Läs psykologen Kristina Lindstrands essä om ras- och vithetsforskning i psykologisk vetenskap.
ESSÄ. Människorättsrörelsen Black lives matter har under de senaste månaderna snabbt fått flera tusentals vita över hela världen att ansluta sig till kampen mot rasism. Forskare inom psykologisk ras- och vithetsforskning menar att det finns mycket omedvetenhet kring strukturell rasism och de privilegier som ”vithet” medför, inte minst i Sverige.
De brutala bilderna av polisvåld mot Jacob Blake och mordet på den afroamerikanske George Floyd har fått snabb spridning över hela världen och väckt starka känslor av ilska och sorg. Massdemonstrationer i USA och Europa, inklusive Sverige, går till historien som de viralt och globalt kraftfullaste protesterna någonsin mot diskriminering av svarta personer.
I många västerländska länder finns sedan länge en diskussion om att psykologisk vetenskap och metodik bör ta hänsyn till att klienter representerar en mixad befolkning med många kulturella identiteter. För att förstå och hjälpa klienter med olika hudfärg, etnicitet, religion och kulturella normer krävs mer fokus på systemteori och en större öppenhet kring att lyfta frågor kring makt, rasifiering och ”vita” privilegier. Dessa frågor har hittills dock inte gjort några större avtryck inom svensk psykologi och psykoterapi. Gruppen av svenska psykologer, psykoterapeuter och handledare i psykoterapi är fortfarande en ganska homogen grupp av vita personer.
Att titta närmare på sin egen position som vit i samhället och utforska frågor om rasifiering är inget som hittills ingått i svenska psykologi- och psykoterapiutbildningar i Sverige. ”Kulturkompetent” psykologi och psykoterapi i Sverige har ofta inneburit att vita personer tillsammans funderat kring hur kulturella skillnader, olika etnicitet och hudfärg påverkar ”andra” i den svenska miljön.
Strukturell rasism och psykosocial hälsa
Ordet ras har länge varit tabu i Sverige och är borttaget i den svenska diskrimineringslagen av anti-rasistiska skäl. FN har kritiserat detta beslut utifrån en risk att försvåra och förbise registrering av diskriminering som drabbar människor av olika hudfärg och utseenden. För att markera att rastermen ändå kan ha bäring har samhällsvetenskaplig forskning ofta börjat använda ordet rasifiering som en existerande social konstruktion, till skillnad ifrån den ovetenskapliga rasbiologins teorier.
I USA finns statistik som visar att en betydligt större del av den afroamerikanska befolkningen är drabbade av psykisk ohälsa än den vita, vilket det amerikanska psykologförbundet delvis tolkar som ett svar på strukturell rasifiering. Den psykiska ohälsan har också kopplingar till fattigdom och droger och många ifrågasätter ett rättssystem där 75 procent av alla fångar är svarta, trots att de bara utgör 14 procent av befolkningen.
I den svenska debatten efter George Floyds död väcktes röster som argumenterade både för och emot att det även finns strukturell rasism i Sverige. Aktuella siffror från Brottsförebyggande rådet visar dock att afrosvenskar är den minoritet i Sverige som drabbas av flest antal hatbrott per år. Tidigare forskning har också visar att svarta personer diskrimineras mest inom svenskt utbildningsväsende och arbetsmarknad, oavsett utbildningsnivå och samhällsklass. En svart person får det, paradoxalt nog, svårare att få jobb efter en högskoleutbildning än före då de har svårare att konkurrera om avancerade yrken arbeten där vithet är en normalitet. Resultatet stämmer överens med liknande undersökningar från hela västvärlden.
Enligt en rapport som gjordes av Statens offentliga utredningar 2005 framgår klart att rasbiologiska tankar lever kvar än idag i Sverige. Rapporten ”Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige”, beskriver att den svenska rasistiska historien är kraftigt nedtonad. Företeelser som 150 års förtryck mot samer, världens första rasbiologiska institut i Uppsala (1922-1958), förföljelse av romer under århundranden och Sveriges mer eller mindre tysta medgivande till nazister under andra världskriget är ämnen som läggs liten vikt vid i exempelvis skolundervisningen. Rasismen tolkas i statens kartläggning som ett resultat av strukturell diskriminering, på olika sätt integrerad i den vita majoritetsbefolkningen, och det svenska samhällssystemet.
Ras- och vithetsforskning
Kunskap om rasifieringens psykosociala betydelse ryms inom forskningstraditionen ”ras- och vithetsforskning” som fick sitt genombrott under 1980-talet i USA. I denna forskning granskas bland annat hur vithet påverkar samhällsstrukturer, psykologi och mänskliga relationer. Majoriteten av forskningen kommer från USA, där den har fått fäste inom alla vetenskapliga discipliner. Forskningsintresset för rasifiering har givetvis rötter i den amerikanska historien med slaveri, stor immigration, kolonialisering, hierarkisk rasism samt en stark medborgarrättsrörelse.
De två kanske mest välkända psykologiska begreppen inom vithetsforskning är ”white privilege” och ”white fragility”. White privilege – ett begrepp som myntades av den amerikanska kvinnoforskaren Peggy McIntosh 1988 – är en generell beskrivning av privilegier för vita, som ger fördelar vid utbildning, boende, arbete, yttrandefrihet, ekonomiska möjligheter och representation.
White fragility kallas den psykologiska känslighet som uppstår vid utforskande av white privilege. Ras- och vithetsforskaren Robin DiAngelo skapade termen 2011, utifrån sina studier som visar att samtal om ”white privilege” ofta skapar negativ stress och väcker affekter som ilska, förnekande, skuld och skam.
Vithet i Europa
En av de mest kunniga europeiska experterna inom psykologisk vithetsforskning är brittisk och heter Judy Ryde. Hon är psykolog och psykoterapeut och skrev 2009 boken Being white in the helping professions – developing effective intercultural awareness, som är utgiven på förlaget Jessica Kingsley Publishers. Boken beskriver bland annat en ”interkulturell” förmåga som är relationell och avser att kunna tolka och förstå andras synsätt samt ifrågasätta egna uppfattningar och på så sätt överbrygga olika perspektiv, både kognitivt och känslomässigt.
Judy Ryde menar att frågan om vithetens betydelse förnekats i Europa under lång tid, men att närma sig svåra systemiska frågor och insikter om strukturell rasism ger möjlighet till utveckling både på individ-, organisations- och samhällsnivå.
Trots att rastänkandet för länge sedan vetenskapligt motbevisats, pekar vithetsforskning på att över- och underordning i samhällsstrukturer fortsätter reproduceras. Judy Ryde beskriver att denna hierarki existerar, till stor del i en icke-verbal och omedveten socialiseringsprocess, i vita majoritetssamhällen. Just detta gör att vita personer i västvärlden tenderar att se sig själva som ”färglösa” och utgöra den normalitet som ”icke-vita” avviker ifrån.
Judy Ryde har under många år följt hur rasifierade personer som avviker ifrån västerländska normer hanteras i psykoterapi och handledning. Många ”icke-vita” har berättat att frågor om rasifiering, skillnader i förutsättningar i samhället och att det kan finnas en hierarkisk komponent i terapirelationen ofta saknats. Rydes ståndpunkt är att det, nu och i framtiden, är omöjligt att bli ”kompetent” på alla kombinationer av kulturella identiteter. Denna ”identitetskomplexitet” kräver både mer teoretisk kunskap kring rasifiering, lyhörd öppenhet kring olikheter och likheter utifrån ett rasperspektiv samt känslomässiga erfarenheter där psykologer/psykoterapeuter också granskar sin egen vithet.
Ras- och vithetsforskning i Sverige
Ras- och vithetsforskning har under de senaste åren så smått börjat synas i den svenska forskningslitteraturen. 2017 gavs boken Ras och vithet – svenska rasrelationer igår och idag ut av lektor Tobias Hubinette på förlaget Studentlitteratur. Boken ger en bred överblick över svensk samtida ras- och vithetsforskning. I boken framförs bland annat en hypotes om att den djupt rotade föreställningen om Sverige som ett jämlikt och demokratiskt land kan bidra till omedvetenhet om rasifiering samt extra starka psykologiska försvar. Kommentarer som ”jag tänker ju inte alls på dig som svart, bara vanlig” kan på ett subtilt sätt, förminska rasifierande upplevelser och även skydda ifrån det eventuella obehag som samtal om olika levnadsvillkor kan trigga.
Professor och psykolog Inga Dennhag är författarinna till den första boken på svenska om makt och psykoterapi som kom ut 2017, Makt och psykoterapi på förlaget Natur och Kultur. Dennhag utgår ifrån FN:s mänskliga rättigheter att erkänna och respektera mångfald och olikheter som en av hörnstenarna i god psykologisk praktik. Hon använder främst KBT och förespråkar ett normkritiskt och intersektionellt perspektiv – fallkonceptualiseringar och analyser av olika maktpositioner utifrån kön, klass, etnicitet och ålder som är komplext sammanflätade på olika nivåer.
Psykolog Malin Fors bok A grammar of power in psychotherapy – exploring the dynamics of privilege, som American Psychological Association gav ut 2018, fördjupar de intersektionella perspektiven. Fors utforskar maktpositioner och fördomar, bland annat via sin egen position som vit, lesbisk och feministisk psykolog och psykoanalytiker. Hon använder många kliniska exempel från Sverige och Norge och beskriver exempelvis sitt eget deltagande på psykoanalytiska konferenser med diskussioner om privilegier och makt. Konferenserna hålls ofta på exklusiva hotell, vilket gör att prislappen för resa och deltagande reducerar åhörare och föreläsare till en privilegierad grupp av vita personer. Det paradoxala i situationen är att nästan alla städare och diskare på hotellen brukar vara svarta. Malin Fors upplever komplexiteten i att prata om orättvisa maktstrukturer och att andra människor diskriminerar, samtidigt som man själv befinner sig i en miljö med tydlig strukturell över- och underordning.
Malin Fors belyser även olika psykologiska tolkningar av maktordning. En teori är att människors förnekande av vithetens betydelse kan vara uttryck för kollektiv dissociation – en form av bortträngning som förläggs utanför medvetandet. I tider av förändringar i omvärlden kan även behov av rasifiering växa, som svar på att försöka bevara det som känns tryggt och familjärt.
Skillnader i värderingar och normer inom psykologi
Den individcentrerade västerländska synen på psykisk ohälsa och diagnostisering är inte självklar i ett globalt perspektiv. Sigmund Freud hävdade exempelvis, på sin tid, att hans psykologiska teorier var giltiga över hela världen. Idag har dock den tanken reviderats.
Att exempelvis använda självkänsla, självständighet eller individuell lycka som tecken på psykiskt välmående stämmer ofta inte överens med vad som värderas i mer kollektivistiska kulturer. Även västerländska ord och begrepp inom psykologin kan vara svåra att förstå inom andra kulturer.
På exempelvis ewe, ett språk som talas i Ghana, finns inte något ord som motsvarar diagnosen egentlig depression. Vid sorg och nedstämdhet använder ghaneser ofta professionella ”gråterskor” för att frammana tårar och på så sätt rena kropp och sinne. I religiösa och spirituella riter används dans och sång, som utifrån ghanesisk beprövad erfarenhet, sägs lindra lidande. För västerländska psykologer och psykoterapeuter, som är vana att använda ”vita” diagnosinstrument och behandlingsmodeller, blir givetvis arbetet mer komplext i mötet med migranter och andra som i mångt och mycket har en annan psykologisk världsbild än dem själva.
Insikter om rasifiering och vithet
Den brittiska rasforskaren Judy Ryde beskriver att polarisering och svåra känslor riskerar att uppstå vid samtal om rasifiering och vita privilegier. Hon tar upp tre grundläggande förutsättningar för att fördjupade samtal kring vithet och rasifiering ska bli fruktbara a) medvetenhet kring att vi alla har internaliserade fördomar; b) trygghet i att inte bli ”skammad” för omedvetenhet och känslor som ger uttryck för rasifiering c) ett öppet utforskande ska inte ses som uttryck för rasistiska attityder.
För att förstå sig själv och andra bättre har Judy Ryde, som länge arbetat med gruppsamtal, skapat en cirkulär white awareness-modell som består av fem generella intellektuella och känslomässiga utvecklingsfaser. Faserna kan vara konstant låsta i ett läge under livet eller utvecklas stegvis och livslångt, utifrån olika mänskliga förutsättningar och erfarenheter;
1.”färgblindhet” och/eller förnekelse
2. ökad kunskap om hur vithet historiskt medfört förtryck och rasifiering
3. fördjupad känslomässig medvetenhet utifrån skuld och skam
4. integrering av kunskap och känsla, samt förståelse kring hur strukturell rasifiering påverkar vita och svarta systemiskt idag
5. handlingskraft för att själv bidra till förändring
Det är naturligt att grupper eller individer som utforskar vithet kan fastna i olika faser, exempelvis kring om det är ”rätt eller inte” att vita personer känner skuld eller gränslöst älta hjälplöshet istället för att gå vidare och reflektera kring rasrelationer mer vidsynt och komplext. Judy Ryde anser att egna skuld och skamkänslor är naturliga, och till och med önskvärda, i en white awareness-process.
Ibland kan personer helt neka till att vita privilegier existerar, men en utforskande attityd i samtal betyder också att inget är ”rätt” eller ”fel”. Om rasifiering är något som omedvetet ingår i vår socialisationsprocess tar det sin tid att nå insikter och de måste få utvecklas ”organiskt” i varje individ.
Som den femte utvecklingsfasen i white awareness-processen – handlingskraft för att själv bidra till förändring – har Judy Ryde bland annat initierat ett projekt med ett ideellt ”drop-in”- center som ger psykosocialt stöd till flyktingar och asylsökande som samverkar med primärvård och socialtjänst.
Kristina Lindstrand, leg. psykolog/psykoterapeut/handledare i psykologiskt arbete. Läs mer av Modern Psykologi: Prenumerera | Lösnummer | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)