Efter över 30 år släpper han den svåra andra skivan.
Jakob Hellman har precis kommit till hotellet och utanför strilar regnet ner. Han är bara på tillfälligt besök i Stockholm, eftersom han och familjen tagit sitt pick och pack och flyttat till Mallorca.
– Men det har ju inte blivit riktigt som vi tänkt oss. Det har varit total lockdown och under en period kunde vi inte ens gå ut med soporna, berättar han, sedan han startat intervjun med en lågintensiv tandborstejakt.
Lågintensitet känns som en återkommande beskrivning av Jakob Hellman. Efter att han har ratat en mycket liten hårborste, som vi under några sekunder trodde var en enorm tandborste, har lugnet återställts med hjälp av tuggummi.
I går kväll landade han på Arlanda, och första kvällen i Stockholm blev sen. Men, om han är trött, verkar han vara fullt och fast inställd på att inte låta det märkas.
Han är glad och ser fram emot att prata. För den nya skivan är han nöjd med, och enormt lättad över att den äntligen finns på riktigt.
Nu har han och familjen bott i Palma i drygt ett år, och trots pandemin säger han att det börjar kännas som hemma.
Han och hustrun Karolina, som är präst i Svenska kyrkan på Mallorca, har börjat hitta ett sammanhang. Sönerna har börjat skolan och fått nya vänner.
– Nu får vi gå ut igen, men vi måste ha munskydd på oss hela tiden. Den enda gången man får ta av sig skyddet är när man sitter ner och äter. Så, vi har aldrig ätit så mycket som nu, konstaterar Jakob Hellman, samtidigt som vi vandrar upp mot hotellets ödsliga andra våning för att ta lite bilder.
Vi tappar bort fotograf Margareta Bloom Sandebäck, och vandrar långa korridorer fram och tillbaka. Jag får en flashback från skräckfilmen The Shining. När jag nämner detta för Jakob tittar han förvånat på mig.
– Men riktigt så otrevligt har vi väl det inte?
Nä. Det har vi naturligtvis inte. Inte på långa vägar. För snart hittar vi fotografen, och inte bara det. Vi hittar ett fantastiskt vackert gammalt piano, eller taffel, som Jakob Hellman säger att det heter.
Att inte göra någon uppföljare kändes som ett väldigt misslyckande.
Han slår sig ner och kan inte låta bli att spela några toner på det ostämda instrumentet.
– Hemma hos mormor och morfar stod det en taffel, och när jag flyttade till Malmö, där jag bodde i en etta, ville jag absolut ha en taffel även där. Jag fick två kompisar att hjälpa mig med flytten, men … vet du hur tung en taffel är?
Den är tung. Väldigt tung. Så, vi släpper den, och börjar prata om nya albumet Äntligen borta i stället.
Detta är stort. För, det är ett album som tagit 30 år att värka fram. Hans första skiva, … och stora havet som kom ut 1989, landade i Sverige med en skräll. Albumet sålde guld, Nöjesguiden utsåg den till århundradets bästa svenska album och överallt spelades hans Bara vara vänner och Hon har ett sätt. Han fick två grammisar: för Årets nykomling och för Bästa manliga rockartist. Alla älskade Jakob Hellman helt enkelt.
Att säga att en hel generation svenskar väntade på album nummer två är inte direkt en överdrift.
Men. Det kom aldrig. Han fick inte till det. Pressen var för hård, och redan något år efter det att … och stora havet släppts började han känna att det fanns krav på att han skulle åstadkomma en lika storslagen skiva än en gång.
Är du ledsen för att du inte fick till skiva nummer två?
– Ja. Det hade nog varit bättre för mig om skiva nummer två kom ut snabbare. Att inte lyckas göra någon uppföljare kändes som ett väldigt misslyckande, och den känslan har jag levt med hela tiden, säger Jakob Hellman långsamt och eftertänksamt.
Återigen den där lågintensiteten, som inte ska misstas för trötthet. För även om han inte är de snabba ordens man är Jakob Hellman i allra högsta grad närvarande.
– En del beskyller mig för att vara disträ, men det gillar jag inte, säger han bestämt.
Nej, fokuserad är snarare rätta ordet. Och kanske har han en förmåga att gå in för det han gör till 150 procent.
– Jag är nog något av en perfektionist. Jag skriver långsamt. Och det kommer jag att fortsätta att göra.
Redan som grabb hemma i Vuollerim hade han siktet inställt på att bli popstjärna. Han var liten till växten och hade svårt att hävda sig gentemot de övriga killarna, som han beskriver som mycket tuffare.
Jag är nog något av en perfektionist. Jag skriver långsamt.
Tursamt nog hade Jakob sitt musikintresse och skolades i kommunala musikskolan. Musikenambitionerna blev som ett slags låtsasvärld, en fantasi att drömma sig bort till. Samtidigt var han målmedveten och bildade bandet Ampere med några kompisar. De fick spelningar och spelade på olika lokalrevyer och andra evenemang. Föräldrarna var lärare, och själv presterade han bra i skolan. Men, Jakob längtade bort, och därför passade flytten till Falun när han var 15 år bra.
Där kom han med i ett nytt band, och han fortsatte skriva låttexter.
På gymnasiet läste Jakob Hellman naturvetenskaplig linje och beskriver sig själv som en liten vetenskapsman med popstjärnedrömmar.
– Efter gymnasiet tog jag ett sabbatsår och jobbade på Saab Scania. Då skrev jag låtar mer eller mindre oavbrutet.
Det nästan maniska skrivandet fortsatte i lumpen i Östersund. Där förvisades han till en städskrubb, eftersom han ständigt antingen sjöng eller funderade på låttexter.
Sedan var det dags att flytta till Stockholm och kemistlinjen. Stockholm var ett medvetet val eftersom det var där som skivbolagen fanns.
Han hann gå ett år på kemistlinjen, samtidigt som han skrev låtarna som skulle komma att hamna på … och stora havet. I Stockholm kände han inga musiker, men lyckades ändå få ihop en demokassett.
Jakob Hellman ler. Berättar att den där 23-åringen som slog igenom var en kaxig en. Trots att han var en helt okänd kille från norr var han inte det minsta ödmjuk när skivbolags-jätten EMI i storstan lyssnat på demotejpen och ville ha hans låtar. Självkänslan när det kom till den musik han skrivit var stark. Han visste ju att han kom med något bra.
– Jag tänkte att det ingick i paketet att vara kaxig, att man måste vara det om man ska bli artist. Samtidigt fick jag jobba ganska hårt för att trycka undan den lilla kemisten inom mig.
Låtarna handlade om försmådd kärlek. Om hjärte-sorg och stora känslor. Med albumet blev Jakob Hellman också en ny sorts manlig före-bild. En som visade sig sårbar, osäker och ledsen, precis som vi alla känner oss ibland.
– Det var en rolig tid. En hel del partajande, konstaterar han.
Jakob Hellman gjorde intervju efter intervju. Uppträdde i tv. Åkte på turné. Det kändes som om hans barndomsdröm om att bli rockstjärna slagit in med råge.
Men så blev det tyst.
Det låste sig mer eller mindre totalt, och även om Jakob Hellman fortsatte att skriva nya låtar, var det inget som hamnade i offentlighetens ljus. Han kände sig aldrig riktigt nöjd, och tyckte att de nya låtarna, särskilt i jäm-förelse med dem på första skivan, inte höll måttet.
Han ser obekväm ut när samtalet kommer in på det långa uppehållet mellan den första och andra skivan.
Jag tänkte att det ingick i paketet att vara kaxig om man ska bli artist.
Det där är ju något han själv tänkt på otaliga gånger, och mellan raderna låter han ana att han av och till varit arg på sig själv för att han aldrig fick till det. Att han kände sig misslyckad.
Jakob Hellman flyttade till Lund för att börja plugga ekonomisk historia. På så sätt hoppades han komma ifrån alla frågor om en uppföljare.
Han tog ströjobb, bland annat på bageri, eller brödfabriken, som han själv kallar det och inom äldrevården.
– Det gillade jag. Jag tyckte mycket om att vara med de gamla, och ett tag tänkte jag utbilda mig till under-sköterska.
Då och då hörde journalister av sig och ställde den ständigt återkommande frågan om när nästa album skulle släppas.
Jakob Hellman kände sig pressad. Inte ekonomiskt – hans låtar spelades så pass mycket i radion att han kunde leva på stimpengarna och lönen från ströjobben. Det var snarare en mental press som tärde på honom.
Att ständigt få just den frågan var kanske inte direkt något som ökade skaparlusten. Snarare tvärtom.
Det hände att han gjorde något enstaka framträdande, något gästspel när andra artister hade konsert, eller att han uppträdde på bröllop. Det var inför en spelning på ett bröllop för 13 år sedan som han träffade sin blivande fru Karolina. De skulle uppträda tillsammans och under repetitionerna insåg de att de blivit förälskade. I dag är de gifta och har två söner.
– Länge kunde jag skylla på barnen, säga att jag inte hade tid att göra en uppföljare eftersom jag var pappa, säger Jakob Hellman.
Men barnen blev äldre, och när de passerat småbarnsstadiet gick inte heller det att skylla på.
Trots att han inte släppte den där andra skivan glömdes han inte bort. Så sent som 2013 rankade Sonic Magazine … och stora havet till det 25:e bästa svenska albumet någonsin.
Så, under sensommaren 2019, i samma veva som familjen Hellman flyttade till Mallorca, började det röra på sig. Under förra hösten turnérade han runt till 15 svenska städer. Spelningarna sålde ut på nolltid och den som hade turen att få en biljett kunde se en avspänd, mycket rolig, uppsluppen och ickeringrostig Jakob Hellman på scenen.
Det sägs att du har scenskräck, men det syntes inga spår över huvud taget av det när du uppträdde.
– Jag är tvärtom väldigt avslappnad på scenen.
Däremot, om jag inte är förberedd känner jag mig inte bekväm, men det kallas väl inte scenskräck?
Om du ska beskriva dig som person, vilka ord väljer du då?
Jakob Hellman är tyst en stund. Han är ofta det. Inte för att han inte har något att säga, utan kanske snarare för att han tycker att det är viktigt att hitta de rätta orden.
– Envis är jag, det är ett viktigt ord för mig. Och ängslig. Orolig för att göra fel. Numera också road när jag ser på
mig själv och olika situationer utifrån.
Redan under förra höstens turné utlovade han en ny skiva, så att den skulle komma var inte alldeles oväntat.
Envis är jag, det är ett viktigt ord för mig. Och orolig för att göra fel.
– Å andra sidan har jag ju lovat flera gånger tidigare, konstaterar han.
Men den här gången blev det faktiskt av. Jakob Hellman beskriver det som ett ganska spretigt album som spelats in på en rad olika ställen: i Palma, i Stockholm, på olika hotellrum.
– När vi väl börjat spela in påmindes jag om hur jobbigt det är att spela in en platta. Flera gånger har jag tänkt ”varför har jag gett mig in i det här igen”?
I samband med inspelningen av tv-programmet Så mycket bättre insåg han att det inte längre gick att hoppa av. Album nummer två var faktiskt något som måste bli av. Han beskriver en känsla av att ha målat in sig själv i ett hörn.
Men, han ser glad ut.
– Absolut! Personligen är jag glad över att det har blivit av.
Det är alldeles tydligt att tanken på att den andra skivan snart ligger ute är en stor lättnad. Han talar varmt och uppsluppet om den.
– Att prata om mig själv och min musik, det kanske är det enda jag är riktigt bra på, säger han lite fundersamt.
Chansen är stor att även den trogna skaran av fans som funnits kvar genom alla år kommer att bli glada. Hans karaktäristiska röst är densamma. Hans sätt att leka med ord och betoning likaså. Men om hans första skiva handlade om olycklig kärlek och stora känslor, så innehåller den här mer mörker och vardagsrealism, men samtidigt en stilla glädje över livets små glädjeämnen.
– Första skivan handlade om obesvarad kärlek. Så är det inte den här gången.
Nu är Jakob Hellman inte 23 år, rastlös, singel och barnlös längre. Den här gången är han 54, gift och tvåbarnsfar, något som märks på texterna som innehåller ett annat lugn än tidigare.
– En del av låtarna handlar om Karolina och mig. Det var först häromkvällen hon fick lyssna faktiskt, och det blev fint.
För familjen Hellman kretsar en stor del av livet runt barnen. Att sitta isolerad i Palma gick bättre än Jakob Hellman trott. Nu hoppas han bara att pandemin ska lätta så att familjen kan bo kvar. De har funnit sig tillrätta, lärt känna sin nya hemstad.
Även om antalet vigslar, som i vanliga fall är högt i Svenska kyrkan på Mallorca, har sjunkit markant, har Karolina sitt jobb. Och Jakob har haft fullt upp med att jonglera sin roll som pappa med inspelningen av skivan och turnén förra hösten.
– Vi är ändå priviligierade:
vi har pengar till mat, vi har air condition och vi har varandra att umgås med. Det finns så många ensamma utan pengar i Spanien att man har börjat ställa upp soppkök.
Nu har vardagen börjat bli något sånär normal i Palma, så normal den kan bli under en brinnande pandemi där till exempel fotbollsplaner och lekplatser är plomberade.
Barnen har återgått till en del av sina aktiviteter och till
vanlig skolundervisning på plats.
– Att få barn var väldigt skönt för mig. Det har gjort mig gott att bli pappa. Innan jag fick barn var jag övertygad om att jag skulle bli en lysande förälder. Nu, när jag faktiskt är pappa, tycker jag inte längre att jag är lysande, konstaterar Jakob Hellman.
I januari släpps skivan. Om han är nervös för mottagandet märks det inte. Han är nöjd. Det är huvudsaken.
Dagen därpå, när vi ses i en musikstudio på Söder i Stockholm, får vi återigen höra ett litet smakprov.
Musikerna anländer en efter en. Till skillnad från inspelningen av … och stora havet hösten 1988 känner Jakob dem alla väl. Då kände han ingen.
Han har fått höra att han har kontrollbehov, och just det var en egenskap han kämpade hårt med under produktionen av första skivan. Han visste ju själv exakt hur han ville ha det. Det var ju hans låtar, och han hade ju ljudbilden i huvudet.
När sedan yrkesmusikerna klev in inför inspelningen, de som jobbat i åratal med det här, de som hade stenkoll, var han tvungen att släppa taget.
– Nu har jag insett att det är mycket som jag inte kan, som arrangemang och så. Då måste jag lämna det till andra och det är … svårt.
Anna-Maria Stawrebergs intervju med Jakob Hellman publicerades först i Modern Psykologi 10/2020: Prenumerera | För skärm (pdf-tidning i app) | Köp lösnummer