Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, organisationskonsult och skribent. Foto: Johanna Hanno.
KRÖNIKA. Jag får en kallelse till föräldramöte från för-skolan. Med spänd förväntan ser jag framför mig hur pedagogerna ska berätta om sin verksamhet och hur de arbetar. I stället får jag en dagordning som förklarar att vi föräldrar ska delas in i smågrupper för att diskutera hur vi resonerar kring spel, appar och filmer när barnen är hemma.
Jag blir kallsvettig.
Att diskutera i smågrupper är det värsta jag vet.
I stället för att förskolans personal tar tillfället i akt och berättar om sin pedagogiska syn, ombeds jag prata med andra föräldrar om något som jag inte har behov av att dryfta.
En bekant berättar om samgåendet mellan två organisationer. Ett antal management-konsulter delar upp fusions-processen i ett femtontal arbetsgrupper. Vissa är med i en grupp, andra i flera. I dessa grupper ska allt möjligt diskuteras i ytterligare smågrupper, för att sedan bli grunden till den nya större organisationen. Hur de här smågrupperna förhåller sig till varandra är såklart omöjligt att överblicka. Det blir svårt för såväl medarbetare som ledning att få en helhetssyn.
Ett sätt att förstå vår tids förkärlek för smågrupper är att betrakta smågruppandet som det som inom psykologin kallas socialt försvar.
Vi människor försöker ständigt begränsa oro och ångest. Ett sätt för en arbetsgrupp att hantera ångest är att använda sig av sociala försvar. Det kan till exempel handla om organisatoriska rutiner, ritualer och pauser. Syftet är att undvika det egna ansvaret för gruppens fungerande. Sociala försvar upprätthåller vi som grupp eller kollektiv utan att vara medvetna om det.
Många människor har en rädsla för att leda en större grupp människor, och ett sätt att neutralisera vår egen rädsla är att dela upp en stor grupp i många mindre. Vi missar då ofta att motivera människor till att arbeta i en liten grupp.
Det är inte nödvändigtvis heller så att smågrupper kommer upp med många skilda perspektiv, och ofta glöms det bort (eller finns inte tid för) att ta små-gruppernas arbete som en utgångspunkt för en fördjupad diskussion. Det enda jag som smågruppsdeltagare då upplever är en fragmenterad process utan ett tydligt varför.
Det blir delaktighet utan verkligt inflytande. I stället för att vi i helgrupp delar perspektiv förvandlas ett möte eller en process ofta till ett pussel, där vi alla bara har var sin bit och inte får ta del av de andra bitarna.
Helt i onödan.
Jonas Mosskin är psykolog, organisationskonsult och frilansskribent.
