Utåt och inåt

Extroversion och introversion är i dag allmänt kända begrepp. De flesta har förmodligen en uppfattning om huruvida de är mer av det ena eller det andra – och har kanske gjort ett personlighetstest som visat var de hamnar på extroversionskalan.

För detta har vi Carl Jung att tacka, som presenterade begreppen i boken Psykologiska typer 1921. Han såg skillnaden mellan de två främst som en skillnad mellan fokus på objektet hos den extroverta, det vill säga allt som är utanför en själv, och fokus på subjektet hos den introverta, det vill säga tankar och känslor genererade inifrån. Därför söker sig den extroverta utåt, mot världen och andra människor, medan den introverta söker sig inåt, mot idévärlden. Som grund för sin uppdelning la Carl Jung fram alla möjliga historiska, litterära och mytologiska exempel på liknande dikotomier som han menade motsvarade extroversion och introversion. Bland annat tar han upp Friedrich Schillers uppdelning av naiva och sentimentala diktare, Friedrich Nietzsches apolloniska och dionysiska krafter och Johann Wolfgang von Goethes diastole och systole. Exemplen på försöken att dela in människan i olika temperament är många.

I dag har vi mer på fötterna vad gäller personlighet. Extroversion och introversion är välförankrade i empirisk forskning och utgör två av grundbultarna i personlighetspsykologin, berättar Martin Bäckström, professor i psykologi vid Lunds universitet.

– Det finns många modeller över egenskaper och extroversion/introversion är en av de viktigaste. Det finns nog ingen egenskapsmodell som inte innehåller just extroversion, så inom personlighetspsykologin är dessa begrepp mycket vedertagna. Extroversion betraktas som ena sidan av en bipolär dimension där motpolen utgörs av introversion.

I den mest etablerade personlighetsmodellen, femfaktormodellen, ingår extroversion tillsammans med personlighetsdragen neuroticism, öppenhet, vänlighet och samvetsgrannhet. Extroverta individer kännetecknas av att de är livliga och sociala. De får kraft och energi av att umgås med andra och framstår som självsäkra, pratsamma, entusiastiska, lättsinniga och glada. De är i regel bättre på att prata än att lyssna, trivs med att vara i centrum och intar lätt en ledarroll. De tycker om spänning och kan ta risker bara för spänningens skull.

Introversion, å sin sida, definieras helt enkelt som en låg grad av extroversion. Dessa personer är tillbakadragna och reserverade, föredrar att umgås med ett fåtal andra, arbeta i mindre grupper och är sällan intresserade av ytlig social samvaro. Småprat undviks gärna, vilket leder till att de kan uppfattas som allvarliga och tystlåtna. Introverta personer kan tröttas ut och dräneras på energi av sociala aktiviteter och har ofta ett stort behov av egentid. De är överlag mindre beroende av händelser och stimulans i den yttre världen.

Det är dock viktigt att poängtera att dessa typbilder av extroversion och introversion utgör de två ytterligheterna och är relativt sällsynta i verkligheten. Anders Sjöberg, universitetslektor i psykologi vid Stockholms universitet och en av författarna bakom boken Personlighet i arbete (Natur & Kultur) berättar:

– De allra flesta placerar sig någonstans närmare mitten av kontinuumet. Egenskapen extroversion består dessutom av sex aspekter som man kan ha högt eller lågt på: tillgivenhet, sällskaplighet, dominans, energi, spänningssökande och gladlynthet.

Det är därmed inte så lätt att kategorisera en människa som antingen extrovert eller introvert. Till exempel kan du vara en spänningssökare, vilket är ett tecken på extroversion, men samtidigt värdesätta din egentid mer än att umgås med andra, vilket är ett tecken på introversion. Och oavsett om du hämtar energi främst från att vara bland människor eller från att vara för dig själv är det vanligt att ibland längta efter det motsatta.

En tendens att trivas bättre eller sämre i sociala sammanhang behöver inte heller säga något om faktisk kompetens, berättar Martin Bäckström:

– Bara för att introverta trivs sämre i sociala situationer betyder det inte nödvändigtvis att de klarar av dem sämre – det avgörs snarast av deras kompetens. De flesta människor har uppfattningen att extroverta är skickligare i sociala miljöer, men den alternativa möjligheten är att de bara trivs lite bättre. Så det där med styrkor och fördelar är ganska knepigt att avgöra, säger Martin Bäckström.

I vår kultur uppfattar många extroversion som normen och en eftertraktad egenskap. Vem vill väl inte vara utåtriktad, energisk och livlig? Visserligen följer med extroversion också en tendens att lättare bli uttråkad, rastlös och vara mer känslig för brist på stimulans. I många fall kan det också vara klokt att försöka acceptera sin personlighet och värna om dess styrkor – i stället för att förändra den och vara på ett sätt man inte trivs med.

Men med tanke på det sociala trycket och viljan att passa in är det inte konstigt att många vill bli mer extroverta. Huruvida det är möjligt att förändra sin personlighet medvetet, och i så fall hur bestående förändringen kan bli, är oklart – forskningen på ämnet är fortfarande i begynnelsestadiet.

En studie, som publicerades i tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS) tidigare i år, talar för att det både går att ändra sin personlighet och för att förändringarna kan bli bestående. Amerikanska och schweiziska forskare använde sig av en särskilt utvecklad app för att se om den kunde hjälpa deltagarna att åstadkomma den personlighetsförändring de önskade. 1 523 deltagare rekryterades och fick göra ett inledande personlighetstest. De fick sedan ange vilken målsättning de hade med sin personlighet, vilket av de fem personlighetsdragen de ville förändra och i vilken riktning, det vill säga om de ville öka eller minska det. 25 procent av deltagarna ville öka sin extroversion, vilket var ett av de vanligaste målen och kan jämföras med de 0,2 procent som ville minska sin extroversion. Interventionen med appen, där deltagarna dagligen fick uppgifter att göra i linje med den önskade personlighetsförändringen, pågick i tio veckor. Därefter gjordes nya personlighetstest – både där individerna själva fick svara och där utomstående observatörer som kände deltagarna fick bedöma deras personlighet.

Det visade sig att det hade skett en signifikant förändring i önskad riktning, även om observatörerna inte såg en lika stor förändring som deltagarna själva. Vid uppföljande tester tre månader senare bestod förändringen fortfarande. Forskarna bakom studien menar att det här är det hittills starkaste beviset för att personlighetsdrag kan förändras medvetet utanför kliniska sammanhang.

Det återstår att undersöka huruvida personlighetsförändringarna kan bestå över flera år och årtionden eller om den till slut går tillbaka. En stor del av vår personlighet är biologiskt förankrad, uppemot 50 procent styrs av våra gener, vilket driver våra beteenden. Vi kan visserligen ändra våra beteenden ganska fritt, men inte utan stor ansträngning, och risken är att man till slut faller tillbaka i det som känns naturligt, menar Anders Sjöberg. Till exempel kan en person med väldigt låg extroversion göra en ansträngning och träffa mycket folk, socialisera och ta initiativ till kontakt med nya personer. I bästa fall går det lättare och lättare att umgås med andra människor och bete sig på ett extrovert sätt, men i slutändan kanske egentid alltid kommer att vara det bekvämaste.

Men den som är missnöjd över sin grad av extroversion kan kanske trösta sig med att vi alla förändras åt samma håll med åldern. Vare sig man vill det eller inte ändras vi under livets gång, berättar Anders Sjöberg:

– Ens personlighet är mycket mer stabil över tid än den är instabil, men vissa förändringar kan man se. När vi är unga når vi vår högsta nivå av extroversion. Den sjunker därefter något för att sedan plana ut i medelåldern. Vi blir mindre energiska och alltmer åt det introverta hållet.