Är manligheten i kris?
Hashtaggen #metoo öppnade dammluckorna för kvinnors vittnesmål om övergrepp. I sociala medier, debattartiklar och genom manifestationer har det sexuella maktmissbruk som utövas av män runt om i världen gjorts synligt: inom medier, politik, vård, näringsliv – liksom i nära relationer. För att inte tala om hur manlighet kopplas till annat våld och kriminalitet. Parallellt med detta har alltfler män signalerat att de är trötta på den traditionella mansrollen. Författaren Henrik Bromander skriver romaner om mannen som problem, programledaren Hampus Nessvold vill lära unga killar hur de ska agera mot tjejer, men också mot varandra och i filmen The Square dissekerar regissören Ruben Östlund bilden av den självsäkra mannen.
Så hur mår manligheten i dag? Är det så nattsvart som man kan tro? Psykologen Thomas Johansson är professor vid Göteborgs universitet och har forskat om mansrollen sedan början av 1990-talet. Enligt honom har det hänt en hel del sedan dess, i alla fall på ytan.
– Då flyttade de frånskilda papporna från familjen. I dag väljer 30–40 procent av de män som skiljer sig att ha barnen varannan vecka. Det är en tydlig konsekvens av att vi i Sverige fokuserat starkt på att män ska bli mer närvarande i familjen, säger Thomas Johansson, som menar att det samtidigt blivit mer accepterat för män att prata om känslor och gå i terapi.
Den norska psykologen och psykoterapeuten Per Isdal håller med om att det finns mycket som är positivt, i och med att pojkar uppfostras i ett alltmer jämställt samhälle. Men å andra sidan står manligheten inför extrema utmaningar, vilket inte minst syns inom skola och utbildning. Männen hänger inte med i den moderna världen, de klarar inte utbildningar och kommer därför att få svårt att få jobb och viktiga positioner i samhället.
– Det leder till att männen framstår som förlorare, vilket är farligt, eftersom det bland annat leder till den politiska extremism som vi ser runt om i Europa, säger Per Isdal.
Han var med och startade Europas första behandlingshem för män med våldsproblematik i Stavanger 1987. I dag finns det behandlingshem i fjorton städer i Norge och antalet medarbetare har växt från två till cirka sjuttio.
– Initiativet togs väl emot av kvinnorörelsen, som stöttade projektet från början. Dessutom var det också efterlängtat av många män med våldsproblematik. Dessa män vill inte bruka våld mot de personer de älskar. De gör det på grund av en problematik som vi hjälper dem att komma till rätta med.
I sin bok Meningen med våld (Gothia fortbildning), som kom ut första gången år 2001 och i år har kommit i nyutgåva, argumenterar Per Isdal för att våld inte uppstår i ett vakuum – det finns alltid bakomliggande orsaker och meningar med våld. År 2011 fick han Stora psykologipriset i Norge för att han gjort våld till ett psykologiskt ämne.
– Våld är ett typiskt manligt problem. Detta har tidigare negligerats eller förbisetts. Inom psykologin är manlighet och våld ett minst lika viktigt område som exempelvis ångest eller depression. Det är en form av psykisk ohälsa.
Per Isdal berättar att män står för 95 procent av alla våldsbrott. Han ser tydliga kopplingar mellan detta faktum och den traditionella mansrollen.
– Av våra klienter har cirka 80 procent utsatts för våld själva. Det är väldigt högt och är ett tydligt tecken på den våldssocialisering som män genomgår. Det finns inte i mäns gener att bruka våld, då hade alla män gjort det. Det är snarare mansrollen som är en del av förklaringen, säger han.
– I den traditionella mansrollen ligger att män inte ska visa känslor. Män får inte gråta, visa sig svaga eller sårbara. Den enda ”tillåtna” känslan är aggression och denna känslomässiga stumhet leder till vanmakt – och vanmakt ser jag som den individuellt största förklaringen till våld.
I sin terapi låter Per Isdal klienterna sätta ord på sina upplevelser av vanmakt och berätta om sina känslor.
– Jag vill utvidga mansrollen. Det gör jag genom att säga: ”Du är oerhört stark och modig som kan visa din sårbarhet.” Jag vill göra män tryggare i sig själva, ge dem ett större rum genom att visa att manlighet kan vara så mycket mer än våld och aggression. Det ger dem en större frihet.
Mäns våld riktar sig både mot kvinnor, barn och andra män. Men män brukar även våld mot sig själva. Även här talar statistiken sitt tydliga språk. Män svarar för drygt 70 procent av alla självmord i Sverige enligt Folkhälsomyndigheten.
– Det är liknande siffror i Norge. Och ja, det är ytterligare en tragisk aspekt av hur mansrollen gör det svårt för män att hantera sina problem. Män söker inte hjälp för psykiska besvär, de har heller inga nära vänner som de kan prata känslor med. De håller känslorna inom sig och står ensamma.
Den enda nära relation många män har är den till sin kvinnliga partner, påpekar Per Isdal.
– Det leder i sin tur till en beroendesituation som kan bli farlig, eftersom beroendet skapar rädsla och behov av kontroll och makt.
Men vad är det då i mansrollen som gör att så många män kränker kvinnor sexuellt och i många fall inte ens inser att de gått över en gräns? #metoo-kampanjen har med all tydlighet visat att detta inte rör sig om enskilda överträdelser, utan att mer eller mindre varje kvinna har utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp. Thomas Johansson tror att en möjlig förklaring till det manliga oförståendet är att de i den rådande kulturen fostrats till att vara den aktive – den som flirtar, tar kontakt och ”erövrar” kvinnor.
