Cullberg: Det depressiva rummets existens är viktigt

Det var när jag fick psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullbergs bok Skaparkriser i min hand som jag förstod att psykologi är ett intressant ämne. Året var 1992 och jag var tjugo år. Hur det psykiska lidandet kan vara just lidande och samtidigt ge tillgång till något att växa i; det var en insikt som jag behövde mer än något annat just då. Inte minst eftersom boken handlade om min favoritförfattare Stig Dagerman och giganten August Strindberg.

– Ja, jag tycker själv att arbetet med Skaparkriser kom att uttrycka mycket av det som jag återkommit till genom åren, säger Johan Cullberg när jag berättar om vilken ögonöppnare boken var för mitt tjugoåriga jag.

Johan Cullberg brukar kallas för nestorn inom svensk psykiatri. Som psykiater har han gjort avtryck genom att under hela sin yrkesbana arbeta för en psykodynamiskt färgad vård med stor respekt för patienten.

Som författare har han gett ut böcker på Natur & Kultur: från 1975 års klassiker Kris och utveckling till 2020 års Att insjukna i psykos, som han skrev tillsammans med Maria Skott och Pontus Strålin. Däremellan finns fackböcker, som Psykoser: Ett humanistiskt och biologiskt perspektiv (2000) och Dynamisk psykiatri (1984), och psykologiskt inriktade författarbiografier som den om Märta och Hjalmar Söderberg (som han skrev tillsammans med Björn Sahlin). Han har också skrivit biografiskt om Gustaf Fröding och Gunnar Ekelöf.

I början av 1970-talet intervjuade Johan Cullberg 63 kvinnor som alla hade fått dödfödda barn. Det var en stark upplevelse som väckte hans intresse för krisens roll för den mänskliga mognaden – och som fick honom att börja skriva det som skulle bli Kris och utveckling.

–  Det var flera bland kvinnorna som sa att katastrofen med att få ett dödfött barn också hade varit viktig för dem på det sättet att de hade utvecklats och att de kom att se livet på ett nytt sätt, säger Johan Cullberg. Kris och utveckling skrev jag för att jag inte kunde låta bli, helt enkelt. Så har det varit med nästan alla böcker jag har skrivit. Det är för att jag har ett starkt behov av att lära mig någonting av det jag möter i mitt arbete.

I memoarerna Mitt psykiatriska liv (2007) berättar Johan Cullberg om sin relation till brodern Erland, konstnären som tidigt insjuknade i schizofreni. Att han började skriva psykiatriska författarbiografier, bland annat om Stig Dagerman, har ett ursprung i syskonrelationen.

– Erland var tre år äldre och jag beundrade honom mycket. Han var begåvad på många sätt. Han målade och tecknade, spelade fiol, var elitgymnast och hade ganska mycket kompisar. Och han var kemist och höll på med kemiska experiment. Det låter väldigt strindbergskt, upptäcker jag när jag säger det. Men senare ville jag försöka förstå hans förändrade sätt att vara, före och efter insjuknandet. Utan någon större framgång, måste jag säga.

För Johan Cullberg har skönlitteraturen alltid varit ett sätt att förstå människan. Han ser många författarskap som uttryck för ett vaket drömmande, där författaren berättar om sig själv, om ett olevt liv.

I sitt eget skrivande säger han sig ha blivit mer upptagen av det tragiska i människolivet, vilket leder tankarna till ett begrepp som han uppehöll sig vid redan i Kris och utveckling – och även i Skaparkriser.

– Det depressiva rummet är ett begrepp som psykoanalytikern Donald Winnicott myntade. Det handlar om att vi allt ifrån spädbarnstiden måste känna igen och känna till vår sorg och förlust och vårt utanförskap. En del blir väldigt skrämda av att de har en depressivitet eller ett raseri inom sig, så de förseglar det här depressiva rummet. De är happy go lucky. Det blir något stålhårt över dem, eller vänligt eller rart som man aldrig kommer bakom. När de råkar ut för en ordentlig kris så kan de få desto svårare att reda upp den. Det depressiva rummets existens är viktigt, inte för att man ska rota i det alltför mycket, men man ska ha en tillgång till det och inte känna att det är sjukt att man har något sorgset i sig. Livet är inte bara en idyll utan har också en sorg eller vrede som är viktig att vi inte förnekar, för då kan man heller inte ha någon djupare kontakt med människor som är i kris eller har sorg.

Jonas Mattsson är tidigare chefredaktör för Modern Psykologi. Texten är ett bearbetat utdrag ur boken Natur & Kultur 100 år som ges ut med anledning av förlagets 100-årsjubileum 2022.