Det sena 1800- och tidiga 1900-talet präglades av olika ockulta strömningar. 1848 påstod sig två systrar i USA motta meddelanden från avlidnas andar. Detta satte igång den ”spiritualistiska” rörelsen, där medium kanaliserade budskap från de döda i tal och skrift. 1875 grundades Teosofiska samfundet i New York, där man letade efter en hemlig inre kärna i alla religioner och ville utveckla människans paranormala förmågor. Både teosofin och spiritualismen blev oerhört populära över hela västvärlden. För alla som varken kände sig bekväma i traditionell kristendom eller i en mekanistisk naturvetenskaplig världsbild blev de ett tredje alternativ.
De ockulta rörelserna hade också vissa vetenskapliga anspråk, och menade sig tillämpa experimentmetoder fullt i klass med vad man kunde finna i universitetens laboratorier. Detta togs ännu längre av Society for psychical research, SPR, som grundades i London 1882. Framträdande medlemmar var bland andra kemisten sir William Crookes, fysikern sir Oliver Lodge samt immunologen och Nobelprisvinnaren Charles Richet. Harvard-professorn William James, som brukar kallas den amerikanska psykologins fader, grundade en avdelning i USA.
SPR ägnade sig åt vad vi i dag skulle kalla parapsykologi, med den tidens terminologi ”psykisk forskning”. De genomförde granskningar av spiritualister och teosofer och kom i allmänhet fram till att något övernaturligt inte förelåg. Men de fick också kritik från vetenskapsmän för att de hela tiden tycktes hoppas finna bevis för ockulta fenomen och ibland lät detta inverka på granskningarna. Även i Wien, där Sigmund Freud verkade, etablerades SPR på 1920-talet. En rad olika grupper för sådan ockult forskning fanns sedan tidigare i Wien, under den period när Freud var i färd med skapa psykoanalysen. Här kan nämnas Wissen-schaftlicher Verein für Okkultismus in Wien (Wiens vetenskapliga förening för ockultism), Wiener Para-psychisches Institut (Wiens parapsykologiska institut) och Kriminaltele-pathisches Institut (Kriminaltelepatiska institutet).
Det är svårt att förstå framväxten av Freuds psykoanalys utan att beakta det bredare ”ockulta” sammanhang som hans idéer bitvis överlappade med. Inte minst stod, som vi ska se, många av hans närmaste medarbetare med en fot i vardera lägret. Freud själv sysselsatte sig också på olika sätt med relaterade fenomen. Han skrev exempelvis 1923 en ingående analys av ett historiskt rättsfall kring en pakt med djävulen.
Det intresset var sannolikt ett arv från hans läromästare Jean-Martin Charcot. Denne var närmast fixerad vid äldre tiders föreställningar kring häxor, besatthet och djävulsdyrkan. Det var också kretsen av läkare runt honom på det berömda Salpêtrière-sjukhuset i Paris – där Freud var gäst 1885. Charcot, vars dystra arbetsrum var helt svartmålat och endast innehöll svarta möbler, ansåg att äldre epokers häxor var en direkt motsvarighet till den egna tidens ”hysteriska” patienter.
Detta menade man sig i Charcot-kretsen kunna påvisa bland annat genom experiment där man stack långa, kraftiga nålar genom hysteriska patienters armar utan att dessa reagerade nämnvärt. Detta skulle utgöra en parallell till häxrättegångarnas prov där nålar stacks genom så kallade häxmärken på de anklagades kroppar – kände de inte smärtan var de enligt inkvisitorerna i maskopi med mörkrets makter. Hysteriska patienter vars kroppar spändes uppåt i en stelnad bågform skulle påminna om hur demonbesatta ansetts bete sig.
Sådant anfördes som belägg för att den katolska kyrkan i sin ovetenskapliga okunnighet avrättat tusentals människor som i själva verket varit sjuka. Det här var viktigt för psykiatrikerna att lyfta fram, inte minst eftersom det pågick en maktkamp mellan den moderna läkar-vetenskapen och katolska vårdinrättningar gällande vilka som skulle få ta hand om psykiskt sjuka patienter. Vid sidan av denna mer krassa dimension så var Salpêtrière-läkarna också uppenbart kittlade av demonologin och häxeriet, och deras texter är ofta rent frosseri i bisarra historiska detaljer.
I Freuds krets under åren då psykoanalysen byggde upp sin auktoritet ingick flera personer som var minst lika intresserade av ockulta ting som kollegerna i Paris. Ofta på ett sätt som gled i riktning mot faktiskt tro på spiritualism och annat. En av Freuds tidigaste lärjungar hette Wilhelm Stekel, och 1913 publicerade han en artikel där han menade att telepatiska drömmar faktiskt existerade. Den trycktes i Psychische Studien, en tidskrift grundad av den ryske spiritualisten Alexandr Aksakov. Detta torde Freud ha uppfattat som oförlåtligt.
Freud var nämligen ytterst noga med att allmänheten och de naturvetenskapliga institutionerna, vars gillande han behövde, inte fick blanda ihop hans kliniska psykoanalys med den parapsykologi som vid tiden alltså kallades ”psykisk forskning”. Psykoanalysen måste därför till varje pris framstå som vetenskaplig och materialistisk.
Detta blev också en av tvistefrågorna med mannen som Freud hade utropat till sin arvtagare, Carl Gustav Jung. Denne kom från en familj där flera personer var utövande spiritualister och andemedier, däribland hans mor. Jungs doktorsavhandling (med titeln Om psykologin och patologin i ockulta fenomen) var en undersökning kring ett medium, som i själva verket var hans egen kusin. En del har menat att Jung redan med denna under-sökning ville kritisera materialismen, vilket blir ett stort tema i hans senare arbeten – stick i stäv med Freud, som alltså grundade allt i just materialism.
Freuds starka betoning av sexualiteten som drivkraft i teorin om det omedvetna blev ett sätt att förankra hans idé om en skiktning av medvetandet i något helt materiellt och biologiskt. På så vis fjärmade han sig från paralleller till spiritualismens idéer om hur mediumets psyke skiktas när andar träder in i det. Jung beskrev senare hur Freud inskärpt i honom att sexualiteten som det centrala måste vara en orubblig dogm, vilken skulle fungera som en befästning. En förbluffad Jung undrade då vad denna befästning skulle skydda mot. Till svar fick han: ”Mot den svarta gyttjevågen … av ockultism.”
I någon mening kom Jung själv att vällustigt gyttjebada i just sådant senare i karriären. Efter brottet med Freud 1913 föreläste Jung bland annat för SPR i Storbritannien 1919, om hur tro på andar kan ges en psykologisk förklaring. Senare kom han själv att allt mer röra sig bort från en sådan patologiserande syn på paranormala fenomen. Inte minst vittnar hans omstridda teori om ”synkroniciteter” om detta. Synkroniciteter är, enligt Jung, märkliga sammanträffanden som signalerar betydelsefulla, dolda samband. På 1940-talet blev han intresserad av alkemi, som han såg som en metaforisk process vilken egentligen handlade om att förädla sig själv andligen snarare än att exempelvis tillverka guld. Man kan dock inte säga att Jung försökte skapa en syntes av psyko-analys och ockultism. Snarare använde han motiv från ockulta sammanhang som ingångar för att utforska psyket, men utan att därför utesluta exempelvis andars verkliga existens.
För Freud var alltså sexualitetsteorin en befästning mot det ockulta. Likafullt försökte en del av hans anhängare kombinera trogenhet mot sexualitetsteorin med studier av påstått paranormala fenomen. Ett exempel är den österrikiske psykoanalytikern Alfred von Winterstein (1885–1958) som lyfte fram hur ett medium han studerade under seanserna kunde få erektion och ibland även utlösning. Härigenom, menade von Winterstein, kunde vi förstå att en erotisk komponent var central inom det ockulta.
Jämte Jung var Freuds närmaste medarbetare ungraren Sándor Ferenczi, som också han hade inlett sin karriär med en studie av spiritualism. Detta oroade Freud och 1910 bad han, för att hålla psykoanalysens rykte fläckfritt, Ferenczi att avstå från att publicera sina senaste forskningsresultat, eftersom dessa berörde tanke-överföring. Liksom hos Jung återkom detta intresse senare med full kraft när Ferenczi började utveckla psykoanalysen i en egen riktning, bort från läromästarens föreskrifter.
I princip konstant har det funnits ”kättare” bland ledande psykoanalytiker, som ogenerat visat sitt intresse för det ockulta. Ett senare exempel är antologin Psychoanalysis and the occult (1953), redigerad av George Devereux, där många av tidens stora namn inom fältet bidrog. Redaktören tar i boken inte ställning för eller emot ockulta fenomens verklighet, men pläderar för öppenhet: ”Vetenskapsmannen måste vara skeptisk mot allt – även sin egen skepticism.”
Denna bok utkom i en tid när psykoanalysen hade blivit allmänt accepterad. Kanske kunde man därför kosta på sig saker då som inte varit möjliga tidigare. Det tycks hos Freud, som vi har sett, ha funnits en stark medvetenhet om vad som var strategiskt och inte för att psykoanalysen skulle bli vetenskapligt etablerad. Av detta skäl måste vissa undersökningsområden, i synnerhet allt ”ockult”, helt undvikas. I privata sammanhang kunde det dock låta annorlunda. I ett brev till den ”psykiske forskaren” Hereward
Carrington 1921, skrev Freud att om han levt om sitt liv så skulle han ha vigt det åt att undersöka ockulta psykologiska fenomen. Detta uttalande försökte Freud sedan förneka, men fotokopior av korrespondensen dök sedermera upp.
Vid början av 1930-talet hade Freud själv efter mycket övervägande accepterat att tankeöverföring kunde vara förklaringen till ”ockulta” förmågor som prekognition (att förutse framtiden). Hans syn på saken förblev förankrad i en rationalistisk, materialistisk världsbild och han uppfattade tankeöverföring som ett slags fysiskt fenomen som fungerade ungefär som telegrafi eller telefoni (men här genom ännu okända biologiska nervcellsamband). Något som fanns mentalt hos en person omvandlades helt enkelt till en form av fysisk energi, som fördes över till en annan människa och där återgick till det mentala.
Det har länge (åtminstone sedan 1920-talet) förekommit rykten om att Freud i hemlighet var en anhängare av ockulta läror, kanske rentav medlem i någon gåtfull ockult orden. Riktigt så extremt var det alltså inte, men ett slags ambivalens går ändå att hitta hos honom. Och Freuds psykoanalytiska organisation hade faktiskt en hemlig inre cirkel där man svor en ed och tilldelades speciella guldringar, i vilka antika avbildningar av grekiska eller romerska gudomar var innefattade.
Mest slående är i slutändan kanske att så många av Freuds närmaste medarbetare kom från en ockult bakgrund innan de hittade till psykoanalysen, eller senare avvek i ockult riktning. Detta var förstås ingen slump. Snarare visar det på hur teman, intressen och ramverk överlappade inom psykoanalys och ockultism.
Per Faxneld är docent i religionshistoria vid Södertörns högskola och författare till Det ockulta sekelskiftet: Esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid och Offerträdet: Fyrtiofyra folkgotiska berättelser (Volante 2020). Hans text publicerades först i Modern Psykologi 9/2020: Prenumerera | För skärm (pdf-tidning i app) | Köp lösnummer