KRÖNIKA. Om man tog all energi som somliga cispersoner lägger på att tänka på transpersoners könsorgan, och omvandlade den till ström skulle det kunna tillgodose energibehovet hos ett mindre europeiskt land, skrev en bekant till mig häromdagen. Det är något märkligt med debatten om transpersoner och könsbekräftande vård. Förutom att ämnet verkar väcka orimligt starka känslor så är det slående många faktafel och märkliga vinklar som förs fram. Så låt oss reda ut begreppen lite:
En vanlig vinkel är att ”processen går för fort”. Detta trots att problemet för både för vuxna och barn snarare är de långa väntetiderna. Om man är under 18 år står man ofta i kö för utredning i nästan två år, därefter tillkommer utredningstiden.
Att en psykolog på Bup kallar ett barn det namn och det pronomen som barnet föredrar är inte samma sak som att säga: ”Du är trans och har nu fått en diagnos.” Det är att respektera barnets upplevelse och vilja. Allt annat skulle vara förödande för tilliten i en behandlingskontakt.
Många verkar dessutom blanda ihop detta med att få en remiss för en könsdysforiutredning och att få en könsdysforidiagnos. I vilka andra fall görs det? Om min läkare skickar en remiss för att utreda om jag har diabetes antar väl inte folk att det är samma sak som en diabetesdiagnos?
Om man får en könsdysforidiagnos kan man få könsbekräftande vård. Detta är inte lika med underlivskirurgi. Ingen underlivskirurgi görs på någon under 18. Det är nämligen inte lagligt. Alla väljer inte heller att genomgå sådan kirurgi. Stopphormoner, som kan ges till en ung person för att stoppa puberteten, är reversibla. Om man slutar kommer puberteten igång igen.
På senare tid har antalet remisser till KID-teamet (för personer under 18) minskat. Risken är att detta beror på den negativa mediabevakningen där man har fokuserat på några få som har ångrat delar av eller hela sin behandling. Det är självklart djupt olyckligt att det finns personer som är besvikna på vården och sådana berättelser måste också komma fram. Men röster från personer som har fått vård som gjort deras liv lättare att leva, det vill säga den stora majoriteten, har helt ignorerats.
Alla som behöver en könsdysforiutredning borde få det. Könsbekräftande vård och stöd ska ges till den som behöver. Så tycker jag nämligen att vård ska funka. Att de som behöver vård ska få. Oavsett om det rör sig om diabetes eller könsdysfori.
Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog och författare. Den här krönikan publicerades först i Modern Psykologi 6/2020: Prenumerera | Lösnummer | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)