KRÖNIKA. Min vän C kommer hem till mig med ögonen lysande av entusiasm och vad som ser ut som en helt vanlig vit plastburk med lock i händerna. Han höjer den mot taket i en blandning av vördnad och segergest – inte helt olikt hur Simba lyfts mot skyn i den ikoniska Lejonkungen-scenen – och utropar: Den här kommer att rädda oss!
C berättar att plastburken inte alls är någon vanlig plastburk, utan något som kallas för kitchen safe, ett litet kassaskåp med timer. I den kan man låsa in kakor, fjärrkontroller och annat som kan distra-hera, står det i produktbeskrivningen. Men vi ska inte lägga in några kakor eller fjärrkontroller i den. Vi ska lägga in våra mobiltelefoner.
Jag och C, som också är författare, brukar ses ett par gånger i veckan och arbeta med våra respektive bokprojekt. Ända sedan vi träffades har vi försökt konstruera den bästa arbetsmetoden. I skrivandet – som jag älskar högt och intensivt – har det nämligen alltid också funnits ett massivt motstånd och en galopperande lust att fly.
Vi har testat en rad olika metoder som inte klarat sig genom det smala nålsögat för vårt evigt pågående projekt att optimera arbetsmetoden – till exempel tvivelaktiga prestationshöjande läkemedel (vi fick ångest), rymdmat (det var för äcklig konsistens) och promenader (det tog bara tid).
Men trots våra enorma ansträngningar är det en sak som fortsätter att vara ett störande element. Telefonen. Detta trots att vi under en period till och med provade att ge varandra elstötar ifall vi plockade upp den under ett pågående arbetspass.
Men nu, säger C, kommer det att bli ordning på skrivandet! Jag är full av invändningar. Tänk om barnen vill något? Tänk om C ramlar och slår i huvudet och jag måste ringa 112? Men C är hård. Han stoppar ner våra telefoner i burken och ställer in tidslåset på fyra timmar. När han visar mig timern som precis börjat räkna ner säger jag: ”Wow! Det här är så knäppt! Jag måste fota och lägga ut på Instagram!” Tills jag inser att det inte går. Telefonen är ju inlåst.
Jag ber honom öppna kitchen safe:n lite kort bara så att jag kan få ta en bild, men C skrattar rått och säger att det är omöjligt. Om jag vill få ut telefonen måste jag såga upp burken. Jag är som en heroinist på avtändning. Jag vet inte hur många gånger jag sträcker mig efter en telefon som inte längre finns där. Men jag inser att det här kanske kommer bli den viktigaste burken i mitt liv. Burken som räddar mig från mig själv.
Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog och författare, senast till den Augustnominerade boken Mitt storslagna liv (Rabén & Sjögren 2019). Den här krönikan publicerades först i Modern Psykologi 8/2019: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera