I filmen Flotten återförenas deltagarna från ett av 1970-talets mest spektakulära gruppexperiment. Nu finns filmen på SVT Play.
Elva främlingar, en flotte och en farlig resa. Sommaren 1973 sjösattes ett psykologiskt experiment som kvällstidningarna snabbt döpte till ”Sexflotten”, eftersom försöksledaren ville utforska mänsklig sexualitet och aggressivitet – och kanske skapa fred på jorden.
– Det är nästan som en saga eller en myt. Här fanns människor från hela världen, och ett fantastiskt sjöäventyr. Det finns något romantiskt i att vilja ge sig ut på havet för att försöka förstå hur vi människor ska leva tillsammans, säger regissören Marcus Lindeen, som har gjort dokumentärfilmen Flotten, som har biopremiär den 21 september.
Mannen med den romantiska idén var den mexikanska antropologen Santiago Genovés. På 1960-talet deltog han i Thor Heyerdahls flottexpeditioner över Atlanten, och trodde sig ha hittat det perfekta sammanhanget för att studera mänskligt beteende utan en massa störande omvärldsbrus. Han ville sjösätta en egen expedition och sätta ihop en brokig grupp människor med olika hudfärg, kön, religion och nationalitet – och studera gruppdynamiken under en lång resa ute till havs.
I april 1973 annonserade han efter frivilliga i tio internationella dagstidningar och valde ut fyra män och sex kvinnor. Och så lät han bygga flotten Acali, en primitiv farkost på sju gånger tolv meter som saknade motor och skulle färdas över Nordatlanten med hjälp av strömmarna.
– Första gången jag såg flotten insåg jag att ”det här är ju bara en plåtlåda”. Den gick inte att manövrera, det gick inte att vända den, inte att hålla undan för eventuell trafik. Jag var väldigt tveksam, säger Maria Björnstam, som skulle komma att bli expeditionens kapten.
När jag intervjuar henne, 45 år efter flottfärden, är hon vänlig men lite korthuggen. Både i filmen och i samtalet blir det uppenbart att hon inte hyser några varma känslor för Santiago Genovés. Som när hon berättar om hur hennes papper och tidningsurklipp från experimentet låg orörda i en kökssoffa i alla år, innan Marcus Lindeen fick henne att plocka fram dem igen.
– Jag hade inte sorterat ett dugg trots att det har gått mer än 40 år. Jag har inte orkat och jag har inte velat, säger hon.
Den 12 maj 1973 lämnade Acali Kanarieöarna, med siktet ställt mot Yucatánhalvön. Deltagarna, som kom från USA, Frankrike, Sverige, Japan, Angola, Israel och Mexiko, skulle bo tätt tillsammans utan möjlighet till privatliv – till och med toalettbesöken var öppna för beskådan. Santiago Genovés förde bok över allt från alkoholkonsumtion till menstruationscykler och fick deltagarna att ständigt fylla i frågeformulär om vilka på flotten som de irriterade sig på, eller ville ligga med. Maria Björnstam ser tillbaka på formulären med en suck.
– Min uppgift var att ta den här flotten och de här människorna från Kanarieöarna till Cozumel i Mexiko – och det gjorde jag. Att jag dessutom var med i något som han kallade för ett vetenskapligt experiment, det kunde jag liksom inte undvika, säger hon.
Valet av kapten var mycket medvetet från Genovés sida. Han hade hört talas om Maria Björnstam, den första kvinnan som tog sjökaptensexamen i Sverige, och reste till Stockholm för att övertala henne att bli Acalis befälhavare. Han ville skapa en särskild dynamik på flotten, där de sex kvinnorna hade viktigare positioner än de fyra männen.
– Santiago ville vara mitt i sin tid på 1970-talet. Han ville gärna vara radikal, både när det gäller sexualitet och fria möjligheter. Som ett test av den tidens framryckande kvinnorörelse så ville han se vad som skulle hända om kvinnorna fick bestämma. Hans teori var att männen skulle bli provocerade av det, och att det skulle ge en hel del konflikter, säger Marcus Lindeen.
Han upptäckte den bortglömda historien om Acali när han snubblade över en tysk bok om världens hundra galnaste psykologiska experiment. När han såg att expeditionen haft en svensk kapten ville han veta mer. Han läste den numera avlidne Santiago Genovés bok om experimentet, men också romaner och poesi som forskaren hade skrivit senare i livet, och grävde fram åtta timmar filmat material ur ett arkiv i Mexiko City.
Men framför allt ville Marcus Lindeen höra deltagarnas version av vad som hände på flotten. Han tog kontakt med de åtta som fortfarande var i livet, och bjöd in sju av dem (den angolanske prästen Bernardo Bongo fick inte flyga för sin hjärtläkare) till en studio i Trollhättan, där han hade byggt upp en kopia av Acali.
– Det var väldigt roligt, ett kärt möte. Alla kändes som syskon, mer eller mindre. Det är ingen som jag tycker illa om, säger Maria Björnstam.
Detta var själva kruxet, ur Santiago Genovés perspektiv. Han hade räknat med att konflikter skulle uppstå på Acali, att olikheter och sexuella spänningar skulle skapa motsättningar, kanske till och med våldsamheter, som han skulle kunna studera. Men det blev inga bråk. Männen ifrågasatte inte kvinnornas auktoritet, det blev inga svartsjuke-gräl eller maktkamper. Det var då som forskaren började manipulera deltagarna, för att provocera fram resultat.
– Han använde det vi hade skrivit i hans papper mot oss, han sa att vi var lata och dumma och inte förstod hans experiment. Han ville skapa aggression och dålig stämning. Han blev en totalitär ledare. Det var inte vetenskapligt för fem öre. Han hade ju bestämt sig från början vad han ville ha ut av det hela, säger Maria Björnstam.
Hon får medhåll av Sebastian Cancino, som är forskare i socialpsykologi vid Stockholms universitet.
– Alla som förstår forskningsmetodik vet att även om det inte blir som man vill så kan man inte gå in och försöka påverka. Då är det inget experiment längre.
Vad tycker du om experimentets utgångspunkt, så som det skildras i Flotten?
– Det var mycket som var vetenskapligt tveksamt. Även om han hade sett ett aggressivt beteende så hade det varit svårt att veta vad det berodde på, eftersom han hade med så många olika parametrar. Och man skulle ha behövt göra om det 20, 30 gånger för att se hur ofta det beteendet uppstod, för att kunna dra några generella slutsatser. Det skulle krävas otroliga resurser för att reda ut det här ordentligt, säger Sebastian Cancino.
Han tror att Acali-experimentet på många sätt var en produkt av sin tid. På 1970-talet var den experimentella psykologin en ung vetenskap, och det etiska regelverket var vagt.
– Den enskilda forskaren hade mycket att säga till om. Fick man finansiering kunde man lägga upp det lite som man ville. Det fanns mer utrymme för överdådiga idéer, som att man skulle bli den förste som knäckte någon kod när det gällde mänskligt beteende.
Santiago Genovés fick sin konflikt till slut. Den kom att stå mellan forskaren själv – machomannen med den uppblåsta självbilden – och resten av besättningen, med kvinnorna i spetsen. Han blev så hatad att deltagarna började fantisera om mord, och det blev omöjligt att fortsätta med forskningen på flotten.
Men mer än 40 år efter resan sitter de kvarvarande deltagarna i dokumentär-filmen och samtalar på taket till Acalikopian i plywood. De sju personerna – samtliga expeditionens kvinnor och den japanske mannen Eisuke Yamaki – pratar om allt som de inte vågade säga då.
– Det är ganska rörande att se de här kvinnorna sitta i min filmstudio och ha ett varmt och innerligt samtal, och se saker som Santiago misslyckades med att se. Han var ute efter att skapa en ”vi och dom”-känsla, och så blev det inte, säger Marcus Lindeen.
Socialpsykologen Sebastian Cancino är inte förvånad över bristen på konflikter mellan experimentets deltagare. Den här typen av beteende är välkänt inom socialpsykologin. Om en grupp har ett högre syfte, som att korsa Atlanten, så låter de sig inte styras av sina aggressiva och sexuella impulser.
– Det var ju inga barn han jobbade med, utan det var vuxna, friska personer. Det som skiljer oss från djuren är att vi kan skärpa till oss när det gäller. Annars hade vi inte kunnat bygga upp det komplexa samhälle som vi har i dag, säger Sebastian Cancino.
Santiago Genovés fick hård kritik för sitt experiment, dels för att han satte deltagarnas liv på spel när han tog med dem ut på havet i den primitiva ”plåtlådan”, dels för att hans metoder ansågs ovetenskapliga. Experimentet föll snabbt i glömska.
Men var Acaliprojektet verk-ligen ett misslyckande? Marcus Lindeen menar att Genovés oförmåga att bevisa sin tes, att människor som på ytan är väldigt olika varandra ska hamna i konflikt och bråka och slåss, i stället gjorde experimentet till en succé.
– Det visade sig ju vara precis tvärtom. Att impulsen hos människan, när man ställs inför en farlig situation och har ett gemensamt mål, är att samarbeta, oavsett var man kommer ifrån. Det är kanske inte en lika spektakulär slutsats, men den är storartad.
Sebastian Cancino är inne på samma linje:
– Man kan säga att det var lyckat, eftersom det visar att människan inte är en aggressiv och översexuell varelse hela tiden. Det är klart att vi har aggression och drivs av sexualitet men vi har också en utvecklad frontallob som gör att vi kan tänka logiskt. Vi förstår att ”om jag får utlopp för det här så gynnar det varken mig eller gruppen i längden”. Så det är ingen framgångshistoria för forskaren, men en framgångshistoria för mänskligheten.
Ingenting av detta är egentligen någon nyhet för Maria Björnstam. Efter 40 år på sjön vet hon hur viktigt det är att hålla sams på en liten yta, att kunna samarbeta med alla och behålla vissa åsikter för sig själv. Men diktaturen ombord på Acali vill hon aldrig uppleva igen. När jag frågar vad hon tog med sig från de tre månaderna ombord svarar hon:
– Att jag är en fri människa och lever i ett fritt land, där jag får säga och tycka vad jag vill. Det hoppas jag att filmen förmedlar till publiken: ”Ta vara på din frihet!”
En längre version av Karin Svenssons artikel publicerades i Modern Psykologi 7/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera