Så skakades Bolivia av covid-19

Timmarna innan 2021 ringde in hade Tania Imaña Loza, 33, kört runt med sin pappa Ramiro Imaña Peñaloza, 59, till fyra sjukhus i Bolivias huvudstad La Paz. Han hade testat positivt för covid-19 dagarna före, och hade nu svårt att andas. Ingen kunde ta emot. Klockan två på natten, efter tre timmar i en iskall väntsal, lades han in på det femte sjukhuset, Cotahuma. Tania var övertygad om att hon hade klarat av det värsta. Så var det inte.

Redan efter tre dagar var Ramiros tillstånd sämre. Ensam med sin mamma, sin bror och sin svägerska, som alla var smittade, letade Tania efter en intensivvårdsplats i hela La Paz och i den intilliggande staden El Alto. Vid den här tiden hade Bolivia gått in i den andra vågen av covid-19. Redan före 2020 var sjukvården i spillror – folk sov utanför sjukhusens dörrar för att alls kunna bli mottagna. När pandemin slog till hårt mot landet kollapsade systemet helt.

Tania Imaña Loza hittade till slut en intensivvårdsplats vid en privat klinik, men de krävde motsvarande 165 000 svenska kronor i garanti. Utöver det beloppet behövde Tania också hitta pengar för att betala läkemedel och lön till läkarna. Hon hade inget fast jobb, och ungefär 10 000 bolivianos (11 800 kr) på banken samt Ramiros besparingar på 300 dollar. Efter inlägg på sociala medier fick hon ekonomisk hjälp av vänner, familjemedlemmar och okända personer. Resten av pengarna lånade hon till hög ränta.

Under de kommande veckorna rörde sig Tania ständigt mellan olika apotek och de illegala marknader som hade uppstått till följd av läkemedelsbrist. Mamman var också inlagd (dock inte för intensivvård) – så Tania pendlade mellan sjukhusen för att få daglig information om föräldrarnas tillstånd och recept på de mediciner hon behövde få tag i till pappan. Hon sov och åt dåligt. Ensam hemma kände hon hur hennes eget psykiska tillstånd försämrades.

Ramiro dog den 24 januari utan att någon kunde ta farväl. Hans fru – Tanias mamma – var otröstlig och isolerade sig helt. Själv tänkte Tania en enda tanke: Hur ska jag orka leva?

Skulderna från pappans behandling gjorde det uteslutet att betala för terapi för att hantera självmordstankarna. Två månader efter pappans död bestämde sig Tania därför för att starta en grupp för psykologhjälp. Den fick namnet Hablar Sana – ’Tala sig frisk’.

– Många personer vill må bättre men har inte har råd med terapi, berättar Tanía. Dessutom finns ett stigma kring psykisk ohälsa i Bolivia: den som går till en psykolog betraktas som galen. Jag tänkte att det vore lättare att arbeta i grupp.

Medlemmarna i gruppen är mellan 27 och 40 år. Tania ville nå dem som redan hade kommit en bit in i livet. Som brukligt är i Bolivia, bodde de flesta i gruppen fortfarande med sina föräldrar, även de som hade egna familjer. Samtliga hade tunga erfarenheter av att en eller två föräldrar hade avlidit i covid-19. Ingen kunde betala för terapi på grund av skulderna från sjukhusen.

De åtta personer som numera utgör gruppen pratar under sina Zoomträffar om erfarenheterna under förälderns sjukdomstid och sitt mående efteråt. Om ilskan, smärtan och frustrationen.

Tre av Tanias vänner som är psykologer accepterade att ge gruppen gratis terapi. Socialpsykologen Diego Eróstegui ger gruppterapi och psykologen Milenka Villalobos använder gestaltterapi, inriktad på den mänskliga kapaciteten att möta psykiska sjukdomstillstånd. Nuptse Quintanilla, som är klinisk psykolog, ger individuell terapi till gruppdeltagarna.

– Varje familjemedlem upplever sorg olika, men i det här fallet har deltagarna gått igenom sorgen väldigt ensamma, berättar Nuptse.

– Många säger att de håller den inom sig, och inte kan uttrycka sin smärta av rädsla för att det ska påverka ett syskon eller den andra föräldern. Under terapisessionerna pratar vi därför om att få utrymme för att uttrycka sina egna känslor.

För Nuptse Quintanilla har volontärarbetet med Hablar Sana inneburit att hon tvingats sätta sig in i hur människor har påverkats – men också att hon ser hur kostnaden för terapi måste minska, inte minst eftersom den psykiska ohälsan har skjutit i höjden under pandemin. Under 2020 hade hon mellan 30 och 40 procent fler patienter än under 2019. Många har tagits emot virtuellt.

– Jag noterade ökningen i takt med att dödsfallen gick upp. Dödsfallen genererade ångest och de strikta restriktionerna, som i början upplevdes som semester, skapade senare oro när människor insåg att de inte var övergående.

I Bolivia var restriktionerna strikta mellan mars och maj 2020, med polis och militär på gatorna. Det var bara tillåtet att röra sig ute under begränsade tider utifrån siffrorna i ens personnummer, eller om man hade ett speciellt tillstånd. I juni 2020 öppnades samhället upp lite mer, men restriktionerna fortsatte i olika former fram till september. Under den tredje vågen i slutet av våren återinfördes de i sex regioner. På vissa ställen kvarstår restriktioner, men de är inte lika strikta som tidigare.

Nutpse Quintanilla har på senare tid tagit emot allt fler familjer som har haft svårt att hantera den långa perioden av strikta restriktioner. Sedan en tid kommer tonåriga klienter där instängdheten har genererat ett starkt beroende av tv-spel och sociala medier. Gamla människor har utvecklat ångestattacker, sömnsvårigheter och depression till följd av isoleringen och bristen på möjligheter att träffa barn och barnbarn.

Margarita Guerrero, 65, är en av dem som upplevde att hon ”höll på att bli galen” till följd av isoleringen.

– Jag grät utan anledning, var uppgiven och tappade aptiten, berättar hon.

Margarita bor ensam med sin man i ett hus med många rum, där barnen nästan ständigt brukade hälsa på. De tre barnen såg att hon mådde dåligt och uppmanade henne att söka professionell hjälp. Terapin med en privat psykolog hjälpte henne inte, men Margarita fick sedan kontakt med en specialist som gav henne sömnmedel. Nu mår hon bättre men är beroende av medicinen för att kunna somna. Pengarna för terapin – 7 000 bolivianos (8 200 kronor) – fick hon från sin mans pension och bidrag från barnen.

Inte alla har möjlighet att söka stöd eller kunskap om att de skulle kunna göra det. Och det finns inget statligt program som berör psykisk hälsa under covid. Precis i pandemins början i mars förra året – då Bolivia ännu inte var drabbat – tog den bolivianska psykologföreningen fram en plan för oförutsedda händelser. Den presenterades bland annat för hälsoministeriet, men besvarades ej. Psykiatrikern Pamela Calle Portugal deltog i initiativet.

– Myndigheterna ser inte psykisk hälsa som en nödvändighet. Även läkarna ser till patienters psykiska hälsa i sista hand. Jag tror att det är inrotat i vårt samhälle. Vi är vana att fortsatta kämpa utan att tänka på hur vi mår emotionellt, säger Pamela och berättar om hur läkare själva har kämpat med depression och psykisk ohälsa under pandemin. Arbetsbelastningen är extrem och det är tungt att se så många dö varje dag.

– Jag känner själv till en läkare som begick självmord.

Pamela Calle Portugal, Nuptse Quintanilla och andra psykologer och psykiatriker jag pratar med, berättar att de under pandemin har sett det som en moralisk skyldighet att erbjuda gratis tjänster, både till sina kolleger på sjukhusen och till andra individer. De har till exempel börjat utbilda sjuksköterskor och poliser så att de ska kunna ge första hjälpen till personer i akuta psykiska tillstånd.

I miljonstaden La Paz finns bara tre offentliga vårdinrättningar som behandlar och lägger in personer med psykiska problem, varav ett med 24 timmars jour. Ett annat av sjukhusen drivs av ett religiöst samfund med begränsat statligt stöd och är beroende av donationer.

Mer tillgänglig är Familia segura (’Säker familj’), en gratis telefonlinje öppen 12 timmar varje dag, där personer som ringer in får prata med en psykolog. Den lanserades av Unicef förra året, koordineras av hälsoministeriet och finansieras av bland annat Sverige.

Mellan april 2020 och mars i år tog hjälplinjen emot mer än 32 000 samtal. En tredjedel var kopplade till könsbaserat våld och våld riktat mot barn och tonåringar. Virginia Perez, som ansvarar för Unicefs program för skydd av barn och unga, hoppas att organisationen ska kunna upprätthålla linjen.

– Den började som ett sätt för känslomässigt stöd, men har nu blivit en tjänst som skyddar mot och förebygger psykisk ohälsa och våld, säger Virginia Perez.

Unicef noterar dock att merparten av samtalen kommer från de stora städerna.

– På sikt hoppas vi kunna samarbeta med lokala myndigheter för att också nå personer på landsbygden.

På den bolivianska landsbygden bor många personer ur ursprungsbefolkningen. I den andinska världen är döden som en resa till en annan dimension av livet. Därför anses den som ”reser” behöva hjälp att nå sin slutgiltiga hemvist. I slutet av begravningar genomför de sörjande ritualen quita penas (’ta bort sorg’) och ett år senare en ritual som kallas sacada del luto (’bortlyft ur sorgen’). Då äts, dricks och dansas det för att ta avsked av den döde.

Men med pandemin är allt detta förbjudet. När det inte finns möjlighet att ta avsked från den älskade familjemedlemmen genom ritualer och stora begravningar blir sorgearbetet patologiskt.

I början rättade sig de flesta efter de nya reglerna, men med tiden har allt fler hittat sätt att gå runt dem för att ta avsked av sina döda. Kontrollen på landsbygden är obefintlig och alla känner alla.

Socialpsykologen Óscar Martínez menar att de andinska kulturella traditionerna hjälper till att hantera och förstå sorgen utifrån ett synsätt som ofta inte överensstämmer med det västerländska.

Ett exempel är att covid-19 förklarats som Kari Kari, ett fenomen kopplat till djupt rotad gammal tro. Det sägs att Kari Kari-symtomen liknar dem för covid. I dag tar många, både på landsbygden och i städerna, naturläkemedel mot Kari Kari för att behandla corona, i blind tro eller i desperation.

– Oavsett om personer tror på den andinska andligheten, använder de traditionell medicin för att behandla sjuka, säger Óscar Martinez. Det är ett sätt att använda alla tillgängliga psykosociala resurser för att möta nya innebörder av döden. Han menar att det i Bolivia finns två sätt att hantera psykisk ohälsa: det västerländska – att gå till psyko-loger och psykiatriker – och ett mer traditionellt synsätt baserat på tro.

– Det handlar om användandet av örter och andra preparat utifrån ”recept” som tagits fram av andinska shamaner (yatiris). De läser människors öde i kokablad och rökelse, och rekommenderar behandling utifrån det. Logiken är att varje sjukdomstillstånd har en själ (ajayu) som i sin tur är kopplad till ens sinnesstämning. En ritual utförs för att “kalla på ajayun” eftersom personen annars tappar livslusten.

– Sanning eller myt? Oavsett vilket så är det tydligt att i både La Paz och El Alto kommer personer från allt större områden till de andinska shamanerna.

Rocío Lloret Céspedes är frilansjournalist på plats i La Paz/El Alto. Översättning av Karin Elfving.