– Jag kallade mig Mikael och drömde om att vara kille.
Han är kortklippt och har en bylsig collegetröja. För trots att Mikael har velat börja med hormoner för att slippa hamna i puberteten och utveckla bröst, har han ännu inte fått påbörja någon utredning.
– Vi har stått i kö i snart ett år, säger mamma Christina.
Så familjen väntar. Att Mikael är en kille som råkar vara född i en tjejs kropp är tydligt, menar både han och hans föräldrar.
– Men jag var otroligt nervös när jag skulle berätta för dem, säger Mikael.
När han väl berättat var det en lättnad. Plötsligt var han inte längre ensam om sina tankar.
– Att det endast krävs tre samtal för att få byta kön är inte något vi känner igen oss i. Kötiden för att ens få påbörja en utredning är numera 18 månader, säger Christina lite uppgivet.
Hon skulle önska att man började med ett orienteringssamtal för att sålla ut solklara ärenden från mer tveksamma.
– Det har framgått att många med könsdysfori är deprimerade eller har asperger. Det är självklart att dessa utredningar måste ta längre tid. Men att personer som Mikael ska behöva vänta är galet, säger Magnus.
– Jag tycker också att det skulle tillföra mycket om ungdomarna som ska påbörja en utredning får träffa andra unga som redan genomgått någon form av könskorrigerande åtgärd, säger Christina.
Om Mikael även kommer att genomföra en hormonell och kirurgisk korrigering vet han inte än. Men officiellt är han kille, åtminstone vad gäller namn. Juridiskt kön och personnummer kan inte korrigeras förrän utredningen är genomförd och Mikael har fyllt 18 år.
Han tror att fler söker för könskorrigerande åtgärder för att det finns fler förebilder och en större öppenhet på sociala medier. En sak är Mikael och hans mamma ännu inte överens om: att ta ut och frysa in ägg innan den hormonella behandlingen påbörjas.
– När man är 14 kan man inte föreställa sig hur stark barnlängtan i framtiden kan bli, säger Christina. Foto: Joel Nilsson.
En av de största medicinska skandalerna någonsin, eller ett tecken på ett öppet och tillåtande samhälle? Åsikterna kring utredningarna om könskorrigerande åtgärder är många. Klart är att antalet barn och unga som söker för könsdysfori har ökat lavinartat.
Säg ”könsdysfori” på nästa middag och kvällens samtalsämne är räddat. Risken för pinsamma tystnader är raderad, även om risken för att trampa in på minerad mark är högst påtaglig. Få ämnen är så laddade.
När könsdysfori har debatterats i medier under våren har kritiken handlat om att ut-redningarna görs för lättvindigt och snabbt. Att den som satt upp ett varnande finger har anklagats för att vara konservativ och antingen homo- eller transfob, verkar vara ett genomgående tema.
Christopher Gillberg, professor och överläkare i barn- och ungdomspsykiatri vid Göteborgs universitet och Sahlgrenska universitets-sjuk–huset, är en av dem. Han sökte och fick avslag på statligt forskningsanslag, tillsammans med sju kolleger, för att forska om långtidseffekterna av könskorrigerande behandling. Då gick de offentligt ut och kritiserade de åtgärder som görs på barn och unga för att vara ett stort experiment.
– De här ingreppen genomförs utan beprövad erfarenhet, och som jag ser det pågår en kraftigt växande experimentverksamhet på hundratals barn varje år i vårt land. Och utredningarna som genomförs är snabba. Ett fåtal besök är det enda som krävs, säger
Christopher Gillberg.
Han är inte nådig i sin kritik. Många av de barn och unga som genomgår könskorrigerande åtgärder har dessutom en diagnos inom autismspektrat, är deprimerade och/eller lider av ångest. Detta försvårar ytterligare. Nämnas bör att Christopher Gillberg är världsledande forskare inom just neuropsykiatriska diagnoser.
För, hur ska man veta att barnet eller ungdomen i själva verket kvalar in inom diagnosen könsdysfori, och att tankarna och upplevelsen av att vara ”fel” inte har med aspergerproblematiken att göra? Eller, för den delen, inte bara handlar om vanligt existentiellt tonårsgrubbel och de identitetsproblem som så många upplever i ungdomen?
– Antalet barn och unga som vill genomgå en könskorrigerande åtgärd har exploderat. Att hitta orsaken till detta, och att därefter fatta besluten på rätt grunder, är oerhört viktigt, säger Christopher Gillberg.
Att antalet barn och unga som upplever sig leva i fel kön har ökat är helt uppenbart. På Karolinska sjukhusets KID-team, som möter unga upp till 18 år, har antalet patienter som utreds fördubblats årligen mellan 2013 och 2017, och då framför allt bland personer som fötts som flickor men identifierar sig som pojkar. Också i åldrarna över 18 har patientgruppen ökat, men inte lika kraftigt och då jämnt fördelat över bägge könen. Samma utveckling sker över hela västeuropa.
– Vi vet inte vad ökningen beror på. Vi ser inom barn- och ungdomspsykiatrin att unga personer söker hjälp mycket mer än de tidigare har gjort och en del av ökningen skulle kunna förklaras av det. Att man söker hjälp för detta är inte samma sak som att utredningen leder fram till diagnos. Men, vi ser också att antalet barn som föds med oklart kön ökar. Kanske händer något under fosterutvecklingen? Men det är inte något jag vill spekulera kring, säger Cecilia Dhejne, enhetschef och flödesansvarig på ANOVA, avdelningen för andrologi, sexualmedicin och transmedicin vid Karolinska universitetssjukhuset.
Inte heller Louise Frisén, docent och barnpsykiater som jobbar på KID-teamet, och möter patienter som ännu inte fyllt 18, vill spekulera kring orsakerna till ökningen.
– Nej, ingen vet varför, men alla undrar. Det är troligen flera olika faktorer som spelar in, tror Louise Frisén.
Enligt Louise Frisén och Cecilia Dhejne finns det ändå flera tänkbara orsaker: fler som söker vård med ökad kunskap, ökad tillgång till vård, stora årskullar, lagändringen som innebär att patienter som genomgår könsbekräftande åtgärder inte längre tvingas sterilisera sig.
Vi vet inte varför någon upplever att könsidentitet och kropp inte stämmer överens, men en förklaring kan vara att det som orsakar detta ökar. Det finns vissa teorier kring hormonstörande ämnen, och att en cocktail av detta kan påverka.
Klart är att i takt med att öppenheten på sociala medier har ökat, har allt fler barn och unga sökt sig till vården för att de upplever sig ha en köns-identitet som inte stämmer med kroppen.
När en patient väl fått en remiss till någon av de mottagningar som är specialiserade på detta tar utredningen vid, där de internationella och nationella riktlinjerna följs, tillsammans med de lokala riktlinjer som utarbetats vid mottagningen. Hur utredningen går till beror på flera olika omständigheter. Dels på patientens ålder, dels på hur patientens övriga tillvaro ser ut, samt på om hen uppenbart verkar ha landat i sitt beslut. Vissa utredningar är enkla och går fort, andra tar längre tid.
Men varken Cecilia Dhejne eller Louise Frisén håller med om att utredningarna görs för fort och ogenomtänkt. De säger båda att en utredning normalt tar mellan sju månader och två år.
– Både barn och förälder kommer till mottagningen, och här genomförs mellan tre och fem psykologsamtal, både enskilt med patienten och tillsammans med föräldrarna. Under samtalen görs också olika tester. Och därefter träffar jag som barnpsykiater patienten, bland annat eftersom det är vanligt med ångest, depression eller problematik inom autismspektrat, förklarar Louise Frisén.
På ANOVA, för patienter över 18 år, görs utredningen på liknande sätt och syftar alltså till att undersöka om patientens upplevelse har med könsdysfori att göra eller har någon annan förklaring.
– Vi undersöker också om patienten har andra problem. Vi jobbar även med en modell som vi kallar förändringskorset, där patienten får undersöka vad han eller hon förväntar sig att förändringen ska innebära. Vi tittar också på drivkrafter och pratar om att det enda som behandlingen gör är att förändra kroppen. Andra problem behöver man få annan hjälp med, säger Cecilia Dhejne.
Det faktum att en stor del av patientgruppen också lider av ångest, depression eller problematik inom autismspektrat är inget som i sig stoppar en fortsatt utredning. Men, förtydligar Cecilia Dhejne, för just dessa grupper under-söker man noggrant om det rör sig om två separata tillstånd eller om patientens önskan om könsbekräftande åtgärder endast kan förklaras av andra saker. I dessa fall får inte patienten någon könsdysforidiagnos.
– Och vad gäller en eventuell autismdiagnos får det ju inte vara så att en person med
autism inte kan behandlas också för könsdysfori, konstaterar Cecilia Dhejne.
Av de som genomgår en utredning på ANOVA får en fjärdedel inte diagnosen könsdysfori och inleder då inte heller någon behandling. På KID-teamet är det två tredjedelar som inte får diagnosen, en siffra som bland annat beror på att de är unga och att ut-redningen inte hinner slutföras före 18 års ålder, då patienten byter enhet.
Såväl Louise Frisén som Cecilia Dhejne önskar mer forskning på området och kommer själva att påbörja en studie. Framför allt för att undvika att behandla patienter som senare ångrar sig, och för att bättre förstå vad som gör att vissa ångrat sig.
Än mindre kunskap finns om den grupp som påbörjat behandlingen, för att därefter avsluta den innan de genomgått hela processen.
– Vi håller på att undersöka hur många de är och varför detta hände. Det är dock inte så vanligt. För att undvika ånger är det mycket viktigt att det finns hög kompetens och erfarenhet i utredningsteamen. Det får inte bli fel, oavsett om det handlar om en person som inte får en behandling som han eller hon ska ha, eller tvärtom, säger Cecilia Dhejne.
Att Saras mellanson skulle komma ut som dotter vid 18 års ålder blev en chock för hela familjen. Sara är inte emot företeelsen i sig, men är djupt oroad över hur utredningen görs och känner sig exkluderad som förälder.
Saras mellanbarn har aldrig varit den pratsamma typen. Och att Sofia, som hon numera heter, skulle ha starka funderingar kring att hon i själva verket var en tjej, och inte den kille som hon föddes till, väckte en stark oro hos föräldrarna.
– Det handlar inte om att det är fel att personer med könsdysfori får hjälp. I vårt fall handlar det om att vi är oroliga över att beslutet verkligen är rätt, säger Sara.
Sedan Sofia berättade om sitt beslut har föräldrarna försökt nå fram till henne. Något som visat sig vara omöjligt, och har lett till såväl frustration som förtvivlan i familjen.
– Jag är fruktansvärt rädd för att Sofia genomgår en behandling och ett ingrepp som hon kommer att ångra resten av livet. Att hennes övertygelse om att hon i själva verket är kvinna skulle handla om något annat, säger Sara.
Hon tycker sig se tecken på att hennes mellanbarn har någon form av outredd
diagnos inom autismspektrat. Att Sofia kanske lider av autism, och att hennes föräldrar vill utreda detta innan Sofia genomgår en könskorrigering, möts med oförståelse hos Sofia själv.
– Det som händer, och det som då skrämmer mig, är att Sofia hotar med att skaffa hormoner på egen hand över nätet, och att hon då börjar självbehandla sig. Jag är också rädd för att hon, om hon hindras, försöker ta livet av sig.
Sara och hennes man kommer att träffa psykologen på utredningsteamet tillsammans med Sofia om en månad. Då är det dags för det gemensamma samtalet som görs under utredningen.
– Eftersom Sofia är över 18 har vi inte så mycket att säga till om. Det gör att frustrationen ökar ytterligare, säger Sara.
Sara och Sofia heter egentligen något annat.
Anna-Maria Stawrebergs reportage har tidigare publicerats i Modern Psykologi 6/2019: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera