Författaren Kristina Sandberg slog igenom brett med folkhemmets hemmafru Maj i Att föda ett barn, och fick Augustpriset 2014. Men mitt i framgångarna – med intervjuer, föredrag och nya texter, rasade allt. Förutom dödsfall i familjen, drabbades Kristina, 44 år gammal, av en aggressiv och snabbväxande tumör i ena bröstet.
Nu har hon skrivit den självbiografiska boken En ensam plats (Norstedts).
– Jag gjorde mig inte förstådd, och det fick mig att känna mig väldigt ensam. Jag upptäckte att det är svårt, för både omgivningen och en själv, att hantera riktigt allvarliga kriser.
Många ville trösta henne med berättelser om bekantas cancererfarenheter, kanske för att själva slippa möta dödsskräcken.
– Det är svårt att stötta andra i den primitiva ångest som en cancerdiagnos fortfarande framkallar hos många. Men i en svår kris behöver man mest ”bli hållen”, säger Kristina Sandberg, och hyllar samtalen med sjukvårdens kurator: Trösten fanns i: ”Jag förstår att du är rädd.”
Under sjukdomen upptäckte romanförfattaren att hon inte kunde skriva fiktivt längre.
– Att göra om verkligheten – med en ”Katarina, 43, som drabbats av livmoderhalscancer” hade blivit lögnaktigt. Jag behövde skriva för min egen skull, uppriktigt och utan att försköna.
Eva Barkemans artikel publiceras även i Modern Psykologi 4/2021: Beställ Modern Psykologi här: Prenumerera | Lösnummer | Digital prenumeration