Film och skörhet med Sanna Lenken

Hon undviker inte svåra ämnen. Regissören Sanna Lenken dras till historier med en allvarlig botten, men som berättas med humor och värme. Flera av hennes filmer handlar om gränslandet mellan barn- och tonår och en vuxenvärld som inte riktigt ser. Efter långfilmsdebuten Min lilla syster, som handlar om anorexi och systerskap, regisserar hon nu sin andra långfilm, Comedy Queen, baserad på en roman av Jenny Jägerfeld.

Det är en riktigt varm helgdag när vi hörs för intervjun. Trots det har Sanna Lenken, efter en joggingtur, tillbringat den i tvättstugan, innan hon gjort i ordning söndagsmiddagen som nu står i ugnen. Om några timmar ska hon ta tåget till Göteborg för att förbereda sig för filminspelningen, som drar i gång i början av maj. Hur mår Sanna Lenken så här två veckor före inspelning?

Hon skrattar. Det gör hon ofta. Ett skratt som avväpnar och tyder på självdistans.

– Det är väl en blandning av arbetsglädje och enorm press, som alltid före en inspelning. Det har inte blivit bättre av covid-situationen så oron finns där – och stressen finns där alltid. Jag vill vara så förberedd som möjligt och ha planerat varje scen. Inte så att allt behöver vara spikat, man vet aldrig vad som händer när man spelar in.

För en åskådare tycks det hittills ha gått väldigt bra. Senast har vi kunnat se Sanna Lenkens regi i den hyllade tv-serien Tunna blå linjen (2021). Hon har Guldbagge-nominerats för sina kortfilmer Äta lunch (2012) och Nattbarn (2017), liksom för Min lilla syster (2015) – både för manus och regi. Filmen belönades med Kristallbjörnen vid filmfestivalen i Berlin och vann publikpriset på Göteborgs filmfestival.

Sanna ser fram emot ”fyllda dagar med allt roligt – kostymprovning och repetitioner och alla kreativa, konstnärliga, beslut som ska tas och som påverkar hela filmen”.

– Men det är också ångest kring beslut som ska tas. Så är det även i livet i övrigt.

I lägenheten i Aspudden pågår full aktivitet. Ena dottern leker med en kompis, så Sanna har stängt dörren till sovrummet för att få vara i fred.

Men det får hon inte. Efter bara några minuter kommer yngsta dottern in och säger att hon vill bada. Med lugn röst dirigerar Sanna om fyraåringen till sin pappa för hjälp att tappa upp ett bad.

Hennes båda döttrar är troligen lyckligt lottade som har en mamma som Sanna, som har förståelse för barn- och ungdomstiden – åtminstone när hon som regissör skildrar problematiska ämnen på film. Det är något speciellt med henne och de här 12-, 13-åriga tjejerna.

”Ja, vad är det?” funderar hon, skrattar och säger att det nog mest blivit så. Att ”en bra berättelse är en bra berättelse”, även om det handlar om en 40-åring. Hon tror att det handlar om att hon vill bryta bilden av vad en kvinna ska vara.

– Jag tycker om att berätta om unga tjejer eller kvinnor som inte är stereotypa. I såväl Nattbarn som Min lilla syster och Comedy Queen finns en skevhet. De handlar alla om tjejer som står för sig själva och inte i relation till några män. De har skinn på näsan.

Sanna Lenken är en lyhörd regissör som får unga skådespelare att växa i svåra roller.

– Det finns en öppenhet, lust och nyfikenhet hos dem. Det är kanske första gången de filmar så det blir ett stort äventyr, medan det med äldre kan bli mer slentrian. Det finns en otrolig skaparlust hos unga personer. Att filma med dem är kanske ett sätt att hålla sig ung själv.

När hon gjorde novellfilmen Nattbarn, som handlar om fjortonåriga Iggys sökande efter identitet, sexualitet och vänskap, kände Sanna Lenken att den var en gåva till sina döttrar när de blir fjorton.

På samma sätt var Konstnären får barn (2018), som hon gjorde om sig själv, ”en gåva”. Sanna ler och brister sedan ut i skratt.

– Gåva, det låter så högtidligt, men en film till alla mammor som har slitit. Där kände jag att jag skiter i vad män tänker om den här filmen; det här riktar jag till mammor. Och Nattbarn, kände jag, är till unga tjejer. För Iggy säger på ett snyggt sätt nej i den
och utforskar sig själv. Livet kan vara komplext. Det finns flera lager.

Den senaste uppväxtskildringen handlar om snart trettonåriga Sasha som vill bli ståuppkomiker och få alla att skratta. Hon gör allt för att inte bli som sin mamma, som var deprimerad och grät – och fick andra att gråta – och som nu har dött på grund av självmord. Sasha gör upp en lista med allt hon ska undvika för att inte bli som sin mamma. Hon får framför allt inte gråta. Nej, hon ska bli en riktig comedy queen. Men sorgen hinner förstås i kapp.

– Det är en annorlunda överlevnadshistoria som berör och som ger tröst och hopp.

Hon har inte själv skrivit manus den här gången. Det har Linn Gottfridsson, som också skrev manus till I taket lyser stjärnorna och Björnstad. Men Sanna behövde inte fundera länge när hon 2019 blev tillfrågad att regissera. Hon var i Malmö då, mitt uppe i inspelningen av polisserien Tunna blå linjen.

– När Anna Anthony, som är producent, ringde mig, hade jag inte hunnit läsa boken, men jag hade hört talas om den och hade haft en känsla av att jag eventuellt skulle bli kontaktad när den skulle filmatiseras. Tänkte att det var en historia som skulle passa mig.

Med sig från Malmö tog hon Oscar Töringe, som i Tunna blå linjen spelar en av poliserna. Han ska göra rollen som Sashas pappa Abbe i Comedy Queen. Han som gråter i duschen när han tror att Sasha inte hör. Det är vid en första anblick inte helt lätt att känna igen Oscar Töringe på pressbilden för Comedy Queen. Han är lite rufsigare i håret och ser lite mer tillbakalutad ut än i sin polisroll.

– Ja, den här ligger nog lite närmare honom som person. Han är väldigt annorlunda privat än i Tunna blå linjen.

När jag för ett par år sedan hörde att Sanna Lenken höll på att regissera en polisserie blev jag snopen. När jag såg resultatet blev jag överraskad. Den känns trovärdig, långt ifrån svartvit. När Sanna Lenken filmar får vi alltid syn på människorna. De är inga stereotyper. Även poliserna visar rädslor, brister, tvivel och sårbarhet.

– Det som drog i mig när jag sa ja till Tunna blå var just att manuset inte väjde för det svåra, fula och komplexa hos människor. Jag älskar att ta upp svåra ämnen i filmer.

Det är svårt att göra något som bara är ren underhållning, tycker Sanna.

– Jag tycker om att det är något mörkt – det är det som är spännande och gör att det kan bli ett samtal om en film. Men ljus och humor behöver också finnas med.

Hon ser gärna att föräldrar och barn går tillsammans och tittar, och efteråt pratar om hennes filmer.

– Det har nog varit en ambition med allt jag gör.

Gemensamt för Jenny Jägerfelds Comedy Queen och Sanna Lenkens Nattbarn och Min lilla syster, är att de också ger oss vuxna vägledning. För hur ska man prata om anorexi, självmord, sex, vad som händer på internet och andra svåra frågor som rör tonårstiden? Många är livrädda att göra fel, säga fel, göra sina barn mer ledsna och skamfyllda och få dem att må psykiskt sämre. Risken för tystnad – som bygger än större avstånd – är stor.

– Sedan jag själv fått barn har jag en helt annan förståelse för mina egna föräldrar, kring hur man är när ens barn mår dåligt. Det gör så ont i en själv så man nästan skjuter det ifrån sig. Det är nog en väldigt vanlig psykologisk reaktion. Det handlar absolut inte om att en förälder är en dålig förälder, utan om ens egen rädsla att prata om det som är ledsamt och svårt.

Sanna berättar att hon själv får jobba mycket med att bekräfta sina barns känslor
i stället för att vifta bort dem.

– Det är så otäckt när barnet är ledset. Första strategin är att göra personen på glatt humör i stället för att bekräfta känslan: ”ja, du är ledsen nu, vad kan det vara?” Det är lätt hänt att man säger ”tänk inte på det, nu äter vi god mat” och ”nu ska vi ju ha kul, nu kan vi inte gräva ner oss i det här”.

– Sen kan det ju vara att man behöver hjälp någon annanstans ifrån, men det är viktigt just att våga säga ”jag ser dig, jag ser att du är ledsen, vad beror det på?” och ”vad kan jag göra?”

Genom verken återupplever man också sina egna tonår med all längtan och de svårigheter de förde med sig av skam och skuld, blygsel och identitetssökande. Det är en tid som formar oss som människor.

– Det är väl det som också är intressant. Jag tycker att den tiden har format mig väldigt mycket och jag tror den har gjort det för de flesta. Trots att vi är väldigt olika finns det vissa känslor där som vi kan relatera till och situationer som vi känner igen oss i. Så på det sättet har jag kanske dragits till det.

Sannas egen tonårstid var kantad av ångest och ätstörningar, något hon kunde använda sig av i Min lilla syster.

– För mig är anorexi ett slags missbruk, ett sätt att kontrollera ångest, och det kommer för de flesta från att känna att man inte duger som man är. Jag tror att kvinnoidealet är en stor del av det; att inte få vara som man är utan förväntas leva upp till den stereotypa kvinnorollen och inte känna sig älskad och sedd för den man är.

För Sanna blev en flytt till London som 18-åring en vändpunkt.

– Det blev en slags frigörelseprocess att känna att jag klarade att bygga upp ett liv där på egen hand. Jag fick nya vänner och fick ett jobb. Jag ville bli skådespelare då och började ta lektioner för en dramalärare, och växte in i mig själv på något sätt.

Sanna var 25 när hon kom på att det var regissör hon ville bli. Dessförinnan arbetade hon med rollsättning och produktion inom teatern och började söka till olika skådespelarutbildningar, men när hon inte ”orkade med fler nej” så övergav hon tanken på teater och skådespeleri till förmån för film. Hon utbildade sig på European film college i danska Ebeltoft och därefter studerade hon regi vid Dramatiska institutet i Stockholm.

När hon började göra film var hon påverkad av regissören Roy Andersson och tyckte om att bygga kulisser och låtsasvärldar. Något som tycks fjärran från den naket realistiska regissör vi ser i dag.

Människorna i hennes filmer känns så genuina. Hur får hon till det gång på gång?

– Jag älskar att jobba med människor och jag tror att jag är väldigt receptiv och lyhörd, kanske ibland för mycket, för stämningar. Jag försöker alltid skapa en stämning som passar för varje scen. Jag går in i rollerna när jag regisserar. Många skådespelare känner nog att jag är med dem väldigt mycket och då vågar de blotta sig. Ibland kan jag känna att det skulle vara bra om jag var mer rationell, kunde hoppa ut mer. För det är också en sida av regiskapet som är bra att ha; att kunna se helheten.

Det handlar också om att skapa relationer mellan människor.

– När man jobbar med karaktärer, som nu i Comedy Queen, handlar det mycket om att skapa intimitet innan man börjar spela in.

Flera av skådespelarna har provfilmat tillsammans och den kommande veckan blir en repetitionsvecka inför inspelningen, förklarar Sanna.

– Då jobbar jag mycket med att hitta bakgrund till rollerna, var de kommer ifrån, hur de är och hur de har reagerat på saker innan filmen börjar, hur deras relationer sinsemellan har varit. Det är väldigt mycket psykologi, och i Comedy Queen handlar det mycket om hur familjen har fungerat. Hur har far-dotter-relationen varit och hur är den nu? Hur har pappa-mamma-relationen varit? Hur förhöll han sig till henne? Vi pratar om psykologin även om det inte alltid gestaltas i bild. Det ger ändå en trygghet i att vi vet vad vi berättar om.

Att fylla en karaktär och hitta nycklar som gör psykologin begriplig för de olika personerna intresserar Sanna.

– Det är spännande hur olika människor reagerar. Som i Tunna blå linjen – vi hade väldigt många dödsbud i den serien. Jag pratade med olika poliser om deras reaktioner och de varierar mycket. Det kan vara med aggressivitet, med tårar, eller att någon blir helt nollställd, så det är intressant att diskutera vilken reaktion som kommer och den kan skilja sig åt beroende på karaktären.

Viktigt är också att psykologin stämmer mellan Sanna och skådespelarna, menar hon. Ännu en anledning till provfilmning.

– Någon kan vara fantastisk, men så funkar inte vår relation riktigt. Vi har kanske inte samma språk. Då ska vi nog inte jobba tillsammans.

Vissa bygger hon upp varaktiga relationer till, som till Amy Deasismont, som spelade systern med ätstörningar i Min lilla syster. När Amy Deasismont nu själv skrivit en tv-serie, Thunder in my heart (2021), där hon också spelar huvudrollen, ville hon att Sanna skulle vara medregissör.

– Jag vet inte vilken gång i ordningen jag gjorde en panikångestattack. Jag kom på att jag har gjort fler panikångestattacker i filmer än jag gjort sexscener.

Sanna Lenken beskriver sig själv som en känslomänniska.

– Jag är sällan lycklig eller olycklig i långa perioder utan det är mycket upp och ner hela tiden.

Något hon fått jobba med i perioder är att hantera ångest.

– Är det något jag har mycket av så är det dödsångest. Jag har alltid varit flygrädd och kan bli väldigt rädd när någon kör för fort. Jag har många fobier som är irrationella.

Har du fått någon professionell hjälp för det?

– Ja, bitar har jag nog fått hjälp med. Jag har gått i kbt. Jag skriver ibland ner vad det är jag är rädd för och försöker vara realist: ”Behöver jag vara rädd för det här?” Sen har jag återfall hela tiden. Sanna skrattar högt, säger att hon tror det kommer i stressade situationer.

– Som när jag gjorde Tunna blå linjen och flög väldigt mycket till Malmö. Jag skrev testamente med min sambo, i fall jag skulle dö, för risken fanns.

Nu pendlar hon med tåg till Göteborg men ”är rädd för tåget”.

Anledningen till den starka ångesten hon har kring döden tror hon beror på att hon tidigt insåg att livet är
skört.

– Mina föräldrar hade förlorat ett barn, min storebror som dog innan jag föddes, och båda hade förlorat en förälder som barn.

Sanna växte upp som äldst i barnaskaran med två yngre syskon.

Att själv få barn gjorde ju knappast att oron minskade. Det finns än mer att oroa sig för om man har den läggningen.

– Ja, det är lite sånt jag gått i terapi för. Jag är väldigt hönsig och det är skönt att Daniel, min sambo, är tvärtom. Om de ska göra något farligt – eller vad jag tycker verkar farligt, att klättra på höga saker och så – då är det han som får titta på.
– Jag är jätteharig när det gäller fysiska saker men jag försöker lära mina döttrar att mod kan vara så mycket mer – som att stå framför folk och prata, att berätta saker. Att vara regissör är rätt modigt kan jag tycka.