De ifrågasätts inte längre bara av anonyma hatare. Genusforskarna kritiseras också i etablerade medier. Men stämmer kritiken om en aktivistisk och politiskt färgad vetenskap?
Det är tisdagsmorgon i centrala Göteborg och många är på väg till jobbet för en sista insats innan jul. Klockan är 7.48 när polisen får in ett larm om en misstänkt bomb i en påse invid dörren till Nationella sekretariatet för genusforskning. Det är den 18 december 2018 och det ska inte finnas någon förhöjd hotbild mot universitetet som sekretariatet tillhör.
Medan morgonen gryr når polisen fram till den utsatta byggnaden och spärrar av 150 meter runt om, så att det nationella bombskyddet kan kontrollera och säkra föremålet i påsen i lugn och ro. Nationella sekretariatet för genusforskning evakuerar sina 15 anställda, som till vardags arbetar med att sprida och främja forskning om genus, alltså de ”föreställningar, idéer och handlingar som sammantagna formar människors sociala kön”, för att citera Nationalencyklopedin.
I delar av Europa ifrågasätts teorier och forskning om genus hårt. I Ungern har utbildningarna i genusvetenskap förbjudits. Men också i Bulgarien, Italien, Polen och Frankrike finns ett politiskt motstånd, då vissa ser ämnet som ett hot mot traditionella värderingar.
– Kvinnors motstånd mot patriarkatet är något som har avskytts och hotats ända sedan rösträttsrörelsen, säger Hillevi Ganetz, professor i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Hon har länge forskat om genus och populärkultur, till exempel hur femininitet och maskulinitet skapas i talangshower på tv.
De nya kanalerna på nätet har gjort hatet mer tydligt. Mest är det på sociala medier som hatarna hänger, men hoten tar sig även andra former. Vid Stockholms universitet får genusforskarna ofta höra att de ”inte borde finnas”, bland annat via mejl till institutionen. Ulf Mellström, professor vid Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet, har själv blivit mordhotad via mejl.
– Ändå upplever jag att jag får mindre hot än mina kvinnliga kolleger, och sällan kommentarer om mitt utseende. Ingen säger heller att de ska våldta mig. Det är kommentarer om att jag är dum i huvet, men också att man vet var min familj bor, säger han.
Själv forskar han bland annat om maskulinitet och självmord.
– Tre av fyra som tar livet av sig är män. Jag vill identifiera riskgrupperna och använda min forskning i ett suicid-preventivt arbete, säger han.
Vad är det som skapar sådan uppståndelse kring just genusvetenskap?
– Kön och sexualitet är så hudnära, och grundläggande för vad som formar våra liv.
I och med att genus ligger nära människor finns ett utrymme för ett ”alla kan”, alla kan ha en åsikt. Även om jag har hållit på med forskningsområdet i 30 år kan folk komma fram till mig och säga att jag inte verkar förstå det här, eftersom deras fruar eller döttrar är på ett visst sätt, säger Ulf Mellström, som tidigare har varit styrelseordförande för Nationella sekretariatet för genusforskning, som utsattes för den misstänkta bomben i december.
Förutom att det sitter en del anonyma hatare runt om i landet och får spel varje gång någon nämner ordet genus, finns också en annan dimension av genuskritik. För i Sverige pågår också en strid om genus-vetenskapen på ledarsidor och i debattartiklar.
Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi är troligen den som har skrivit flest kritiska artiklar mot genusvetenskapen – och han driver tesen att forskningsfältets inflytande har gått för långt. I dessa artiklar förekommer ord som ”feminazister” och ”överkyrka”. Och när Ivar Arpi startade en crowdfunding-kampanj för en bok på temat fick han snabbt ihop stora belopp.
Är det så att färre numera köper genusvetarnas analyser? Och beror det i så fall på den värderingsförskjutning som pågår i västvärlden?
