Psykologen Jonas Mosskin vill se mer fokus på det egna ansvaret i klimatdebatten.
KRÖNIKA. Årets extrema väderhändelser är för många ett uppvaknande. I vintras hade vi snö och kyla på ett sällan skådat sätt. Vårfloden var extrem och knappt hade snön smält bort och jag hade satt potatis på landet, förrän maj fick 25 grader. Vårflod och fulla vattenmagasin till trots blev det torka i juni. I juli kom extremvärmen och medan vi hade tropiska nätter härjade återigen skogsbränder. När sedan ett hundratal greker dog i en infernalisk eldstorm under en eftermiddag tycktes gudarnas budskap vara övertydligt. Människan har med sin existens värmt upp världshaven, påverkat strömmar och vindar globalt. Den fortsatta fossila användningen har skapat en skenande utveckling. Trots att såväl vetenskapen som gudarna är övertydliga har vårt ekonomiska och politiska system inte klarat av att byta riktning.
Den här mänskliga positionen har fått mig att tänka på existentialismen. En grundläggande tanke hos flera av existensfilosoferna är att såväl livet som döden saknar mening och att tillvarons värde ligger i handlingen. Kierkegaard, Sartre, de Beauvoir och Camus betonar varje individs fria vilja och ansvar. Insikten om vårt tunga ansvar genom våra val, gör att vi ofrånkomligen känner ångest. Det är uppfriskande att existentialismen sätter fokus på vårt ansvar som människor och att det med detta ansvar också följer en uppenbar plikt att skrida till handling. För existentialisterna duger det inte att ”tänka rätt”, utan vårt liv och dess mening värderas utifrån våra handlingar.
Den ångest vår frihet leder till undslipper vi ofta genom att gömma oss bakom den stora massans handlingar. En sådan flykt från vår frihet och vårt ansvar är inte moraliskt godtagbar. Vissa skulle kanske inflika att eftersom existentialisterna menade att allt är meningslöst då vi ändå ska dö, kan var och en välja att lugnt sitta still i båten och fatalistiskt invänta jordens skenande klimat.
Men eftersom vi vet att växt- och djurlivet är hårt trängda på vår planet och att hundratals miljoner människors hem är hotade under vår livstid på grund av stigande havsnivåer, är det omoraliskt att inte agera. Världen är orättvis och de 82 procent av jordens befolkning som aldrig suttit i ett flygplan har ett mindre ansvar än vi svenskar. Vi i västvärlden har makten, friheten och ansvaret i våra händer. Det kan vi inte fly ifrån.
Jonas Mosskin är organisationspsykolog och skribent. Hans krönika publicerades först i Modern Psykologi 8/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera