Kunskap om hjärnan befriar oss

Det kan inte ha varit mer än 12 grader i rummet. En fläkt susade och något som påminde om aceton stack i näsan. Men den ogästvänliga omgivningen i obduktionssalen lämnade mina tankar i samma ögonblick som jag såg på det jag höll i mina händer. En människans hjärna. Otroligt, tänkte jag. Utgörs mitt innersta av något som väger som ett mjölkpaket och har konsistens som tofu?

Den viktigaste insikten jag tog med mig från obduktionssalen är emellertid inte att hjärnan är så oansenlig, utan att den är ett organ. Och precis som de andra organen på aluminiumbordet – levern, hjärtat och lungorna – har den slipats genom eoner av tid för att lösa en uppgift: överlev och för dina gener vidare. Hjärnan visar oss inte vår omvärld som den är: den visar den som vi behövt se den för att klara livhanken. Hjärnan ser alltså inte världen som farlig – det vi kallar ångest – för att den är trasig, utan för att detta hjälpt oss i en värld där hälften av alla människor dog före tonåren. För så har det ju varit under 99,9 procent av vår arts tid på jorden.

Sett ur hjärnans perspektiv kunde uppfattningen att ångest skulle innebära ”klena nerver” alltså inte vara mer fel. Som psykiatriker har jag märkt hur viktig den insikten kan vara. Att förstå att ångest är en naturlig försvarsmekanism gör att människor med mycket ångest slutar se sig själva som trasiga eller ”skadat gods”. Samma avdramatiserande effekt upptäckte den amerikanske hjärnforskaren och psykiatrikern Karl Deisseroth när han publicerade en studie kring hur dissociation – upplevelsen att lämna sin kropp – uppstår i hjärnan. Trots att studien inte innebar någon ny behandlingsmöjlighet fick han brev från människor som ville tacka honom för att ha visat att dissociation beror på något fysiskt och är lika konkret som diabetes eller astma.

Men hjärnan är inte bara ett organ som kan vrida våra perspektiv, den är också ett Rorschach-test. Ser vi på den med nyfikenhet? Med skepsis? Som något som lurar oss att tro att vi är dikterade av biologi och gener? Personligen ser jag på den som något som kan frigöra oss. För när vi lär oss mer om hur vi egentligen fungerar under huven tar det bort stigman. Vi blir mer förlåtande, både mot oss själva och andra. Därför är jag glad att Modern Psykologi ägnar ett helt nummer åt mitt favoritorgan – hur oansenligt detta än ser ut.