Walt Disney menade att bilder talar det mest universella språket bland människor. Han ansåg att bilder kan förmedla vad som helst som går att tänka. Kanske är det en överdrift. Men det är ändå sant att vi människor är ovanligt konkreta när vi föreställer oss det som ska hända i våra liv. Vi kan se framför oss saker vi vill ha i framtiden och sedan åstadkomma dem i den materiella världen. Människor ser konkreta inre bilder bara genom att fundera på hur det ser ut vid havet eller vilka byxor vi ska ha på oss. Vi tänker oss till exempel ett djur framför oss då vi ser spår av klövar på en sandbank. Vi tänker, mer generellt, i framkallade världar.
Både framtiden och det frånvarande är med andra ord viktiga delar av våra medvetanden. Psykologen Martin Seligman skriver i boken Homo Prospectus att både nuet och det förflutna är distraktorer. Nyckeln till människors lycka ligger i människans, i djurvärlden unika, förmåga att kontemplera, reflektera och fantisera över framtiden. Många människor blir också glada av att tänka på framtiden, som de uppfattar som ljus. Vår vilja att utforska och söka efter belöningar (vilka vi människor kan se framför oss) visar fantasins centrala plats i vår civilisation. Som samhälle investerar vi i en kollektiv fantasi, där framtiden är en gemensam angelägenhet.
Från individens perspektiv är det inte svårt att se poängen med ett framtidstänkande. Det ökar vår förmåga att anpassa oss i nya miljöer, eftersom de ”oberoende” bilderna i vårt medvetande kan styra våra beteenden. Det sker genom att vi skapar en virtuell parallellvärld, där vi kan se framför oss ett utfall, en effekt eller en orsak till vad vi bevittnar i omgivningen. Vi använder dessa parallellvärldar till att utforska, förbereda oss och till att bearbeta nya intryck. De hjälper oss att hitta lösningar och att förstå ny och okänd terräng. Parallellvärldarna kan rymma ett obegränsat antal framtider och vi människor lever stora delar av våra liv i dem.
Något som blivit klart i modern forskning är att det finns individuella skillnader i fråga om detta tänkande. En andel av alla människor utmärker sig genom att inte alls kunna se inre bilder. De är dåliga på att rita och verkar tänka och minnas mer i ett slags allmänna abstraktioner och språk. Tillståndet har kallats afantasi och uppskattas förekomma hos cirka två procent av alla vuxna. Det beskrevs redan på 1880-talet av Charles Darwins kusin, sir Francis Galton, och verkar vara delvis ärftligt. (Se Modern Psykologi 9/2021 för en längre artikel om afantasi).
Motsatsen till detta är vanligare. Det innebär ett slags hyperfantasi som gör att scener och bilder spelas upp med extrem klarhet och detaljrikedom i tänkandet, ungefär som på bio på första raden. Psykologisk forskning har omväxlande karaktäriserat personer med detta tänkande som innehavare av stark fantasi eller en ”fantasibenägen personlighet”. När personer med stark fantasi läser böcker får de detaljerade intryck framför sig. De kan svimma bara av att höra en explicit berättelse om hur någon gör sig illa. De kan ha svårt att skilja fantasi från verklighet och har i regel ett livslångt engagemang i fantasivärlden. Personer med stark fantasi tillbringar mycket tid i tänkta världar och har fler transcendenta upplevelser än andra. Egenskaperna kan ha att göra med hur kraftfull hjärnaktiveringen är vid fantiserande och vilken tendens den har att spilla över i primär sinnesbearbetning. Aktiveringen av primär sinnesbearbetning i hjärnan gör vår fantasi extra stark och konkret. Personer med stark fantasi upplever troligen också en kraftigare placeboeffekt än andra och en annan ovanlig egenskap är att de kan få orgasmer utan den vanliga, kroppsliga beröringen. För dem kan det räcka med att tänka på sexiga personer eller handlingar. Beteendet är udda (man undrar hur det går att inkorporera diskret i vardagen!) men det ger en bild av hur nära tänkandet är sammanlänkat med våra kroppsupplevelser. Hos oss alla är faktiskt tänkandet nära knutet till kroppsupplevelser. Det kan fungera åt andra hållet också, när kroppens tillstånd påverkar hur vi tänker.
I utforskningarna av mänskligt tänkande kände jag ibland hur jag närmade mig ett slags neuroantropologi för det imaginära. Jag rörde mig på ämnets breda esplanader och på dess bakgårdar. Jag ville förstå hur våra tankar egentligen tar form i sinnena – och varför de gör det. Varför behöver vi människor vara så konkreta när vi tänker på det frånvarande? Varför tycks bilder och sinnesintryck ”invadera” oss när vi tänker?
En förklaring har att göra med hur våra sinnen fungerar. Kanske framträder detta tydligast när hjärnan är skadad. Processen när vi visualiserar eller mentaliserar något kan skadas och inte sällan är det då sinnesbearbetande områden som är drabbade. Det visar vilka delar av hjärnan vi använder.
Människor med skador i den del av tinninglobens hjärnbark som ansvarar för ansiktsperception, det område som kallas för den fusiforma ansiktsarean (FFA) drabbas till exempel av ansiktsblindhet. Det kallas med en fackterm för prosopagnosi. Personer med prosopagnosi kan inte känna igen ansikten, trots att synen i övrigt är normal. En man som drabbades av ansiktsblindhet efter en stroke kunde till exempel inte längre skilja sin dotter från sin fru – och det finns många liknande historier. Intressant nog medför ansiktsblindhet ofta en likadan oförmåga att tänka på ansikten. Personer med prosopagnosi efter hjärnskada tappar förmågan att mentalt se ansikten (både i tankar och minnen), såväl som i den observerade omgivningen. Även tänkandet blir alltså ansiktslöst. Förklaringen är att förmågan att se ansikten i det ordinära seendet och i tänkandet använder samma nätverk i hjärnan. Förmågan att se ansikten är därför påverkad på samma sätt i båda situationerna.
De ”oberoende” bilderna i vårt medvetande kan styra vårt beteende.
Ett annat exempel kommer från hjärnskador som ger en oförmåga att se färger. Det kallas kortikal achromatopsi. Ta till exempel 52-årige A.R., som bor i Kalifornien. A.R drabbades efter en mindre stroke av en avgränsad färgblindhet. Hans färgblindhet bestod av ett färglöst område i hans övre, vänstra synfält. Den motsvarades av en ärtstor infarkt på MR-avbildning, som satt precis där den borde, i ett högre syncentra på hjärnans högra sida. Hjärnskador som ger denna oförmåga kan också smitta av sig i tänkandet. Inre färger försvinner då på ett sätt som kopierar oförmågan att se färg i omgivningen. Människor, mat och landskap blir samma cigarettaska i yttervärldsseendet såväl som i tänkandet. Tomater blir svarta och bananer och apelsiner grå, vilket kan göra dem oangenäma både att tugga på och tänka på. Det färglösa blir smaklöst, både i tankevärlden och i direkt mening. Till och med migränanfall med auror kan berövas sin färg efter skador. Personer med fullständig kortikal achromatopsi kan drabbas av heltäckande grå-svart-skalor i tänkande och minne, men kan i regel, trots det, använda färgord i språket. Det finns också exempel på personer med synmigrän som får ett bortfall av en del av synen på natten, när de drömmer. De utvecklar ett ”synhål”, i en begränsad del av drömmen. Att perceptionsstörningar uppkommer på detta sätt i fantasin, tänkandet och omvärldsseendet – och även i drömmar – på samma sätt och samtidigt vid hjärnskador, beror på att vårt yttervärldsseende och vår fantasi använder samma delar av hjärnan. Vår fantasi och våra inre bilder har nämligen en konkret sinnesutbredning, i realtid. Vi ser bokstavligen när vi fantiserar. Våra pupiller drar faktiskt ihop sig när vi tänker oss starkt ljus framför oss, i vårt inre.
Fantasin är en visuell och emotionell problemlösning.
Fantasin ligger till grund för en rad viktiga funktioner hos människor. Ofta har den en motiverande inverkan. Den speglar önskningar eller idéer om det nuvarande, förflutna eller framtida och kan klä skott för vår vilja eller våra begär i en konkret klädedräkt. Det fungerar oavsett om det vi tänker oss är realistiskt eller orealistiskt. Fantasin är också platsen där vi utforskar det okända och det svåra – och vårt framtidstänkande är en aspekt av detta utforskande. Vi utforskar ibland på ett neutralt sätt, men ofta på ett känslosamt sätt. Fantasier innebär på det sättet ett slags simuleringar av världen. Fantasin är återgiven verklighet, som vi tänker oss den, och vi omarbetar ständigt denna skiss för att förstå oss själva, vår omgivning och vårt sammanhang. Fantasin är en visuell och emotionell problemlösning, vilket är ett av dess syften. Från hjärnan och evolutionens synvinkel är detta nyttigt eftersom det hjälper oss att spontant planera, bearbeta och lära oss något av vad vi är med om. Fantasin får oss att lära på ett mycket konkret sätt, eftersom den skulpterar vår hjärnas nätverk. En studie av Alvaro Pascual-Leone och hans medarbetare vid Harvard visade tydligt hur detta fungerar, ända ner på synapsnivå. Försökspersonerna i deras studie tänkte sig att de spelade piano under två timmar dagligen under den period som studien pågick. När man efteråt avbildade deras hjärnor visade det sig att det ihärdiga pianofantiserandet hade reorganiserat hjärnan. Den del av motorcortex som styr den dominanta handens rörelser hade expanderat, och tagit över nya delar. Ungefär som maskrosor som växer fritt på en gräsmatta. Det visar att fantasin får oss att lära på djupet. Och att det lämnar strukturella spår i hjärnan.
En av de revolutionerande egenskaperna hos vår fantasi är just att den ständigt reorganiserar hjärnan, genom vårt tänkande. Fantasin är därför knuten till människohjärnans förändringsbenägenhet. Den gör att vi spontant kan öva och pröva oss fram. Vi gör det för oss själva, genom att tänka.
I fantasin tänker vi på framtiden eller på hur det förflutna kunde ha varit annorlunda. Fantasin hjälper oss därigenom också att generalisera och dra slutsatser från enskilda händelser. Den generaliserande karaktären är ofta tydlig. Det vi tänker på, till exempel personer, kan existera i dåtid och nutid samtidigt i tänkandet, vilket visar det generaliserade draget. Vi kan tänka oss våra föräldrar som unga och gamla i samma tanke. När vi ser vår arm och hand som vilar på bordet, kan vi se den från flera olika håll i fantasin, vilket inte går lika lätt att göra i yttervärldsseendet. Vi kan tänka på en händelse som har inträffat från flera olika synvinklar, vilket gör att vi kan förstå den bättre. På detta sätt möblerar vi om i vårt inre. Fantasin innebär därmed en aldrig avslutad rekonstruktion. Den hjälper oss att ständigt ompröva – vilket ger fantasin en läkande förmåga.
På ett annat plan tjänar fantasin ett kollektivt ändamål. För att citera författaren Stephen Jay Gould: vi människor är primater som berättar historier för varandra. Vi är födda historieberättare och vi njuter av att berätta om hur saker fungerar. Det gäller oavsett om historien handlar om var vi kommer ifrån, hur världen uppstod, hur hjälten besegrade odjuret eller om någonting mer alldagligt. Vår fantasi får oss att föra idéer och historier vidare, eftersom idéer och historier är smittsamma. När historien har en viss struktur tenderar den att sprida sig särskilt effektivt. Ofta är den smittsamma strukturen en oväntad lösning på ett problem eller en svår situation. Denna struktur hjälper oss alla att lära och på detta sätt utvidgar historieberättandet ett samhälles allmänna kunskapsgrund. Ett vanligt tema i väldens myter speglar ett framtidsinriktat, utforskande drag i vårt mänskliga tänkande. Denna myt handlar om hur vi måste genomgå förvandlingar för att ta oss över de besvärliga trösklarna till nästa fas eller nästa plats i våra liv. Detta speglar en allmänmänsklig drivkraft till förändring och utforskande – och flera författare, bland annat Joseph Campbell, har visat hur samstämmiga många av våra myter är i sådana avseenden. Vår kultur skapas och bibehålls av sådana symboler och historier. På detta sätt är fantasin ett medel för kunskapsförmedling.
Utan att bli överdrivet teknisk, är ett par områden och nätverk i människohjärnan är av särskild betydelse för fantasi och framtidstänkande. Det är områden som är viktiga för att vi ska kunna bibehålla och kanske se någonting vi tänker på framför oss. Den knutpunkt mellan sensoriska områden i människors hjärnbark, som kallas angulära gyrus, är viktig. Området kring det angulära gyrus är av betydelse för vårt reflektiva tänkande och visualiserande. Vi använder dessutom det som kallas vilonätverket och våra minnen (och därmed den struktur som kallas hippocampus) när vi fantiserar och tänker på framtiden. Den främre delen av hippocampus är faktiskt ett av de få områden i hjärnan som aktiveras både då vi minns händelser och då vi tänker på liknande fantiserade, exempelvis framtida händelser – men som aktiveras starkare av fantasier än av minnen. Vi tänker alltså inte bara bakåt med våra minnesområden. Vi tänker framåt med dem. Hur det går till när starka minnen påverkar vår fantasi är inte helt klart – men minnen påverkar processen.
Därutöver är det främre område i vår hjärnas pannlob, som kallas den prefrontala hjärnbarken, avgörande. Den prefrontala hjärnbarken hör till de delar av hjärnan som har förändrats mest hos människor i förhållande till andra djur. Den bidrar till en övergripande styrning av våra tankeliv, och forskning visar att den prefrontala hjärnbarken är avgörande för en persons uppmärksamhet, motivation, ambitioner och personlighet. Den ansvarar för planering, reflekterande och ifrågasättande av egna tankar och känslor. Som hjärnforskaren Robert Sapolsky träffande har sagt, är ett av den prefrontala hjärnbarkens jobb att få oss att göra det svåra, när det svåra är det rätta att göra. Den är den lilla rösten som ibland säger till oss ”jag skulle inte göra det där om jag var du”, vår ”vänta-nu-är-det-där-en-bra-idé”-hjärnbark. Den hjälper oss att hantera motstridig information och gör att vi kan arbeta strukturerat mot ett mål.
Detta arbetssätt fick mig att tänka på några studier av pannloberna som jag hade läst om. Vid avbildning av aktiviteten med funktionell magnetkamera ser man att det sker en kommunikation mellan den yttre delen av den prefrontala hjärnbarken och andra områden i hjärnan när vi människor bibehåller något i våra arbetsminnen. Kommunikationen styr vad vi har i tankarna. Det är lite som när vi väljer vilken del av biblioteket vi ska gå till för att få en viss information. Den prefrontala hjärnbarken kommunicerar till exempel med områden i hjärnans bakre delar, som är av betydelse för synintryck. Därigenom bibehåller hjärnan en specifik syninformation i arbetsminnet åt oss. Hur det prefrontala samarbetet med andra områden i hjärnan ser ut bestämmer vilket innehåll vi har i arbetsminnet, när vi tänker på något.
När vi bibehåller något i vårt tänkande sker ett samspel mellan olika områden i hjärnbarken. Om en person har en språklig fras i minnet, utan att uttala den högt, utlöser den yttre prefrontala hjärnbarken (D) en sammankopplad aktivitet i den språkligt specialiserade del av pannloben som kallas Brocas område (B). Om en person i stället tänker på en plats i rummet, aktiveras den yttre prefrontala hjärnbarken (D) tillsammans med det frontala ögonfältet (F), som är ett motoriskt område, involverat i att styra våra ögonrörelser, samt de delar av hjässloben som är av betydelse för lokalisation i rummet (P).
Din prefrontala hjärnbark har att göra med din riktade, inre uppmärksamhet – när du riktar ditt tänkande mot något. Detta skapar en aktiv och kontrollerad form av fantasi, som är en del av vårt arbetsminne. Denna del av fantasin är knuten till aktivering av de yttre pannloberna och vi styr den till viss del med vår uppmärksamhet. Att upprätthålla den kräver mental energi. Hur mycket vi vänder oss inåt, det vill säga hur mycket vi reflekterar över oss själva och vår omvärld, har också att göra med storleken på den grå massan i pannloberna, vilket visar att dessa områden är betydelsefulla i sammanhanget.
Olika system i hjärnan deltar emellertid i delvis olika sidor av vår fantasi. En annan del av vår fantasi är kopplad till dagdrömmande, bildtänkande och insikter – och är av en mer spontan karaktär. Denna del utgår till stor del från hjärnans vilonätverk (det nätverk som på engelska kallas the default mode network). Den är knuten till våra associationsområden i hjärnan och är därigenom kopplad till våra sinnen. Denna del av fantasin har att göra med perceptuell komplettering (alltså när hjärnan ”fyller ut” våra sinnen) och är mer okontrollerad än den pannlobsstyrda delen av fantasin. Den är reflektiv och bidrar till inlärning. Spontaniteten i denna del av fantasin gör att det inte det krävs samma mentala energi för att upprätthålla den. Att fantisera på detta sätt sker utan ansträngning och vi uppfattar oss själva som mer passiva i processen. Det är lite som om att drömma när vi är vakna. Alla interaktioner vi har med världen kan utlösa denna typ av fantasi. Det sker när vi börjar reflektera över vår omgivning eller över olika händelser. Ibland, som vid spontana associationer och dagdrömmande, har vi också i detta tänkande en större tillgång till den ”bakgrund” som finns i vår hjärna men som av effektivitetsskäl oftast inte figurerar i helfigur. Vi får då tillgång till det oreflekterade, som existerar på gränsen till medvetandet.
Fantastin tjänar ett kollektivt ändamål – att föra idéer vidare.
Den aktiva, kontrollerade delen av fantasin (den pannlobsstyrda delen) kan liknas vid en ficklampa. Tänk dig en nattsvart skog full av träd, objekt, djur och buskar, dolda i mörkret. Den aktiva, kontrollerade delen av fantasin är den tända ficklampan som riktas mot olika områden i skogen, medan den spontana, okontrollerade delen av fantasin är de omgivningar i skogen (träd, buskar, levande djur och så vidare) som blir upplysta i lampans blickfång. Den okontrollerade delen av fantasin, alltså den bakgrund som blir synlig när ficklampan riktas mot den, är ständigt föränderlig. Det är en miljö som hela tiden ändrar sig utanför vårt blickfång – aktivt men bortom gränsen för vårt medvetande och vår kontroll.
Som art är människan hyperfrontal – vi tänker ständigt framåt.
Vi människor kan alltså se framtiden. Det gör oss överlägsna andra djur i många sammanhang. Men i ärlighetens namn måste vi också erkänna att detta inte bara är en fördel. Någon har kallat Homo sapiens ”framtunga”. Det ligger en hel del i detta. Människor är, som en effekt av våra frontala hjärnbarker, inte byggda för nuet. Som art är vi hyperprefrontala: vi reflekterar ständigt över framtiden och sådant som är avlägset från den plats där vi befinner oss just nu. Att vi har en förstärkt sammankoppling mellan den prefrontala hjärnbarken, med sina dopaminnätverk, och olika sinnesbearbetande områden i andra delar av hjärnan, bidrar till vårt ständiga tänkande på det frånvarande och det framtida. Det är en mentalitet som gör oss driftiga och nyfikna men inte nödvändigtvis lyckliga. Vi lever, som en konsekvens av detta tankesätt, i en bestående frånvaro i livet här och nu. Det kan kallas fantasins makt, eller skugga, över verkligheten. Hela religiösa system (som buddhism och taoism) har skapats för att få människor att leva mer i nuet.
Framtidstänkandet gör att vi människor reflekterar över vår tillvaro. Men vi reflekterar och planerar till stor del för att skapa maximal vinning för oss själva i närtid. Våra hjärnor ger oss därför en farlig tillgång. Med jämna mellanrum har vi ägnat oss åt massutrotning av djur, natur och av andra människor – ofta utan att försöka åstadkomma det. Vår fantasi räcker alltså inte alltid till. En naturlig svårighet för oss är att värdera hot som ligger långt framför oss och som drabbar andra än vår egen grupp. Långsiktiga och abstrakta mål är särskilt svårhanterliga. Frågan om vi egentligen själva skulle ge nycklarna till planetens framtid till någon med vår meritlista, är rimlig att ställa. Och oavsett svaret på denna fråga är detta just vad som har hänt.
David Bäckström är läkare, neurolog och forskare. Han är knuten till institutionen för klinisk vetenskap vid Umeå universitet och affilierad forskare vid Yale university, USA.
Inlägget Ett ljust inre dök först upp på Modern Psykologi.