Yazidiern Nadia Murad får Nobels fredspris 2018 för sin kamp mot sexuellt våld mot kvinnor. Priset delar hon med den kongolesiske läkaren Denis Mukwege.
Hon var 21 år när hon tillfångatogs och blev sexslav hos IS. Nadia Murad lyckades fly och bestämde sig för att berätta för omvärlden om övergreppen. Trots att hon återupplever traumat varje gång hon berättar.
Livet i den lilla byn Kocho i norra Irak var idylliskt. Visserligen var det hårt och torftigt, omodernt och fattigt, men gemenskapen bland de tvåhundra yazidiska familjerna som bodde där var stark. Det blir lätt så när man är en del av en utsatt folkgrupp.
Precis som i alla små samhällen kände alla varandra, hjälptes åt om någon var sjuk och bidrog med några säckar korn om någon hade det extra dåligt ställt. Visst levde Nadia Murad och hennes grannar ett strikt och traditionellt liv. Religionen tog stor plats. Man bad tre gånger om dagen. Sex före äktenskapet var otänkbart och en man fick gifta sig med flera hustrur. Men man höll ihop och hjälptes åt.
– Mitt starkaste minne av Kocho var när vi samlades på taket under de heta och mörka sommarnätterna. Då låg vi och småpratade med varandra i familjen, säger Nadia Murad.
I dag är hon 25 år och det har snart gått fyra år sedan hennes liv förändrades dramatiskt. Men för att förstå i vilken om-fattning behöver vi spola tillbaka bandet ännu längre.
Yazidierna tillhör en monoteistisk religion med inslag av både islam och kristendom och har alltid varit en minoritet som förföljts och trakasserats. I modern tid har såväl Saddam Husseins Baathparti som Islamiska staten, IS, förföljt yazidierna.
– Yazidierna har överlevt en lång rad angrepp och försök att utplåna oss som folkgrupp, säger Nadia Murad.
Men att det skulle ske ett folkmord i modern tid, det var otänkbart. Visserligen pratade hennes äldre släktingar om de attacker som utförts mot yazidierna under årens lopp, men i Kocho skötte familjerna sig själva, och de hade bra kontakt med människorna i de muslimska grannbyarna. Det hände ofta att muslimska läkare kom över och behandlade någon yazidisk patient, och Nadia och hennes bröder åkte regelbundet till grannbyarna vid Sinjarbergets fot för att sälja mjölk och säd. För Nadia var turerna med familjens gamla pickup spännande utflykter och en precis lagom stor utsvävning från det inrutade livet där hemma.
Nadia Murads liv kan indelas i ett ”före” och ett ”efter”. Livet ”före” var bekymmerslöst. Nadia, syskonen och hennes mamma hade fått det ganska bra ställt.
Nadia och hennes brorsdotter Kathrine tillbringade mycket tid med att drömma om bröllop och tillhörande vackra frisyrer och sminkstilar. I en pärm hade Nadia samlat foton av extra tjusiga brudar, och det hände ofta att hon bläddrade i sin pärm och fantiserade om sitt eget, framtida bröllop. Hon gick i gymnasiet, där hon kämpade med engelskan, och tyckte att det var jobbigt att behöva hjälpa till på åkern. Hon stönade, men bara lite – yazidiska döttrar är väluppfostrade – när hennes mamma bad henne hjälpa till där hemma.
I livet ”före” var det Kocho och familjen som världen bestod av. En förutsägbar och trygg tillvaro omgiven av släkt och vänner.
Livet ”efter” blev betydligt mer brutalt. I dag är större delen av Nadias släkt utplånad. Sex av hennes bröder, hennes mamma och många av hennes vänner mördades.
Men att det skulle ske ett folkmord var ingen av de 200 familjerna i byn medvetna om, där i början av den heta sommaren 2014. Nadia själv förberedde sig inför sitt sista år i gymnasiet och att två bönder från byn försvann tänkte hon inte särskilt mycket på.
– Men visst blev vi oroliga över att bönderna försvunnit, särskilt när vi fick veta att de hölls som fångar i en av våra sunniarabiska grannbyar, berättar hon.
