Explosionen i Beiruts hamn prövar en redan hårt drabbad befolkning. Många lider av posttraumatisk stress.
En eftermiddag i augusti såg 18-åriga Diana röken stiga över Beiruts hamn när huset plötsligt började skaka. Tillsammans med sin mamma försökte hon ta sig ned till första våningen, men hann inte.
– Taket rasade över oss. Mamma skrek, men ingen hörde henne, säger Diana. Hon dog intill mig. Jag försökte få henne att andas. Men hon rörde sig inte.
I elva timmar låg hon fast-klämd under rasmassorna intill sin döda mammas kropp. När räddningsarbetarna till slut kunde lyfta bort det nedrasade taket och få ut henne tappade hon medvetandet. På sjukhuset vaknade hon upp till en verklighet hon inte vill kännas vid. Inte bara hennes mamma utan också två av hennes systrar dog när tryck-vågorna krossade deras hem i östra Beirut.
Nu ligger hon i en sjukhussäng med benen inlindade i tjocka bandage. Såren går ända in till skelettet och ändå är de inte hennes djupaste. Det har gått månader och hon tar fortfarande medicin för att kunna sova.
– Jag minns allt och orkar inte bära på smärtan, säger hon. Jag vill ha min mamma och mina syskon tillbaka.
Intill sitter den enda av hennes syskon som överlevde explosionen, 16-åriga Dima. Hon har fått ett hotellrum av en hjälporganisation, men där står sängen obäddad. I stället sover hon i en stol på sjuk-huset för att inte behöva lämna sin systers sida. Dima klarade sig utan fysiska skador, men säger att hon inte är tacksam över att hon överlevde.
– Det går inte en timme utan att jag tänker på mina syskon. Det hade varit lättare om jag dött med dem, säger hon.
Explosionen som rev genom Beirut den 4 augusti förändrade hundratusentals människors liv på några sekunder. När den största förödelsen nu skyfflats undan börjar de inre ärren ge sig till känna hos stadens invånare. Enligt en tidig studie gjord av det libanesiska konsultbolaget Strategy har 70 procent av Beirutborna mardrömmar, ännu fler upp-ger att de är deprimerade och lider av oro och stress, och tre fjärdedelar säger att de är i akut behov av psykologiskt stöd.
Ahmad var på jobbet när hans fru ringde och sa att han skulle komma hem och äta. Han svarade att han skulle skynda sig och komma så fort han slutat. Men strax efter klockan sex sköt tryckvågorna genom Beirut.
– Jag sprang hit och hittade min fru och två döttrar döda, säger han och betraktar rasmassorna framför sig.
Av det som brukade vara hans hem finns bara en hög stenar kvar. Han såg sin frus och sina två döttrars kroppar föras ut inlindade i plysch-filtar. Nu hemsöker synen honom om nätterna. För att mota bort bilderna försöker han ersätta dem med andra. I sin telefon har han videofilmer av familjen som han spelar upp gång på gång. Där finns 13-åriga Jude på en gul cykel, 22-åriga Latifa och hustrun Khaldie som dansar. Han bär deras dödsattester i en svart plastpåse i handen. Ändå har han svårt att ta in att halva hans familj inte längre finns.
– Trots att jag såg dem framför mig med egna ögon och att bilderna inte försvinner från näthinnan fortsätter jag att tänka: har det här verkligen hänt?
Ett par gator bort står ett vitt tält. Här har psykologen Noelle Jouane och hennes kolleger på organisationen Läkare i världen öppnat en tillfällig mottagning.
– Vi visste först inte var vi skulle börja för behoven var så stora, säger hon. Det fanns många aktörer som tog itu med det praktiska som att sätta upp glas och ta bort rasmassor, men ingen ställde frågan: hur mår ni?
Allt annat än bra är svaret de hittade. Posttraumatiska stressreaktioner (ptsd) är vanliga hos Beirutbor som återupplever explosionen i form av flashbacks. Som hoppar till vid minsta oväntade ljud, som har svårt att sova, som är rädda, deprimerade och fyllda av oro, som har svårt att koncentrera sig och äta. En äldre man kommer fram till tältet och berättar att han sover på gatan. Psykologerna plockar snabbt upp sina telefoner och börjar ringa för att försöka hitta någon som kan hjälpa honom.
– Om du inte har det grund-läggande för att känna dig trygg kan du inte arbeta med läkandeprocessen, säger Noelle Jouane.
Hon och hennes team går från dörr till dörr och erbjuder psykologiskt stöd till människor som påverkats av explosionen.
– Även om husen byggs upp har något gått sönder inom oss och det är väldigt svårt att laga hur du än försöker, säger hon. Det kommer att ta lång tid att läka.
Bakom en röd metalldörr i västra Beirut sitter tre personer böjda över sina telefoner. Organisationen Embrace driver den enda hjälplinjen för självmordsbenägna i hela Mellanöstern. Resurserna är begränsade och linjen sköts av volontärer som Sevana Topalian, en 25-årig psykologstudent.
– Under utbildningen är man nervös och rädd och börjar föreställa sig olika scenarier, säger hon. Min hand skakade första gången jag tog upp telefonen. För varje samtal blir det lite lättare och våra handledare finns där för oss.
Hon har telefonluren tryckt intill örat. Den har hack i sig. När explosionen rev genom Libanons huvudstad sköt glassplitter in också på deras kontor.
– God kväll.
– Ok Karim.
– Hur kan jag hjälpa dig?
Klockan närmar sig halv två på natten och samtalen strömmar in. De flesta kommer från människor som påverkats av explosionen. Men inte bara. För Libanons befolkning blev den kulmen på en lång rad problem.
– De känner hopplöshet, säger Sevana Topalian. Tänk dig att sitta i ett land där allt kollapsar, det ena efter det andra. Det här året har varit för mycket. Jag förstår inte hur några orkar fortsätta.
Förra hösten slog den värsta finanskrisen i landets moderna historia till. De som fortfarande har arbeten får nu en åttondel av den lön de fick för ett år sedan, samtidigt som matpriserna har mer än fördubblats. Den osäkra politiska och ekonomiska situationen har haft stor påverkan på befolkningens psykiska hälsa.
– Självmorden har ökat; vi förlorade sex människor inom loppet av en vecka, säger Embraces grundare, psykologen Mia Atoui.
I Libanon är psykisk ohälsa och sjukdom omgärdat av stigma och organisationen har just lanserat en ny kampanj för att få fler att söka hjälp.
– Vi valde sloganen ”Det är din rätt att prata om det.” Efter explosionen känner många att de inte har rätt att prata om sin smärta för att det finns människor som har det värre, som har förlorat hem eller familjemedlemmar. Det vi försöker säga är att det är allas rätt att prata om psykisk hälsa.
Dag och natt stöttar hon och hennes personal människor som har drabbats av explosionen. Samtidigt är de också själva påverkade av det trauma som de försöker hjälpa andra att hantera.
– Vi har inte processat det här än, säger hon. Jag själv inkluderad. Det kommer att komma ikapp oss. Vi försöker hjälpa andra, men behöver själva hjälp.
På avdelningen för psykiatri och klinisk psykologi på sjukhuset St. George hänger lamporna ner från taket, och öppningarna där det brukade sitta fönster täcks nu av pappskivor. Sjukhuset ligger bara några hundra meter från hamnen och för första gången i sin 150 år långa historia tvingades det stänga efter explosionen. Men George Karam som leder avdelningen röjde ut två raserade rum och öppnade en klinik för att ta emot dem som påverkats.
– De första som kom var våra egna anställda. Av de 190 människor som miste livet i den här explosionen var 21 patienter eller anställda hos oss.
För många som genomlevt år av krig och konflikt blev explosionen ett trauma som väckte gamla trauman till liv.
– När explosionen ägde rum började många ha mardrömmar om saker som hände för 25–30 år sedan under inbördeskriget, berättar George Karam. De äldre har utsatts för så många stressfaktorer, och ju fler de exponeras för desto större risk att de utvecklar ptsd, depression och oro.
Ändå är det bland äldre generationer, som tagit sig igenom det 15 år långa inbördeskriget, en vanlig uppfattning att de inte behöver någon hjälp.
– Det är en attityd som vi försöker bekämpa, säger George Karam. Många tror att de är starka, men de gömmer bara symtomen. Det kommer inte att hjälpa dem eftersom hjärnan inte glömmer. Du behöver bara en utlösande stressfaktor för att alla filer ska öppnas upp igen.
Omfattningen av krisen gör att stigmat runt psykisk ohälsa och sjukdom är på väg att luckras upp, säger George Karam.
– Det enda positiva med explosionen är att alla pratar om psykisk hälsa, även på tv och i andra medier. Det är inte längre samma tabu att komma och träffa oss på avdelningen för psykiatri och klinisk psykologi. Varför känna skam om 90 procent av dina vänner upplever samma sak?
Barn som vägrar sova i sina egna sängar, som kissar på sig om natten, som är klängiga och inte vågar gå ut – explosionen har påverkat också de allra yngsta. I en undersökning gjord av UNHCR uppgav hälften av dem som svarat, att barnen i deras hushåll uppvisar tecken på trauma och stress.
I en park i ett av de raserade kvarteren anordnar barnrättsorganisationen Himaya aktiviteter i ett försök att hjälpa barnen att hantera sina känslor.
– I början såg vi mycket ilska, berättar Maria som leder aktiviteterna. Barnen var arga och vi såg våld mellan dem.
Hon delar ut gröna lappar med budskap som ”prata om det” och ”lugna ner sig”. Genom lekar försöker de förmedla strategier som ska hjälpa barnen att minska sin oro och stress.
Från de yngsta till de äldsta. Explosionen har lämnat få opåverkade. Psykologer vittnar om att också libaneser utanför Beirut uppsöker dem för att få hjälp att hantera traumat. De förutspår en nationell hälsokris om inte invånarna får det stöd de behöver. Men den ekonomiska krisen gör att få har råd att betala för psykoterapi.
Det är ännu för tidigt att se de långsiktiga effekterna av explosionen och hur många av de hundratusentals som påverkats som kommer att kunna återgå till att fungera som tidigare.
På sjukhuset ser Diana inte hur hon ska kunna återuppta det liv hon levde tidigare. Hon vill ge sig av någon annanstans.
– Här påminner allt om min familj. Om jag ger mig av kanske jag kan glömma smärtan i åtminstone någon minut.
Lina Malers är frilansjournalist baserad i Libanon, Irak och Sverige. Hennes reportage publicerades först i Modern Psykologi 10/2020: Prenumerera | För skärm (pdf-tidning i app) | Köp lösnummer