Jag orkar inte med mitt barn

Jag har ett problem som är väldigt jobbigt och som börjat kännas ohållbart. Jag har väldigt svårt att stå ut med vredesutbrott, skrik och gråt från min tvååring.

Jag hade en ganska tuff förlossning med honom, och ett tufft första år, där jag kände att det var svårt att orka med honom och hans syskon som är två är äldre. Det kändes som att jag bara försökte överleva och kunde aldrig njuta. tvååringen var ofta missnöjd. Det tog långt tid att natta honom och jag var inne i sovrummet och vaggade och ammade i vad som kändes som timmar. Min kropp var så trött. Jag grät varje kväll för jag orkade inte mer, men det fanns inget annat sätt att få honom att sova. 

Sedan jag började jobba har jag mått mycket bättre. Men jag har fortfarande väldigt dåligt tålamod när tvååringen blir missnöjd. Jag får ångest och panik när han skriker och vet inte vart jag ska ta vägen. Försöker trösta honom men när han är i det tillståndet går det oftast inte. Då slutar det med att jag får något slags panik­attack, gråter och försöker be om hjälp av min sambo. Jag vill rusa iväg och vara ensam. Ibland skriker jag på sambon i panik. Jag tappar liksom kontrollen och kan inte, hur jag än försöker, hålla mig lugn. 

Men det känns inte hållbart att ha det så här och jag är så rädd att jag skadar barnen, att de ska känna sig otrygga och rädda. Ibland känns det som om barnen skulle ha det bättre utan mig, för jag känner mig inte som en fungerande förälder när jag inte står ut. Jag önskar ofta att jag bara kunde försvinna och inte leva mer. Men då blir det också ett svek mot barnen. Hur jag än gör skadar jag någon. Jag vet inte hur jag ska göra och jag orkar bara inte mer. 

Min första tanke, efter att ha läst ditt brev, var att du måste få hjälp. Både praktisk hjälp och avlastning i vardagen och professionell hjälp med fokus på ditt mående. Du skriver att du gråter och försöker be sambon om hjälp, och att du ibland skriker på sambon i panik. Jag utgår ifrån att ni båda är vårdnadshavare och därmed har delat ansvar för tvååringen. Samtidigt får jag inte bilden av att ni solidariskt har delat på jobbet när det kommer till att natta och trösta barnet till exempel. Det är du som har försökt att orka med. Det är du som är slutkörd och oroar dig för att barnen kan ta skada. Ingenstans i texten hittar jag ett ”vi”. Det tolkar jag som att sambons insatser inte har varit tillräckliga för att få dig att känna att ni kämpar tillsammans på lika villkor. Oavsett vad det beror på är det viktigt att få till en förändring.  

För att bryta det negativa mönstret, där dina tidigare erfarenheter gör att tvååringens missnöje snabbt väcker ångest­känslor hos dig, föreslår jag att du under en period helt lämnar över ansvaret att lugna barnet på din partner. Samtidigt tycker jag att ni ska söka hjälp via BVC och efterfråga en psykologkontakt. 

Som jag ser det finns det tre saker som skulle kunna vara aktuella ämnen att ta upp med en psykolog. Tre saker som hänger ihop och påverkar varandra. Det ena är arbetsfördelningen i hemmet och kommunikationen mellan er föräldrar. Är det rimligt att du ska behöva skrika på sambon i panik för att få avlösning i en jobbig situation? Kanske finns det en fullt godtagbar förklaring till detta, exempelvis att sambon är sjuk eller har någon form av funktionsnedsättning. I så fall behöver ni se över ert nätverk och hitta andra lösningar som innebär att du får avlastning och mer tid för återhämtning. 

Det andra är ditt mående och dina upplevelser under förlossningen och året därefter. Att du grät varje kväll och aldrig kunde njuta av att vara förälder under det första året säger något om hur jobbigt det var. Under sådana förhållanden är det heller inte lätt att knyta an till sitt barn, vilket kan spä på de negativa känslorna. Det har till och med gått så långt att du kan känna att barnen skulle ha det bättre utan dig och att det skulle vara skönt att försvinna för alltid. Därmed är det hög tid att du får hjälp med att återfå orken, livsglädjen och tilltron till din egen förmåga att vara en tillräckligt bra förälder. 

Det tredje är tvååringen. Barn är olika. Det finns en del som somnar lätt, sover hela nätterna och är mestadels tillfreds med tillvaron när de är vakna. Andra barn har svårt att somna, vaknar lätt, är kinkiga och svårtröstade. Med andra ord kan det vara mer eller mindre påfrestande att vara förälder. Om man har ett barn som hör till den mer krävande sorten ska man inte dra sig för att söka stöd och råd. Det kan handla om råd gällande hur man bäst bemöter barnet, men det kan också handla om att ta reda på om det finns någon orsak till barnets fungerande. Har den lille ont någonstans? Svårt att reglera sömn/vakenhet, hunger/mättnad eller känslor? Hittar man en orsak leder det till en ökad förståelse och i bästa fall även till en lösning på problemet. 

Jag har redan nämnt att alla tre sakerna hänger ihop, men vill förtydliga lite. Att du mår dåligt och känner att du inte står ut, betyder inte att det är något fel på dig. Vem som helst som utsätts för stora påfrestningar kan hamna där du befinner dig. De omständigheter som gör att du mår dåligt går att arbeta med och det finns stöd att få, så våga vara lite egoistisk och se till att du får den hjälp som du behöver. Inte bara för att stå ut, utan för att må bra. Det kommer även gagna dina barn.

⁄ Ingrid Gråberg, legitimerad psykolog, Psykologiguiden.se

Prenumerera | Köp lösnummer | För skärm (pdf-tidning i app)