Hon är en av Sveriges största regissörer – som varit högst delaktig i att omskapa vår uppfattning om teater. Dessutom har hon hela tiden satt barnen i fokus och skapat teater särskilt för dem. När hon nu skriver sina memoarer förvånar det därför föga att hon valt att gestalta dem som ett drama, komplett med scenanvisningar, rollistor och mycket dialog. Men den formen var inte alls självklar när hon började skriva.
– Jag började skriva berättelsen om min mor och min far för cirka sju år sedan. Men jag hade svårt att hitta en form. Det är lätt att stirra sig blind på hur andra skriver sina memoarer och skriva på ett sätt som liknar deras. Det passade inte mig, säger Suzanne Osten.
Men när hennes mentor, författaren Merete Morken Andersen sa åt henne att se på materialet som delar av en pjäs hittade hon fram till den form som skulle ge utdelning. Dessutom erbjöd hennes mentor en skrivarskola i ett norditalienskt kloster och där fann Suzanne Osten lugnet hon behövde.
– Vi gick upp tidigt på morgonen och så skrev vi hela dagen. Där fick stoffet form och jag kunde berätta som jag ville.
I boken skriver hon om teatern som ett slags terapeut, eftersom det är en plats där det går att samtala om liv.
– Redan de gamla grekerna talade om att man kunde lägga in sig vid teatern. Särskilt när jag regisserade David Grossmans Falla ur tiden på Elverket 2016 använde jag terapi som dramatisk metod. Det är en berättelse om föräldrar som förlorat sina barn.
Suzanne Osten har själv gått i psykoanalys, beteendeterapi och familjeterapi. Hon har utbildat sig till gestaltterapeut och har låtit terapeuter ”analysera” rollkaraktärer i olika pjäser som hon regisserat och hon har satt upp I Annas garderob – en pjäs om Anna Freud, som hon gjorde väldigt mycket research inför.
Vad har du lärt dig av all terapi?
– Allt tror jag. När vi människor inte har schamaner eller församlingsledare att tillgå, vänder vi oss till människor som är vana vid att hantera andra människor i kris. Terapi ger osannolika möjligheter till reflektion.
Inlägget ”Terapi ger osannolika möjligheter” dök först upp på Modern Psykologi.