Smärtlindrande preparat toppar apotekens försäljningsstatistik. Vi medicinerar mot oro och nedstämdhet som aldrig förr. Drogbeslagen slår ständigt nya rekord. Systembolaget har ingen brist på kunder.
Gemensamt för substanserna vi köper är att de påverkar hur vi mår. De dämpar känslor och upplevelser vi inte vill ha, och/eller ökar känslor och upplevelser vi tycker om. Vi vill inte ha ont, vara ledsna eller oroliga. Vi vill känna oss självsäkra och värda att bli uppskattade.
Vi kanske tycker att vi har rätt att kräva detta av livet.
Jag drar ingen skarp skiljelinje nu mellan den smärta vi upplever som mest kroppslig och den vi upplever som mest känslomässig. Det är delvis samma delar i hjärnan som processar olika sorters smärta – därför kan antidepressiva preparat hjälpa mot vissa former av kroppslig smärta, och ”vanliga” smärtlindrande preparat ibland minska oro.
Marknaden för legala och illegala smärtlindrande medel är enorm, lukrativ och visar inga tecken på att försvagas.
Dagens syntetiska opioider som tagits fram för att dämpa smärta är betydligt mer potenta än morfin, vilket ju är utmärkt för den som har stark, svårbehandlad smärta. Men det som har hänt är att preparaten spridit sig till andra grupper. Bara i USA räknar myndigheterna med att drygt 80 000 människor dog av överdoser, mest av opiater, mellan maj 2019 och maj 2020.
I framtiden kommer vi antagligen att erbjudas ännu mer effektiva preparat. Därför tänker jag att vi behöver fundera på smärtan och smärtfriheten i våra liv, en fråga som jag tycker är större än det psykologiska eller psykiatriska perspektivet. Hur ska vi förhålla oss till att livet gör ont ibland? Hur ska vi förhålla oss till saknaden efter en nära anhörig som gått bort, till en krossad dröm, till dödsångest och kärlekssorg?
Hur ont ska vi behöva ha?
Vi måste skaffa oss ett mer sofistikerat förhållande till det som gör ont. Vilken typ av smärta ska bara bort? Vilken behöver vi lyssna på därför att den säger oss något om våra liv och hjälper oss att förändra det som behöver förändras? Är ett liv utan smärta ett liv med optimal livskvalitet? Om inte, varför inte? Vilka fördelar kan vi ha av våra smärtsamma känslor? Hur kan vi hjälpa människor som har ont om vi inte i första hand försöker ta bort smärtan?
Det tycker jag att vi behöver tala om.
Åsa Nilsonne är professor emeritus i medicinsk psykologi, psykiater, psykoterapeut och författare. Hennes krönika är publicerad i Modern Psykologi 3/2020.
Beställ Modern Psykologi här: Prenumerera | Lösnummer | Digital prenumeration