– Själva motorn för kritiken är den högerpopulistiska vågen som går genom hela Europa. Även andra områden med maktkritiska ansatser, som hotar den invanda priviligierade ordningen, kritiseras av högerpopulister, säger Hillevi Ganetz.
Hon försökte länge svara på ociviliserade kommentarer på nätet. Nu tar hon inte längre diskussionen. Hon tycker att det är obehagligt, men framför allt upplever hon det som meningslöst att ta debatten.
– Jag har försökt gå in och kommentera i trollartade diskussioner, men det blir bara absurt. Det är ingen som lyssnar. Min erfarenhet är att den stora klumpen av nättroll är högerpopulister som hatar feminister, säger hon.
Genusvetenskapen har sina rötter i aktivism, något som Nationella sekretariatet för genusvetenskap själva skrivit på sin hemsida. Kan det vara där skon klämmer?
Hillevi Ganetz anser att frågan är underlig.
– Om inte kvinnorörelsen hade uppstått så hade vi varit kvar i patriarkatet. Skulle det ha varit bättre? Det är klart att genusvetenskapen är en del av kvinnorörelsen men det är ju någonting bra!
– Jo, det kan finnas grund för kritik mot det aktivistiska inslaget, tycker Ulf Mellström.
Som maskulinitetsforskare vill han nyansera bilden och visa på en bredare repertoar av vad det innebär att vara man, och det skulle man ju också kunna kalla aktivism förstås, menar Ulf Mellström.
Så hur är det med genusvetarna, har de politiska motiv?
– Om man menar att genus-vetenskap är politisk i den meningen att man söker förändring så är det helt sant.
Men det gäller alla samhällsvetenskaper och även teknikvetenskaper, påpekar han.
– Miljövetenskapen har en historia i miljörörelsen och på Handelshögskolan finns också en stark politisk vilja till förändring. Om man tittar på intresset för genus och jämställdhet historiskt så är det liberaler, socialdemokrater och vänstern som varit mest engagerade, säger Ulf Mellström.
Fredrik Stjernberg, professor i filosofi vid Linköpings universitet håller med om att det finns gott om exempel där vetenskapliga discipliner har sitt ursprung i en vilja att förändra och förbättra världen.
– Inom medicin finns många som har gått samman för att utrota en viss sjukdom, det är ju en sorts aktivism. Forskningsfältet nationalekonomi är ju sammanflätat med en liberal kapitalistisk idé om hur världen fungerar – och där finns ständiga diskussioner om trovärdighet och användbarhet, säger han.
Problemet, menar Fredrik Stjernberg, är att det verkar som att många inom genusfältet tycker ganska lika.
– Det som krånglar till genus-vetenskapen i hög grad är att det finns en tendens till en samsyn, samtidigt som genusvetare utsätts för hot och angrepp utifrån, säger han.
Fast Hillevi Ganetz menar att det inte stämmer.
– Nej, vi tycker inte lika och någon gemensam genusideologi finns inte. Det faktum att genus existerar är inte en ideologi. Dessutom är det inte och har aldrig varit en enda enhetlig rörelse. Inåt, inom själva genusvetenskapen, pågår livliga diskussioner, debatter, sammanstötningar och kritik. Men visst, många tycker att det kostar för mycket att vara ett ansikte offentligt, säger hon.
Men vilka perspektiv är okej inom genusvetenskapen? Kan man vara genusforskare och ändå vägra skriva under på att det existerar diskriminerande strukturer i samhället?
– Nej, det kan man inte, men det är inte konstigt, det skulle nog en sociolog också säga, säger Hillevi Ganetz.
Här menar Fredrik Stjernberg att det finns ett problem:
– Det är inte så att alla samhällsvetare generellt svarar ja på frågan om det finns samhälleliga diskriminerande strukturer. Men inom just genusvetenskapen så är det inte en fråga för debatt. Och när det inte blir en fråga för debatt, när fler tycker lika, så finns en risk att man sluter sig. Tittar vi i backspegeln kan vi se att för forskningssällskap som har slutit sig tar det längre tid att släppa fram andra synsätt, säger han.
Behöver man till exempel också vara anhängare av analysen att det finns en könsmaktsordning för att passa som genusforskare? Nej, menar både Ulf Mellström och Hillevi Ganetz. Det går bra att forska inom ämnet ändå.
– Det kan man göra. Könsmaktsordningen är ju en radikal-feministisk idé och det finns flera teorier som ifrågasätter detta som en allmän förklaringsmodell. Jag själv skulle snarare prata om patriarkat. På ett strukturellt plan har män generellt sett mer makt, men det stämmer inte alltid, så det här måste undersökas i varje konkret i situation, säger Ulf Mellström.
Anna Victoria Hallberg är litteraturvetare som disputerat vid Örebro universitet och numera arbetar som utredare vid Södertörns högskola. Hon är en av de akademiker som har uttryckt sin oro över att universiteten håller på att ”politiseras i det tysta”. Hon är inte alls förtjust i den aktivistiska dimensionen.
– Den aktivistiska komponenten passar en viss typ av människor och kanske inte dem som är genuskonservativa, säger hon.
Hennes kritik riktar sig framför allt mot Nationella sekretariatet för genusforskning, eller snarare det inflytande som hon menar att de fått. När regeringen beslutade att man skulle se över jämställdheten på svenska universitet var det genussekretariatet som fick stå för expertkunskaperna.
– Nationella sekretariatet för genusforskning har en reell makt i och med att de är det samordnade organet för hur jämställdhetsintegrering ska implementeras på svenska universitet. Hur det ska gå till är inte någonting som är öppet för intern debatt och diskussion utan det ska genomföras på ett ganska så styrt sätt. Det är inte frivilligt, säger hon.
Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, har länge kritiserat genusvetenskapens organisering. I en intervju på ledarplats i Svenska Dagbladet i början av 2019 förklarar han varför han har varit kritisk mot det radikalfeministiska perspektivet. ”Vad jag varit kritisk mot är dels att området domineras av ett väl ensidigt teoretiskt perspektiv, dels att man valt att använda politisk styrning för att tvinga på forskare detta perspektiv …”
Hillevi Ganetz kallar det för konspirationsteorier att genusvetarna, som är ganska få till antalet, skulle vilja ta makten över universiteten:
– På Stockholms universitet är vi bara sju anställda. Vi tvingar inte på människor några analyser. Det finns en förväxling där man tror att genusvetenskapen styr jämställdhetspolitiken. Ofta är det så att kritikerna inte kan skilja genusforskning från jämställdhetssträvanden som det finns regeringsbeslut på. Men visst, jag är glad för att regering och riksdag strävar efter jämlika villkor, säger hon.
Anna Victoria Hallberg kallar ändå sekretariatet för en ”aktivistisk gruppering med stark ideologisk front”. När hon skrev om det i tidskriften Axess år 2017, fick hon svar av tre av sekretariatets företrädare i en debattartikel i Dagens Nyheter.
– Men där sammankopplade de mig med populistiska partier. Det tyckte jag var ojuste, och faktiskt populistiskt, säger hon.
Fredrik Stjernberg:
– När vi har ett ämne där många ser sig själva som aktivister för en god sak, snarare än att de håller på att ta reda på saker, så finns en risk att alla de som ifrågasätter det som har med färdriktningen att göra framstår som onda personer, säger han.
Under flera timmar i Göteborg vet ingen om det kommer att smälla. Det gör det inte och avspärrningarna utanför Nationella sekretariatet för genusforskning kan hävas. När det någon dag senare visar sig att det har rört sig om en attrapp kan alla andas ut. Forskarna i genusvetenskap vid Göteborgs universitet får så ofta ta emot hat och hot att de har slutat att anmäla, berättar säkerhetschefen i medierna. Sedan blir det jul.
Maja Lundbäcks artikel publicerades först i Modern Psykologi 5/2019: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera