Jonas Cullbergs artikel har tidigare publicerats i Modern Psykologi 4/2015.
Bebisar föds med moraliska principer, på gott och ont. Det säger Yale-psykologen Paul Bloom som är aktuell med boken Ditt barn är klokare än du tror.
Tänk dig en grupp ettåringar som tittar på en teaterföreställning. Tre handdockor – en vit tiger och två kaniner – spelar upp en scen framför ett svart draperi. Tigern leker en stund med en boll och skickar den sedan vidare till en kanin med röd tröja som direkt passar tillbaka. Därefter rullar tigern över bollen till en kanin med grön tröja. Kaninen håller i bollen en stund men ger inte tillbaka den. I stället försvinner kaninen iväg med bollen bakom draperiet, medan tigern förvirrat ser på.
Tänk dig att någon efter föreställningen placerar en godisbit framför varje docka, och sedan ber de ettåriga barnen att plocka bort en av sötsakerna. Kommer barnen att bry sig om vilken av kaninerna som betett sig snällt och vilken som en stund tidigare gått sin väg med bollen och betett sig oschyst?
Det är upplägget i ett av de äkta makarna Paul Bloom och Karen Wynns mest omtalade experiment. De är båda professorer i psykologi och kognitionsforskning vid Yale-universitetet en och en halv timmes bilresa norr om New York på USA:s östkust.
När de presenterade ettåringarna inför godisvalet efter dockteatern visade det sig att de flesta av barnen tog godiset från den ”elaka” kaninen. En pojke böjde sig dessutom fram och slog till den i huvudet. Experimentet upprepades flera gånger med samma utfall. Det tycktes som att dessa ettåringar fattade moraliskt motiverade beslut och ville straffa den som beter sig illa.
Med hänvisning till flera sådana experiment argumenterar Paul Bloom för att människan inte föds som ett tomt ark, utan faktiskt har vissa moraliska principer redan från början, och att detta är något som växt fram genom evolutionen. Han menar att det i laboratoriemiljö går att se sådana resultat på barn så små som tre månader, som hellre fäster blicken på en docka som utfört en god handling, än på en som gjort något elakt. Enligt Paul Bloom visar hans och Karen Wynns studier att barn föds med en känsla för empati och för jämlikhet – de föredrar när resurser fördelas rättvist.
– De första tecknen på barns moral som en förälder kan notera är att ett barn blir ledset när någon i närheten gör sig illa. När bebisar börjar kunna röra sig mer är de ofta snälla mot människor som är i en svår situation. Om en bebis ser en annan gråta kanske den klappar den eller räcker över en leksak, säger Paul Bloom.
Jag träffar honom på hans kontor på Yale-universitets psykologiska institution, en sekelskiftesbyggnad i brun sten med romerska pelare, som liksom resten av campusområdet, med dess stora vältrimmade gräsmattor och borgliknande, gotiska byggnader, andas klassisk amerikansk Ivy League-tradition. Sedan 1999 har Paul Bloom arbetat här på Yale – rankat som ett av världens bästa universitet och med en psykologiinstitution som slåss om förstaplatsen med Stanford på västkusten och östkustgrannen Harvard om att vara USA:s vassaste.
Paul Bloom sitter långt tillbakalutad i en nött skinnfåtölj, nästan som om han låg i en solstol på en strand. Men hans ganska korta, exakta svar på frågorna är mer entusiastiska än kroppsspråket. Han gillar att uttrycka sig lite slängigt, provokativt och med glimten i ögat, på ett sätt som inte är vad man väntar sig av en professor på ett elituniversitet. Med humor, och en förmåga att beskriva psykologiska rön på ett effektivt, lättillgängligt sätt, gärna med referenser till popkultur som den burduse ståuppkomikern Louis C.K. och zombie-tv-serien The walking dead, har Paul Bloom lyckats nå ut med sin forskning till en bred publik utanför den akademiska världen.
Förutom flera uppmärksammade böcker har Paul Bloom skrivit populärvetenskapliga artiklar i tidningar som The New Yorker och New York Times, och hans TED-föreläsningar om mänskliga fenomen som njutning och fördomar har setts av miljontals tittare. Men trots populariteten känner sig Paul Bloom aningen omodern, säger han.
– En av de främsta trenderna inom psykologi just nu är fokus på magkänsla, det undermedvetna, att människan inte är rationell. Jag tror att vi kan vara irrationella på alla möjliga sätt, men att vi har en fantastisk kapacitet för rationalitet och för att resonera oss fram. Och jag tror att mycket mer är inbyggt i oss från början, som moral och vissa sociala förmågor, än vad de flesta av mina kollegor tror. Min fru har gjort ett fantastiskt arbete om tidig förståelse av siffror, som visar att bebisar kan addera och subtrahera. Det kommer som en överraskning för många människor.
I sin senaste bok Ditt barn är klokare än du tror (Just babies: The origins of good and evil), som nu blivit den första av hans böcker att översättas till svenska, kombinerar han två saker som han intresserat sig för under sin karriär: moral och bebisar. Paul Bloom skriver att han skulle ge en månad av sitt liv för få tillbringa fem minuter inuti en tvåårings huvud, och sex månader för att få vara bebis i fem minuter. I brist på den möjligheten undersöker han barns moral i hustrun Karen Wynns ”babylabb” på Yale. I boken resonerar Paul Bloom kring ämnet utifrån psykologihistorien och parets gemensamma forskning, som tidigare publicerats i bland annat den brittiska vetenskapstidskriften Nature.
– Det finns två utbredda missuppfattningar om små barn och moral. Den första är att bebisar inte har någon moral alls, att det är något som de måste lära sig från sina föräldrar. Den andra är att barn är naturligt snälla och goda och att allt dåligt är en effekt av miljön. Jag tror att det också är fel.
Och här kommer vi in på de av Paul Blooms slutsatser som kan vara svårsmälta för småbarnsföräldern. Ditt barn är kanske inte bara är klokare än du tror, utan även mer fördomsfullt.
– Jag tror att barn är medfött främlingsfientliga. Det finns gott om studier som visar på det. De blir mer vänligt inställda när de blir äldre men det är inte så de börjar. Vi är naturligt rädda för andra människor och vi har en medfödd benägenhet för fördomar. Jag tror inte att vi har fördomar på grund av vår kultur, jag tror att det är vår kultur som hjälper oss att komma över våra fördomar, säger Paul Bloom, som refererar till studier som visar att spädbarn föredrar personer som talar samma språk som dem, och som inte talar med någon brytning.
Här finns det, menar Paul Bloom, en medfödd förmåga att skapa så kallade ingrupper och utgrupper, att bilda ett vi och dem. Under stora delar av mänsklighetens historia och i vissa av dagens samhällen har det varit en självklarhet att bara ha ett moraliskt ansvar för sina närmaste, och Paul Bloom citerar geografen och författaren Jared Diamonds iakttagelser av mindre samhällen i Papua Nya Guinea, där det var ”liktydigt med självmord att våga sig ut från sitt eget territorium och möta andra människor, även om de bara bodde ett par kilometer längre bort”.
Paul Blooms teori om att vissa former av moral och fördomar är medfödda har ifrågasatts för att vara svårbevisad och för att den endast bygger på några studier. Men han slår ifrån sig kritiken.
– Vissa hävdar att moral är något inlärt, som baseball och fastighetsjuridik. Men även om bebisar är mycket snabba med att lära sig saker finns det flera saker som visar att det inte stämmer att moralen lärs in, säger Paul Bloom.
Ett argument som han tar upp är att mycket av det som ses som moral är universellt. Människor över hela världen ser det som fel att slå någon eller att bryta ett löfte och tycker att det är rätt att återgälda en tjänst.
– Om vi inte hade denna moral som en del av den mänskliga naturen skulle vi inte ha lyckats bygga upp de samhällen vi har. Det tyder på att vi har någon form av hämning när det gäller destruktiva beteenden. Att vi dessutom genom studier på bebisar kan se det här beteendet hos väldigt unga individer tyder på att det är genetiskt.
Att få egna barn, två söner som i dag är 16 och 19 år gamla, blev en vändpunkt, inte bara i Paul Blooms privata liv, utan också i hans forskningskarriär.
– Det gjorde att jag blev mycket mer intresserad av att undersöka frågan om hur barn resonerar kring moral. Jag brukade göra experiment på dem när de var små, som att fråga dem om olika moraliska dilemman, och jag studerade språkutveckling och ordinlärning. Jag förde dagbok över min yngsta son Max första ord. Som utvecklingspsykolog är det alltid bra att ha egna barn, då behöver man inte fråga om lov för att göra studier, säger Paul Bloom på sitt karaktäristiskt drastiska vis.
Men han tror inte att hans roll som far har påverkats så mycket av hans forskning om barn.
– Vi psykologer har inte så många bra insikter om hur man uppfostrar moraliska barn och lyckliga barn. Jag skulle inte fråga en psykolog om råd om den saken, även om vi älskar att ge råd, säger Paul Bloom och ler.
– En sak jag har lärt mig av att verka inom det här fältet och ha en överblick över de studier som görs är att vara mycket skeptisk mot allting. Vissa säger att du ska sova tillsammans med dina barn, annars blir de monster utan tillgivenhet. Andra att du ska sova i ett annat rum, annars blir de alldeles för beroende. Jag trodde inte på något av det där. Min inställning var att jag älskar mina barn, jag vill att de ska vara lyckliga, och jag använde sunt förnuft. Och det gick bra.
Utöver att bli förälder kom ännu en vändpunkt i Paul Blooms forskningskarriär i slutet av 1990-talet, när han forskade om språkinlärning vid University of Arizona på 1990-talet och lyssnade på ett föredrag av psykologiprofessorn Paul Rozin på temat äckel, dess betydelse och uppkomst.
– Vilket fascinerande ämne! Jag gick därifrån och önskade att jag kunde göra den typen av forskning själv. Det tog ungefär ett halvår innan jag insåg att jag är smart och har tillgång till ett laboratorium, och att det finns ingenting som hindrar mig. Det är fascinerande eftersom det är en så unikt mänsklig känsla, som å ena sidan är helt rimlig, å andra sidan fullständigt galen. Vi äcklas av avföring och ruttet kött, det är förklarligt. Men samtidigt kan människor äcklas av sexuella handlingar som vi inte gillar, eller politiska åskådningar. Det är mycket märkligt.
Förutom äckel har Paul Bloom också gett sig i kast med en annan stark, mänsklig känsla: njutning – i boken How pleasure works från 2010. Och nu arbetar han med en bok om empati – att kunna känna vad en annan människa känner eller vad man tror att en annan människa känner – ett ämne som han även berör i Ditt barn är klokare än du tror. Och han har en väldigt bestämd uppfattning om fenomenet:
– Jag är emot det, säger Paul Bloom, gör en liten konstpaus och ler.
Människor blir ofta obekväma när han berättar utgångspunkten för sitt arbete med boken som har arbetsnamnet Against empathy.
Samma vecka som jag träffar Paul Bloom syns Dzjochar Tsarnajev ofta på amerikanska nyhetssändningar. I april fann en jury 21-åringen skyldig på alla punkter för att tillsammans med sin bror ha placerat ut sprängladdningar vid målgången till Boston Marathon för två år sedan. Tre personer dödades, däribland en åttaårig pojke, och 264 personer skadades, varav flera förlorade armar och ben. Ett fruktansvärt brott, och den värsta terrorattacken på amerikansk mark sedan 11 september 2001. Men ganska snart efter attacken började något märkligt, men också välbekant, att hända.
Tsarnajev, med sina stora ögon och sitt rufsiga hår fick närmast rockstjärnestatus med hjälp av en ansenlig skara internetfans som bestämt hävdade att han var oskyldig. I en artikel i nättidningen Slate berättar skribenten Hanna Rosin om hur mycket sympati den misstänkte mördaren väcker bland mammor i hennes bekantskapskrets, som utbrister ”jag tycker synd om den där stackaren”.
Ett exempel på hur snett empati kan riktas, menar Paul Bloom.
– Empati är inte tillförlitligt som moralisk vägvisare. En av många invändningar som jag har är att empati är så fruktansvärt partiskt. Det finns många laboratoriestudier som visar att vi känner betydligt starkare för någon som är attraktiv än för någon som är ful, för någon som är ung snarare än gammal, och för någon som har samma etnicitet, hudfärg och språk.
– Den av Bostonbombarna som är i rätten nu är en attraktiv ung man med lockigt hår. Han ser inte ut som Usama bin Ladin, han ser ut som en av oss. Det är bra om det motiverar oss till att känna barmhärtighet, men problemet är att vi genom den slump som fysionomin är behandlar honom annorlunda.
Paul Blooms poäng är att empati förvrider vårt tänkande och hindrar oss från att tänka rationellt och göra gott. Empati leder till vad psykologer kallar identifiable victim effect, det vill säga att vi tenderar att bry oss mer om en enskild, identifierad persons lidande, än en stor namnlös grupp människor som drabbats av samma sak. Paul Bloom menar också att empati är en kvinnofälla, och hänvisar till en studie av psykologerna Vicki Helgeson och Heidi Fritz, som hävdar att en större förmåga till empati, ”överdriven oro och att sätta andras intressen framför sina egna”, bidrar till att risken är dubbelt så stor för kvinnor som för män att drabbas av depression.
Som alternativ lyfter Paul Bloom fram den närbesläktade medkänslan, som skiljer sig från empatin genom att vara en mer distanserad omsorg om andra människor, utan att ta över någons känslor, och som leder till agerande för att hjälpa.
Paul Blooms slutsatser är kontroversiella, och en av hans artiklar i ämnet i politik- och litteraturmagasinet Boston Review ledde till en lång och het debatt med flera forskare, däribland den brittiske professorn i psykopatologi Simon Baron-Cohen, som driver linjen att en hög grad av empati utmärker ett gott samhälle.
– Om du använder empati som ett begrepp för att vara snäll mot människor eller för att förstå andra så är jag inte emot det. Jag är bara emot empati i betydelsen att sätta sig in i andra människors situation, känna vad de känner och så vidare, säger Paul Bloom.
– Vissa menar att empati kanske har sina brister men att utan det skulle vi inte hjälpa människor alls. Jag tror att det är fel. De goda saker som människor åstadkommer sker oftast av alla möjliga orsaker förutom empati, som filosofiska argument eller medlidande. Jag skänkte pengar till en insamling för tsunamioffren i Sydostasien, och det var inte för att jag kunde känna hur det var att vara med om en tsunami, utan för att jag tänkte att de där stackars människorna behöver hjälp. Det finns studier som visar att mycket empatiska människor i praktiken inte kan hjälpa särskilt mycket, eftersom andra människors smärta blir för överväldigande för dem. Empati har alla möjliga negativa effekter, medan medlidande leder till goda handlingar.
Paul Bloom tampas själv med empatins påverkan i vardagen som professor på Yale.
– Det viktiga är att försöka bedöma människor utifrån moraliskt relevanta faktorer, även om det är väldigt svårt, säger han.
– Men det finns metoder. Till exempel: När vi väljer doktorander och studenter brukade vi tidigare be studenterna att skicka med en bild i ansökan. Men bilderna leder till förutfattade meningar. ”Den där killen ser ut som jag, han är säkert också en judisk kille från Montreal, sådana gillar jag.” Den felaktiga lösningen är att försöka anstränga sig riktigt hårt för att vara en god person, för det är något som vi inte är särskilt bra på. Ett bättre sätt är att ta bort bilderna. Att vi där det är möjligt, till exempel genom ”blinda” auditioner, försöker undvika sådant som leder till att våra bedömningar omedvetet eller medvetet påverkas. Det kan låta kyligt, men alternativet är att vi använder våra varma känslor och då väljer vi personer som ser ut och beter sig som vi.
Även om Paul Bloom avråder folk från att lyssna på psykologers förmaningar om barnuppfostran, tror han att tankegångarna i Ditt barn är klokare än du tror kan ha relevans för föräldrar när det gäller att bryta vår medfödda fördomsfullhet.
– Vägen att gå från en bebis moral, som innebär att vi bara bryr oss om ingruppen och har väldigt förutfattade meningar, till en mer upplyst moral som omfattar fler människor, går via att utöva förnuft och rationalitet. Så jag tror inte att det skadar att så ett frö till det hos barnen, till exempel genom att diskutera moraliska dilemman med dem, säger Paul Bloom och lutar sig ännu lite längre tillbaka i fåtöljen.
– Jag vet att det inte är så inne, men många av mina argument handlar om att du borde känna efter lite mindre och tänka efter lite mer.
7 x Paul Bloom
Född: 1963 i Montreal, Kanada.
Bor: New Haven, Connecticut, USA.
Gör: Professor i psykologi och kognitionsforskning vid Yale-universitetet i New Haven.
Familj: Frun Karen Wynn, även hon professor i psykologi och kognitionsforskning vid Yale. Två söner, 19 och 16 år gamla.
Har skrivit: Bland annat böckerna How children learn the meanings of words (2000), Descartes’ baby: How the science of child development explains what makes us human (2004) och How pleasure works: The new science of why we like what we like (2010). Han har även publicerat hundratalet forskningsartiklar i tidskrifter som Nature och Science, samt skrivit populärvetenskapliga texter för tidningar som The New Yorker, New York Times och The Atlantic.
Aktuell med: Ditt barn är klokare än du tror (Fri tanke 2015) (Just babies: The origins of good and evil, 2013)
Fritidsintressen: Har just börjat träna brasiliansk jiu-jitsu.
Framtida projekt: ”Jag vill utveckla en riktigt bra teori om varför vi människor gillar historier. En som kan förutse vilka historier som är tilltalande och obehagliga. Jag skulle också vilja arbeta fram en bra teori om sexualmoral, varifrån den kommer. Och jag skulle vilja ha en teori om varför vi ibland gillar aningen obehagliga saker, som berg och dal-banor, heta bad och skräckfilm. Jag tycker inte att det finns några teorier, inklusive mina egna, som kan förklara det på ett bra sätt.”
Jonas Cullbergs artikel har tidigare publicerats i Modern Psykologi 4/2015: Pappersutgåva | För skärm.
