Narcissistiskt trauma?

För tre år sedan lyckades jag äntligen bryta med mitt narcissistiska ex, men jag mår fortfarande fruktansvärt dåligt över hur han behandlade mig. 

Jag är djupt deprimerad och har panikångest, jag har isolerat mig totalt, drömmer mardrömmar och har ständiga flashbacks från tiden tillsammans med honom. 

Mitt ex var ständigt otrogen, ljög om allt möjligt, lovade saker som han sedan inte höll, och om jag sa något så blev han arg och vände på samtalet så det i stället handlade om mig och vad han tyckte jag gjorde fel. Sedan anklagade han mig för att det inte gick att prata med mig för att jag alltid blev så arg. Han kunde neka till saker som han sagt eller som hänt, eller vinkla till hans fördel och säga att jag bara hittade på. Ibland ignorerade han mig totalt, som om att jag inte fanns där. 

Varje gång jag försökte lämna honom så grät han, bad om förlåtelse och lovade förändringar, och jag ville väl så gärna tro på honom så jag förlät honom men ingenting förändrades. Han fortsatte att vara otro­gen, ljuga och behandla mig illa. 

Det här är en del av vad som hände; det finns mycket mer jag skulle kunna ta upp men jag hoppas att det i alla fall ger en liten inblick i hur det var.

Jag har aldrig haft någon att prata med, våra vänner valde alltid hans sida, både under förhållandet och när det tog slut. De ansåg att ingenting var hans fel, det var jag som betedde mig illa.

Jag har försökt att berätta för min familj och även psykia­trin om hur det var, hur han behandlade mig och att det är därför jag mår så dåligt, men de verkar inte förstå, eller så är det jag som är dålig på att förklara. 

Jag behöver någon att prata med, någon som lyssnar och förstår. Vad ska jag göra? Hur får jag hjälp? Hur ska jag få min familj och psykolog att förstå?

Vilken lättnad att du tagit dig ur din destruktiva relation. Det kan ta tid att bearbeta psykisk misshandel. Ditt behov av att få prata med någon om det du varit med om är fullt förståeligt. Efter svåra hän­delser har man i regel ett behov av att få återge det som skett för att själv förstå det. 

Till en början kan detta mer liknas vid ett ältande. I takt med tiden faller bitar på plats och det övergår till mer konstruktiv reflektion. Man behöver ett par genuint intresserade öron och ett varmt mottagande för att själv orka närma sig de hemska minnena. Jag förstår att det är jättejobbigt att du upplever att du inte blir förstådd eller lyssnad på! 

Att familj och vänner inte kan förstå vad du har varit med om eller veta hur de ska bemöta dig är en sak. Men att de professionella kontakterna inte gör det låter anmärkningsvärt. Jag tycker du ska ta upp detta med din psykolog och övriga kontakter inom psykiatrin. 

Det kan finnas flera skäl till att inte känna sig sedd eller förstådd. Kommunikation är svårt. Vad den ene säger och den andre hör kan vara helt olika berättelser. Det kan ju vara så att din psykolog visst förstår dig, men att hen inte lyckas förmedla det till dig. 

Det kan ju också vara att du inte lyckas förmedla dina upplevelser på ett sätt som psykologen förstår. Exempelvis kan det ibland vara skillnad mellan ord och kroppsspråk. Personer som varit med om svåra upplevel­ser kan ibland återge dem på ett känslomässigt avstängt sätt, eller till och med på ett glättigt eller skämtsamt sätt. Detta som ett skydd för att slippa vara i känslomässig kontakt med de svåra min­nena. När man gör så kan det vara svårt för mottagaren att veta vilken information man ska lyssna på: orden eller det känslomässiga uttrycket. 

Kanske kan detta vara en orsak till att din familj och dina vänner inte förstår all­­­varet i det du berättar. Psykologer är dock tränade på att läsa mellan raderna och fånga upp komplexiteten i en berät­telse. Därför hoppas jag verkligen att din psykolog tar dig på allvar om du säger att du inte känner dig förstådd. 

Vad gäller dem som kände din pojkvän försvåras situa­tionen av att en person med de karaktärsdragen du beskri­ver kan vara väldigt över­ty­g-ande och charmig. Det är inte helt ovanligt att omgivningen bara har fått se de välkam­made sidorna, medan den som levt nära personen bliv­it offer för de mer mörka. För personer i omgivningen kanske det blir en för stor skillnad mellan era erfaren­heter av honom. De kan helt enkelt inte få ihop bilden! Därför lyckas de inte förmed-­la någon genuin för­ståelse för din version. Även till din familj och till dina vänner tycker jag du ska säga precis som det är – att du upp­lever att du inte blir förstådd och att detta gör dig ledsen. 

Känslor av ensamhet och att ingen förstår en är rent gene­rellt vanligt när man varit med om något svårt. Ytterst är vi ju alla ensamma i våra upplevelser; ingen kan fullt ut sätta sig in i dem. Detta kan väcka existentiell ensamhet och funderingar kring livets mening i stort. Hur kommer det sig att jag drabbats? Varför finns det ondska? Hur kan livet vara så skoningslöst? Eller andra liknande tankar. Om du känner igen dig i detta är det också viktiga aspekter att dela med dig av till din psykolog. 

Avslutningsvis tänker jag att det kanske skulle vara bra för dig om du kunde hitta någon stödgrupp med andra som delar liknande erfarenheter. Kvinnolinjen erbjuder stöd till kvinnor som levt i destruktiva relationer, kanske kan de även förmedla kontakt till andra drabbade. Likaså finns det slutna stöd­grupper på Facebook som kan vara värt för dig att kolla in. 

Ofta räcker det ju med en person som har liknande erfarenheter för att slippa känna sig så ensam. Jag hoppas du finner det stöd du behöver.

⁄ Maria Nordström Lindhe legitmerad psykolog/Psykologiguiden.se