Lydia Sandgrens hyllade debutroman kan läsas som en lärobok i psykologi.
Om psykologen Lydia Sandgrens prisbelönta bok Samlade verk (Albert Bonniers förlag, 2020) hade varit försedd med ett register, hade man kunnat tro att det tillhörde en lärobok i psykologi. Så är det dock inte. Samlade verk är en roman, men referenserna till psykologihistoriens stora namn duggar tätt. Exempel på det är först och främst hänvisningarna till Sigmund Freud men också till C. G. Jung, Lou Andreas-Salomé, Frantz Fanon, R. D. Laing, Jacques Lacan, med flera. Därtill kommer ett flöde av anspelningar på psykologiska grundbegrepp som libido, dödsdrift, separationsvånda, existentiell ångest, mauvaise foi (falsk tro eller självbedrägeri), psykopati, falska minnen, borträngda trauman, upprepningstvång, sömndeprivation och arketyp.
Flertalet av dessa begrepp har vävts in i berättelsen på ett sätt som känns både pedagogiskt och osökt. Två av romanens förgrundsfigurer har bedrivit universitetsstudier i psykologi, och därför känns det inte alls onaturligt att den psykologiska begeppsapparaten spelar en mycket framträdande roll i deras tankar och konversation.
Viktigast i Samlade verk är likväl ett begrepp som inte diskuteras explicit. Vad jag tänker på är ”narcissism”. Ordet förekommer ingenstans i romanen, men dess dolda närvaro är ändå skönjbar för den som förmår läsa mellan raderna. Därför är det nog inte en tillfällighet att den enda blomma som nämns mer än en gång i berättelsen är narcissen.
Narcissism-begreppet går tillbaka på sagan om ”Eko och Narcissus” så som den berättas i den romerske skalden Ovidius Metamorfoser. I Ovidius version av sagan berättas att den självtillräcklige ynglingen Narcissus blev föremål för den passionerade nymfen Ekos kärleksfulla uppvaktning. Nymfen var dock redan på förhand dömd att se sin kärlek obesvarad, eftersom hon inte kunde föra ett samtal med någon levande varelse. Hennes öde var att endast utgöra ett eko. Hon kunde därför endast upprepa slutorden i det som Narcissus sagt, det vill säga: ”Här!” […] ”Kom” […] ”Må vi träffas!” […] ”Du skall äga mig!”
”Så hade Echo gäckats grymt av Narkissos, så även
andra nymfer från källor och berg, och talrika pojkar […]”
(Översättning: Ingvar Björkesson)
Självtillräcklig som han var, fick Narcissus så småningom sitt straff. En av de nymfer han i sin självtillräcklighet hade avvisat vände sig till gudarna med orden: ”Må han själv bli förälskad, men utan att vinna / någonsin den han har kär”. Så blev det också. Vid en källas stilla vatten blev han så hänförd av sin egen spegelbild att han förlorade intresset för allt annat. Men så snart han ville närma sig föremålet för sin åtrå, fann han att han inget annat kunde göra än att grumla spegelbilden. I sin förtvivlan över detta tog han livet av sig. Av vänligt sinnade gudar blev han dock efter döden förvandlad till den blomma som numera heter narciss eller Narcissus poeticus.
Ovidius berättelse om Narcissus har i psykologin använts för att beskriva en personlighetsstörning, kallat narcissism, som kännetecknas av självtillräcklighet och en oförmåga att upprätthålla långvariga relationer. Enligt Freud är narcissisten inte kapabel till kärlek eller empati och upplever därför sin tilltvaro som tom och isolerad.
Detta är något som i varierande grad kännetecknar alla förgrundsfigurerna i Samlade verk. Vi ser den redan hos romanens antihjälte, förläggaren Martin som trivs bäst med att vara ensam och som hellre arbetar på sitt förlag än inlåter sig på kärleksrelationer. På liknade sätt förhåller det sig med den egocentriska flickvännen/hustrun Cecilia, som prioriterar sin forskning framför sina barn och som till slut överger sin familj utan att lämna andra spår efter sig än ett intetsägande avskedsbrev.
En variant av den narcissistiska problematiken ser vi också hos Martins och Cecilias dotter Rakel, en språkkunnig och beläst psykologistudent. Inte sällan framstår hon som en självtillräcklig människa som endast av artighet lyssnar till sina vänner. Så är det, då det konstateras att ”en strid mellan artighet och ensamhetsvilja” utkämpades i hennes inre. Likväl liknar Rakel ibland också den försmådda nymfen Eko, vars behov av kärlek ju förblev otillfredsställt på grund av hennes oförmåga till djupare kommunikation med omvärlden.
Det narcissistiska temat slås an redan i bokens början. Den unge Martin konstaterar att han inte har lätt för att bli förälskad, men försvarar sig med tanken att kärleken är ”en illusion skapad och vidmakthållen av det kapitalistiska systemet”. Lite längre fram i berättelsen ser han dock sin oförmåga till kärlek som ett problem:
”Det vore så bra om jag bara kunde bli kär i henne. Jag vet inte ens om jag tror på kärlek. Jag vet för fan inte ens om jag har varit kär. Jag trodde det, du vet med Yvonne? Men det var ju bara självbedrägeri. Mauvaise foi.”
Denna oförmåga till kärlek kännetecknar i någon mån också den vuxne Martins relation till hustrun Cecilia. När hon övergivit honom konstaterar han att han egentligen trivs bäst som ensamstående.
”Martin tycktes tillfreds med att leva ensam. Det fanns hos honom inget av den desperation som vissa
ensamstående verkade utstråla. Relationen med de där kvinnorna […] framstod mest som en eftergift till konventionen. Vid varje antydan om att han borde träffa någon var hans standardsvar ’det är så mycket med jobbet nu’, och sedan började han prata om något annat, oftast böcker.”
Narcissismen är också det dominerande personlighetsdraget hos Martins hustru Cecilia. Hon har inga väninnor , och när hon fött barn ser hon ”misstroget” på den nyfödda, och håller sig undan från alla sammanhang som innebär att hon måste interagera med mer än en människa åt gången. När Cecilias mor i bokens slut, ska förklara sin dotters uppbrott från modersrollen och familjelivet, beskriver hon henne som en självupptagen egoist:
”Hon hade alltid varit självisk. Hon hade alltid varit egensinning. Hon hade aldrig brytt sig om hur hennes handlingar påverkade andra människor. […] Men Cecilia tänkte aldrig på andra, sa Inger Wikner i telefonen. Bara på sig själv. Hon agerade helt utan hänsyn till sina nära och kära.”
När Cecilias liv summeras, konstateras det att ”hon aldrig hittat fram till någon varaktig kärlek”, att ”inga människor överhuvudtaget fick fäste i hennes liv” och att hon i sin upphöjdhet och oåtkomlighet ”var likgiltig inför människor men reagerade med känslolivets hela register på litteratur”.
”Det kan inte bara vara otur att hon aldrig hittat fram till någon varaktig kärlek, trots alla sina uppenbara företräden. En sådan ensamhet måste ha djupa rötter. Hon är en solitär existens, och en historia med en person så lossryckt från livet kan knappast sluta lyckligt hur gärna författaren än skulle vilja det. Ett tag slog du följe på hennes ensamma rymdfärd ut i tomheten, och den fortsatte utan dig. Dig har hon lämnat bakom sig liksom hon lämnat allt och alla.”
”Det var sant – Cecilia var inte långsint. Hennes problem var snarare att inga människor överhuvudtaget fick fäste i hennes liv.”
”Rakel försökte förklara att det var tanken på att Cecilia, upphöjd och oåtkomlig, var likgiltig inför människor men reagerade med känslolivets hela register på litteratur.”
Bland de skönlitterära böcker som nämns i Samlade verk finns flera, där den narcissistiska problematiken tematiseras. Dit hör först och främst Marcels Prousts På spaning efter den tid som flytt, men också Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och Lars Noréns En dramatikers dagbok. (Om narcissismen hos Proust, Söderberg och Norén har jag skrivit i min bok Kärleksinviter i litteraturen från bibeln till Millennium, Carlssons 2019)
Det betyder inte att Samlade verk skulle ha karaktär av ”läsefrukt”. Visst är det tätt mellan de litterära, filosofiska och vetenskapliga referenserna, men samtidigt får man det bestämda intrycket att boken också bygger på författarens egna observationer. Det lovar gott inför hennes framtida författarskap.
Torsten Rönnerstrand är docent i litteraturvetenskap och författare.
Beställ Modern Psykologi här: Prenumerera | Lösnummer