Mitt barn är så osjälvständigt

Vi har en femåring som vill vara där vi föräldrar är hela tiden. Han har massor av leksaker som han aldrig leker med själv, men är vi med så går det.

Vi gör mycket saker tillsammans – bakar, spelar spel, pysslar, är i skogen, leker på tomten, men det räcker liksom aldrig för honom. Han vill ha all ens tid. Om jag sätter mig vid datorn en stund så står han bredvid, går jag på toaletten så frågar han vad jag gör. Jag får ärligt talat lite panik! Min underbara unge suger ut varenda droppe energi ur mig.

Allt som behöver göras är en kamp: ska det duschas är det tjafs, middag är det tjafs med för att det är fel mat, varje dag tjafsas det om diverse ytterkläder som man måste ha för det är kallt, till exempel för att de är fula, trots att han själv fått välja. Det känns som om vi hamnat i en negativ spiral där han inte vill något. Vi försöker få honom att leka själv en stund varje dag, men det slutar bara i bråk. Ber jag honom leka själv blir han bara arg, sätter sig i trappan och surar. Han sitter hellre på en stol och stirrar in i väggen än att leka eller göra något. På förskolan fungerar det dock bra. Han leker med kompisar och lyssnar bra på pedagogerna!

Det är inte helt ovanligt att barn allra helst leker med en förälder, och inte heller att de bråkar och gör motstånd mot alla de där vardagliga sakerna som måste göras. Och lika lite är det ovanligt att föräldrar känner vanmakt och uppgiven­het inför de ständiga bråken och tjatandet och bristen på egen tid och lite harmoni.

För att verkligen komma till rätta med en sådan situation behöver man ibland göra en mer noggrann analys av hur
situationen ser ut, och det räcker inte riktigt brevfor­mat­et till för, men jag tänker att jag ger dig några generella råd, så kan du säkert anpassa dem till er situation och för­hoppningsvis få lite tips.

Det första jag tänker ta upp är det här med att leka ensam och att leka med en förälder. Som jag skrev inledningsvis är det många barn som tycker att det är trist att leka ensamma och gärna vill ha en förälder med. Det är ju en helt rimlig önskan från barnets sida och kan gärna tillgodoses, men kanske inte varje gång barnet önskar det. Ett sätt att komma undan tjatet om gemensam lek kan vara att man helt enkelt ser till att den blir av utan att barnet behöver be om den. Kanske kan man leka en stund tillsammans direkt efter hämtning eller efter middagen. Om föräldern tar initiativet till leken och därmed förekommer barnet, lär sig barnet både att det kommer att ges tid för gemensam lek och att man inte behöver tjata för att få den. Hittar man en rutin för när den sker blir lekstunden förutsägbar för barnet vilket också kan underlätta.

När barnet sedan tjatar om mer gemensam lek (jag skriver när här och inte om eftersom jag misstänker att sannolikheten för att det ska ske är ganska stor) kan du som förälder vila i att sonen har fått/kommer att få den stunden – men att den inte är just nu. Kanske ska du laga mat eller fixa andra saker och måste ägna dig åt det i stället. I de lägena tänker jag att du ska svara nej, hänvisa till den stund ni har och sedan bara stå fast vid det. Risken är stor att din son kommer fortsätta tjata en stund, inte minst om tjatet vid tidigare tillfällen faktiskt lett till att ni lekt tillsammans. Då sätts din beslutsamhet på prov, men om du fortsätter stå fast vid ditt svar kommer tjatet med stor sannolikhet avta och efter några dagar kanske det till och med börjar minska.

Du skriver att din son hellre sitter själv sysslolös än leker på egen hand. Även det beteendet kan vara värt att vänta ut. Många barn gör så en stund, en stund som kan bli ganska lång, därför att de hoppas att någon ändå ska komma eller för att de inte vet vad de ska hitta på. Men efter ett tag brukar de flesta faktiskt komma på något som är roligare än att bara sitta där, och leken kommer igång. Så även där gäller att du behöver ha tålamod. Om ditt barn verkligen inte kan komma på något själv och har stora svårigheter att göra det, kan du hjälpa till genom att föreslå några aktiviteter. Ni kan också göra en lista där ni skriver eller ritar olika lekar som sonen kan göra och du kan då uppmana honom att gå till listan och kolla på den tills han hittar något han vill testa att göra.

När det kommer till de dagliga rutinerna där det blir tjafs, finns det två strategier ni kan testa som brukar vara användbara. Den ena är att använda bildstöd. Där ritar man helt enkelt bilder på de uppgifter som ska utföras och sätter ihop dem till ett slags schema. Då vet barnet exakt vad som gäller och man behöver inte diskutera det utan kan hänvisa till schemat.

Bildstöd kan gärna kompletteras med den andra strategin, nämligen ett poängsystem. Poängsystem fungerar kortfattat så att barnet samlar poäng för varje utfört beteende som ska göras, och de poängen kan sedan lösas in mot något som barnet gärna vill ha. Påklädning under en vecka kanske då genererar så många poäng att han kan få välja efterrätt till någon måltid i helgen, köpa några nya legobitar, få lite extra skärmtid eller något annat som passar i er familj. Poängsystem är en metod som är lite mer komplex än den kan låta, så ett tips är att läsa på om det innan ni sätter igång. Rätt använt brukar det vara mycket effektivt.

⁄ Liv Svirsky, legitimerad psykolog/Psykologiguiden.se