till goda strategier för att möta omgivningens utmaningar?

En vanlig kritik mot psykologisk forskning är att de psykologiska mätinstrumenten inte kan fånga upp relationella och emotionella processer som är viktiga för skolmiljön. Det är en förenklad bild som allt mer förlorar sin relevans. Ett exempel är emotionell intelligens, som innefattar förmågan att känna igen och förhålla sig till egna och andra personers känslor och intentioner. Emotionell intelligens är numera väl beforskat, och förmågan hänger samman med elevens utveckling i skolan.

Australiensiska forskare vid University of Swinburne gör i samarbete med skolor en storskalig intervention som syftar till att stärka den emotionella intelligensen. Genom snillrika övningar lär sig eleverna att uttrycka sina känslor, förstå hur känslotillstånd kan påverka beteenden och hur starka känslor kan dämpas.

Ungdomar med högre emotionell intelligens använder sig av bättre strategier för att hantera stressfyllda situationer och blir mindre utagerande. Forskningen används för att främja elevers motståndskraft för att övervinna stark stress eller ett trauma, såsom fattigdom, mobbning eller familje­problem. Forskarna kallar det resiliens, en egenskap som också är viktig för lärare och som kan hjälpa dem att bibehålla sin motivation och arbetsglädje.

I den svenska skoldebatten ställs ofta psykologin och hjärnforskningen mot pedagogiken. För amerikanska hjärnforskare med intresse för skolan, exempelvis Jennie Grammer vid University of California, är detta en ofruktbar polarisering. Hjärnaktivitet kan inte lösa utbildningens viktiga frågor, men hjärnaktivitetsmetoderna kan ge oss ett nytt perspektiv på de många processer som tillsammans formar individens erfarenheter och förmågor i utbildningssystemet. Ofta kan hjärnavbildningsstudierna faktiskt vara lättare att genomföra än psykologiska tester, som ställer högre koncentrationskrav.

En växande trend i den psykologiska skolforskningen är att undersöka hur fattigdom kan påverka hjärnans utveckling, och hur detta leder till försämrade skolresultat. Två huvudspår är tydliga. Dels hänger fattigdom samman med en brist på intellektuellt stimulerande miljöer. Den leder till en gradvis förtunning av frontallobernas hjärnbark och en minskad koncentrationsförmåga. Dels ökar fattigdom risken för traumatiska händelser såsom våld och övergrepp. Sådana händelser leder till överaktivering av de emotionella hjärnregionerna och överväldigande känslor, som är svåra att hantera och som skapar beteendeproblem. Spåren i hjärnan är mätbara, och de kan användas för att förbättra riskbedömningar, samt för att utveckla och utvärdera hjälpinsatser.

Hur kommer den nya psykologiska skolforskningen att påverka skolans utveckling, och kommer den att få fäste i Sverige? Den svenska skolan behöver psykologin och hjärnforskningen för att ge evidensbaserade tvärvetenskapliga perspektiv och för att komplettera den existerande pedagogiska skolforskningen. På en skolmarknad med hård konkurrens om studenter bör det finnas incitament för framsynta aktörer att satsa på vetenskapligt utprövade metoder som ger goda resultat.

Internationell psykologisk forskning ger verktygen för att träna elevers målmedvetenhet, vässa deras emotionella intelligens, stärka lärares och elevers stresstålighet och övervinna de negativa effekterna av sociala problem. Det är hög tid att psykologiforskarna och skolvärlden börjar arbeta tillsammans för att hjälpa den svenska skolan.

Jonas Olofsson är docent och lektor i psykologi vid Stockholms universitet, pro futura scientia fellow vid Swedish collegium for advanced study och ledamot i Sveriges unga akademi. Hans artikel är hämtad ur Modern Psykologi 12/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)

Doktor Vongo, ordförande i de traditionella helarnas organisation. Karin Alfredssons artikel om psykiatrisk vård i Zambia publicerades först i Modern Psykologi 7/2016. Foto: Adam Öjdahl.

I Zambia behandlas psykisk ohälsa av landets tio psykiatriker – samt några hundra tusen präster och demonutdrivande medicinmän.

En flicka togs till mentalsjukhuset Chainama i Lusaka, Zambia, av sina föräldrar. Hennes kropp hade intagits av demoner, sa de. Hon pratade konstigt, åt inte, sov inte och var våldsam. Alltihop började när hon var på ett nattligt bönemöte. Bönerna måste ha provocerat fram demonerna. Familjen hade försökt med allt, men vände sig till sist till sjukhuset.
– Det visade sig att hon nyss förlorat jobbet och hennes fästman hade brutit förlovningen, säger psykiatern Maria Akhani. Hon hade inte ätit och sovit på flera dagar och efter en hel natts intensivt bedjande fick hon ett psykiskt sammanbrott. Hon hade tur som kom hit. Jag kunde hjälpa henne.

I Zambia bor 15 miljoner människor på en yta stor som Sverige och Norge tillsammans. Enligt Mental health users network of Zambia lider över en miljon av dem av ”mild eller akut psykisk sjukdom”. Hjälp kan de få av ett mental-sjukhus med 210 platser, tio psykiatriker och en handfull psykologer.
Och – förstås – några hundra tusen häxdoktorer och pastorer. Egentligen ska prästerna och de traditionella medicinmännen komma först i uppräkningen. Zambierna besöker en eller flera ”afrikanska doktorer”, och lika många präster, innan de i bästa fall ger upp och söker sig till den lilla psykiatriska mottagningen på universitetssjukhuset UTH i Lusaka, eller direkt till mentalsjukhuset Chainama. Då är situationen ofta mycket allvarlig.

Om sjukhusen kan bota patienten blir de flesta ändå inte övertygade. Kanske har demonerna försvunnit av sig själva, kanske är det familjens böner som hjälpt. När patienter skrivs ut slutar de ofta att ta sina mediciner.
– Det är först efter det andra besöket, när patienten blivit frisk en andra gång, som man kan börja tro på våra metoder, säger Maria Akhani.
– I byarna tror man ofta att alla sjukdomar, från aids till benbrott, har övernaturliga orsaker. Folk har blivit besatta av demoner eller förhäxade. De flesta stadsbor accepterar numera att man kan få malaria av myggor och att hiv är ett virus, men medicinska förklaringar gäller fortfarande inte för psykisk sjukdom.

Ordföranden i Traditional health practitioners association of Zambia, som organiserar allt från barfotabarnmorskor till djävulsutdrivare, heter Rodwell Vongo. Han är känd i Zambia, uppträder som ”Doctor Vongo” i tv och anses vara duktig på att behandla epileptiker. Han tar emot på sin farm i utkanten av Lusaka. Vi får inte vara med på någon behandling men han visar de rötter och örter som ligger på tork i solen och förklarar hur han arbetar:
– Många kommer för att de har äktenskapsproblem eller förlorat jobbet. Många är alkoholister eller använder andra droger. De kan vara deprimerade. Då gäller det att ge dem mycket tid för samtal, förklara att Jesus dött på korset för deras skull och att den som tar livet av sig inte kommer till himlen.
I det starkt kristna Zambia finns ingen motsättning mellan de traditionella ”helarna” och kyrkan. Båda talar om att människor med mentala problem drabbats av demoner, utsända av djävulen. Doktor Vongo är mer precis:
– Det gäller att ställa rätt diagnos. Det kan röra sig om spöken, alltså döda människor som återvänt för att hämnas oförrätter, eller demoner, eller onda andar. Människor kan vara förhäxade av någon i sin närhet. Om vi inte ställer rätt diagnos kan vi inte ge rätt behandling.
Diagnosen ställs genom att patienten berättar om sina drömmar, att man läser i handflator, blandar växtdelar som formerar sig på olika sätt eller kastar benbitar som lägger sig i olika mönster.
– Demoner finns. Vi hanterar verkliga utmaningar, sådana som den västerländska medicinen inte kan se i sina mikroskop. (Han säger ”teleskop” men menar antagligen inte det.)
När behandlaren vet vilken sorts övernaturlighet det handlar om övergår hen till olika former av exorcism (djävulsutdrivning). Patienten kan få dricka blandningar med olika örter och rötter, man kan samla familjen till dygnslånga sessioner med böner, sång och musik (”trummor!” säger doktor Vongo, ”ni i väst har inga trummor!”) och så, förstås, behandling av det dåliga blodet. Vid beskrivningen av blodbehandlingen blir doktor Vongo otydlig. Någon sorts åderlåtning handlar det om, men det blöder inte mycket, försäkrar han. Det är mer som tatueringar.

En som varit med om behandling av sitt ”sjuka blod” är Lundu Mazoka. Han växte upp i en överklassfamilj i Lusaka som son till en läkare och politiker. När hans familj förstod att han var homosexuell skickades han till en häxdoktor.
– Den första dagen skar de mig med en vass kniv på 200 ställen på kroppen och gnuggade in aska och örter i såren. Den andra dagen bands jag vid ett träd i skogen och lämnades där över natten. Den tredje dagen svepte de in mig i ett vitt lakan och grävde ner mig i en grop. Det var bara huvudet som stack upp.
– Jag kan förstå varför min familj gjorde som de gjorde, men jag visste ju att jag inte var sjuk, eller besatt av demoner. Så här behandlas fortfarande sådana som jag i Zambia. Jag har vänner som har blivit slagna och våldtagna och lämnats att dö.
Lundu Mazoka har flyttat till Sydafrika men i Zambia är homosexualitet fortfarande olagligt och ses som en psykisk sjukdom som måste botas.

De homosexuella ungdomar vi möter på en utbildning för hiv-prevention vill inte uppträda med namn, och bara tre av 20 vågar ställa upp på bild. Men berättar, det gör de gärna.
– Jag hade tidigt en pojkvän men vi höll vårt förhållande hemligt. Det var mina skolkamrater på internatskolan som avslöjade mig och tog mig till prästen som var känd för att utföra mirakel. Han tog tag i mitt huvud och skakade det fram och tillbaka: ”Go lesbianism, go!” skrek han.
– Min ex-flickvän bodde med sin faster som hade åkt till Nigeria för att köpa pastor Joshuas heliga vatten. När fastern kom hem ställde hon upp sina egna barn, och min flickvän, på en rad. Sina egna barn stänkte hon bara lite vatten på, men över min väninna hällde hon hela flaskan medan hon skrek ”Ondska! Ondska! Ondska!”
– Flera av mina kamrater på universitetet vågade inte sitta bredvid mig. De var rädda att bli ”smittade”, att jag skulle ”gnugga in” homosexualitet i dem.
Doktor Vongo förklarar:
– Gud förbannar homosexualitet, det står väldigt klart i Bibeln. Jag har bara träffat några få, och till dem har jag sagt: ”Djur gör det inte, varken fåglar eller fiskar. Har du någonsin sett en lejonhanne uppvakta en annan hanne? Varför du?”
Skolmedicinarna ser inte homosexualitet som en sjukdom, men de tar emot patienter som oroar sig över sin könsidentitet för samtal.

De vanligaste psykiatriska diagnoserna för kvinnor är depression, bipolär sjukdom, förlossningsdepression, psykotiska tillstånd och sjukdomar som skapats av hiv-viruset. De flesta män som kommer, oftast därtill tvingade av familjemedlemmar, är alkoholister eller missbrukare av andra droger. Ändå finns ingen missbrukarvård i Zambia. Den alkoholist som läggs in på Chaimana på grund av delirium får dela rum med människor med permanenta psykotiska tillstånd.
– Han vaknar kanske upp och är helt klar, säger doktor Ravi Paul, chef på UTH:s psykiatriska mottagning. Att då tvingas vara tillsammans med människor med allvarliga vanföreställningar kan bli mycket traumatiskt.
En separat avdelning för rehabilitering av missbrukare står högt på doktor Pauls önskelista.
– Alkoholismen är ett jätteproblem här, större än i något annat land i Afrika. Den billiga lokalproducerade ölen är alkoholstark och lätt tillgänglig. Nio–tioåringar börjar dricka och många människor är aldrig nyktra. Att förvärva den alkoholrelaterade demenssjukdomen Korsakoffs sjukdom brukar i internationella studier ta minst 15 år av tungt drickande. Här har vi patienter som blir sjuka efter fem år.

Ett annat av doktor Pauls önskemål är fler kolleger. Han är indier och kom till Zambia 2009. Då hade han två psykiatriutbildade kolleger i hela landet. Vid årsskiftet kommer det att finnas tio. Ökningen beror på att hälsodepartementet satsat på inhemsk specialistutbildning.
– Tidigare skickade man de läkare som ville specialisera sig inom psykiatri till universitet utomlands. De kom inte tillbaka. Nu examinerar vi till och med läkare som kan tänka sig att arbeta i provinsstäder utanför Lusaka.
Det är ett annat problem, att all vård är koncentrerad till huvudstaden. ”Clinical officers” med en kortare medicinsk grundutbildning finns ute i provinserna och kan remittera patienter till Lusaka. Men vem har tid eller råd att åka långt med sin tokiga släkting, när de flesta inte ens tror att den västerländska medicinen kan hjälpa?

I de zambiska lokalspråken finns inga ord för psykisk ohälsa. Folk kallas galna eller tokiga eller idioter – ord med starkt negativ klang. Demens-sjukdom skylls ofta på häxkonster. Många mentalsjuka klär av sig nakna, även dementa personer. Häromåret rapporterade medierna om en förvirrad gamling som sprungit runt i en kåkstad på natten utan kläder. Han pekades ut som en häxa som flugit över området och kraschlandat, kanske när han flugit över en kyrka eller hört böner. Den gamle fångades in och stoppades in i gummidäck. Precis när mobben skulle tända eld lyckades mannens släktingar befria honom.
Jag frågar om varför sjuka i Zambia klär av sig nakna.
– Psykiskt sjuka människors agerande är kulturellt betingat. De har sett och lärt sig hur ”tokiga” människor gör och upprepar det beteendet, mer eller mindre medvetet, säger doktor Ravi Paul. I mitt hemland Indien rullar man runt med huvudet och kastar med håret. Vad gör ni i Sverige?

Hiv/aids ligger också bakom psykiska problem. Förutom den oro och ångest som själva diagnosen ger upphov till – trots bromsmediciner ses den fortfarande ofta som en dödsdom – och hallucinatoriska biverkningar av medicinerna, så påverkar viruset hjärnan direkt.
– Hiv-epidemin är en av våra största utmaningar, säger doktor Paul. Minst 12 procent av befolkningen lever med sjukdomen. Hiv-viruset gillar hjärnceller och även när sjukdomen med hjälp av bromsmediciner släppt greppet om kroppen fortsätter angreppen mot hjärnan. Symtomen är allt från förvirring, bristande minneskapacitet och planeringsförmåga till aggressivitet och regelrätt våld. Vi har sett välklädda, välnärda, till synes friska regeringsrepresentanter löpa amok och klä av sig nakna i offentliga sammanhang.

I St. Phillips Anglican Church i Lusaka-förorten Matero arbetar Fader Edwin Mwanza. Hans församling har 600 medlemmar och mycket av hans tid går åt till stödjande samtal. Församlingsmedlemmarna kommer med äktenskapsbekymmer, drogproblem, bitterhet, aggressivitet, oro och ångest.
– När de ser min prästkrage får de hopp. Då är det svårt för mig att säga ”nej, det där klarar jag inte”. Jag måste försöka.
Fader Edwin är noga med att understryka att han inte åtar sig svåra medicinska fall. Han tror inte att böner kan bota aids, och även om böner är viktiga för att jaga bort demoner så börjar han inte med att be.
– Jag försöker ta reda på vad som ligger bakom problemet. När började det? Hur ser personens egen bakgrund ut?
Det traditionella afrikanska sättet att se på ”galenskap” är att den börjar vid ett speciellt tillfälle, under påverkan av övernaturliga krafter. Till exempel när personen besökt en utpekad häxa eller när en intensiv religiös upplevelse tvingat fram demonen. Men fader Edwin tror att det ofta finns andra förklaringar:
– En familj kom hit med en pojke som blivit helt personlighetsförändrad. Det måste handla om demoner, trodde de. Jag föreslog att man skulle ta med pojken till kliniken för ett drogtest. Ett enkelt blodprov och pojkens drogmissbruk blev uppenbart. Sedan återstår arbetet med att stödja familjen.
Om fader Edwin ändå misstänker demoner har han ett test:
– Jag ber tillsammans med den sjuka. Om personen då reagerar genom att kasta sig på marken och skrika, då vet jag att det är en demon. Demoner måste försvara sig mot Jesu Kristi ord. Men om inget händer och den sjuka inte verkar bry sig, då är problemet ett annat.
De allra flesta zambier har en djup gudstro och Bibeln är sällan ifrågasatt. Det var i början svårt att hantera för den troende psykiatern Maria Akhani. Även hon är övertygad om att det finns demoner, det vill säga att Bibelns djävul kan ta över människors själar.
– Men det är inte mitt problem, säger hon nu. Jag är läkare och min uppgift är att bota människor om jag kan. Om en patient kommer till sjukhuset med malaria spelar det ingen roll om någon förhäxat henne, läkaren behandlar sjukdomen. Detsamma gäller för psykisk sjukdom. Och det är mitt jobb.

Karin Alfredssons artikel publicerades först i Modern Psykologi 7/2016:

 Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) 

Bob som självhjälp? Illustration: Niklas Elmehed/Nobel media.

Årets Nobelpristagare i litteratur skivdebuterade 1962, men det dröjde till 2009 innan Dylanmannen dök upp i en tidning.

Inför Bob Dylans 70-årsdag 2011 fick ordet ytterligare skjuts när Hanna Fahl skrev om  ”Män som missbrukar Dylan” i Dagens Nyheter. Men det var efter att Svenska Akademien annonserade årets litteraturpris som Dylanmännen började dyka upp i var och varannan spalt. Ofta med en kritisk udd riktad mot sig.
– Jag är inte säker på om jag helt vill titulera mig Dylanman längre, säger Fredrik Egefur. Han är en 41-årig historiker vid Lunds universitet, och det första belägget i kompisen Hanna Fahls artikel för fem år sedan.
– Men i perioder har det varit en viktigt identitet, säger Fredrik Egefur, som blev en riktig Dylanman i 20-årsåldern.
Känslan av att musiken skulle stå för något autentiskt spelade stor roll.
– Jag misstog nog Dylan för att vara autentisk på ett sätt jag inte skulle beskriva honom nu. Nu är jag mer inne på att han står för det individualistiska på ett sätt som kanske egentligen var det jag var ute efter då.
Intresset fördjupades även i samband med uppbrottet från en kärleksrelation.
– Då var det lätt att läsa in sig själv i Bob Dylans texter. Det är alltid lätt att få för sig att Bob Dylan talar till en själv. Det skulle han väl inte själv hålla med om. Han talar bara för sig själv, skulle han säga. Men det är det folk har gjort i decennier, läst in sig själva i hans textproduktion, säger Fredrik Egefur.
Men alla som drabbas av hjärtesorg drabbas inte av
Dylan. Och alla utvecklar det inte till ett intresse som dominerar personligheten. Fredrik Egefur talar om Dylan som ett eget universum.
– Jag har alltid varit nördig, säger han och ser en parallell i sitt yrkesval som historiker.
– Jag gillar att gräva ner mig i ämnen och Dylan är tacksam på så vis.
Samtidigt vill han gärna distansera sig från andra Dylanmän som byter ovanliga konsertinspelningar och är mer av frimärkssamlartyp.
– Dylanmän, om man nu ska se sig som en sådan, agerar inte i grupp, säger Fredrik Egefur.

Det håller psykiatern och psykoterapeuten Daniel Frydman med om.
– Om Dylanmannen vore en patologi skulle tillståndet ha en bred symtomflora, säger han.
– Men i vilket fall som helst, att vara Dylanman är ju ett  specialfall av att vara supernörd.
Att Dylanmännen ibland väcker irritation tänker Daniel Frydman hänger ihop med den funktion som musik kan ha i en relation. Lite skämtsamt jämför han med att den nyligen avlidne Leonard Cohen har en kommunikativ ton och därför fungerar som förförelsemusik, vilket Dylan inte gör lika lätt.Daniel Frydman formulerar det som att Dylanmannen sätter Dylan i diskussionens centrum, i stället för att samtalspartnernas ömsesidiga relation är centrum och Dylan samtalsämnet.
– Jag drar mig då bort från ömsesidigheten, för att i stället tala om vad jag vet och tycker, säger han.
Om två personer talar med varandra och den ena refererar till Bob Dylan kan det helt enkelt bli fjärmande, om det inte finns ett ömsesidigt intresse. För att undvika konflikter och irritation gäller det för Dylanmannen att träna upp sin impulskontroll.
– Det gäller att spara Dylansnacket till de redan frälsta. Acceptera att den man pratar med är urtråkig, vilket den man vill prata med å sin sida tycker att man själv är, säger han.

Fredrik Egefur kan känna igen att Dylanintresset i perioder kan ha haft en negativ effekt på hans relationer.
– Det kan mycket väl vara så att jag i stället för att säga något som jag känner har spelat en låt med Dylan eller läst ett citat. Jag har använt Dylan som ett substitut för något jag själv ville uttrycka. Det blir speciellt med Dylan eftersom att han i mitt tycke är den som uttrycker saker på bäst sätt, som är självklart för mig men inte för den jag talar med.
Samtidigt tycker han att andra har saker att lära av Dylan­mannen.
– Det man kan lära sig är att det aldrig är fel att grotta ner sig i ett intresse som ökar förståelsen för en själv och omgivningen och samhället. Inom rimliga gränser, förstås.
Att Dylanmannen är just en man är inte självklart för Fredrik Egefur.
– Jag har tjejkompisar som är fanatiska Dylanälskare. Talet om Dylanmannen får dem att inte känna sig som riktiga fans. Jag tycker att man ska lyfta fram Dylankvinnan också.
För Fredrik Egefur handlar intresset inte om idoldyrkan utan om ett annat slags förhållande.
– Det är en privat relation som hjälper mig i livet: Dylan som självhjälp.

Jonas Mattssons artikel är hämtad ur Modern Psykologi 12/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)

Så blir du lurad av neuromarketing. Katarina Bjärvalls artikel publicerades först i Modern Psykologi 8/2016. Illustration: Jens Magnusson.

Det handlar om marknadsföring riktad till hjärnans omedvetna delar. Följ med till Skandinaviens största köpcentrum och lär känna förförelsekonsten neuromarketing.

Precis vid ingången ligger en juicebar.

– Det är ingen slump, det är här man ska ladda energi, säger Elin Sundberg, som är merchandiser och arbetar med att inreda butiker.

Hon pekar inte ut juicebaren förrän när vi lämnar det nya rekordstora köpcentrumet Mall of Scandinavia i Solna. När vi kommer är både hon och jag bländade av allt som glittrar och sprakar och suger oss in.

I takt med att konsumenterna blir alltmer reklamtrötta och skeptiska har reklambranschen hittat nya kanaler. En sådan är neuromarketing, marknadsföring utformad med sikte på hjärnans omedvetna delar. Syftet är att stimulera belöningssystemet, ge oss snabba dopaminkickar, trigga positiva känslor och omedvetna associationer och på så vis få oss att köpa mer än vi hade tänkt.

Forskning visar att metoderna fungerar. Magnetkamerabilder av hjärnan avslöjar bättre än enkäter vad det är vi vill att köpa.

Elin Sundberg har i nio år jobbat med att inreda butiker så att kunderna ska köpa så mycket som möjligt. I höstas arbetade hon i Mall of Scandinavia inför att gallerian skulle öppna och nu pekar hon på hur entrén till en klädaffär är utformad.

– Vad är det ögat dras till? Ljus och rörelse. De har roterande skyltdockor, det är catchy. Och belysningen längst fram i butiken får oss att vilja komma in.

Ovanför entrén sitter en flera kvadratmeter stor bildskärm där en reklamfilm för affärskedjans kläder rullar. Ljus och rörelse och dessutom modern teknik, något som är påtagligt i hela köpcentrumet. Skärmar är vanliga i butikerna här.

Hörselsinnet står också i fokus. Utanför klädaffärerna försöker dagsaktuell musik pumpa in kunderna och i provrummen ska musiken förflytta dem till andra miljöer.

– Om tröjan är lite för trång så ska den dunkande musiken få en att känna att ”men den kommer att passa på klubben i kväll”, säger Elin Sundberg.

Så, just som vi stiger in i gallerians restaurangsektion hör vi luften vibrera av vårfåglars glada sång.

– Det finns ingenstans där det är så gott att äta som i skogen, säger Elin Sundberg.

Hörselsinnet samspelar alltså med smaken.

Förra gången jag besökte Mall of Scandinavia la jag märke till hur vissa butiker jobbade med luktsinnet. En stark, parfymerad doft fyllde till exempel plötsligt näsan och jag fick snirkla mig runt flera krokar i butiksgångarna innan jag förstod att den kom från en butik för skönhetsprodukter, sannolikt via en ventilationskanal.

I dag känner vi inte den doften och hittar inte den butiken.

– Den ligger nog på att annat plan. Allt är byggt så att man knappt ska kunna hitta ut, säger Elin Sundberg.

Köpcentrumets arkitektur, med ett minimum av dagsljus och med svagt svängda gångar i stället för räta vinklar, sätter lokalsinnet ur spel och gör att kunderna vandrar vidare in i stället för ut.

Här och var i de ringlande gångarna finns så kallade pop up-butiker, montrar med varor som försäljare försöker få oss intresserade av.

En engagerad ung man säljer hudvårdsprodukter och talar intensivt till mig på engelska medan han duttar parfymerad hudkräm runt mina ögon.

Luktsinnet får sin stimulans till slut, och även känselsinnet.

Känseln är viktig inom neuromarketing. När Elin Sundberg och jag vill ha en fikapaus är porslinsmuggarna på kaféet av någon anledning slut, så vi får dricka ur pappmuggar. Det är ett nedköp, för skillnaden mellan papper och porslin är stor, visar en studie i Journal of consumer research 2008. Ju stabilare mugg desto godare uppfattar de flesta av oss att innehållet smakar.

Känselns roll kan appliceras också på själva produkterna. Av det skälet fylls till exempel elektronik som fjärrkontroller och telefoner med extra tyngd för att de ska framstå som att de är av bättre kvalitet.

Den unga kvinnan som säljer kaffe och te till oss tituleras barista. Det ordet är, liksom Elin Sundbergs egen titel, merchandiser, ett exempel på hur nya ord kan ladda det välkända och förhållandevis bleka med attraktionskraft.

Vår hjärna, närmare bestämt storhjärnbarken, drivs av neofili, en förkärlek för det nya som gör att så snart vi har stött på en nyhet som verkar ofarlig så vill vi ha den.

– Budskapet är att vi hela tiden ska förnya oss och vilja ha mer av inredning, kläder och sätt att ta oss fram, säger Elin Sundberg.

Baristan frågar vad vi heter och skriver våra namn på muggarna. Praktiskt, så att rätt kund får rätt dryck, eller ett sätt att knyta an och forcera fram känslor av närhet? Bredvid namnet ritar baristan ett hjärta som inte fyller någon praktisk funktion. Chansen att vi gillar kafékedjan på internet ökar om kedjan har gett oss en kärleksbetygelse.

På väggen ovanför trappan finns kafékedjans historik berättad, ”way back to 1971”, i några till synes handskrivna meningar. Storytelling, att skapa en personlig berättelse som kunderna kan identifiera sig med, är en växande trend inom marknadsföring. Människan har en uråldrig drift att attraheras av berättelser.

Detta kan också ta sig andra uttryck, som i en av leksaksaffärerna. Dockor, i form av prinsessor, snurrar även här och från entrén leder en snirklande stig över golvet in i butikens innandöme.

– Det är en hel story bara att titta in. Det är mörkt och spännande och ser du vad mycket det är som glittrar? Här berättas en saga, säger Elin Sundberg nästan drömskt.

Den här butiken är en så kallad konceptbutik som bara säljer Disneyprylar. Disney är ett varumärke som har förankrat sig djupt i oss efter många årtionden av intensiv marknadsföring i parallella kanaler, från film och tv till snabbmat och dataspel.

Sådan uthållig marknadsföring har effekt, det visar forskning om varumärket Coca-Cola som Stanforduniversitetet publicerade 2008. Magnet-kameraanalys visar att hippocampus och delar av pannloben, där inlärda kunskaper sitter, aktiveras när testpersoner dricker Coca-Cola, men inte berörs på samma sätt av Pepsi. Och det trots att konkurrenten Pepsi brukar vinna i blindtester eftersom den är något sötare. Förklaringen är enligt forskarna just Coca-Colas överlägsna marknadsföring under lång tid.

En sektion av köpcentrumet domineras av butiker med exklusiva märkeskläder. Att sy på ett varumärke på ett plagg kan i sig höja dess värde. Parallellen syns till exempel i en studie publicerad av Society for consumer psychology 2011, där forskarna har granskat vilken effekt pris och ursprungsland har på upplevelsen av hur ett vin smakar. Vin tappat på en flaska med ett högre pris och märkt med ursprungslandet Frankrike smakar godare än samma vin i en billigare flaska märkt Mexiko. Det handlar om ett större positivt påslag på smaksinnet.

En ren placeboeffekt alltså, och utan den skulle många av märkesbutikerna här sannolikt få det svårt.

Å andra sidan attraheras vi även av vad vi uppfattar som låga priser. En butik profilerad mot hörlurar annonserar med en skylt i fönstret med 10 procent rabatt på en viss lur. Det är inte mycket men fungerar ändå, menar Elin Sundberg.

– Många människor räknar aldrig, de ser bara skylten och går in.

Det stämmer bra med forskarnas kunskaper om lättjans betydelse för vår benägenhet att köpa. Nobelpristagaren och psykologen Daniel Kahneman har i sin bok Tänka, snabbt och långsamt (Volante 2012) visat hur hjärnan även när vi shoppar anstränger sig för att spara energi. Det är därför vi ogärna mobiliserar vårt energikrävande kritiska tänkande.

Hörlurarna inne i butiken presenteras som smågodis, på en hel vägg där varje sort har sin egen lilla knallfärgade nisch. Denna inbjudande plockvänlighet går igen även i en leksaksaffär med byggklossar, en kaffemaskinsaffär med kaffekapslar och en herrklädesaffär med slipsar. Också det en typ av inredning som talar till hjärnans lättjefulla delar: Det är bara att ta för sig.

Åtskilliga studier, till exempel en som redovisas i Journal of consumer psychology 2011, visar att stress och andra former av belastning också bidrar till att göra oss mindre benägna att använda vårt intellekt när vi handlar. Den som till exempel talar i mobilen samtidigt som hen shoppar plockar gärna på sig saker som hen egentligen inte behöver. På Mall of Scandinavia finns det eluttag med bekväma fåtöljer intill. Vi ska inte behöva riskera att telefonen laddar ur.

Ett annat syfte med sittgrupperna är förstås att vi ska känna köpcentrumets omsorg om oss. Den ambitionen är kanske allra tydligast på toaletterna.

Vi leds in dit genom en lång snirklande gång, fodrad med mörk träpanel.

– Ombonat, så att man ska kunna sätta sig i lugn och ro och bajsa, konstaterar Elin Sundberg.

En hel vägg täckt av gröna växter – levande förstås – förstärker intrycket av kvalitet, liksom en dricksvattenfontän, om inte i guld så i gul metall.

Men efter vad Elin Sundberg berättar om arbetsförhållandena under byggets slutfas så undrar jag hur det ser ut under den kvalitativa ytan. Arbetsdagarna var på 16 timmar, byggjobbare sov på arbetsplatsen, gästarbetare slogs om småsaker och elinstallatörerna saknade behörighet, berättar hon.

Är neuromarketing etiskt? När branschfolk diskuterar det brukar de svara ja, eftersom marknadsföringsteknikerna är så diskreta och skonar oss från direktreklam i brevlådan, tv-reklam, banners på nätet och annat som vi uppfattar som störande.

Försvararna menar också att neuromarketing kan användas för att lyfta fram en mer hållbar konsumtion. Men det är inget som Elin Sundberg tror att butikskedjorna kommer att driva.

– Om kunderna tyckte att ”den giftiga plasten är den bästa”, då skulle butikerna sälja giftig plast.

Hon ser också andra problem.

– Jag tänker hela tiden på hur konsumtionen påverkar vår jord och jag kan fråga mig själv vad jag håller på med. Jag skulle kunna lägga om och börja syssla med något helt annat som också är kreativt, kanske arkitektur eller skulptur. Jag skulle få lika stort nöje av att bygga med kottar.

Elin Sundberg efterlyser ett annat lugn.

– Vi måste bli nöjda med mycket mindre och tänka att ”den här skon ska jag slita tills det bara är trådar kvar”.

Katarina Bjärvalls artikel publicerades först i Modern Psykologi 8/2016:

Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) 

Modern Psykologi 1/2017 kommer ut 4 januari.

I 2017 års första nummer av Modern Psykologi fördjupar vi oss i hur metoden motiverande samtal kan leda till bättre kontakt – inte minst mellan föräldrar och tonårsbarn.

Och så möter vi svensk psykiatris nestor Johan Cullberg i en frispråkig intervju.

”I stället för att hjälpa patienterna så ger vården dem alltför höga doser medicin”
Ann Lagerström möter psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg i ett stort porträtt.

”Om du vill att någon annan ska lyssna på dig behöver du börja med att lyssna aktivt själv”
Liria Ortiz och Charlotte Skoglund guidar dig genom metoden motiverande samtal.

”Vi tenderar att aldrig ställa frågan om huruvida den teknik vi introducerar är värd
sitt pris”
Jonas Mosskin åker ut på landet för att möta civilisationskritikerna Helena Granström och David Jonstad.

”När vi skriver för hand uppstår ett samspel mel­lan mo­to­rik, kognition, perception och emotion”
Thomas Lerner undersöker handens och hjärnans ömsesidiga samspel genom evolutionen.

”Behandlingen var långt ifrån riskfri. Hjärt­död under det våldsamma anfallet var inte ovanligt”
Tord Ajanki berättar historien om hur psykiatrin testade sig fram genom olika krampterapier för att slutligen nå fram till elchocksbehandlingen.

Dessutom
Håll nyårslöftet i 7 steg
Stina Ekblad om nya Dramaten-pjäsen
Moa Herngren om bonusfamiljer

Modern Psykologi 1/2017 kommer ut 4 januari: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

En tidigare version av Jonas Mattssons krönika finns på ledarplats i Modern Psykologi 12/2016.

Look up here, I’m in heaven, ropade David Bowie med sin mest eteriska stämma. I’m leaving the table, I’m out of the game, svarade Leonard Cohen med sin mörkaste. År 2016 inramades av två förebådanden, två älskade artister som båda delade sånger med oss om sin förestående bortgång.

David Bowie dog den 10 januari och Leonard Cohen dog den 7 november. Däremellan lämnade oss Prince den 21 april, Olle Ljungström den 4 maj och Freddie Wadling den 2 juni. Som en sista julhälsning gick George Michael bort på juldagen – rösten som gav oss Last christmas.

Det första som kommer till mig när jag ser tillbaka på det här året är rader från andra sånger. Till exempel hur Stry Terrarie för länge sedan sjöng om att ”de vi behöver dör” följt av frågan ”har vi inte grävt för många hål?” – om Martin Luther King, Mahatma Gandhi och Salvador Allende.

I år har vi verkligen grävt för många hål. Det handlar inte nödvändigtvis om mördade politiker eller aktivister som velat utjämna orättvisor. Men det handlar om gravar för personer som påverkat så mångas sätt att tänka, känna och vara.

Dagen efter Bowies död skrev Jonas Gardell i Dagens Nyheter om hur låten Heroes räddat livet på hans tonårsjag – hur den hjälpte honom att fortsätta andas, ett andetag i taget, och se att skammen var någon annans att bära.

Precis som Bowie öppnade Prince för en bredare definition av manlighet. Olle Ljungström gav oss en skarp blick från sidan på vår vanlighet och Freddie Wadling lärde oss att betrakta livets marginaler med respekt och öppenhet.

För att inte tala om Leonard Cohen, han som enligt vissa var mer värd Dylans litteraturpris. Som fångade den bitterljuva livskänslan bättre än någon annan.
Alla har de med sina ord och sina röster varit med och gjort mig till den jag är.

Det kanske är att slå in en öppen dörr att säga att låttexter betytt mer för fler än andra litteraturgenrer, men debatten om Bob Dylans Nobelpris vittnar om att sjungen text inte alltid kvalar in som litteratur. Trots att det tycks vara i mötet med röst, melodi och rytm som text sätter djupast spår i våra hjärnor.

Här skriver jag om den ofta hånade Dylanmannen och om hur sjungen text kan fungera som vägledning i livet.

Och här kan du läsa Jonas Cullbergs reportage om den medicinkultur som Prince var ett av alltför många offer för 2016. Så ska det förstås inte behöva vara. Så ska inte de vi behöver dö.

Jonas Mattsson är chefredaktör för Modern Psykologi. En tidigare version av den här krönikan har publicerats som ledare i Modern Psykologi 12/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Jonas Cullbergs reportage publicerades först i Modern Psykologi 12/2016.

Varje dag dör 78 amerikaner i opioidöverdoser. Det här är historien om hur USA hamnade i sin värsta drogepidemi någonsin.

Jen Simon hade varit förberedd på att hennes kropp och sinnestillstånd skulle förändras efter hennes första förlossning. Men inte så här mycket. All mat smakade plötsligt märkligt och den muskelavslappnande medicin som hon använt mot sin extremt svåra mensvärk hade inte längre någon effekt. Hennes nyfödda son sov inte, och ångesten och förlossningsdepressionen växte sig starkare. På nätterna kom självmordstankarna. Hon gick till en läkare som skrev ut Percocet, ett starkt beroendeframkallande smärtstillande preparat med opioiden oxikodon, och allt förändrades.
– Det var precis vad jag behövde. Det sänkte smärtan och lyfte mitt humör. Jag kände mig som en förbättrad version av mig själv. Det var som när du går på en fest och tar ett glas vin och plötsligt känner dig lite varmare och gladare. Inte full, eller ens påverkad. Bara lite upplivad. Nu kunde jag plötsligt klä på mig, lämna huset, träffa en vän och ha ett samtal utan att börja gråta.
Jag träffar 39-åriga Jen Simon i en park nära hennes hus i en stillsam förort i New Jersey. Några barn stojar på lekplatsen en bit bort. Trottoarerna längs de stora tvåplanshusen ligger öde. Bakom den prydliga villaförortsfasaden och rollen som välutbildad hemmamamma började Jen Simon ta Percocet dagligen, vare sig hon hade ont eller inte. En allt större del av livet började kretsa kring pillren. Jens läkare blev misstänksam när medicinen tog slut så snabbt men hon övertygade honom om att skriva ut mer. I drygt ett år hade hon fyra olika läkare som skrev ut Percocet till henne parallellt. Ingen av dem kontrollerade om hon fick medicin utskriven av någon annan eller pratade med henne om risken för beroende.
– Det var svårt för dem att säga nej när jag satt och grät och pratade om mina smärtor. Det var när jag började göra saker som jag höll hemliga som jag insåg att det blivit ett problem.
Jen Simon hjälpte en barndomsvän att städa hennes avlidne fars dödsbo. Medan vännen låg och grät på soffan sprang Jen en trappa upp och rotade igenom pappans medicinskåp.
– Han hade ett stort lager med ångestdämpande och smärtstillande medicin. Jag blev glad men kände mig samtidigt helt förskräckt över vad jag gjorde. Att jag drog nytta av den situationen fick mig att undra vart jag skulle ta vägen härnäst om jag inte fick hjälp. Jag ville aldrig börja med heroin och jag insåg att för många människor är det nästa steg.
Jen Simons historia är långt från unik – USA är mitt i den värsta opioidepidemin i landets historia. 2014 dog 47 000 amerikaner av överdoser, att jämföra med de 43 000 som dog av aids 1995 när hiv-epidemin härjade som värst. Opioider var inblandade i 61 procent av fallen. Ingen annan dödsorsak ökar lika snabbt. Hur hamnade landet här?

”Mjuk och långvarig hjälp mot smärta hela dagen och hela natten.” Det var 1996 och pressmeddelandet för läkemedelsföretaget Purdue Pharmas nya preparat Oxycontin lovade nytt hopp för de miljontals amerikaner som lider av kronisk smärta. I marknadsföringen användes ett djärvt budskap: En dos Oxycontin lindrar smärta i tolv timmar, mer än dubbelt så länge som andra preparat med samma aktiva ingrediens – den starkt smärtstillande opioiden oxikodon, som till sin sammansättning liknar heroin. Genom att vara tidsinställd och ge gradvis smärtlindring behövde patienten bara ta en tablett på morgonen och en på kvällen, i stället för att tvingas gå upp mitt i natten för att lindra smärtan.

Purdue Pharma satte igång en massiv marknadsföringskampanj, anställde över 300 nya säljare och bjöd tusentals läkare på reklamresor i semesterparadis, där de fick lära sig om Oxycontins förträfflighet och hur de skulle komma över sin ”opioidfobi”. Företaget hävdade felaktigt att risken för beroende var ”mindre än en procent”. Oxycontin blev en succé och Purdue Pharmas totala försäljning av preparatet genom åren uppskattas till motsvarande 321 miljarder kronor.
Men framgångarna dolde flera allvarliga problem. Hos många patienter slutar preparatet att verka efter bara åtta timmar. När effekten avtar kan patienterna känna fruktansvärd abstinens och sug efter mer. Många blev beroende och började ta allt större doser. Trots att Purdue Pharma kände till problemet med den för korta verkningstiden fortsatte de att marknadsföra Oxycontin som en tolvtimmarslösning. År 2007 tvingades Purdue Pharma betala motsvarande 5,3 miljarder kronor i böter för att de hävdat att preparatet är mindre beroendeframkallande än andra opioider. Men då var många redan beroende och framgångarna med Oxycontin hade satt i gång en trend.
– Läkare blev betydligt mer benägna att skriva ut opioider efter att Oxycontin introducerades, säger Sharon L. Walsh, chef för det amerikanska narkotikaforskningsinstitutet Center on drug and alcohol research.
– Läkare skrev ut opioider till nya grupper av patienter som tidigare aldrig varit påtänkta för sådan behandling, till exempel personer med ryggskott. Många skrupelfria läkare har tjänat stora pengar på att skriva ut mängder av opioider till patienter utan att ens undersöka dem.
Tabletterna hamnade också i händerna på tonåringar som letade igenom sina föräldrars medicinskåp, och på svarta marknaden. På senare år har det blivit svårare att få opioider utskrivna av läkare men missbruket fortsätter.
– Nu ser vi hur många går över till heroin eftersom det är lättare att få tag i och betydligt billigare, säger Sharon L. Walsh.

Borden är fyllda med rosa syltmunkar och kaffekannor. Det är en varm sensommarkväll på ett bibliotek i Nassau County, på Long Island öster om New York. Ett femtiotal Long Island-bor har samlats och stämningen är avslappnad. Men de har döden in på knuten.
– Min kusin dog av en överdos i sitt hem. Och jag har sett folk överdosera på hemmafester, på hotell, i sovrum, säger 19-åriga Diane, som bor i ett av Nassau Countys välmående villaområden.
– Det är människor som jag växt upp med och har känt hela livet. Jag vill kunna rädda dem och inte bara se på när det händer.
Long Island är en del av USA som har drabbats hårt av opioidepidemin. En person om dagen dör av en överdos här, berättar Eden Laikin, som arbetar med missbruksfrågor i Nassau County.
– När jag var ung var heroinisten den orakade lodisen som låg på en parkbänk, säger hon inför de samlade Long Island-borna.
– Nu är det den vackra 21-åriga grafisk design-studenten.
– Och min son, tillägger en kvinna i blommig sommarblus.
Temat för kvällen är hur vanliga Long Island-bor ska kunna rädda varandra från överdosdöden, med hjälp av en nässprej. Instruktören David Horowitz visar upp en plasttub med preparatet Naloxon för publiken.
– Luta huvudet tillbaka på personen som överdoserat, ta pipetten och spreja hälften av dosen i vardera näsborre. Ge en ny dos om personen fortfarande inte vaknat till liv efter tre till fem minuter. Men räkna inte med att de kommer att tacka dig när de vaknat. De kommer att vara arga och må väldigt dåligt. Hela ruset försvinner på en gång.
Opioider förändrar hur hjärnan uppfattar smärta. När heroin eller oxikodon fyller på receptorerna i hjärnan känner kroppen inte längre av det onda, och vissa upplever en euforisk känsla. Men om för många av receptorerna fylls hämmas det centrala nervsystemet och kroppen förstår inte längre att du behöver andas. En dos Naloxon sparkar bort opioiderna från receptorerna och överdosen hävs på bara ett par sekunder.
Preparatet är en av de metoder som testas i USA för att hantera opioidepidemin. Under året har det blivit möjligt att hämta ut nässprejen över disk på stora apotekskedjor i New York och de flesta andra delstater. Möten som detta i Long Island har blivit en folkrörelse. Men Naloxon är ingen lösning på problematiken. Brandmän och poliser vittnar om hur de sprejar liv i samma personer gång på gång. Men det ger åtminstone människor en chans.
– Förhoppningsvis fattar de ett annat beslut efteråt och väljer att gå i behandling, säger David Horowitz.

En julidag i Stockholm delade Svenska brukarföreningen, en organisation som företräder aktiva och tidigare opioidanvändare, ut doser med Naloxon på Sergels torg. De ordnade också första hjälpen-träning, och på det stora hela var det inte alltför olikt den där augustikvällen på Long Island. Men föreningens aktion stred mot läkemedelsförordningen. I Sverige är det bara sjukvårdspersonal som får hantera Naloxon, och då i injektionsform. Region Skåne har ansökt hos Läkemedelsverket om att inleda en klinisk prövning med utdelning av Naloxon-nässprej till missbrukare och anhöriga, men projektet väntar fortfarande på klartecken. Enligt den officiella statistiken ökar samtidigt narkotikadödligheten för varje år i Sverige, och opioider är inblandade i majoriteten av fallen. Fler än tolv procent av svenskarna har missbrukat receptbelagd medicin, som lugnande medel och starka opioidbaserade smärtstillande preparat, enligt den hittills största studien av läkemedelsmissbruk i Europa, som presenterades i tidskriften BMC Psychiatry i augusti.
Den svenska läkarkårens attityd till att skriva ut opioider är dock väldigt olik den amerikanska, menar Markus Heilig, professor i neuropsykiatri vid Linköpings universitet, som nyligen återvände från USA efter över tio år som chef för forskningen om alkohol- och drogberoende vid den amerikanska hälsovårdsmyndigheten, National institute of health. Dels registreras förskrivningarna i Sverige så att det inte går att, likt Jen Simon, hämta ut opioider från flera läkare parallellt. Dels finns i USA ett långvarigt problem med så kallade pill mills, pillerfabriker, där läkare på löpande band mot kontant betalning skriver ut recept på opioider.
– Jag brukar visa upp en bild på en ”rullande klinik” i Florida, en lastbil som körde runt och där folk kunde få recept på opioider. Det har vi inte i Sverige och kommer aldrig att få. I och med att du som läkare inte får betalt per recept och att vi har en offentligfinansierad sjukvård, finns det inte samma incitament för en vanlig läkare att skriva ut opioider, säger Markus Heilig.
– Den stora osäkerhets­faktorn är att vi har fått ett inflöde av opioidläkemedel från andra källor än förskrivande läkare. Folk beställer på nätet, smugglar in och köper på gatan.

Dessutom har det i både USA och Sverige dykt upp en dödligare släkting till heroin på marknaden: Fentanyl. Från början var detta smärtstillande läkemedel, som kan vara 50 gånger starkare än rent heroin, avsett att användas vid svåra smärtor, till exempel hos cancerpatienter i livets slutskede.
Sedan förra våren har 180 svenskar dött av preparatet, som är extremt lätt att överdosera. Fentanyl framställs ofta illegalt i laboratorier i bland annat Mexiko och Kina, och det är vanligt att heroin som säljs på gatorna i USA är spetsat med det. I våras hamnade Fentanyl i rampljuset när det tog livet av en av senaste decenniernas största amerikanska popstjärnor.
Prince väg in i missbruk är en alltför vanlig amerikansk tragedi. Sångaren led av höftsmärtor efter decennier av dansande på scen. Efter en operation i mitten av 2000-
talet skrev en läkare ut smärtstillande medel till renlevnadsmänniskan och veganen, som varken konsumerade alkohol eller cigaretter och inte lät någon som turnerade med honom göra det. Den 15 april, på väg hem i privatplan till Minneapolis från en konsert i Atlanta, förlorade Prince medvetandet. Han fördes till  sjukhus och återupplivades med Naloxon. Fem dagar senare hittades han död i sitt hem i Minneapolis. Obduktionen visade på Fentanylförgiftning, och i hans hem fanns flera kartonger med receptbelagda opioider.

USA har drabbats av narkotika­epidemier förut. Under 1980- och 1990-talets crackvåg dog mängder av framför allt unga svarta män i fattiga innerstadsområden till följd av missbruk. Då blev svaret en stenhård upptrappning av ”kriget mot droger”, som bidrog till att USA i dag har världens största fängelsebefolkning, med 2,2 miljoner intagna. Nu ser missbrukarna annorlunda ut. Nio av tio nya heroinister är vita, och de bor främst utanför storstadsområdena.
Att det är en mer inflytelserik samhällsgrupp som drabbas har lett till en ändrad syn på missbruk – från brott till sjukdom. Mötet i Long Island, där villamedelklassen är öppna med sina barns missbruk och lär sig använda Naloxon, är ett exempel. När president Obama presenterade sitt åtgärdspaket mot opioid­epidemin, med en budget på motsvarande nästan 10 miljarder kronor, låg fokus på medicinsk behandling av missbruk. Bland annat satsas stort på buprenorfin, som används som substitut vid avvänjning av opioidberoende.
Läkarnas inställning till opioider ska också ändras. Nyligen gav Centers for disease control and prevention ut nya riktlinjer, som rekommenderar betydligt försiktigare utskrivning av opioider för smärtlindring. I stället ska mer emfas läggas på andra metoder, som kognitiv beteendeterapi.
– De flesta patienter med långvarig smärta har ändå inte så stor hjälp av opioider, eftersom de utvecklar tolerans, säger Markus Heilig.
– Det viktiga i USA är att ha ett system som följer förskrivningen till patienter, så att det går att se vad en patient får från olika läkare. Det gäller också att lära patienter principer för smärtlindring utan medicin. När det går snett är det viktigt att vara väldigt aktiv med läkemedelsbehandling mot beroende. Utan läkemedelsbehandling går det illa för nästan alla.

För Jen Simon i villaförorten i New Jersey blev eftermiddagen då hon länsade en död mans medicinskåp en vändpunkt. Hon skrev in sig på en rehabiliteringsklinik förra sommaren, och nu går hon hos en psykiater med fokus på beroende. Dessutom tar hon en kombination av mediciner: antidepressiva, en icke-beroendeframkallande ångestdämpare och Suboxone, ett preparat med buprenorfin.
– Jag lyckades inte hålla mig ren under min första rehabiliteringsvända. Suboxone är skälet till att jag klarar det om jag ska vara ärlig, eftersom det minskar mitt begär. För det mesta mår jag okej nu. Jag saknar Percocet ungefär som man saknar en gammal expojkvän från gymnasiet. Det är ingen passion längre, jag minns bara att vi hade kul ihop.

Fakta: USA:s opioidkris
1) Mellan 1999 och 2010 ökade konsumtionen av oxikodon med nära 500 procent.
2) De senaste 20 åren har sju miljoner amerikaner missbrukat Oxycontin, enligt en statlig utredning.
3) Fyra av fem nya heroinmissbrukare i USA har gått över till heroin efter att först ha missbrukat receptbelagda opioider och sedan inte lyckats få ett förnyat recept eller för att läkemedlen blivit för dyra.
4) 1,9 miljoner amerikaner är beroende av opioider.

Jonas Cullbergs reportage publicerades först i Modern Psykologi 12/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Annika Larssons reportage publicerades först i Modern Psykologi 2/2013. Saker som skett sedan dess har inte tagits med i artikeln. Foto: Caroline Tibell.

Ett experiment med villkorslös basinkomst har satt en liten namibisk by på kartan. Varje byinvånare får hundra kronor i månaden. En medborgarlön som både provocerar och ställer frågan om vad som gör att ett samhälle fungerar.

En dag för ett antal år sedan körde en bil in i byn Otjivero och parkerade i skuggan av det stora trädet. Där brukar besökare parkera, då som nu. Men personerna i bilen, pastor Petrus Karisheb och forskaren och biståndsarbetaren Dirk Haarmann, var inte vilka besökare som helst. De var på jakt efter en by där de kunde genomföra ett socialt experiment. De ville bevisa att samhället skulle tjäna på att ge folk lön utan krav på arbete.
Allt hade börjat år 2002, när regeringen i Namibia tillsatte en utredning med uppdrag att hitta ett sätt för att minska skillnaderna mellan fattiga och rika i landet. Samtidigt som ungefär tio procent av befolkningen lever i överflöd har hälften av landets invånare inte råd att äta sig mätta. För att omfördela resurserna föreslog utredarna en individuell och villkorslös basinkomst för alla invånare fram till den dag de fyller 60 år. Då betalas i stället ålderspensionen ut. Det tänkta beloppet var blygsamt, 100 namibiska dollar i månaden, vilket är knappt lika mycket i svenska kronor. Pengarna skulle för enkelhetens skull betalas till alla, fattig som rik, men de rika skulle senare få betala tillbaka basinkomsten via skattesystemet.
Kritiken lät inte vänta på sig. Inte kan man betala ut pengar till folk utan motkrav! De kommer att bli lata. Dessutom kommer folk bara att supa upp pengarna på sina lokala bypubar. Och varför ska också de rika få, det är väl bättre att bara ge till de fattiga? Dessutom, var ska alla pengar komma ifrån? Debatten blev häftig och regeringen fick kalla fötter. Inget annat land hade gjort något liknande, så hur skulle man kunna veta att det fungerade?
Biståndsorganisationer, trossamfund, fackförbund och andra som stött förslaget stod frustrerat vid sidan om och såg hur ett initiativ som de trodde kunde göra skillnad hamnade i byrålådan. Två av dessa var Claudia och Dirk Haarmann. De är båda teologer och har doktorerat i utvecklingsstudier i Sydafrika. De befann sig nu i Namibia, där de arbetade för Evangelical lutheran church in the republic of Namibia, som är landets näst största protestantiska trossamfund. När de tog upp förslaget i kyrkan uppmanade deras biskop Zephania Kameeta dem att gå vidare med idén och engagera lokalsamhället.

År 2005 bildades en bred koalition där inte bara trossamfund och fackförbund utan även forskningsinstitut samt antiaids-, människorätts- och barn- och ungdoms­organisationer ingick.
– Tillsammans tryckte vi på för att få igenom basinkomsten men fick hela tiden höra att det aldrig hade prövats. Då bestämde vi oss för att göra en pilotstudie, berättar Claudia Haarmann vid matbordet i familjens villa i Namibias huvudstad Windhoek.
Tillsammans med maken Dirk Haarmann fick hon ansvaret för att leda arbetet. Några pengar hade de inte än, men de kände sig ganska säkra på att kunna samla in de summor som skulle behövas, så de började leta efter en lämplig plats att genomföra studien på.

Det var därför pastor Karisheb och Dirk Haarmann kom till Otjivero och parkerade under besökarnas träd. De började med att gå runt och titta, för att uppskatta byns storlek. Den fick inte vara för stor, eftersom det var viktigt att man hade möjlighet att ge bidrag till alla. En idealisk storlek skulle vara tusen personer, och Dirk Haarmann bedömde att det bodde ungefär så många i Otjivero.
Byn är extremt fattig och geografiskt avgränsad. I ena änden ligger en stor damm, och runt om byn ägs marken av vita storgodsägare. Invånarna har bara en liten trekant statlig mark att vistas på och har varken plats för odlingar eller boskap. Att ta sig över stängslen som omgärdar jordbruksmarken för att samla ved eller jaga vilt är brottsligt.
Vid den här tiden var 42 procent av barnen i byn undernärda. De enda arbetsgivarna var skolan och vårdcentralen, men de hade anställt personal utifrån. Många familjer saknade helt inkomst och husen var byggda av hoplappad plåt och plast. Otjivero var inte en plats man valde att bo på – invånarna hade hamnat där för att de inte hade någon annanstans att ta vägen. De flesta var uppgivna och gjorde i stort sett ingenting på dagarna.
Pastor Karisheb och Dirk Haarmann kom fram till att byn var perfekt för pilotstudien. För att inte utlösa en våg av inflyttning utifrån berättade de bara för ett fåtal personer om sina planer. Men de möttes av skepsis. Flera gånger hade politiker och biståndsarbetare kommit och lovat insatser och förbättring. Lika många gånger hade löftena svikits.
– Byns sjuksköterska ville inte ens prata med oss. Hon var totalt frustrerad och sa att visst, gå in i husen och prata med folk men jag vill inte se er mer, berättar Dirk Haarmann.

När det var dags att informera invånarna samlades alla under det stora trädet. Biskop Kameeta berättade att de under några dagar skulle skapa ett register över alla invånare och att dessa sedan skulle få 100 namibiska dollar var i månaden insatta på ett konto. Pengarna skulle komma under två år och de kunde hämta ut dem på postkontoret i byn. Byborna trodde att han skämtade. Dominikus Ganeb, som drev en liten butik, brydde sig inte ens om att registrera sig.
– Den dagen skänkte jag min tur till någon annan. Jag trodde inte det skulle bli något, men oj oj oj, när de började dela ut pengar var jag väldigt olycklig, säger han.
Tvärs över gatan bor Frieda Nembaya med fem av sina barn. Även hon hade svårt att tro att de bara skulle få pengar, men när dessa väl började komma tänkte hon noga efter hur hon skulle använda dem.
– Jag tänkte att 600 dollar för mig och mina barn inte räcker, men om jag kan göra bröd så tjänar jag mer pengar. Så jag köpte ingredienser och började baka, berättar hon.
Till formar använde hon rengjorda ansjovisburkar, och bröden gräddade hon över öppen eld ute på gårdsplanen. Men ved är en bristvara i Otjivero och i slutet av 2008 hade Frieda Nembaya tjänat ihop tillräckligt för att köpa sin första elektriska ugn.
– Alla har egna intressen och idéer om hur de ska klara sig. Men om du ska börja måste du ha kapital. Har du inget kommer du inte i gång, säger hon.
För ett år sedan investerade Frieda Nembaya i ytterligare en ugn som hon placerat i sitt lilla kök. Nästa inköp blir en hushållsmaskin för att slippa blanda degen för hand, och hon drömmer om att kunna ta ett lån för att bygga ett större bageri tvärs över gatan. Och kanske kunna anställa någon. Arbetsdagen börjar redan klockan fyra på morgonen, varje dag.
Under de två år som pilotstudien pågick märktes stora förändringar i byn. De flesta positiva. Visst var det en del som också började dricka mer, men statistik från vårdcentralen visade att andelen undernärda barn sjönk från 42 procent till 10 procent. När barnen var mätta steg också närvaron och resultaten i skolan. Fler kunde, precis som Frieda Nembaya, få i gång en egen affärsrörelse och andra fick råd att åka till närliggande städer för att söka jobb. Så arbetslösheten sjönk. Det gjorde också kriminaliteten eftersom byborna inte längre behövde jaga på jordägarnas mark för att få tyst på sina kurrande magar.

För Claudia och Dirk Haarmann var det förändringen av invånarnas framtidstro som gjorde starkast intryck.
– Det handlar inte om att de bor i paradiset. De är fortfarande fattiga, men de bryr sig om sina liv, sina barn och har en mer långsiktig vision. De bygger så att husen klarar regnet och försöker få barnen att gå i skolan. Så var det inte förut, säger Dirk Haarmann.
– Efter första eller andra utbetal­ningen kunde man verkligen se att människorna fick sin värdighet tillbaka. De såg inte pengarna som välgörenhet, utan som ett erkännande av att de är en del av samhället. De är värda något och man investerar i dem, vilket de också kände ett ansvar inför, fortsätter Claudia Haarmann.
Att folk skulle bli lata, som kritikerna hävdat, avfärdar de helt. Matpriserna i Namibia skiljer sig inte mycket från de svenska, och den som lutar sig tillbaka med en inkomst på hundra kronor i månaden lever inte särskilt gott. Viljan att förbättra tillvaron ytterligare gör att de flesta i byn har försökt hitta sätt att tjäna mer pengar. Frieda Nembaya och många andra jobbar hårt med sina egna verksamheter, och när det statliga vattenbolaget Namwater skulle dra in vattenledningar i byn köade 200 av invånarna för att få söka de få tillfälliga jobb som projektet gav.
Claudia och Dirk Haarmann menar att det pengarna gör är att ge en grundtrygghet. Genom att de betalas till alla blir det heller inget skamligt i att ta emot bidrag.
När den statliga utredningen presenterade förslaget om basinkomst var både Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF) och enskilda politiker kritiska. IMF menade att det var osäkert om huruvida det verkligen skulle påverka inkomstfördelningen och ansåg att det skulle kunna hota landets ekonomiska stabilitet. IMF gjorde också egna beräkningar som visade att kostnaden skulle bli nästan dubbelt så stor som den som forskarna i koalitionen kommit fram till. Koalitionen anklagade IMF för att vara emot projektet av ideologiska skäl. IMF erkände visserligen att deras beräkning var felaktig – de hade inte räknat med att de rikare skulle betala tillbaka basinkomsten via skatten – men fortsatte ändå att använda de egna siffrorna.
Vid matbordet i Haarmans villa i Windhoek är ämnet fortfarande laddat.
– När vi satte i gång pilotstudien i Otjivero fick vi ett samtal från Världsbanken i Washington där de förklarade att de var väldigt oroade. Men vad är omfördelningen av nio euro, för knappt tusen invånare i en liten by i Afrika att vara orolig över? undrar Claudia Haarmann.
Trots de positiva resultaten från pilotprojektet finns de kritiska rösterna kvar. De menar att en basinkomst­reform skulle bli för dyr och anklagar rapporten från pilotprojektet för att vara partisk.

Guy Standing är ekonom och professor i utvecklingsstudier vid University of London. Han är också en av grundarna till BIEN, Basic income earth network, och har varit involverad i projektet i Namibia. Han tror att motståndet dels handlar om politik och ideologi, dels om en rädsla hos organisationer och enskilda individer för att förlora kontrollen. Att ett land som Namibia skulle ha råd, tvivlar han inte alls på. Trots att över hälften av befolkningen lever i fattigdom är det inget fattigt land.
– Eftersom det var ett sådant brett stöd i Namibia trodde vi att det skulle kunna gå att få igenom där. Men när IMF gör motstånd är det klart att ett så litet land blir påverkat, säger han vid ett besök i Stockholm då han bland annat har föreläst om basinkomst för Miljö­partiet.
Nu hoppas Guy Standing på bättre framgång i Indien. Där arbetar han med en ny studie som liknar den i Namibia och som finansieras av bland andra UNICEF. De preliminära resultaten visar på lika positiva effekter som i Otjivero, men även i Indien har idén om basinkomst väckt en intensiv politisk debatt, både om kostnader och om huruvida folk blir lata eller inte.
Själv tycker han att påståenden om att folk skulle bli lata är en förolämpning mot fattiga människor. Varför skulle de bli latare än andra?
– När folk får en grundtrygghet ökar deras ansvarskänsla och produktivitet. Människor är innovativa, gör investeringar och betalar mer skatt. Det bidrar indirekt till lägre samhällskostnader, säger han.
När pilotstudien i Otjivero avslutades 2009 fanns en del pengar kvar.
I samråd med byn diskuterade man hur dessa skulle användas. Från byns sida föredrog man att projektet fortsatte att betala ut basinkomsten i stället för att satsa på olika inkomstgenererande verksam­heter.

En man i byrådet, Joseph Ganeb, förklarade att om de satsade lite pengar i hans tegelstenstillverkning så kanske han skulle kunna anställa några personer. Men hur skulle han förhindra att grannen stal stenarna under natten? Inte minst om han visste att grannens barn inte hade något att äta. I byn menade man att splittringen och uppdelningen av samhället skulle vara värre än att alla fick en mindre summa. Så projektet fortsatte att betala ut en lägre basinkomst på 80 namibiska dollar i månaden i stället för 100 dollar som tidigare.
I samma veva lämnade Claudia och Dirk Haarmann över ansvaret till pastor Karisheb och andra inom Evangelical lutheran church. Förhoppningen var att utbetalningarna skulle kunna fortsätta tills regeringen infört ett nationellt program, enligt det tidigare förslaget. Men så har det inte blivit och nu dras projektet med ekonomiska problem. Invånarna i Otjivero har inte fått några pengar på tre månader och den trygghet som basinkomsten var tänkt att ge är borta. Byborna har börjat ta av sina besparingar och hungern gör sig åter påmind.
I bageriet har Frieda Nembaya drabbats i dubbel bemärkelse eftersom affärerna går sämre. Folk har inte råd att handla bröd längre. De handlar på kredit och hoppas kunna betala tillbaka när nästa utbetalning kommer. Hoppet står nu till den nyvalda premiärministern Hage Geingob, som är en varm anhängare av basinkomsten och var en av de första att donera pengar till pilotstudien. I valet 2014 kommer han sannolikt att utses till Namibias nästa president.

Fakta: Basinkomst i Namibia
Mellan 2008 och 2009 genomfördes en pilotstudie i den fattiga byn Otjivero, ungefär tio mil från huvudstaden Windhoek.
Byns 930 invånare fick under två år en villkorslös basinkomst motsvarande ungefär 100 svenska kronor i månaden. Pengarna betalades till alla, oavsett inkomst, och samlades in från organisationer och privata givare över hela världen.
Räknar man de som från början bodde i byn minskade andelen hushåll i fattigdom från 76 procent till 16 procent. Men eftersom många tog emot fattiga släktingar från andra delar av landet, som inte var registrerade och därför inte fick pengar från projektet, blev den verkliga minskningen av andelen fattiga hushåll mindre och stannade på 37 procent.
Den ekonomiska aktiviteten i byn ökade. Fler vuxna skaffade sig någon form av inkomstbringande sysselsättning. Eftersom det nu fanns pengar i byn skapades också en marknad för bröd, kläder och annat.
Kvinnornas beroende av männen som familjeförsörjare minskade.
Andelen undernärda barn sjönk från 42 procent till 10 procent på ett år.
Brottsligheten sjönk dramatiskt.
Att införa en basinkomst i hela Namibia skulle kosta cirka 1,4 miljarder namibiska dollar om året. Det motsvarar 2–3 procent av landets BNP.

Annika Larsson är frilansjournalist. Hennes reportage är hämtat ur Modern Psykologi 2/2013. Saker som skett sedan dess har inte tagits med i artikeln: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Lägg in glassiga belöningar och delmål längs vägen så blir uppgiften roligare och enklare. Illustration: Graham Samuels.

Psykologen Niklas Laninge ger dig 7 knep för att lyckas hålla nyårslöftet!

Varje år är det likadant: I januari är gymmen fulla av motiverade personer som nyss avlagt sina nyårslöften. Ambitionen är tydlig: Detta ska bli ett år i hälsans tecken. Men redan i februari sker skiftet. Träningspassen blir färre och troligtvis ökar andelen feströkare i landet igen. Känner du igen dig? Om så är fallet har du inget att skämmas över.
Utmaningen för alla typer av beteendeförändring är sällan ”att komma igång”. Det svåra, och viktiga, är att behålla förändringen. Oavsett om det gäller att träna, läsa regelbundet eller att hålla sig borta från feströkande så är långsiktighet den sanna utmaningen.
Det är naturligt att vår motivation sjunker efter ett tag. När det sker kan du ta till dessa sju fynd från psykologisk forskning.

1. Jobba mot tydliga mål. Vaga mål ger vaga resultat. Vaga mål är förvisso enkla att formulera: ”I år ska jag komma igång med träningen” eller ”Jag ska äta nyttigare”. Som motivationsbooster är de dock sämre. Steg ett när det gäller motivation är att formulera ett SMART-mål. SMART står för specifikt, mätbart, accepterat, realistiskt och tidsbestämt. Det gäller att ha ett mål som svarar på frågorna: Vad vill du uppnå? När ska målet vara uppnått? Hur vet du att det är uppnått? Känns målet kul att jobba mot?

2. Bli aldrig riktigt klar. Att bli färdig med något innebär för de flesta en blandning av belöning och lättnad över att kunna gå vidare. Vi släpper då alla tankar på målet och blickar framåt. På 1920-talet noterade den ryska psykologen Bluma Zegarnik hur skickliga servitörer var på att minnas beställningar, men att de sedan glömde dem direkt när rätterna serverats. Effekten som bär Zegarniks namn innebär just att oavslutade uppgifter tenderar att bita sig fast och det är ofta först när vi avslutat något som vi kan släppa det. Att hålla något i tanken tar mycket kraft, vilket i sin tur gör oss motiverade att fullfölja det vi påbörjat. Zegarnik-effekten lär oss vikten av att bara börja. Så även om motivationen tryter kan du söka tröst i att så snart du har börjat så kommer önskan om att bli klar att göra dig mer motiverad.

3. Skapa godtyckliga startdatum. Gym är som bekant alltid mer välbesökta i början av året än i slutet av det. Forskaren Katherine Milkman undersöker hur milstolpar så som nyår, terminsstarter och slutet av semestern påverkar människors motivation att ta sig an förändringar. Milkmans forskning har resulterat i något som kallas för the fresh start effect. Kortfattat kan man säga att effekten innebär att vi är lite mer benägna att lyckas med en beteendeförändring om denna inleds vid en tydlig startpunkt.
Milkman har funnit att effekten uppstår vid helt godtyckliga startpunkter. I ett experiment uppmuntrade de till exempel vissa försöksdeltagare att börja jogga genom att tala om för dem att våren officiellt var här vid ett visst datum. Personer som fick detta specifika datum visade sig snöra på sig löparskorna och ge sig ut och springa i betydligt högre mån än de som inte fått höra om denna godtyckliga milstolpe.
Ta vara på Milkmans effekt genom att sätta ett godtyckligt startdatum, och dela det gärna med dina vänner.

4. De tråkiga uppgifterna blir mer belönande eftersom ju mer du jobbar med dem desto närmare kommer du de där riktigt roliga uppgifterna. Du kan testa redan i dag. Sortera dagens måsten och börja med något tråkigt, som att ringa Skatteverket eller att sortera kvitton. Känn hur motivationen hålls uppe av tanken på alla roliga uppgifter du får göra när du väl är klar med det tråkiga.Ät grönsakerna först. I slutet av 1950-talet upptäckte psykologen David Premack en princip som är lika genial som självklar. Premacks princip innebär att när vi står inför en mängd uppgifter så är det alltid mest effektivt att utföra dem i ordningen tråkigast först.

5. Ge dig själv belöningar. Gamification är ett begrepp som snabbt vann mark bland världens alla tjänste- och produktutvecklare. Gamification innebär att man på olika sätt inför spelelement såsom poäng och topplistor för att göra tjänster och produkter mer motiverande att använda. Tänk stegräknartävling med kollegorna fast städtävling med din partner, via en app.
Principen som gamification bygger på kallas för positiv förstärkning och är bland de mest effektiva sätten för att öka frekvensen av beteenden. Positiv förstärkning innebär att ett beteende belönas, vilket leder till att det kommer att öka i frekvens. Jag som älskar glass belönar mig till exempel med det varje vecka som innehållit minst tre gymbesök.
För att principen ska fungera ska du se till att lägga in belöningar som betyder något för just dig. För dig är kanske ett avsnitt av en dålig sitcom betydligt mer belönande än en bit godis eller några skopor glass. Låt då detta vara din belöning.

6. Ta draghjälp av något kul. Saker och ting som vållar obehag eller tristess uppfattas av hjärnan som en onödig eller hotfull aktivitet, vilket snabbt leder till att vi ägnar oss åt något annat. I stället för att tvinga sig själv att utföra något som känns alltigenom obehagligt kan man utnyttja en belöning som draghjälp. Uppgiften vi undviker kan kopplas samman med en aktivitet som känns tillfredsställande, i syfte att göra den mer intressant. Principen kallas för fusing och myntades av Henry Murray, professor i psykologi vid Harvard university i USA. Genom att kombinera långsiktiga fördelar med något som innehåller omgående belöning blir vårt arbete mer attraktivt, vilket således minskar risken för prokrastinering.
Så om du älskar sitcoms kanske du ska ta med dig datorn till gymmet och plöja ett par avsnitt från motionscykeln. Själv gör jag städning till ett spa för hjärnan genom att alltid lyssna på en ljudbok samtidigt.

7. Enligt forskaren B.J. Fogg vid Stanford university i USA är anledningen till att vi ger upp sällan brist på motivation. Snarare så ligger problemet i att vi ställer för höga krav på oss själva. B.J. Fogg menar att det alltid är effektivare att sänka en uppgifts svårighetsgrad än att försöka öka individens motivation till att göra uppgiften.Sätt ribban riktigt lågt. Ibland är vi helt enkelt för ambitiösa i fråga om våra mål. Som den gången jag bestämde mig för att lära mig franska på tre månader. Ambitionen var att läsa franska bloggar och ägna minst 20 minuter per dag åt en språkapp. Som alla överambitiösa planer så gav jag upp efter två veckor.
Så se över dina mål och vad du vill uppnå. Vad sägs om att sänka ribban lite och ge dig själv lite mer av en belönande start?

Niklas Laninge är psykolog och driver utbildningstjänsten Dailybitsof.com
Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 1/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera 

Sara Johanssons artikel publicerades först i Modern Psykologi 7/2014. Foto: Istockphoto.

