Jag vet faktiskt inte

Tänk dig följande situation: två experter ger dig råd om huruvida du ska äta eller undvika fettet som finns i vanliga matlagningsoljor. En av dem berättar självsäkert om att det finns ”bra” och ”dåliga” fetter, så det går därför att äta vissa oljor, men inte andra. Den andra experten är mer tveksam, säger att forskningen visar olika resultat och att det beror på individ och situation – och att det därför kanske är bäst att undvika alla matlagningsoljor, tills mer forskning finns, alternativt att du ska besöka din läkare för att få veta vad som är bäst för dig. Vems råd följer du?

Ingen av dessa experter har fel när det gäller fakta. Men den övertygade källan har troligen lite extra dragningskraft. Forskning tyder nämligen på att människor oftare följer råd som ges med övertygelse och att vi lättare avfärdar råd som ges med tvekan eller osäkerhet. Coronapandemin är ett bra exempel: under pandemin verkar det som om kommunikatörerna arbetade utifrån detta antagande – att självsäkerhet uttrycker expertis, ledarskap och auktoritet och är nödvändigt för att få folk att lita på dig. Men folkhälsomyndighetens rekommendationer om hur covid-19 skulle hanteras, komplicerades av den snabbt föränderliga, vetenskapliga förståelsen av sjukdomen och hur den sprids. Så fort det fanns ny information blev de tidigare råden förlegade och byttes ut. Under pandemin visade Pew research centers opinionsundersökningar att antalet amerikaner som kände sig förvirrade och mindre säkra på den amerikanska folkhälsomyndighetens rekommendationer, just på grund av ändrade riktlinjer, hela tiden ökade.

Är den typen av kommunikation, med uppblåst självförtroende, verkligen det bästa sättet att vinna allmänhetens förtroende i en värld där vetenskapen ständigt förändras? Kanske inte. Vår forskning tyder på att det i många fall snarare är de som vågar säga ”jag vet inte”, som de flesta människor litar på. Vi är psykologiforskare som studerar det som kallas ”epistemisk tillit”, vilket utvecklas redan i barndomen. Epistemisk tillit innebär hur villig man är att ta emot ny kunskap från en annan person – att lita på att någon är en pålitlig källa. Spädbarn lär sig att lita på sina föräldrar eller på dem som tar hand om dem, utifrån de band och anknytning som formas av att de får deras kärlek och ständiga omvårdnad.

Men, när barnen är 3 eller 4 år gamla börjar de också lita på människor utifrån vad dessa påstår sig veta. Med andra ord börjar våra medvetanden redan från tidig ålder att skilja mellan omvårdnadstilliten och den tillit som krävs för att få korrekt information och mer kunskap om världen. Detta är ursprunget till den vuxnes tillit till experter och vetenskap.

Utformningen av våra tillitsstudier med barn liknar det exempel vi använde i inledningen: barn möter olika personer och lär sig fakta av dem. En person låter självsäker, den andra osäker. Barnen i våra studier går i förskolan, så vi använder enkla ”lektioner” som är lämpliga för barn i deras ålder – vilket ofta innebär att vi lär barnen nya påhittade glosor. Vi ändrar på variabler som rör “lärarna” och ser hur barnen reagerar på detta.

Till exempel har vi i experimenten sett att barnens hjärnaktivitet och inlärning beror på skillnader i uttryckt säkerhet. Om vi lär en fyraåring ett nytt ord på ett självsäkert sätt kommer barnet att lära sig det på en gång. Men om vi säger ”hmm, vi är inte säkra, jag tror den här saken kallas för en …” händer det något.
 en studerade hjärnaktiviteten visar att barn både kommer ihåg tillfället och lär sig ordet när någon lär ut det med självsäkerhet. Men när någon kommunicerar osäkerhet, kan de komma ihåg tillfället, men inte ordet.
Om den som talar säger att den inte är helt säker, så kan det faktiskt hjälpa lyssnaren att skilja i minnet mellan en specifik sak som de hört – och fakta som de antar måste vara allmänt kända. Förutom att forma exakta intryck i vårt minne, kan kommunicerad osäkerhet också hjälpa oss att lära oss om saker som är osäkra till sin natur.

Vår forskning visar att till och med femåriga barn lär sig bättre om osäkra fakta från någon som uttrycker sin osäkerhet öppet, än av någon som är övertygad om att saker alltid kommer att fungera på samma sätt. I denna studie såg barn orsak-verkan-samband. Barnen fick välja mellan olikfärgade legobitar kopplade till en musikspelare. När de tog vissa legobitar (svarta) sattes alltid musikspelaren på, andra (gula) fick den aldrig att sättas igång. Legobitar i andra färger fick den att starta ibland. Till exempel var röda legobitar effektiva till 66 procent, och vita till 33 procent. En barngrupp fick skillnaden mellan röda och vita legobitar förklarad för sig på ett sätt som var alldeles för säkert: ”röda sätter igång den och vita gör det inte”. Barn i den här gruppen blev förvirrade när de vid ett senare tillfälle skulle skilja de osäkra legobitarna från de mer säkra svarta och gula.

En annan barngrupp fick i stället skillnaderna mellan färgerna förklarade för sig med osäkerhet: ”kanske kommer de röda legobitarna att sätta igång musiken, medan de vita kanske inte alltid får igång den”. Barnen i den här gruppen blev inte förvirrade. De lärde sig att de här legobitarna endast var effektiva ibland, och kunde skilja dem från de andra.

Studierna ovan visar att osäkerhet som kommuniceras på ett rimligt sätt kan påverka tilliten på kort sikt. Men kommunikationen under exempelvis pandemin, försvårades av att ingen kunde förutse vilken information som skulle komma att förändras i framtiden. Så vad skulle vara bättre på sikt – att erkänna att man inte visste, eller verka säker på information som skulle kunna komma att ändras?

I en nyligen genomförd studie visade vi att det på lång sikt kan vara riskabelt att vara för säker, om det finns minsta risk att man har fel. En grupp fyraåringar fick träffa en vuxen som erkände att hon inte visste namnen på några vanliga saker: en boll, en bok, en kopp. En annan grupp fick träffa en vuxen som påstod sig veta namnet på varje objekt, men som sa allt fel och exempelvis kallade en boll för ”en sko”.

När den vuxna erkände att hon var osäker blev fyraåringarna villiga att fortsätta lära sig alla möjliga saker, även fler ord. Men när den vuxna var överdrivet säker och hade fel, förlorade hon i stället all trovärdighet. Även när barnen visste att hon kunde hjälpa dem att hitta en undangömd leksak, litade de inte på henne och frågade henne därför inte var den fanns.

Lärdomen från vår forskning är att det är ett större hot mot tilliten att tala med allt för stor säkerhet om information som troligtvis kommer att förändras, än att våga uttrycka osäkerhet.

När representanter för folkhälsomyndigheter utfärdar en policy vid ett tillfälle och sedan med säkerhet föreskriver en helt annan, eller till och med motsägelsefull policy, vid ett senare tillfälle, agerar de som den ”opålitliga informanten” i våra undersökningar. Kommunikation kring just folkhälsa har två mål. Det första är att få medborgarna att agera snabbt och följa de föreskrifter som baseras på det aktuella kunskapsläget. Det andra är att vinna en långvarig tillit så att allmänheten även i situationer då det gäller att handla snabbt kommer att lita på att de gör rätt när de följer myndigheternas instruktioner. Information som är utformad så att den ska förmedla säkerhet i hopp om att den stora massan ska följa den kan vara kontraproduktiv om den riskerar att urholka medborgarnas långsiktiga tillit.

Vi inser hur svårt det kan vara att kommunicera i osäkra tider, samtidigt som detta görs till en alltmer polariserad åhörarskara, tror vi att det är viktigt att ta hänsyn till vad vi lärt från den tidigaste psykologiska forskningen om tillit. Den goda nyheten, baserad på vår forskning, är att vi tror att det mänskliga medvetandet inte drar sig för att höra osäkerhet kommuniceras – snarare tvärtom. Våra medvetanden och våra hjärnor är utformade för att kunna hantera ett ”Jag tror det”, ”Jag är inte säker” eller ”Jag vet inte” då och då. Faktum är att vår förmåga att göra detta uppstår tidigt i vår utveckling, när vi är barn och att det är en viktig hörnsten i vår förmåga att lära oss saker av andra människor.

Tamar Kushnir, David Sobel och Mark Sabbagh.

Den här artikeln publicerades först på theconversation.com. Översättning: Mats Almegård.