Varför drömmer vi egentligen?

Efter en lång dag lade sig poliskommissarien i sin säng, släckte lampan och gled in i en djup drömlös sömn.

Om jag hade varit deckarförfattare och inte vetat bättre hade jag kunnat beskriva en utmattad kriminalares tunga sömn efter en krävande arbetsdag på det sättet. Jag har en känsla av att mina nätter också är mer eller mindre drömlösa, men min upplevelse motsägs av forskningen.

För att undersöka om mina nätter verkligen innehåller några drömmar tar jag till en av drömforskningens klassiska metoder. På kvällen förbereder jag mig med ett skrivblock och en penna på nattygsbordet. Efter att ha släckt ljuset somnar jag och vaknar på morgonen av alarmet. Förvirrad famlar jag efter blocket och till min förvåning minns jag korta brottstycken av händelser som jag klottrar ned på sidorna. Då jag sedan läser igenom vad jag skrivit blir jag glad över mitt rika drömliv. Jag har presenterat låtidéer för min tonårspopstjärna Vince Clarke, gjort besök på märkliga muséer och träffat vänner som jag inte sett på länge.

Forskningen visar att i princip alla männi-skor drömmer. I en amerikansk studie från 2003 var det bara 0,38 procent av deltagarna som sa att de aldrig hade drömt. När dessa sedan undersöktes i ett sömnlaboratorium hade de faktiskt aldrig några drömmar att berätta om då de väcktes på natten. Vi som ändå drömmer, men utan att minnas vad, drömmer faktiskt exakt lika ofta som alla andra. Skillnaden är att vi glömmer drömmar olika snabbt. Unga personer minns sina drömmar bäst, men också de som sover dåligt eller är allmänt stressade. Att vara på dåligt humör före sänggåendet har också visat sig vara bra för att minnas sina drömmar. Inte helt otippat är det lättare att komma ihåg drömmar om man är med i en drömforskningsstudie, har ett starkt intresse av just drömmar eller för drömdagbok.

Den upptäckt som la grunden för modern sömnforskning skedde på ett privat laboratorium som kapitalisten och vetenskapsentusiasten Alfred Lee Loomis hade byggt på sin egendom strax utanför New York. Loomis skapade en förmögenhet under 1920-talet och investerade pengarna i avancerad forskningsapparatur som bland annat en EEG-apparat, vilken gjorde det möjligt att registrera hjärnvågor under en hel natt. Resultaten publicerades i en artikel 1937 där han kunde visa hur hjärnvågorna blev allt långsammare när vi når längre ned i djupsömn. Loomis stora upptäckt var att sömnen har olika stadier som vår hjärna passerar genom flera gånger per natt.

Nästa stora genombrott i sömnforskningen gjordes en decembernatt 1951 då åttaåringen Armond Aserinsky kom till sin fars sömnlaboratorium för att kopplas upp med EEG-elektroder. Pappan Eugene la till extra elektroder nära ögonen och den unge Armond somnade, samtidigt som hans far satt uppe hela natten för att titta på utskrifterna. Där kunde han se att det fanns korta perioder med snabba ögonrörelser, samtidigt som EEG-signalerna hade det mönster som normalt ses under vakenhet. Det märkliga var att Armond helt säkert sov.

Tillståndet fick namnet rapid eye movement-sömn (REM-sömn), och förknippades snart med drömmar. Utmärkande för REM-sömn är att bara andnings- och ögonmuskulatur fungerar, medan alla andra muskler är förlamade.

I ett laboratorium kan elektriska signaler från hjärnan, ögonen och musklerna användas för att avgöra i vilket sömnstadium en person befinner sig. Den första episoden av REM-sömn kommer efter 60–90 minuter och perioderna är både fler och längre mot slutet av natten. Å andra sidan dominerar djupsömnen under nattens första timmar.

Man kan tro att REM-sömn och drömsömn är samma sak, men redan tidigt förstod man att det inte stämmer. Visserligen kan 80–90 procent beskriva en dröm under REM-sömn, men de förekommer i andra sömnstadier, bara i lägre grad. En annan tydlig skillnad är REM-sömnens förlamning (paralys), som styrs av särskilda kärnor av nervceller i hjärnstammen. Under djupsömnen kan vi däremot röra på oss. Ibland så mycket att vi blir sömngångare och talar i sömnen, fenomen som kallas för parasomnier. Men de som väcks ur en parasomni brukar oftast inte kunna berätta att de drömt någonting.

För att få tillförlitliga data om drömmar är det bäst om försökspersoner får sova i ett sömnlaboratorium för att väckas i olika sömnstadier av en forskare som frågar om drömmens innehåll. Några av de bästa studierna av drömmar gjordes redan på sextiotalet och de visar att det vi tror om drömmar inte riktigt stämmer. Till exempel är de återkommande drömmar som kallas för typiska inte alls särskilt vanliga. Till dessa hör att misslyckas på ett prov, att vara naken i en folksamling, att tappa tänder eller att falla. I en noggrann laboratoriestudie av 635 drömmar förekom de bara några enstaka gånger.

Drömmarna är inte heller så bisarra, lösryckta och fantastiska som vi kanske föreställer oss dem. Tvärtom är de oftast klara, tydliga och precis lika sammanhängande som i vårt vakna liv. En studie från 1968 sammanfattar att nio drömmar av tio skulle ha kunnat vara helt vanliga händelser under en normal dag i vakenhet. De personer som figurerar i våra drömmar är ofta sysselsatta med ungefär samma saker som i det vakna livet. I en studie från University of Miami såg man att en deltagande sångare påfallande ofta drömde om sin sånggrupp och en man med stort flygintresse återkommande hade drömmar om flygplan. De flesta drömmar verkar handla om förströelse av olika slag, eller hushållsaktiviteter och andra högst vardagliga sysslor. Samtalen i drömmar är grammatiskt korrekta och man talar sitt modersmål eller byter till ett främmande språk beroende på vem man talar till. I drömserier som sträcker sig över årtionden är det förvånansvärt stora likheter över åren.

Sigmund Freud var inte den förste att undersöka omedvetna mekanismer med hjälp av drömtydning, men med sin bok Drömtydning från 1899 förändrade han det kommande århundradets tänkande. Boken fick ett enormt inflytande på hur vi ser på drömmar. Huvudtanken var att drömmar långt ifrån är slumpmässigt sammansatta bilder och känslor, utan projektioner om drömmarens hemliga förhoppningar och önskningar. I stället för att framträda direkt kommer önskningarna till drömmaren klädda i symboler som det krävs kunskap för att kunna uttolka (psykoanalytisk kunskap, enligt Freud). Det är som att hjärnan mitt i natten sänder kodade meddelanden till sig själv. Freuds tanke var också att drömmar förhindrar inre och yttre stimuli från att störa nattsömnen och därför hindrar drömmarna oss från att vakna. Den mest uttalade inre störningen är nedtryckta barndomskonflikter som försöker uttrycka sig under sömnen genom en bearbetning av det konfliktfyllda latenta innehållet till acceptabla drömmar, framför allt genom sexuella symboler.

Drömmar var för Freud kungsvägen till det omedvetna. Den som kunde dechiffrera drömmar kunde också förstå hur det omedvetna arbetade. Men trots att Freuds teorier har haft stort inflytande lider de av problemet att de är svåra att testa. Samma sak gäller alla drömteorier.

1977 la Harvardforskarna J. Allan Hobson och Robert McCarley fram en teori om drömmar som bröt mot allt vad mänskligheten tidigare föreställt sig. Teorin bygger på forskningsresultat av elektriska och kemiska registreringar av hjärnan under sömn, där det framkommit att de olika sömnstadierna är noggrant reglerade processer som styrs av olika kärnor av nervceller. Under REM-sömnen sänder hjärnstammen signaler till högre delar av hjärnan och tillsammans med de signalsubstanser som frisätts under REM-sömnen uppkommer aktivitet i hjärnbarken. Enligt teorin uppstår det ett bisarrt och osammanhängande drömliv till följd av hjärnans slumpmässiga elektrokemiska aktivitet. Detta leder enligt Hobson till ett tillstånd som liknar en påverkan av droger eller ett delirium.

Å ena sidan finns alltså den gamla tanken på att drömmar rymmer ett symboliskt budskap, å andra sidan teorier om att drömmar är ett epifenomen, alltså en meningslös biprodukt som uppstår till följd av hjärnans kaotiska elektriska och kemiska signalering. Drömmarna skulle i så fall motsvara ångan från ett ånglok. De är synliga spår utan funktion. Kritiken mot Hobson har varit att REM-sömn inte direkt motsvarar drömsömn och att drömmar inte liknar ett tillstånd av delirium och vanföreställningar.

Dessutom finns en rad teorier som utgår ifrån att det faktiskt finns en biologisk funktion med att vi drömmer. En möjlig sådan funktion kan vara att vi upplever hot från andra människor och djur i drömmar och där får en chans att öva på sådana skrämmande situationer utan att ta skada av ett överfall. En annan teori är att känslomässigt laddade händelser kan bearbetas och tonas ned. Eftersom djupsömnen är knuten till inlagring av nya minnen har det förts fram tankar på att REM-sömnen också kan ha en betydelse för inlärning.

Ytterligare en teori säger att drömmarna är inblandade i att associera det vi nyligen lärt in med sådant som vi redan vet och kan. REM-sömnen ligger lämpligt nog inbäddad mellan de minnesinlagrande djupsömnsperioderna och är väl placerad för att sammanknyta nya och gamla kunskaper. I så fall skulle drömmar vara viktiga för kreativitet och problemlösning, alltså att finna nya samband och att se mönster. När vi ”sover på saken” och vaknar upp med lösningen på ett problem visar studier att vi just har REM-sömnen att tacka för det.

Märkligt nog är det fortfarande ingen som helt säkert kan säga varifrån våra drömmar kommer och varför de överhuvudtaget finns. Våra drömmar är märkliga ekon i hjärnans kammare.

Pontus Wasling är neurolog och forskare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Hans forskning handlar om minnet, sömnens funktion och neurologiska sjukdomar.