Forskningen om för tidigt födda ger nya insikter om vikten av kroppskontakt tidigt i livet. Men fortfarande separeras barn från sina föräldrar i onödan.

Jättepandans unge föds endast några hundra gram tung, efter en graviditet vars längd  kan variera med flera månader. Den första veckan i livet vilar ungen på mammans bröst. Utan hennes värme kommer den inte att överleva. Allt annat blir oviktigt  för mamman – hon låter till och med bli att äta och att dricka under ungens första levnadsvecka.

En panda, ett föl eller en apa föds med ett visst beteende och en viss förväntan. Detsamma gäller människan. Vi har ett genetiskt programmerat beteende vars avsikt bland annat är att utlösa ett kraftfullt beskydd. Är du här? undrar den nyfödda. När svaret uteblir, handlar det om liv eller död.

Nils Bergman är läkare vid NINO Foundation (Neuro­science for improved neonatal outcomes) i Kapstaden i Syd­afrika. Han är känd för uttalandet ”nyfödda barn är inte i en kuvös för att de är instabila, de är instabila för att de är i en kuvös”. År 2004 publicerade Nils Bergman en uppmärksammad studie om hur stark responsen på separation är hos mycket för tidigt födda barn, dem vi brukar lägga i kuvös just på grund av att de anses vara  för sköra för att placeras hos föräldern.

Barnen delades in i två grupper, där den ena omedelbart efter födseln lades i kuvös och där fick ett sedvanligt omhändertagande. Den andra gruppen lades på förälderns bröst. Efter sex timmar hade samtliga barn som placerats på förälderns bröst stabiliserats. Motsvarande siffra för barnen i kuvös var femtio procent.

En trolig förklaring till resultatet är att kvinnans bröst är bättre på att värma upp barnet än vad en kuvös är. Till och med när nyfödda tvillingar, där en är lite för varm och en är lite för kall, placeras så här reagerar kvinnans kropp med att värma upp den som är kall och svalka den som är för varm till en normal kroppstempera­tur. En annan orsak till det observerade resultatet är att våra barn, precis som andra djur, föds med en drift att vara nära föräldern.  När den förväntade kroppskontakten uteblir, utlöser det en mycket stark stressrespons hos barnet.

Hud mot hud-kontakt är inte bara viktig för temperaturregleringen och insikten om att föräldern är där, säger Jill Bergman. Hon är doula, kangaroula och chef för NINO Academy. Jill Bergman också är författare till boken Hold your prem (New Voices Publishing 2010), som beskriver vikten av fysisk och emotionell närhet för det nyfödda och mycket för tidigt födda barnet.
– Det är först på ett luktvänligt avstånd från föräldern som barnet får alla de sensoriska intryck som utgör den magiska formeln för den växande hjärnan: kroppsrörelser, ett ansikte på tittvänligt avstånd, ett nervsystem som signalerar trygghet, säger hon.

Intensivvårdsavdelningen för nyfödda vid Akademiska barnsjukhuset i Uppsala är en unik plats. Detta är ett av få ställen i världen där också de allra sjukaste nyfödda barnen får vara med sina föräldrar och syskon. Inte några timmar per dag. Inte när personalen bestämmer att det är lämpligt. Utan dygnet runt.

Här har barnläkaren och tidigare verksamhetschefen Uwe Ewald lett ett omfattande förändringsarbete. Han visar foton av väggar med organiska mönster, avsedda att skapa ro dygnets alla timmar, och på mammor och pappor som ligger i var sin vuxensäng med var sin tvilling i famnen. Barnens framtida liv handlar om det som händer nu, förklarar Uwe Ewald. Medan barnen till synes sover sker en omfattande utveckling i hjärnan. De nervceller som stimuleras kopplas samman. Andra rensas ut och dör. Framgång mäts inte längre bara i överlevnad – utan i hur barnets framtida motoriska, emotionella och sociala förmåga kommer att se ut. Nu behöver hjärnan de intryck som stimulerar detta.

Uwe Ewald säger också att det inte bara handlar om lokaler och om föräldrarna har en fysisk plats för att sova över. Mest handlar det om vår kultur, om vår syn på det nyfödda barnet. Precis som vi en gång ansåg att barn var mindre värda än vuxna, är de nyfödda barnen de sista som lever kvar i det här synsättet.

Vi vill inte lämna en fyraåring ensam över natten på sjukhus eller stänga in en ledsen vuxen enligt femminuters­metoden. Men ett nyfött barn kan fortfarande exkluderas från det humana.

Uwe Ewald berättar att det första steget bort från rutinen att separera tidigt födda från sina föräldrar var att ta dit en stol för föräldrarna att sitta på.
– Så bra att föräldrarna i alla fall fick vara här inne, säger jag.
Uwe tystnar. Sedan säger han:
– Nej, det jag fick igenom var att de fick sitta på en stol. Utanför i korri­doren.
Och så säger han något annat:
– När jag föreläser säger personalen ofta, både här i Sverige och utomlands: ”Ja, det här är verkligen viktiga frågor. Och vi har verkligen inte någon separation av barn och förälder här på vårt sjukhus.” Men, sedan ser det ut så här.
Uwe Ewald visar ett nytt foto: en sal med de klassiska små plastbaljorna med de nyfödda barnen i. Mammorna och papporna syns inte någonstans på bilden. De finns inte ens i samma rum.

Konsekvenserna av tidig separation ifrån föräldern är i dag okända. Studier där man jämfört nyfödda barn, som inte ens är vad man inom neonatalvården skulle kalla för separerade, utan sover på traditionellt sätt på BB i en plastbalja där de kan ha ögonkontakt med föräldern, med nyfödda som fick sova hud mot hud med föräldern, visar på viktiga skillnader. De separerade barnen hade en 176-procentig ökning i sin respons på stress och en 86-procentig minskning av en viss typ av djupsömn, den senare särskilt viktig för det nyfödda barnets hjärnutveckling.

Forskarna betonar att sund stress är en del av människans utveckling och mognad. Där­emot verkar en mycket tidig separation ligga på gränsen till det som vi evolutionärt kan anpassa oss till. Klart är att de sensoriska intryck som förälderns kroppsvärme, lukt och hjärtslag genererar utgör en magisk formel för vår framtida utveckling.

Förr sa man att spädbarn skulle matas var fjärde timme, att de var blinda och att de inte alls kunde känna smärta. Om femtio år, vad tror Jill Bergman att vi kommer att säga då?
– Tänk att vi faktiskt sa att barn inte kunde känna smärta! Modern forskning visar att nyfödda är mer känsliga än en vuxen och i dag vet vi inte bara att smärtupplevelsen där och då är stor. Vi vet också betydligt mer om den långsiktiga skadan, säger Jill Bergman.

Hon påminner om hur nyfödda barn de allra första minuterna i livet utsätts för starkt ljus och ljud och att det nyfödda barnet gnuggas med riviga handdukar, sticks och omedelbart tas från mamman för att mätas och vägas.
– I framtiden kommer vi att se detta som barbariskt, säger hon. I stället kommer omvårdnaden att vara mjuk, djupt inkännande och tyst. Fokus kommer att ligga på att skydda utsöndringen av oxytocin.
– Separation av mamma och nyfödd kommer inte att tillåtas. Femminutersmetoden och andra metoder för att så småningom ”lära” spädbarn att sova kommer att vara sådant vi helt tagit avstånd ifrån. Det förstör den inneboende tilliten mellan förälder och barn.
Jill och Nils Bergman hoppas att födelsen kommer att ses som en avgörande del av våra liv och vår framtida hälsa. Tiden då vi måste börja se på nyföddhetsperioden som existentiellt, fysiologiskt och psykologiskt avgörande, och inte en undantagsperiod, är här, menar de.
Sara Johansson är fil. mag. i  psykologi och medförfattare till boken Krisstöd vid olyckor, katastrofer och svåra händelser (Natur & Kultur 2013). den här artikeln publicerades först i Modern Psykologi 7/2014: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera 

Den här artikeln publicerades först i Modern Psykologi 1/2017.

This is only the beginning, ”det här är bara början”, var den slogan som Apple i januari 2007 lanserades sin första smarta mobiltelefon med. Och visst ligger det en viss sanning i de orden. Nu finns sjunde generationens Iphone i var och varannan hand. Vi firar tioårsjubilaren på sedvanligt psykologiskt vis!

Personligt
Android vs. Iphone
I en ny studie baserad på enkätsvar från 500 användare konstaterar brittiska psykologiforskare bland annat att Iphone-användare är mer intresserade av telefonen som statusmarkör medan Android-användare är mindre intresserade av pengar och status – och är ärligare!

Phubbing
När mobilen är viktigast
Av engelskans phone, telefon, och snub, att nonchalera, kommer ordet phubbing. Verbet syftar på när man i en social situation tittar på sin mobiltelefon i stället för att ge personen man pratar med uppmärksamhet. Studier visar att ju mer phubbing, desto mer missnöje i parrelationen. Men om phubbingen är det som orsakar dålig stämning eller om beteendet är ett resultat av en redan dålig relation vet forskarna inte.

Offlinerädsla
Inte utan min telefon
Rädsla för att vara utan sin mobiltelefon kallas nomofobi. Relaterade tillstånd är FOMO, som står för fear of missing out, och det senaste, FOBO, fear of being offline. Samtliga manifesteras som oro och oförmåga att koncentrera sig på det som sker här och nu, eftersom tankarna hela tiden vandrar till mobilen man inte har med sig.

Ny mobil viktigt
Vi glömmer att jämföra
Jämförelser är avgörande när vi köper nya produkter. Eller? När 1 000 personer fick välja mellan sin befintliga mobil eller en uppgraderad variant, valde majoriteten den nya – även om den inte hade några nya funk­tioner utan var helt lik den gamla. Detta trots att 95 procent tidigare sagt att jämförelse mellan produkter är viktigt. Forskarna kallar feno­menet för comparison neglect.

Som en skock får
Följer trenden slaviskt
För ett par år sedan svarade tre av fem personer i en undersökning av 2 000 Iphone-användare att de kände en ”blind lojalitet” med märket Apple. Dessa trogna fans kallas ibland för iSheep, vilket anspelar på det grupptänkande som förmodas ligga bakom lojaliteten och gör att de, likt en skock aningslösa får, följer och köper alla nya produkter.

Karin Skagerbergs artikel publicerades först i Modern Psykologi 1/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera 

Sara Hammarkrantz artikel om nudge publicerades först i Modern Psykologi 5/2016. Foto: Istockphoto.

Nudge-psykologin har äntligen tagit sig in i politiken och näringslivet i Sverige. Men beteendeforskarna är redan redo för nästa steg in i maktens korridorer.

På ICA-butiker i Mälardalen störtskyltar man för första gången med morötter. Den stora tunnan brukar vara fylld med godis, chips eller andra onyttigheter, stå nära kassorna och locka till impulsköp. Men i dag är tunnan fullproppad med ekologiska morötter och står placerad bredvid kyldisken med köttfärs. En skylt informerar om att det är bra för både hälsan och miljön att äta mindre kött. Några gröna fotspår på golvet leder bort till quornfärsen i frysdisken, och i tacohyllan har burkar med ekologiska bönor flyttat in.
Man skulle kunna tro att detta är ett kommersiellt vinstdrivet marknadsföringsknep. Men icke. Det är en experimentell fältstudie.
– Vi testar om vi kan få människor att dryga ut nötfärsen med bönor och morötter, samtidigt som vi erbjöd ett helvegetariskt alternativ med quorn, säger Therese Lindahl, doktor i nationalekonomi med inriktning på miljö- och beteendeekonomi vid Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi vid Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm.
Studien är knappt sammanställd men hon kan ändå berätta att försäljningen av bönor ökade med tolv procent och quorn med åtta procent. Men det gick inte att se någon signifikant ökning av morötter.

Det Therese Lindahl forskar om är nudging, ett beteende-psykologiskt begrepp som lanserades av forskarna Cass R. Sunstein och Richard H. Thaler med boken Nudge: Improving decisions about health, wealth and happiness (Yale university press 2008).
Ett av de mer omskrivna exemplen på nudging är hur den nederländska flygplatsen Schiphol lät etsa in en bild av en fluga på insidan av pissoarerna så att männen prickade flugan och kisset utanför minskade med 80 procent. Ett annat är hur gröna fotsteg på marken till papperskorgarna i Danmark nästan halverade nedskräpningen. Och på hotell Clarion Sign i Stockholm minskade matsvinnet med 20 procent efter att Gunhild Stordalens organisation Greenudge minskat tallriksstorleken.
Vad färre hört talas om är hur en ändrad förinställning på ett elerbjudande till 40 000 hushåll i Tyskland ökade köpet av grön el från 7 till 70 procent och hur man med smart formulerad information minskade läkarnas antibiotikaförskrivning i Boston och Los Angeles med 20 procent.

Nudging är på mångas läppar, inte minst makthavares inom både politik och näringsliv. Eller ska vi kanske säga armbågar? För en nudge är en knuff i rätt riktning, mot ett mer hälsosamt, välmående och hållbart liv. Det bygger på forskning om mänskligt beteende och hur vår hjärna fungerar.
Vi människor vet oftast vad som är rätt att göra och vad som vore bäst för oss. Men vi fattar inte alltid rationella och genomtänkta beslut. Mycket går på rutin och av gammal vana. Vi har problem med självkontroll, faller ofta för frestelser, prokrastinerar eller gör som alla andra.
Richard H. Thaler säger över telefon från Kalifornien att det egentligen inte finns något generellt svar på vad en nudge är.
– En framgångsrik nudge är oftast något som antingen drar till sig uppmärk-samhet eller eliminerar ett hinder, som har fått oss att avstå från att göra något vi skulle vilja göra men som vi inte har kommit oss för att göra.

Intresset för nudging har exploderat i Sverige det senaste året. Naturvårdsverket släppte en rapport i november 2014 där Oksana Mont, professor i hållbar konsumtion, svarade ja på titelfrågan: Nudging: Ett verktyg för hållbara beteenden? Therese Lindahl och hennes kollega Britt Stikvoort skrev sedan på uppdrag av tankesmedjan Fores ytterligare en rapport: Nudging – det nya svarta inom miljöpolicy? Två ideella nätverk har startats, The Swedish nudging network och Nudging Sweden. Flera privata bolag som Beteendelabbet och A win win world har börjat kommersialisera och sälja beteende-vetenskapliga knuffar. Forsknings-pengar strömmar till.

Just klimatpolitikerna har stora förhoppningar om vad nudging kan betyda för miljön. Naturvårdsverket har precis gett en rejäl slant till Kristina Gravert på Göteborgs universitet för att jobba med grön nudging. Världsnaturfonden, WWF, har anslagit 200 000 kronor till A win win world för att utbilda svenska kommuner i hur man kan använda beteendevetenskap och nudging för att få kommuninvånarna att göra hållbara val.
Under året startar en tredje utredning, denna gång på högsta politiska nivå. Finansdepartementets expertgrupp för studier i offentlig ekonomi sjösätter projektet ”Förutsättningarna för nudging”, i syfte att analysera hur man kan använda sig av nudging i Sverige ”som ett sätt att förbättra medborgarnas beslutfattande”.
Och detta har blivit karaktäristiskt för nudging – att man från politiskt håll är nyfiken på dessa psykologiska metoder.
– Om vi har ett beslut fattat av våra folkvalda regeringsrepresentanter kan nudging vara med och verkställa det beslutet, säger Therese Lindahl.
Den miljöpartistiske finansmarknads- och konsumentministern Per Bolund sa på en debatt under Almedalsveckan på Gotland:
– Här får vi möjlighet att göra medvetna val till skillnad från alla omedvetna val som vi väldigt ofta gör.

Men svenska politiker är relativt sena på bollen.
En studie från 2014 visar att 136 länder runt om i världen har använt sig av beteendevetenskap på något sätt inom den offentliga politiken och 51 länder har utvecklat centralt ledda, politiska initiativ påverkade av betendevetenskap. Det skriver Richard H. Thaler i sin nya bok Den ologiska människan (Volante 2016).
När Nudge gavs ut 2008 kom den snabbt i händerna på David Cameron, ledare för det konservativa partiet, strax innan han blev premiärminister i Storbritannien, vilket ledde till att Richard H. Thaler ombads hjälpa den nya koalitionsregeringen att göra den statliga förvaltningen mer effektiv. The behavioral insights team (BIT) föddes. Ett av deras första projekt blev att försöka driva in skattepengar utan att behöva koppla in dyrbara inkassobyråer och ta till rättsliga åtgärder. De använde sig av psykologen Robert Cialdinis tes:
Om du vill att människor ska uppfylla vissa regler är det en bra taktik att informera dem om att de flesta andra människor följer dessa regler (förutsatt att det är sant). BIT testade tre alternativa formuleringar på brevet som skickades ut till de skattskyldiga. Det mest effektiva var en formulering som kombinerade två känslor: De flesta människor betalar och du är en av dem som inte gjort det. Brevet ökade antalet skatteinbetalningar med fem procent. Richard H. Thaler konstaterar att det handlade om totalt 9 miljoner pund och att lärdomarna från det här experimentet skulle räcka för att betala för den nya avdelningen under många år framöver.
BIT har under 2014 delvis privatiserats och hjälper nu en rad offentliga organ men även andra länders regeringar.
Även i USA lyckades nudge-boken knuffa sig in i maktens boning. Dess andra medförfattare, Cass R. Sunstein, råkade vara mångårig vän och tidigare kollega till Barack Obama. Cass R. Sunstein blev administrativ chef för kontoret för informations- och lagstiftningsfrågor på Vita husets lednings- och budget-kontor, och fungerade som ett enmans-BIT-team under Barack Obamas första presidentperiod. När han sedan återgick till att undervisa på Harvard law school, tog kognitionshjärnforskaren Maya Shankar över och startade det som kom att bli Vita husets sociala och beteendevetenskapliga team (SBST). Under sitt första år, 2014, lyckades de göra drygt ett tiotal studier som bland annat fick fler studenter från låginkomstfamiljer att börja studera på universitet och fler människor att pensionsspara.

Men alla vill inte falla in i hyllningssången. Många oroar sig över att vi ska fråntas vår egen beslutsförmåga. Andra oroar sig för att våra politiker helt plötsligt ska skriva oss på näsan om vad som är rätt sätt att leva på. Allra högst hörs rösterna om att det är manipulation.
Jag anar en viss trötthet i Richard H. Thalers röst när jag tar upp kritiken.
– När man säger att nudging kan vara farligt, vad menar man då? Farligare än vad då? Än att göra ingenting? Då måste man återvända till det ursprungliga problemet, att de som kritiserar nudging aldrig har erkänt att det är omöjligt att inte knuffas. Det var ju inte jag och Cass som uppfann nudging, utan vi gav det bara ett namn. Nudging startade med Adam och Eva. Vi är människor, vi är lätta att influera. Det är också därför som jag skriver ”Nudge for good” när jag signerar böcker. Det är en förhoppning, för den privata sektorn har börjat med nudging och en del av det som görs är av ondska! Det är helt enkelt inte möjligt att värdera medlen utan att se målet.
Richard H. Thaler har satt upp ett antal kriterier för en nudge, bland annat att den måste vara transparent och att den inte får vara vilseledande.
– Nudges som riktar sig mot vårt auto-matiska system i hjärnan kan så klart vara mycket kraftfulla, men manipulation är ändå ett för starkt ord, säger han.

Till nudge-kritikerna sällar sig även de som menar att det kan bli helt fel om man inte noggrant testar vad som fungerar. För det är inte alltid som knuffarna ger det resultat man avsett. I en nationalpark i Arizona satte man upp skyltar där man berättade hur parken vandaliserades genom att 14 ton förstenat trä stals från parken i småbitar varje år. Det ökade stölderna från fem till åtta procent.
Richard H. Thaler menar att alla åtgärder måste testas med randomiserade kontrollförsök (RCT). Den brittiska regeringen inrättade nätverket What works för att uppmuntra till test av olika sätt att förbättra statsapparatens effektivitet. I Sverige aktualiserades frågan då ett nätverk för evidensbaserad policy, bestående av ett flertal forskare och andra aktörer inom beteendevetenskap och nudging startades i somras.
Samtidigt säger beteendeekonomen Ida Lemoine på Beteendelabbet:
– Vi är inspirerade av What works och hur man kan arbeta med RCT, men vi måste inte alltid ha statistisk signifikans i våra studier. Vi designar experimenten noggrant och testar lösningarna i småskaliga pilotprojekt innan vi kör ut det i större skala.
Ida Lemoine utsågs nyligen till en av Sveriges 101 supertalanger i kategorin Hållbarhetsivrare, av tidningen Veckans Affärer. Hon driver Beteendelabbet tillsammans med psykologen Marie Björn-stjerna, miljöekonomen Linda Lindström och designern Kajsa Lindström. Med hjälp av nudging försöker de minska energianvändningen i hushållen, få folk att åka lokalbuss, tanka förnyelsebar energi och dela på köksresurser.
– Bara det senaste halvåret har vi varit med i en rad upphandlingar från olika kommuner. Vi jobbar just nu med Linköping, Gävle och Sollentuna kommun.
I en förstudie i Sollentuna, gjord tillsammans med WSP Group (ett konsultbolag som arbetar med effektiviseringar och förbättringar som gynnar miljö och ekonomi), finns ett bra exempel på att nudging handlar om att knuffa i rätt riktning. Där hade man problem med för mycket bilar vid skolorna. I en undersökning uppgav 95 procent av Sollentunaborna att de vill värna miljön, men det visade sig att hälften av dem ändå valde att skjutsa barnen i bil till den närliggande skolan.
– Det finns alltså en ambition att göra ”rätt” men man gör det inte i praktiken. När vi kartlade barriärerna handlade det om tidsbrist och stress. Vi har tagit fram ett förslag på en samåknings-app, så att man i stället för att skjutsa sitt eget barn fem gånger i veckan kan köra en gång i veckan med flera barn. Forskningen har också visat att om man skriver upp sig och är med och planerar sina resor, tenderar man att använda sig av tjänsten mer frekvent, säger Ida Lemoine.

Etikdiskussionerna kring nudging kommer att fortsätta, men det lutar åt att även de svenska politikerna kommer att landa i att det är ett bra redskap för att genomföra sina beslut.
– Vi lever i en demokrati och har gemensamt kommit överens om att få ner vår klimatpåverkan. Hur kan vi göra det till så liten kostnad som möjligt? Hur får vi så mycket beteende för så liten peng som möjligt? Där är nudging ett komplement till andra styrmedel. Men vi behöver även tänka om när det gäller de andra styrmedlen och lära oss mer om hur människor beter sig, säger Therese Lindahl.
Både hon och Ida Lemoine är överens om att nudging som begrepp är för snävt och kommer att dö ut.
När Europakommissionens egen forskningsavdelning släppte sin rapport Behavioral insights applied to policy i februari i år hade man också lyft blicken från enbart nudges till beteendevetenskapliga insikter från ekonomi, psykologi och neurovetenskap. Där nudges har fokus på beslutsarkitekturen består behaviorial insights av en bredare repertoar av styrmedel.
Men den nyinstiftade Foresight and behavioural insights unit, på Europakommissionens Joint research centre tvekar inte om att behavioral insights bidrar till träffsäkrare och effektivare politiska lösningar.
Richard H. Thaler är inne på samma linje.
– Nudging är bara ett redskap, förvisso oftast ett mycket kostnadseffektivt sådant. Men det finns mycket psykologi där ute och vi har bara skrapat på ytan. Nudge-enheter poppar upp överallt i världen och alla pratar med varandra. Jag tror att vi kommer att befinna oss på en väldigt brant inlärningskurva under de närmaste tio åren.

NUDGE

”Ett försök till att påverka individernas val på ett sätt som kommer att försätta dem i ett bättre läge som de själva uppfattar det”, enligt Cass R. Sunstein och Richard H. Thaler som myntade begreppet. Här är tre vägledande principer:
1) Alla nudgar ska vara transparenta och aldrig vilseledande.
2) Det ska vara lätt att ändra det förvalda alternativet, allra helst med bara ett klick.
3) Det ska finnas goda skäl till att tro att det beteende som uppmuntras kommer att förbättra välfärden för dem som blir nudgade.

NUDGE PÅ SVENSKA

I sin utredning Nudging – det nya svarta inom miljöpoliticy? presenterade Therese Lindahl och Britt Stikvoort tre saker som karaktäriserar en nudge:

1) Den ska innehålla någon form av besluts-arkitektur och handla om att förändra människors beteende, inte deras attityder.
2) Den ska respektera människors fria vilja.
3) Nudgen ska inte ha något med förbud att göra.

5 x KNUFFAR

1) Information. Till exempel miljömärkning.

2) Förval. Exempelvis att miljöel och dubbelsidig utskrift är standard.

3) Feedback och sociala normer. Den lyckade skattenudgen i Storbritannien byggde på att många andra människor betalat sin skatt, en social norm.

4) Förändring av fysisk miljö. Såsom minskning av tallriksstorlek, eller att placera frukt i stället för godis i ögonhöjd.

5) Assymetrisk dominans/decoy-effekten. I marknadsföringssammanhang, där konsumenter tenderar att ändra sitt val mellan två alternativ när de presenteras för ett tredje.

Sara Hammarkrantz artikel publicerades först i Modern Psykologi 5/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Fältstudien på ICA i början av artikeln inleddes som ett masterarbete på Stockholm resilience centre av Linda Lindström (nu på Beteendelabbet), med Therese Lindahl (Beijerinstitutet) som handledare. De har nu utökat studien med en längre tidsserie och flera produkter.

Modern Psykologi 2/2017 kommer ut 1 februari.

I februarinumret analyserar vi vad som händer med oss när vi reser. Och så möter vi Liberalernas Birgitta Ohlsson som går till alla duktiga flickors försvar. Vi reder även ut psykologin bakom postsanningar, filterbubblor och konspirationsteorier i vår politiska samtid.

”Ända sedan jag var liten har jag irriterat mig på alla som vill hålla oss duktiga flickor tillbaka”
Liberalernas Birgitta Ohlsson vill peppa alla ambitiösa flickor. Mats Almegård har mött henne i en stor intervju.

”Resan ökar empatin med det främmande, för saker som tidigare lämnade oss likgiltiga”
Att resa ger nya perspektiv och en starkare närvarokänsla. Men hur vi reser både påverkas av och påverkar vår personlighet.

”Konspira­tionsteorier kan relateras till låg själv­känsla och misstro mot myndigheter”
När känslorna blir allt viktigare i debatten sjunker sanningen i kurs. Här är psykologin bakom post truth-samhället.

”Vi behandlare är rätt usla på att uppmärksam­ma när det går dåligt”
Många mår bättre av att gå i psykologisk behandling. Men inte alla. Utifrån sin egen forskning skriver psykologen Alexander Rozental om negativa biverkningar.

Plus:
Åsa Nilsonne skriver om radikal okunskap.
Liv Svirsky lär dig hantera syskon som bråkar.
Lars Rudolfsson gör teater av Barbro Lindgrens vuxenböcker.

Modern Psykologi 2/2017 kommer ut 1 februari: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Mats Almegårds artikel om ätstörningar i litteraturen publicerades först i Modern Psykologi 12/2016. Foto: Istockphoto.

Därför är det en protesthandling att skriva om ätstörningar.

Tänk dig ett framtida Sverige där Hälsopartiet har tagit makten. Överviktiga kartläggs, viktminskning har ersatt religionen och läkare har börjat utföra magsäcksoperationer på ettåringar. Allt för att svenskarna ska bli smala och ha en FMK (fettmuskelkvot) under det ”acceptabla”. Efter hand börjar de överviktiga att försvinna.
Det är scenariot i Åsa Erics-dotters thriller Epidemin (Albert Bonniers förlag 2016). I romanen har staten all makt och statsministern Johan Svärd skyr inga medel när det gäller att banta ned svenskarna.
– Hälsan är det sista universella värdet. Tänk om någon skulle få för sig att utnyttja det politiskt, säger Åsa Ericsdotter som beskriver Epidemin som en protestbok.
– Jag ville belysa synen på feta och på vår irrationella beundran av späkning och självdisciplin, som jag ser som motsatser till frihet, njutning och spontanitet. Samt det självhat som är så utbrett i vårt samhälle.
Hälsotrenden handlar om utseende och att värdera sig själv och andra utifrån en fasad. Men främst är det en moralisk fråga, menar Åsa Ericsdotter:
– Jag är väl medveten om att det ständigt påstås handla om något annat, som exempelvis att fetma kopplas till diverse sjukdomar och död samt vad det kostar samhället. Men det är som när man dömer ”häxor”, ”svarta”, ”homosexuella”, ”muslimer” och så vidare. Man hittar på en ursäkt när det egentligen bara handlar om att ingen får vara annorlunda.

Även om mycket av litteraturen som berör ätstörningar inte är så ”partipolitisk” som Epidemin har de politiska dimensionerna i temat ofta förbisetts av litteraturkritiken. I sin avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar: Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 (Rosenlarv 2012), undersökte Maria Margareta Österholm bland annat ätstörningstematiken i skönlitterära texter. Hon är kritisk till stämpeln ”anorexiroman” som recensenter använde sig av under den tid som studien spänner över.
– Många ojade sig över att det inte skrevs någon politisk litteratur längre och att de kvinnliga författare som jag undersökte i min avhandling bara ägnade sig åt inåtvända skildringar av ätstörningar. I min avhandling visar jag att så inte var fallet. Dessa texter tematiserar femininitet och kropp. De tar upp feministiska frågeställningar och de har verkligen politisk sprängkraft, säger Maria Margareta Österholm, som är forskare på institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap vid Stockholms universitet.
Genom att gå igenom metaforer som ”dubbelgångare”, ”inre vilddjur”, ”varginnan” och ”fåglar” har Maria Margareta Österholm kartlagt hur de olika författarna valt att gestalta en gemensam tematik. I Epidemin använder Åsa Ericsdotter sig av bilden av en björnhona då en av hennes romanpersoner, Gloria, hetsäter.
– Jag valde denna metafor som en protest mot att en kvinna inte får vara den starka, glupska björnen. Faktum är att det har funnits olika starka, rika och fruktsamma kvinnosymboler genom historien och i olika kulturer. Men det finns en dubbelhet. Gloria är rädd för björnhonan – den är vild och oregerlig. Den gör revolt, som hennes ätstörning. Björnhonan är den bottenlösa hungern hon inte kan äta sig ur.

Ibland hör man talas om en anorektisk litterär stil – som sägs vara stram, avskalad, minimalistisk och nedbantad på ord. Raymond Carver och Franz Kafkas texter brukar nämnas som exempel. Om Kafkas eventuella anorexi har det också skrivits en del, bland annat i artikeln Franz Kafkas Magersucht i Fortschritte der Neurologie Psychiatrie, 1988. Men det går inte riktigt att tala om en särskild anorektisk stil, menar Maria Margareta Österholm:
– De böcker jag undersökte är snarare maximalistiska rent stilmässigt med uppbrutna, poetiska rader och mycket bruk av versaler. Det är en performativ text som visar sjukdomen så att läsaren blir väldigt drabbad. Möjligen kan en säga att det handlar om en frustration och att textens personer är instängda i något trångt, säger hon.
Att texten då blir vild, arg och extrovert är ett sätt att låta personen leva ut känslorna.
– Men samtidigt vill jag poängtera att detta inte är unikt för de böcker jag undersökt. Denna stil förekommer i litteraturen på det stora hela. Jag skriver om 25 år då mycket händer i fråga om stil- och formfrågor. Skillnaden är att vi i dag har ett annat sätt att tala om dem, genom begrepp som ”gurlesk”, säger hon.
Begreppet gurlesk myntades av den amerikanska poeten Arielle Greenberg år 2001 och står för en feminism som både är sockersöt, rosa, grotesk och queer.
– Dessa texter tolkas inte längre lika biografiskt, vilket också var ett sätt att förminska dem på. I dag ses jag-perspektivet oftare som en feministisk strategi, säger Maria Margareta Österholm.

Lina Kalmteg funderade länge på om hon skulle berätta sin roman Jag såg livet tvingas i mig (Atlas 2016) i första eller tredje person. Romanens huvudperson är den matvägrande Hannah som är misstänksam mot sin omgivning: föräldrar, vänner samt vård- och skolpersonal. Det enda Hannah bryr sig om är att gå ned i vikt för att bli som de magra författare hon ser upp till.
– Det finns en tendens till att allt som skrivs i jag-form tolkas biografiskt. Kanske extra mycket när det kombineras med den ”typiskt kvinnliga” tematiken anorexi, säger Lina Kalmteg och ritar citattecken i luften med fingrarna.
Ändå valde hon att låta bokens Hannah berätta i första person.
– Jag ville komma nära och verkligen vara inne i Hannahs huvud när jag skrev. Samtidigt var det ett sätt att protestera mot att jag-berättelser alltid ska tolkas självbiografiskt, säger Lina Kalmteg.
Jag-perspektivet i romanen bryts hela tiden mot journalanteckningar som läkare och vårdpersonal gör kring Hannahs eskalerande anorexi.
– Som författare var det härligt att få använda kliniska begrepp och ett medicinskt språk. Dessutom är det en kontrastverkan i boken. Hannahs lilla värld kan bli syrefattig annars, så utifrånperspektivet tjänar också den narrativa strukturen i romanen.
Att ha en så kallad thinspiration med smala förebilder är relativt vanligt bland anorektiker. Romanens Hannah för en sådan destruktiv dagbok med givna modellnamn som Twiggy och Emma Sjöberg. Men i Hannahs fall handlar det alltså främst om att hon vill bli som sina verkliga förebilder: författarna.
– Jag läste om mytologiseringen av anorektiska författare i litteraturen och tyckte att det skulle vara intressant att utforska bilden vi har av intellektuella kvinnor. Hannah samlar på förebilder som Emily Dickinson, Karin Boye och Sylvia Plath. Hon vill bli en av dem. I sitt av sjukdomen vanställda perspektiv ser hon dem som hjältinnor, säger Lina Kalmteg.

I sin bok Den sårade divan: Om psykets estetik (och om Agnes von K., Sigrid H. och Nelly S.) (Albert Bonniers förlag 2015) och en Dagens Nyheter-artikel i september 2016 skriver idéhistorikern Karin Johannisson om kvinnliga författare som Nelly Sachs, Joan Didion, Joyce Carol Oates, Karen Blixen och Virginia Woolf och deras sätt att förhålla sig till den intellektuella världen och sina kroppar. Genom att svälta sig menar Karin Johannisson att de ”iscensätter” sig som skrivande konstnärer. Hon hävdar att de därigenom avviker från en ”sexualiserad, reproduktiv och underordnad kvinnlighet”. Exakt detta drömmer Hannah om i Lina Kalmtegs roman. Den har beskrivits som en coming of age-roman, men är snarare en delaying of age-roman, eftersom huvudpersonen vill stoppa puberteten och för alltid fortsätta vara flicka. Hannah ser det som en strategi för att undgå en sexualiserad vuxenvärld och som ett sätt att gestalta sig själv som författare.
– Hannah vill lyckas att temporärt bromsa sin fysiska utveckling. Det ger henne en känsla av makt, men den vilar på något väldigt bräckligt: kroppens magerhet.

Enligt Riksät – nationellt kvalitetsregister för ätstörningsbehandling – är det mer än 90 procent av kvinnor som drabbas av ätstörningar. Män står alltså för en relativt liten del av patientgruppen, men de förekommer. Poeten Jan Nordström är en av dem som drabbats. I dag är han fri från sin ätstörning. Kampen mot anorexi och träningshets har han skildrat i böcker som lyriksamlingen Innanför: Om en mans oro i själen, ätstörning och kroppsfixering (2006) och Tillsammansheten: Du är inte ensam – jag finns här, här bakom dig (2011).
– Jag fick väldigt mycket respons i medierna eftersom det ansågs ovanligt att ätstörningar drabbade män. Privat har många läsare också hört av sig och det känns bra. När jag var sjuk kände jag mig enormt ensam, eftersom jag trodde att jag var den ende killen i världen som var drabbad. Det blev en dubbel skam, säger Jan Nordström.
Oavsett könstillhörighet är skam och skuld konstanta begrepp i den litteratur som kretsar kring ätstörningar. Även Åsa Ericsdotter lyfter fram ämnet skam.
– En närliggande patologi som alkoholism är betydligt oftare gestaltad i litteraturen och till och med upphöjd bland vissa, ofta manliga, författare. Skillnaden är inte så stor, men ätstörningen – liksom kvinnan – respekteras inte, säger Åsa Ericsdotter.
Forskaren Maria Margareta Österholm pekar också på denna förminskning av en tematik som ofta beskrivits som ”kvinnlig”.
– När män skriver om alkoholism och andra beroendeproblem talas det ofta om en ”generationsroman”. De romaner jag har undersökt skulle också kunna beskrivas så. De är politiska och feministiska verk som uttrycker något oerhört viktigt om sin samtid.

Marit Sahlström
Ålder: 40 år. Gör: Författare, föreläsare och pedagog.

Marit Sahlströms roman Och runt mig faller världen (Ordfront 2015) handlar om en familj där tre systrar blir sjuka i anorexi. Det är 1 som berättar i romanen. Precis som sina systrar har hon inget annat namn – de benämns 1, 2, 3 och 4. För Marit Sahlström är det ett sätt att göra dem allmängiltiga.

– Jag ville undvika markörer som klass, etnicitet, geografisk härkomst och tid för att på så sätt visa att detta kan hända vem som helst. Vi kan alla råka ut för psykisk ohälsa i vår närhet.

Familjen i romanen drabbas också av morföräldrarnas gemensamma självmord, mammans bortgång i cancer och berättaren som får missfall efter missfall. En tung berättelse, men som ändå beskrivits som en ”lovsång till livet” av en kritiker.

– Det är en berättelse om skuld, skam och den ensamhet detta leder till. Tänk vad mycket mindre ensamma familjemedlemmarna varit om de kunnat berätta allt vad de är med om.

Historien är delvis självbiografisk. Varför valde du romanen som form?

– För att fiktion är det jag kan och för den friheten formen ger, att inte berätta en absolut sanning. Jag kan inte skriva självhjälpsböcker eller ge handfasta råd. Däremot kan jag skildra svårigheter genom prosa.

Jan Nordström
Ålder: 43 år. Gör: Författare, fotograf och konstnär.

I boken Tillsammansheten (2011) skildrar Jan Nordström i lyrik, fotografier och målningar hur idrotten både kan vara skadlig och helande för en person som drabbas av ätstörningar.

– Det fanns mycket fint, gemenskap och samvaro. Men fotbollen bidrog också till att göra mig sjuk. Jag gick vilse i hur jag trodde en kille var tvungen att vara. Jag stängde in min oro i mig själv. Jag hade ångest inför matcherna, men också på grund av annat i livet, säger Jan Nordström.

– Det var svårt att prata om dessa saker och jag vågade inte uttrycka min oro eller att jag ville skriva poesi, eftersom jag inte trodde att det var ”manligt”. Jag låste mig och försökte bli en superman med muskler av stål. Jag växte upp under 1980-talet då könsrollerna var väldigt uppdelade.

Tror du att det är bättre i dag?

– På många sätt är det nog ännu tuffare för unga i dag med sociala medier och all kroppsfixering. Men jag tror också att fler vågar berätta. Det har mina böcker lärt mig: Det är livsviktigt att prata med varandra om det svåra i livet.

Lina Kalmteg
Ålder: 38 år. Gör: Författare och kulturjournalist.

I Jag såg livet tvingas i mig (Atlas 2016) gestaltar Lina Kalmteg tonåringen Hannahs insjuknande i anorexi, bland annat som en strategi för att undvika att bli vuxen (och kvinna). Hannah svälter sig för att bli som sina förebilder: de kvinnliga författarna som fokuserar på intellekt och avsäger sig en sexualiserad kropp.

I romanen beskrivs vården som ytterligare en begränsande instans, som försöker tvinga livet i huvudpersonen. Men romanen är ingen kommentar till ätstörningsvården.

– Hannahs blick är skruvad och man ska inte läsa detta som en kommentar till hur sjukvården fungerar. Jag har skildrat hur en sjuk människa fjärmar sig från allt och misstänkliggör nära, kära och de andra som vill hjälpa.

I romanen vill psykologerna att Hannah lägger skulden på sin mamma. Varför?

– Monstermamman som ses som syndabock är en förklaringsmodell som man möter i äldre litteratur. Jag ville leka litterärt med dessa förminskande förklaringar. Samtidigt är det kul att många läsare har sympatiserat mer och identifierat sig mer med mamman än enbart med Hannah.

Läs mer:

Stina Oscarson: Inte en berättelse (Bokförlaget Atlas 2016)
Anna Jörgensdotter: Pappa Pralin (Bonnier 2002)
Maria Hede: Evelyn Spöke (Bonnier 1987)
Sofi Oksanen: Stalins kossor (Bazar 2007)
Anna Johansson: Vissa föddes perfekta och andra som jag (Norstedts 2002)

• Enligt Kunskapscentrum för ätstörningar lider upp emot 100 000 svenskar av anorexi, bulimi, odefinierade ätstörningar eller hetsätning. Experter inom området flaggar för ett stort mörkertal.
• ANGI-studien (Anorexia nervosa genetics initiative) undersöker biologiska och miljömässiga faktorer och beräknas vara färdig nästa år. Den är enligt forskarna själva den största och mest rigorösa studien av ätstörningar någonsin. http://www.angi.se
• På http://www.atstorning.se kan du läsa om vart du vänder dig om du vet eller misstänker att du eller någon i din närhet lider av ätstörningar.

Mats Almegårds artikel om ätstörningar i litteraturen publicerades först i Modern Psykologi 12/2016.
Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Jonas Mosskins krönika publicerades först i Modern Psykologi 12/2016. Foto: Johanna Hanno.

Samtidigt som vetenskap och kunskap hyllas så litar samhället mindre på att människor har eget omdöme och hänvisar i stället till policys. Omdöme är den mentala förmågan att fatta rationella beslut. Grekerna talade om fronesis – omdömets kunskap – som består i att väga samman det vi vet till något fungerande mänskligt.

Hos praktiskt orienterade yrkesgrupper talar man om beprövad erfarenhet. För att använda den krävs vetenskaplig kunskap, yrkesskicklighet och omdöme. Den beprövade erfarenheten är hotad i dag, inte minst i skolan, i vården och inom svenska myndigheter.

Miljöpartiet fick berättigad kritik för att de inte stoppade Vattenfalls försäljning av brunkol till ett tjeckiskt bolag med tveksam moral och affärsidé. Miljöpartiets ledning hänvisade sitt agerande till Vattenfalls ägardirektiv. Detta trots att experter menade att det fanns möjlighet att tolka ägardirektiven annorlunda. Var det ett omdömesgillt beslut?

När Wallenbergs maktbolag Investor firade 100-årsjubileum så var flera ministrar med sina respektive inbjudna till en stor fest. Detta ifrågasattes och statsminister Stefan Löfven bad jurister att undersöka om det är en muta. Juridiken fick avgöra. I stället för att statsministern använde sitt omdöme och tog ett beslut, lades beslutet på jurister.

Panamadokumenten visade att banken Nordea satt i system att hjälpa förmögna privatpersoner att undanhålla skatt i skatteparadis. Det var uppenbart att agerandet var en del av ett systematiskt handlande. Vd:n Casper von Koskull sa att ledningen skulle se över sina policys och att dessa kanske måste skärpas. Han sa inte att det krävs chefer i banken som tar ansvar och har ett mer utvecklat omdöme.

Macchiariniaffären blottlade mängder av felaktigheter på Karolinska institutet. Men det blottlade också en kultur där omdömet inte användes för att styra organisationen. Varken rektor eller styrelseordföranden agerade omdömesgillt när skandalen uppdagades. KI:s egen utredning ledd av Sten Heckscher menade att det krävs att man följer uppsatta riktlinjer, men sa inget om att ledningen måste använda sitt omdöme bättre.

Det verkar som om det blivit sällsynt att hänvisa till omdöme i känsliga frågor. Vi behöver människor, och särskilt ledare inom alla skikt i samhället, som ser som sin viktigaste uppgift att fatta kloka beslut baserade på omdöme. Det går inte att utreda sig fram till allt.

Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, organisationskonsult och frilansskribent. Hans krönika publicerades först i Modern Psykologi 12/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera