Att leva igenom en omvälvande händelse rubbar våra attityder till risktagande, visar forskning. När krisen väl är över kan fler vara beredda att ta större risker än tidigare.
Ett tidigare okänt hot. Check. Som inger fruktan. Check. Som vi saknar kontroll över. Check.
– Coronaviruset är ett paradexempel på vad våra hjärnor upplever som en mycket allvarlig risk, säger Ola Svenson, professor emeritus vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, där han forskar om riskanalys och beslutsfattande.
Ändå beter vi oss väldigt olika mitt i krisen. Vissa personer är beredda att gå längre än rekommendationerna från Folkhälsomyndigeten trots att de inte ens ingår i någon riskgrupp. Andra vägrar tumma på sin livsstil mer än nödvändigt. Hur vi gör beror delvis på vilka konsekvenser vi tror att vårt beteende kommer att få.
– Vi agerar för att undvika negativa utfall, som att man ska bli smittad själv eller smitta andra. Och så försöker man att få positiv belöning. Belöningen om man inte tillhör en riskgrupp är att man kan känna sig duktig, säger Ola Svenson.
Men det är inte enbart rädsla och konsekvenstänk som styr vår reaktion. Så varför gör vi som vi gör? Om du är en person som ser dig som extra cool och osårbar kanske du inte vill ta till dig att du plötsligt inte är det längre. Vi kommer nämligen att fortsätta att fatta beslut och bete oss ungefär som vi brukar, på ett sätt som vi tycker stämmer med vår egen person. Om vi brukar försöka agera enligt folks förväntningar, så kommer vi att göra det även nu under coronapandemin. Vi sneglar också på andra och inspireras.
– Personer som ser på sig själva som hjälpsamma köper kanske gärna mat åt äldre som sitter isolerade nu. De som stannar hemma gör det delvis för att de tänker på andra, säger han.
Hur vi som individer uppfattar risk och anpassar vårt beteende under en omvälvande händelse beror också på om vi upplever hotet som abstrakt eller konkret. Ofta hänger det samman med hur nära vi är centrum av krisen. Först, när det nya coronaviruset bara fanns i Kina, upplevdes hotet för de flesta av oss som mycket abstrakt. För andra personer har risken fortsatt att kännas abstrakt trots att viruset har härjat i Sverige en tid.
– Det här är både en fråga om den egna upplevelsen och känsligheten för upplevelsen. Ofta handlar det om direkt erfarenhet, att man till exempel känner någon som dör, för att risken ska upplevas som väldigt konkret. Men för några av oss blir det konkret bara av att höra om sjukvården i Italien, förklarar Ola Svenson.
Forskning har visat gång på gång att ålder och kön till viss del styr vår riskbenägenhet. I snitt tar män större risker är kvinnor. Och vi vet också att yngre personer tar större risker i trafiken än äldre. Ola Svenson vill dock tona ner dessa generaliseringar. Han anser att det kan vara en hel del fördomar inblandade när vi försöker reda ut vilka grupper som är mer riskbenägna än andra. Vi är snarare rädda för olika saker och situationer, anser han. Vissa kanske inte vågar gå ensamma hem i mörkret, men hoppar ändå fallskärm. En del av oss är riskbenägna när det kommer till ekonomi, andra i relationer.
– De flesta tänker ändå att risken för att just de ska råka ut för något allvarligt är lägre än den är för andra, förklarar Ola Svenson.
Tidigare erfarenheter kan påverka hur vi reagerar på nya hotfulla situationer. Det är inte säkert att vi kommer ut på andra sidan av coronakrisen med samma riskbeteende som innan.
– Stora kriser påverkar människors risktagande, rädsla och framtidshopp. Man beter sig på ett sätt under krisen och på ett annat sätt efter den, säger Mohammad Sepahvand, nationalekonom vid Uppsala universitet, som tittat närmare på hur synen på risktagande påverkades i samband med en omvälvande händelse i det västafrikanska landet Burkina Faso.
Hösten 2014, när ebolan härjade i flera närliggande länder, skakades Burkina Faso av politiskt missnöje med stora massprotester. I oktober var situationen riktigt stökig i huvudstaden Ouagadougou. Presidenten Blaise Compaoré, som redan hade suttit 27 år vid makten, var på väg att ändra grundlagen så att han skulle kunna sitta kvar ännu längre. Det ogillades av många, vilket ledde till våldsamma upplopp.
Samtidigt undersökte Mohammad Sepahvand, med hjälp av medarbetare på olika håll i landet, hur attityder kring risktagande såg ut före, under och efter krisen. Drygt 30 000 personer ingick i studien och han kunde se att attityderna förändrades i takt med att oron i landet ökade.
– Först, när det uppstod väldigt mycket osäkerhet, minskade risktagandet generellt. Risktagandet minskade inte lika mycket överallt, men de som var nära våldets centrum, var betydligt mindre benägna att ta risker än de som befann sig ute på landsbygden, säger han.
Protester och sammandrabbningar pågick för fullt inne i huvudstaden.
– Hundratusentals personer var ute och slogs i försök att få bort den sittande presidenten, säger Mohammad Sepahvand.
Ju mer intensivt det blev med protester och skjutningar, desto mindre risker ville folk ta, berättar han. Kvinnorna tog också betydligt mindre risker än männen. Mohammad Sepahvands data visar också på skillnader i utbildning och inkomst när det kommer till risktagande. De fattigaste 20 procenten av befolkningen tog betydligt större risker än övriga.
– Under den här omvälvande perioden där det sköts på gatorna, var det förstås många som höll sig hemma. Men utanför mitt hem såg jag att kvinnan som sålde friterade bollar på gatan fortsatte att komma dit ändå. Jag tror att hon var medveten om riskerna men att den osäkra arbetssituationen fick styra, säger han.
Till sist avsattes presidenten av militären och fick fly landet. Protesterna i Burkina Faso hade nått sitt mål. Från sin bostad såg Mohammad Sepahvand med egna ögon hur allt fler personer började röra sig ute.
– När även skoputsaren hade kommit tillbaka till gatan, kände jag att nu har det nästan återgått till det normala, säger han.
Då undersökte Mohammad Sepahvand folks riskattityder igen – och konstaterade att folk nu vågade ta större risker. Allra mest påverkades inställningen till risktagande hos kvinnor, visar hans data. Kvinnors risktagande var nu betydligt högre än innan händelsen.
– Det var ett tydligt skifte. Kvinnorna hade ju först blivit betydligt mer försiktiga under själva krisen, men efteråt var de villiga att ta betydligt större risker än tidigare, säger han.
Det här tyckte han var intressant. Varför påverkades kvinnorna så mycket mer än männen?
– Det visade sig att kvinnorna såg framför sig en utveckling med mindre patriarkala strukturer. De fick ökad framtidstro och hopp om positiva förändringar, säger han.
Mohammad Sepahvand tror att aktuell information spelar en avgörande roll för hur våra attityder till riskbeteende kommer att se ut.
– Det var först när militären tagit makten i Burkina Faso, lovat fria val och gått ut med information om att det hela var över som riskattityderna studsade tillbaka upp igen, säger han.
Även i den pågående coronakrisen påverkas vårt agerande av den information vi får. Om smittan håller på att ebba ut så får vi reda på det. Men det räcker inte för att folk ska börja agera som om krisen är över, menar Mohammad Sepahvand.
– Vi kommer att förbli osäkra så länge vi inte vet hur dagarna kommer att se ut, ens två veckor framåt i tiden, säger han.
För att veta vilka risker vi kan ta i vardagen fortsätter vi inte bara att lyssna på information från myndigheter utan sneglar också på hur andra gör, menar Mohammad Sepahvand. Om de flesta ser ut att ha börjat röra sig ute igen eller har slutat att hålla två meters avstånd, så kommer vi förmodligen bedöma läget som mer lugnt. Men vi måste också uppleva att hela samhället i stort är normalt igen för att vi ska agera som om krisen vore över, tror han.
– När OS inte längre är inställt, när Håkan Hellström börjar spela på Ullevi igen, då kanske vi också börjar känna av en normalitet, säger han.
krisen 2014 i Burkina Faso pågick faktiskt bara i några veckor, vilket gjorde den lätt att studera. Där är det inte så lång tid mellan före och efter. De omvälvande händelserna som utspelar sig nu i stora delar av världen i dagens corona-kris verkar bli betydligt mer långvariga. Hur kommer våra attityder till risktagande att se ut om den här krisen pågår länge, kanske i flera år? Rädslan styr kanske vårt agerande till en början, men vad händer över tid?
– Yngre vuxna räknar med låg sannolikhet för att de själva får allvarliga symtom och deras medkänsla med riskgrupperna räcker inte i längden för förändrat beteende, säger Ola Svenson.
Ett sätt att påverka yngre är att skrämmas. Då kan fakta om en mycket coronasjuk yngre person göra risken mer konkret.
– Det kan få yngre att ta den abstrakta risken på allvar åtminstone tillfälligt, säger Ola Svenson.
Men samtidigt håller inte skrämsel i längden.
– Vi vänjer oss vid risker. Man vet sedan länge att skrämmande information har en kortsiktig effekt och därför kan man inte förlita sig enbart på den för beteendeförändringar. Man måste se till att man skapar vanor och sociala mönster för en långsiktig hantering av coronakrisen, anser han.
Kommer vi att bli lika skrämda om det kommer en andra och en tredje våg? Troligen inte, tror Ola Svenson. Men vad andra gör är viktigt här, det är inte enbart de som är uttalat solidariska eller noggranna med andras önskemål som påverkas av hur andra runt omkring agerar.
– Vi styrs också av våra vanor. Och om vi börjar med att backa två meter när vi är rädda för infektion, så blir det till en vana, säger han.
Beteendeförändringar som vi har lyckats få till kan sitta kvar lång tid efter att rädslan har släppt greppet om oss.
Artikeln av Maja Lundbäck är hämtad ur Modern Psykologi 8/2020.
Prenumerera | Köp lösnummer | För skärm (pdf-tidning i app)