Det var en av de första dagarna av kriget i Ukraina som tidningarna visade bilden av förödelsen efter en raket på en parkeringsplats. Mitt på parkeringsplatsen stod det förkolnade vraket av en personbil. Jag tittade länge på den där bilden och funderade över varför den konstigt nog berörde mig så. Redan i krigets inledningsskede fanns det ju mer upprörande bilder. Ändå var det något som grep tag i mig och väckte min medkänsla med bilens ägare. En bil är ju bara en bil. Men en sprängd bil är också någons sprängda vardag och drömmar.
Jag kom att tänka på en kurs i trafikpsykologi på psykologprogrammet i Uppsala, för många år sedan. Läraren beskrev ett experiment som visade att fartgupp var mer effektiva för att få bilister att sänka farten än varningsskyltar med texten “Lekande barn”. Läraren sa att det inte behövde leda till slutsatsen att bilisterna brydde sig mindre om barns liv än om sina bilar. Däremot att de hade lättare att fatta hur jobbigt och dyrt det skulle bli att byta ett skadat avgassystem än att föreställa sig hur det skulle vara att ha kört på ett barn.
Precis så. Utan ansträngning kunde jag leva mig in i hur den som ägt bilen hade sparat pengar, gjort beräkningar och till sist bestämt sig för att kosta på sig en lite finare bil. Hur hen försökt hålla bilen någorlunda skräpfri och irriterat sig på hur ungarnas stövlar smutsat ner baksidan av framsätena. Hur ägaren så sent som kvällen innan kanske upptäckt en liten försmädlig rispa i lacken på höger framdörr och funderat på om den skulle gå att fixa till eller om dörren behövde lackas om. Och kanske har hen ryckt en extra gång i handtaget för att kolla att den var låst. Nyhetens obehag är övergående. I dess fotspår kommer alldeles för snart frustrationen, vanmakten och uppgivenheten. Medkänslan måste hålla sig i rörelse för att förbli vid liv. Den är känslig för tillvänjning och mattas obönhörligt av med tiden.
Det svåraste är väl att baxa den över tröskeln från känsla till handling och att hålla den i rörelse. Vi kan inte bli lika berörda av varje reportage från kriget. Däremot kan vi kräva av oss själva att leta efter sådant som berör oss, vare sig det är något stort eller litet för att hålla vårt engagemang vid liv. Bara för den som saknar både medkänsla och inlevelseförmåga är en bil bara en bil.
Inlägget Medkänslan måste hållas i rörelse dök först upp på Modern Psykologi.