Psykologen Martin Bärjed frågar sig om det inte är förnöjsamhet vi borde sträva efter.
DEBATT. I telefonen bläddrar jag fram en gammal intervju med professorn och läkaren Agnes Wold. Finner mig strax fängslad. Hur lätt låter det inte att färdas mot strömmen! Därtill tycks det för professorn ha rört sig om en stundom roande färd.
I slutet av intervjun leds Agnes Wold in på ämnet ”lyckoindustrin”:
”Det är också en grej som jag tycker att folk fått om bakfoten”, börjar hon. ”Evolutionärt sett är ju inte naturen intresserad av att du blir lycklig som ett totaltillstånd (…) Den här tankegången som vi fått på 70-talet är ju fullständigt obiologisk – det är inte människans naturtillstånd att vara lycklig (…) Om (människor) hade legat lyckliga i en månad och glömt att gå ut och samla skulle vi inte ha suttit här. För det gynnar ju överlevnaden att du är svagt missnöjd och lite tvångsmässig och samlar lite mer nötter än du behöver.”
”Den satt fint”, tänker jag. Instämmer således i det sagda. Eftersom ett pålitligt sätt att bli olycklig är enligt min uppfattning att föreställa sig att man mest för jämnan nödvändigtvis behöver vara lycklig – ett grundantagande som väl fler än jag själv då och då har anledning att syna närmare i arbetets praktik.
Det för psykologen troligen oundkomliga spörsmålet ”att vara lycklig” har jag utvecklat en smula i min roman Saga från ett skogsbryn – Återväxt (Visto förlag). Följer här ett stycke ur den.
Den gamla kvinnan Bäckabrus (jo, tydligtvis kan man heta så i en framtid) rultar runt i stugan, misslynt över de bägge självupptagna männen som huserar där. För tillfället är huskattan den enda åhöraren, och gumman beskärmar sig för den:
”Varför ska en vara lycklig? Vad ska det vara bra för? Det är så överskattat. Det är ändå nåt som går över. En ränner och skuttar efter lyckan men ligger där snart utmattad på backen och grinar.
Nä, det finns nånting trevnare än lyckan. Det är att vara nöjd. Att gå omkring och känna sig lite nöjd, säger jag. Inte nödvändigtvis att en för den skull ens är glad, men en vet i alla fall vad en har. Nöjdheten drar aldrig till väders likt lyckan. Nöjdheten, den är fast mark som bär, även om den gungar.
Så det där med att ’finna lyckan’ … (jovisst har jag varit lycklig jag med nån gång, tro inget annat, jag vet allt vad jag talar om får jag lov att upplysa!) … jo det där med att finna ’lyckan’ … Det enklaste sättet att bli olycklig är att tro att man behöver vara lycklig.
Tvi så lömskt! Den är för all del trevlig för stunden, den där berusade känslan när vi inbillar oss att allt är bättre ställt än det är. Jo, det kan jag gå med på.
Men det enda som lyckan vill, det är ju att få en att gång på gång upprepa den där händelsekedjan som ledde fram till den själv … Fastän det förstås är omöjligt … eftersom knappast går det att återskapa en förgången händelsekedja just för att den hör till det förgångna. För livet händer ju på nytt hela tiden; allting är nytt hela tiden.
Så vad vill jag då säga med det, kattan min …? Jo. Är det inte precis som med vinet och bolmörten? Till sist blir folk så knasiga i all den där jakten på lyckan att de till och med blir förbannade på den de lever med, eftersom den ’inte gör en lycklig’. Som om det vore den andras uppdrag …
När räddningen tvärtemot är att lägga ner allt tjafs om ’lycka’. När det i själva verket är förnöjsamheten som folk trår efter …
Jojomän. Förnöjsamhet – det är förädlad nöjdhet, det. Jojomän … Alla sätter potäter utom de lyckliga för de når ju knappt ner till backen – som de flaxar och fladdrar.
Ja, opp ska vi ryckas! Så fort känslan i oss inte är den vi helst vill ha – opp, opp ska vi då!’ brast gamlingen ut, sträckte armarna teatraliskt i luften – och opp på benen kom hon i detsamma själv.”
Med hopp om reflektioner i detta kanhända underskattade ämne!
Martin Bärjed, legitimerad psykolog.
Läs mer i Modern Psykologi: Prenumerera | För skärm (pdf-tidning i app) | Köp lösnummer