40 000 dollar ville de sunni-arabiska kidnapparna ha för att frige de två männen. En otänkbar summa i fattiga Kocho. 40 000 dollar, eller att låta alla i de två familjefädernas familjer konvertera till islam. De två bönderna lyckades fly. Rykten om den Islamiska staten blev allt mer påträngande och en dag hittade Nadia sin yngsta bror när han såg på ett videoklipp där en IS-soldat halshögg en människa.
Kochoborna började diskutera hur de skulle försvara sig och försökte få tag på vapen. Samtidigt, allt eftersom tiden gick, började Nadia och de andra i byn anpassa sig till rädslan. Hon minns hur de började prata tystare, slutade gå ut i onödan, smög fram på gatorna.
I dagarna kommer Nadia Murad ut med boken Den sista flickan på svenska (Albert Bonniers förlag). Det är en grym och smärt-sam läsning om hur hon, tillsammans med tusentals andra yazidiska flickor och kvinnor, tvingades bli sex-slavar åt Islamiska staten.
– Det gör ont att berätta om mina upplevelser. Varje gång jag berättar är det som om jag upplever allt en gång till, säger hon via sin tolk.
Hon är nämligen en av dem som valt att berätta. Men hon gör det inte för sin egen skull. För den som tror att det blir lättare med tiden, att det blir lite lättare att leva vidare ju mer man pratar om det som inträffat, har fel, menar Nadia Murad.
Så, hur orkar du berätta om dina upplevelser?
– Jag berättar för att det är viktigt att informera omvärlden om det som hänt. Jag vill att de som begått de här brotten ska straffas, säger hon.
Det blir ett allvarligt samtal med många tystnader. Tystnader som beror på att det är svårt att berätta, men också på att det är viktigt att det hon vill säga kommer ut rätt.
Själv börjar jag med att be om ursäkt för min naivitet. För hur kan jag, uppväxt i det trygga Sverige, ens föreställa mig vad hon har varit med om?
– Det är okej, säger Nadia direkt. Det är inte konstigt att det är svårt att föreställa sig. Jag förstår det. Och det är okej att ställa vilka frågor som helst.
Men att ställa frågor om det hon varit med om är inte lätt. Än svårare är det naturligtvis att svara på dem. För Nadia tillfångatogs och blev en av Isla-miska statens sexslavar. Hon är en av alla de kvinnor som sålts för tjugo dollar på slavmarknader och på Facebook. Som har skänkts bort i gåva till andra män, och som utnyttjats, gång efter annan.
Ganska tidigt under sommaren 2014 började det ryktas om att yazidiska kvinnor kidnappades och tvingades bli sexslavar, eller sabaya, som det heter på arabiska, en företeelse så utbredd så att det till och med tryckts upp broschyrer om hur det fungerar, vad man får göra och inte göra (det mesta, en sabiyya är att betrakta som lösöre), och hur en IS-soldat ska bete sig om hans sabiyya är för ung för samlag (allt, tids nog kommer det att gå att genomföra ett samlag också med en mycket ung flicka).
– Tidigt på morgonen, före soluppgången den 3 augusti 2014 kom IS till vår by. Vi hörde när lastbilarna med IS-soldater närmade sig, berättar Nadia Murad.
När IS till slut omringade Kocho lyckades några bybor fly upp på Sinjarberget, där flera andra yazidier samlats. Nadia och hennes familj blev kvar i Kocho under den två veckor långa belägringen, där både mat och vatten började ta slut. Hennes bröder och de andra männen i byn kallades med jämna mellanrum till möten med IS. De hade ständig kontakt med släktingar och vänner utanför byn via mobil-telefon och hoppades på att bli räddade. På tv-nyheterna visades hur den irakiska armén kastade ut hjälpsändningar över Sinjarberget, och det rapporterades om massakern mot yazidierna i området. Snart måste väl folk i grannbyarna komma och rädda dem, de kände ju varandra! Men ingen kom. Tvärtom började det strömma in rykten om hur människor i grannbyarna i stället förhindrat yazidier på flykt mot Sinjarberget att passera.
I mitten av augusti 2014 fick Kochos invånare order om att samlas i skolan. Nadia och hennes familj packade var sin väska, och Nadias mamma uppmanade henne att ta på sig så många lager kläder som möjligt, om väskan skulle försvinna. Dessutom – att visa hud eller gå i tajta kläder kunde vara riskabelt, med tanke på IS-soldaternas rykte.
Den här dagen var byborna rädda. Men samtidigt, samma morgon, hade IS-soldater gått genom byn och delat ut svalkande is till invånarna, och varför skulle de göra det om det fanns planer på att döda Kochoborna, resonerade de vuxna.
Så fort byborna samlats på skolgården separerades män från kvinnor och barn, som fördes upp på skolans övervåning. Sedan ljöd ljudet av skottsalvor från när männen sköts och lastbilar körde in på området. Snabbt tvingades kvinnorna och barnen ombord på flaken. Att köra genom grannbyarna, där livet verkade pågå som vanligt, var en märklig upplevelse. Ingen av grannarna låtsades se de hopträngda kvinnorna på lastbilsflaken, trots att de kände varandra.
Efter många timmars resa skedde en ny separation. Nadia och hennes mamma skiljdes åt och Nadia tvingades ombord på en buss tillsammans med andra unga, ogifta kvinnor från byn.
Vid det här laget hade alla förstått vad som väntade dem. Soldaterna ombord på bussen gjorde nämligen ingen hemlighet av att de ofrivilliga passagerarna skulle bli sexslavar. Sjalarna hade de redan tvingats ta av sig, och nu visade männen tydligt att de fick göra exakt vad de ville med kvinnorna.
När de kom fram till Mosul var det dags för försäljning. Men först skulle Nadia straffas för att hon försökt skydda sig mot ett övergrepp ombord på bussen. En av soldaterna torterade henne genom att fimpa cigaretter mot hennes kropp.
Nadia var i chock. Sex av hennes bröder hade skjutits och hon hade skiljts åt från sin mamma, något som aldrig hade hänt tidigare. Det var bara början på en tre månader lång skräckupplevelse.
– Jag och de andra flickorna sa i början att vi skulle försöka begå självmord så fort som tillfälle gavs. Det löftet ändrade vi till att vi skulle göra allt vi kunde för att fly.
Hos sin första ägare tvingades Nadia bära både abaya och niqab. Det vill säga när hon vistades utomhus. Inne hos soldaten som köpt henne skulle hon klä sig förföriskt och utmanande, sminka sig och göra allt för att tillfredsställa hans lustar.
Innan Nadia och de andra kvinnorna kunde våldtas fördes de till en domstol där de förklarades vara ägodelar som fick användas fritt. ”Med dessa ’äktenskap’ fortsatte IS sitt långsamma mord på yazidiska flickor. Först tog de oss från våra hem och dödade våra män. Sedan skilde de oss från våra mödrar och systrar. Vart vi än kom påmindes vi om att vi bara var ägodelar, att vi var där för att man skulle kunna ta på och våldföra sig på oss”, skriver Nadia Murad i boken.
Under sin fångenskap såldes hon vidare flera gånger. Hon förnedrades gång på gång, och hon fick ständigt höra att hon inte hade något att säga till om. Men, säger hon, det värsta var att tvingas konvertera till islam. Det fick henne att tappa sin identitet, och känna sig än mer ensam och övergiven.
Beslutet om att fly så fort tillfälle gavs, höll hon fast vid. En kväll försökte hon fly ut genom ett fönster, men fångades in och piskades svårt.
Vid ett tillfälle förvarades hon i en vägtull, där IS-soldaterna som ville utnyttja henne kunde komma och gå som de ville.
När mannen som kom att bli henne sista ägare glömt att låsa dörren, insåg Nadia att hennes enda chans att klara sig med livet i behåll var att fly. Hon visste att hon skulle misshandlas till döds om hon tillfångatogs, men det var en risk hon var villig att ta.
Den niqab och abaya som hon tvingats bära sedan hon tillfångatogs, och som då känts som ett ytterligare förtryck, blev hennes räddning.
En kvinna i niqab syns nämligen inte.
Så Nadia tog sig ut ur kvarteret, lyckades knacka på en dörr med vänligt sinnade människor. Familjen som hjälpte henne var från asawi-stammen, som under många år haft nära samröre med yazidierna. Här fick hon stanna tills hon fått ett falskt pass och tills familjen hittade ett sätt att ta henne till Kurdistan. Tack vare familjen som gömde henne, ett smugglarnätverk specialiserat på att hjälpa yazidiska kvinnor att fly från IS, och Nadias överlevande bröder lyckades hon ta sig över gränsen till Kurdistan.
Men, bara för att Nadia klarade flykten med livet i behåll innebar det inte att hennes helvete var över. För de kvinnor som tvingats in i en tillvaro som sexslavar åt IS var det långt ifrån självklart att, när de kunde återgå till ett liv i frihet, berätta vad de utsatts för. Att vara kvinna, ogift och inte oskuld var vid den tiden otänkbart för yazidierna och trots att det handlade om våldtäkter innebar det ett socialt stigma.
– Yazidierna är ett konservativt folk, förklarar Nadia Murad kortfattat.
Men hon bestämde sig för att berätta vad hon varit med om. Och hon upptäckte att hon, och de andra kvinnorna, fick stöd. För, som Nadia Murad säger, våldtäkterna var bara ett av IS många övergrepp. Tusentals andra yazidier avrättades, och barn tillfångatogs för att användas i krigföringen.
Trots att det hade varit enklast att vara tyst, försöka glömma och bara blicka framåt, valde Nadia att berätta. Efter något år fick hon en förfrågan om att åka till Storbritannien och berätta om sina upplevelser, något som blev början på en helt ny tillvaro.
– I dag bor jag och en av mina systrar i Tyskland. Vi försöker leva ett så vanligt liv som möjligt, och ibland lyckas jag glömma vad jag varit med om. Åtminstone korta stunder. Men varje gång jag säger att jag är yazidier kommer folkmordet upp.
I december 2015 berättade Nadia Murad inför FN:s säkerhetsråd om sina erfarenheter, 2016 talade hon inför FN:s generalförsamling och numera ägnar hon en stor del av sin tid åt att informera. Och hennes berättelser berör. Vid sin sida har hon människorättsaktivisten och advokaten Amal Clooney, som bestämt sig för att representera henne vid de rättsliga åtgärderna mot IS-soldaterna.
– Fortfarande saknas mer än 2 000 yazidiska kvinnor och barn. Själv har jag förlorat allt jag har, men så länge alla inte är tillbaka måste jag berätta.
I tre år har hon orkat berätta. Men det blir svårare och svårare.
– Det är omöjligt för mig att glömma. Det är därför jag nu skrivit boken. Jag vet hur viktigt det är att berätta, men nu vill jag försöka blicka framåt och leva ett vanligt liv.
Du har upplevt helvetet på jorden. Vad har du för drömmar i dag?
Nadia Murad blir tyst, skrattar lite grann.
– Att öppna en egen skönhetssalong. Jag är lika intresserad av hår och makeup i dag som jag var när jag var 21, innan allt det här hände. Men nu vill jag göra det i större omfattning. Kan jag hjälpa kvinnorna i flyktinglägren, de som suttit fångna, att själva starta eget och på så sätt komma vidare i tillvaron, då vill jag göra det.
Anna-Maria Stawrebergs intervju publicerades först i Modern Psykologi 5/2018:Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera
9 x Nadia Murad
Ålder: 25 år.
Kommer från: Sinjar i Irak.
Bor nu: Med sin syster i en stad någonstans i Tyskland.
Gör: Arbetar som människo-rättsaktivist och är FN:s goodwillambassadör.
Aktuell: Tilldelas Nobels fredspris 2018 och är aktuell med sin egen berättelse Den sista flickan: Berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten (Albert Bonniers förlag).
Drivs av: Vill få upprättelse och vill att de som utförde folkmordet ska straffas.
Drömmer om: En egen familj och att starta egen verksamhet i form av en skönhetssalong. Hon vill också hjälpa andra yazidiska kvinnor att starta eget, som en väg bort från flyktinglägren och in i en friare, mer självständig tillvaro.
Längtar efter: Sin familj. De som överlevde folkmordet har hon nästan daglig kontakt med. Hon längtar också tillbaka till Irak, även om det just nu känns omöjligt att bo där.