– Det beteendet har länge normaliserats i samhället. Vissa män har då haft svårt att veta när de gått över gränsen till vad kvinnor tycker är ok och männens beteende har också länge slätats över. Samtidigt har det ju rent juridiskt skett förändringar, som att lagen om sexuella trakasserier har skärpts flera gånger. Det som sker nu är att vi också börjar betrakta gråzonerna och diskuterar beteenden som är oönskade, men kanske inte brottsliga.
Historiskt har det också varit så att mannen överordnats kvinnan. Dagens samhällsvillkor är ett resultat av ett kulturellt arv som förts vidare under flera tusen år. Även det viktiga faktorer om man vill analysera mansrollen, menar Per Isdal:
– Kvinnan sågs länge som mannens egendom och denna syn har fått stöd i religionen. I ett katolskt land som Polen är det fortfarande omöjligt att döma en man som våldtagit sin hustru. Där anses det vara kvinnans plikt i äktenskapet att tillfredsställa sin man sexuellt. Gör hon inte det har han rätt att bruka makt och våld för att få det han vill ha. Denna syn har vi inte i Sverige eller Norge, men även här gäller det att frigöra oss från förlegade tankesätt, säger han.
Men att #metoo skulle göra slut på såväl sexuella övergrepp som den snäva mansrollen tror han är väl optimistiskt, även om det är ett steg på vägen.
– Allvarligt våld som misshandel och mord kommer fortfarande att finnas. Det vi sett av kampanjer som denna är att sexism, tafsande och andra former av jämförelsevis mindre allvarliga övergrepp minskar när vi talar öppet om dem, så det är mycket bra att det synliggörs, säger Per Isdal och påminner om #metoos feministiska förhistoria.
– Det här startade redan för länge sedan då kvinnorörelsen började problematisera mäns våld mot kvinnor.
Ruben Östlund
Bor i: Göteborg
Yrke: Filmregissör och professor i filmisk gestaltning vid Akademin Valand, Göteborgs universitet.
Ålder: 43 år.
Har gjort: Filmen The square.
– En av filmens centrala scen- er är den där en skådespel- are gestaltar en apa som en happening vid en fin, etiketts- tyngd middag. ”Aphannen” jagar ut sällskapets alfahanne och sedan är det dags för reproduktion. Detta utlöser något djuriskt hos de kultiverade middagsgästerna, som svar på apans animaliska maskulinitet. Apor är intressanta. De speglar oss människor, men skäms inte för sina drifter.
Manlighet var det bärande temat i din tidigare film Turist och har också stor betydelse i The square. Du har börjat arbeta på en ny film som också verkar beröra ämnet.
– Ja. Det kommer att handla om en fotomodell som börjar bli tunnhårig, vilket innebär att han inte har många år kvar i branschen. Han får då rådet att ”re-branda” sig genom att bli tillsammans med en ung kvinna. Jag vill bland annat undersöka frågor såsom hur det ekonomiska krav som finns på en man i en relation går ihop med hela jämställdhetsprojektet.
Hampus Nessvold
Bor i: Stockholm.
Yrke: Sångare, skådespelare och programledare.
Ålder: 21 år.
Skrivit: Boken Ta det som en man (Bonnier Carlsen 2017)
– Jag deltog i Utbildningsradions satsning Tänk till där vi talade om psykisk ohälsa för några år sedan. Jag pratade som jag gör med mina kompisar: om kroppskomplex, kärlek, relationer, känslor, upplevelser och andra funderingar som jag har.
– Responsen från andra killar var stor och fick mig att fundera på vilka forum vi killar har för att prata om relationer, känslor och sex. Jag kom fram till att det vi killar har att tillgå är intressetidningar om exempelvis sport eller grabbiga tidningar med motorcyklar. I dem får vi signalen att vi ska ha koll på läget, men det har vi ju inte! Så föddes idén om en bok till killar, där jag skriver om egna erfarenheter av vad det är att vara ung man i dag.
– Förhoppningsvis bidrar boken till att killar blir lite mer medvetna om vad de gör och hur de uttrycker sig gentemot varandra och mot tjejer. Alla vi män måste ta ansvar för våldshandlingar och misogyna eller homofoba åsikter.
Henrik Bromander
Bor i: Malmö.
Yrke: serietecknare och författare.
Ålder: 35 år.
Skrivit: Boken Bara en kram (Atlas 2017 )som avslutar en romantrilogi om manlighet.
– Min samhällssyn är starkt präglad av feminismen. Jag ville utforska manlighet konstnärligt och borra djupt i ämnet.
Huvudpersonen i din nya roman är en kulturman som påstår sig vara feminist, men som egentligen är något helt annat. Är det din kritik av kulturmäns relation till feminismen?
– De allra flesta män ser sig nog tyvärr inte ens som feminister och av dem som gör det är det nog många som gör det för att det är politiskt korrekt och ger dem fördelar. Hade vi män varit intresserade av ett jämställt samhälle på allvar hade utvecklingen ditåt gått snabbare.
I ljuset av #metoo har din roman fått en skrämmande aktualitet. Är du förvånad över att en del historier som kommit fram är så lika den du berättar i din roman?
– Verkligen inte, eftersom jag till stor del utgått från verkliga händelser och existerande vittnesmål, och stöpt om dem i fiktiv form. Men allra bäst är ju att historierna kommer fram så här, direkt från kvinnorna som utsatts. Min roman blir ju ett slags komplement på sin höjd.
Mats Almegårds artikel publicerades först i Modern Psykologi 12/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera